Kategoriarkiv: Frankrike

Finlandssvenskans sak är vår

Publicerad den av
1

”Vad beror det på att vi förhåller oss som vi gör till de svensktalande på andra sidan vattnet? Vad beror det på att vi behandlar dem som… ingenting?”

Detta frågar sig Göran Skytte i en läsvärd op-ed i söndagens SvD. Han har onekligen rätt i att Sveriges intresse för den svenskspråkiga minoriteten i vår forna östra rikshalva lämnar åtskilligt övrigt att önska. Vilket inte minst är synd utifrån ett kulturellt perspektiv.

Den finlandssvenska kultursfären är rik och vital, dess traditioner imponerande. Tänk exempelvis på författare och poeter som Bo Karpelan, Edith Södergran, Johan Ludvig Runeberg, Tove Jansson, Göran Schildt, Kjell Westö, Monika Fagerholm, Märta Tikkanen, Marianne Alopaeus, Tito Colliander. För att enbart nämna ett spontant antal.

Själv har jag länge ställt mig undrande till varför inte Svenska Akademin har några ledamöter från detta sällsamt mångbegåvade, fascinerande svenskspråkiga Finland. Sedan vårt gemensamma rike klövs som följd av katastrofkriget mot Ryssland 1808-1809 har Akademins dörr österut varit både stängd och låst.

Jag tror knappast att det är förenligt med grundaren Gustav III:s intentioner. Han slog fast att Akademins centrala uppgift är att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Vilken tillgång hade inte de som talar, skriver och verkar på den vackert klingande finlandssvenskan kunnat vara därvidlag. Jämför med Franska Akademin, förebilden till vår egen.

Fransmännen bryr sig i upplysningstidens anda naturligtvis inte om medborgarskap. De väljer in ledamöter från hela den franskspråkiga världen. För några år sedan tog nobelpristippade Assia Djebar plats på stol nummer fem, hon är från Maghrebområdet i norra Afrika. Läs hennes fina roman L’amour, la fantasia. Den finns i svensk översättning med titeln Kärleken, kriget – en algerisk mosaik.

Den svenskspråkiga världen kan förstås inte mäta sig med den franska i utbredning. Vårt område begränsar sig till Sverige och omkring trehundratusen människor i Finland. Av desto större vikt att vi stärker banden och håller ihop. Hör du det, Peter Englund?

Try 69 – you like it! (11)

Publicerad den av
Svara

Sensuellt värre, ja närmast porrigt tycker många, blir det när Jane Birkin och Serge Gainsbourg 1969 sjunger duett i Je t’aime… moi non plus. En del pryda radiostationer i Europa bannlyser låten, vilket inte hindrar den från att bli listetta i Norge. Ursprungligen skrev Gainsbourg denna skandalsuccé till sin dåvarande tjej Brigitte Bardot. Sen träffade han Birkin och versionen med Bardot släpptes inte förrän 1986.

Generalen som var Frankrike

Publicerad den av
Svara

Bok: DE GAULLE
Författare: Knut Ståhlberg
Förlag: Norstedts 

Den 22 juni 1940 firar Hitler sin största triumf. På sex veckor har han lyckats med det som kaiser Wilhelm II fruktlöst försökt göra under fyra långa år. Att tvinga Frankrike på knä.

Hitler låter till och med diktera kapitulationsvillkoren i samma franska järnvägsvagn, uppställd på samma plats i Compiégneskogen nordost om Paris, där tyskarna hösten 1918 erkänt sig besegrade. Nu är det fransmännens tur att tömma den bittra kalken.

Men inte helt. Några dagar tidigare har en för allmänheten föga känd fransk general riktat en uppmaning till sina landsmän via BBC i London: ”Hur händelserna än utvecklar sig bör Frankrike inte upphöra att göra motstånd. Det franska motståndets flamma får inte och kommer inte att slockna”.

Sannolikt var det inte många fransmän som hörde denna, sedermera legendariska l’Appel du 18 juin 1940. Men snart skulle radiolyssnarna räknas i miljoner och general Charles de Gaulle vara ett namn på allas läppar. I motsats till det defaitistiska politiska och militära etablissemanget i Frankrike vägrade han att ge upp i avgörandets stund och flydde till Storbritannien för att fortsätta kampen.

Utsikterna var inte de bästa. Tyskland föreföll oövervinnerligt. Marskalk Pétain – nationalhjälten från Verdun, första världskrigets Stalingrad – hade accepterat samarbete med Hitler och bildat en lydregim i Vichy. I London var de Gaulle till en början mer eller mindre ensam.

Men med stöd från Winston Churchill skapar han organisationen Det Fria Frankrike och blir en hoppets eldande radioröst i det förnedrade fosterlandet, där den framväxande motståndsrörelsen korar de Gaulle som sin ledare. Han förmår även många franska kolonier att avsvära troheten till Pétins Vichyregim och istället sluta upp på de Gaulles sida.

Frankrike, det äkta Frankrike, är tillbaka i kriget.

Dock uppstår svåra och komplicerade spänningar mellan de allierade när USA överger sin neutralitet och träder in på scenen i december 1941. Roosevelt avskyr de Gaulle, och även vänskapen med Churchill sätts på hårda prov. Både USA och Storbritannien föredrar nämligen – groteskt nog – att satsa på en uppgörelse med det fascistiska Vichy, i tron att landsförrädaren Pétain skall kunna lockas att klippa banden med Hitler.

En lika verklighetsfrämmande som moraliskt förkastlig politik, som naturligtvis utgör ett fullständigt hån mot allt de Gaulle representerar.

Inte blir situationen bättre av att USA inför invasionen i Nordmandie 1944 planerar att själva styra det befriade Frankrike genom en egen ockupationsförvaltning, istället för att överlämna makten till de Gaulles exilregering. En rasande de Gaulle tvingar dock amerikanerna att i elfte timmen avstå från att denna huvudlösa idé.

Det franska folket hade näppeligen godtagit att ställas under nytt förmyndarskap efter det att tyskarna äntligen drivits bort. I augusti 1944 kan Charles de Gaulle tåga in i Paris som den moraliske segerherren, även om det är USA och Storbritannien som militärt krossat Hitlers ockupationsarmé.

För första gången finns nu en heltäckande biografi över de Gaulle på svenska, briljant skriven av den förre Pariskorrespondenten Knut Ståhlberg. Boken är en kulturgärning av stora mått, en viktig pusselbit i förståelsen av händelserna som ännu idag sätter sin prägel på världspolitiken. Ty motsättningarna mellan de Gaulles Fria Frankrike och det dominanta paret USA/Storbritannien kvarstod även efter Hitlertysklands fall.

Frankrikes ovilja att – inte sällan med rätta – påtvingas anglosaxiska ledband blev en återkommande huvudvärk i stormaktsrelationerna under hela efterkrigstiden. Senast såg vi den gamla surdegen gäsa på nytt i samband med Irakinvasionen 2003. Charles de Gaulle personifierade det moderna Frankrike. Som sådan lever han fortfarande.

(Borås Tidning 2005-03-03)