Kategoriarkiv: Främlingsfientlighet och rasism

SD-Folkpartist: Håll borta asylsökande

Publicerad den av
20

”Vi behöver ändra på invandrarpolitiken eftersom det är många som röstar på SD, så det bevisar att någonting är fel…

Jag tycker att vi borde begränsa antalet asylsökande först och främst… Just nu verkar det vara alldeles för många.”

Erika Nagy, ordförande för Folkpartiet i Olofström, som vill samarbeta med Sverigedemokraterna (hör henne här).

Nagy vill även att ensamkommande flyktingbarn ska hållas kvar i sina hemländer (Radio Blekinge 17/5). 

Hennes uttalanden har väckt många och starka reaktioner, inte minst inom det egna partiet. Men det är – tragiskt nog – sannerligen inte första gången Folkpartiet i Olofström utmärker sig i främlingsfientliga sammanhang. Tidigare har man framgångsrikt spekulerat i rasism och extremnationalism. 

Inför valet 2002 rekommenderade till och med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson sina sympatisörer i Olofström att rösta på Folkpartiet där. Bakgrund här.

Olofström – Folkpartiets sorgebarn

Publicerad den av
5

Om någon kommun kan kallas sorgebarn på Folkpartiets Sverigekarta är nog Olofström en ganska bra kandidat. 

Det var på denna lilla ort i Blekinge som dåvarande FP-ledaren och arbetsmarknadsministern Per Ahlmark önskade arbetarna vid LM Ericssons nedläggningshotade fabrik ”lycka till” under ett besök i februari 1977.

Ahlmark har dock alltid förnekat att han kläckte ur sig den famösa grodan. Istället ska journalisten Dieter Strand ha lagt orden i munnen på honom. Med rätt eller orätt blev det ändå en politisk klassiker av mindre hedrande slag. 

Betydligt värre takter blev det på slutet av 90-talet. Då hette Folkpartiets ”starke man” och gruppledare i kommunen Bo Edenborg. Inför valet 1998 skickade han ut en broschyr till väljarna, där han listade alla misslyckanden som S-majoriteten i Olofström gjort sig skyldiga till under den gångna mandatperioden.

Ett av dessa ”misslyckanden” var att Socialdemokraterna beslutat att ta emot 50 flyktingar. 

Detta var bara början. Strax efter det uppmärksammade mordet på Fadime Sahindal i januari 2002, skrev Bo Edenborg en insändare i Blekinge Läns Tidning där han lade skulden på Sveriges integrationspolitik. Han krävde samtidigt att alla flyktingar som begått brott skulle utvisas:

”Det svenska samhället är delaktigt i mordet på Fadime som upprör hela svenska folket! Genom en dålig flykting- och invandrarpolitik kan inte staten svära sig fri från många av våldsbrott som inträffar i vårt land och har sitt ursprung i religion, traditioner och kulturella skillnader, som vi i Sverige aldrig kan acceptera…

Kriminella flyktingar ska avvisas och inte få uppehållstillstånd i Sverige. De som erhållit uppehållstillstånd och döms för olika former av brottslighet ska omedelbart utvisas. Det är på tiden att Sverige får en invandrarpolitik som är förankrad hos svenska folket. 

Ska vi någonsin komma till rätta med främlingsfientligheten krävs krafttag. Det måste bli ett slut på den svenska flatheten i flykting- och invandrarfrågor.” (BLT 31/1 2002)

Intervjuad i tidningen någon dag senare slog Edenborg fast:

”Följer man inte lagen är det självklart att man ska bli utvisad direkt – oavsett hur länge man varit i landet och om man har familj här.” (BLT 2/2 2002)

I samma artikel tog Folkpartiets dåvarande partisekreterare Johan Pehrson bestämt avstånd från Edenborg. Och han skrädde inte orden: 

”Det är en omänsklig ståndpunkt som jag hoppas att han omprövar. Det låter helt ogenomtänkt och byggt på fördomar.”

Men Bo Edenborg sade att han struntade blankt i den interna kritiken och fortsatte obekymrat att skämma ut den liberala rörelsen. Under våren krävde han att Olofström skulle avbryta alla förhandlingar med Migrationsverket om mottagande av flyktingar:

”Flyktingmottagningen kan utgöra ett allvarligt hot mot den tolerans, förståelse och samhörighet som präglar relationerna i Olofström… Vi måste ta Olofströmsbornas oro på allvar.” (BLT  23/5 2002)

Det här var ett språk som Sverigedemokraterna gillade. Eftersom SD inte hade några egna kandidater i Olofström inför valet detta år, uppmanade partiet sina sympatisörer i kommunen att rösta på… gissa vem?

Blivande partiledaren Jimmie Åkesson i grannorten Sölvesborg förklarade: 

”Det är ett relativt ovanligt drag men det passar bra för oss eftersom Edenborgs åsikter är vettiga i många sammanhang… 

Flyktingfrågan är den viktigaste för oss. Edenborg har i uttalanden tidigare i år gett uttryck för åsikter om invandringspolitiken som liknar våra.” (BLT 2002-09-13) 

Genom sitt oblyga fiske i främlingsfientlighetens mörka vatten gjorde Bo Edenborg och Folkpartiet i Olofström ett kanonval. Tyvärr. Edenborg fick mängder av personkryss. Partiet blev kommunens näst största och ökade från tre till elva mandat.

Framgången medförde att namnen på FP:s lokala lista inte räckte till. Konsekvensen blev att två stolar i fullmäktige tvingades lämnas tomma. Alltid en tröst i bedrövelsen. 

Senare bekräftade FP:s egen valanalys att en stor del av partiets röster i Olofström kom från främlingsfientligt håll. När analysen blev offentlig fick Bo Edenborg följande frågor i BLT: 

”Varför tror du att Sverigedemokraterna uppmanade sina sympatisörer att rösta på dig?

– För mig är det totalt ointressant. De kan inte anklaga oss för att vara främlingsfientliga i varje fall.

Hur ska FP undvika att något liknande händer i framtiden?

– Vi för vår politik och det ska vi fortsätta med.” (1/4 2003)

Stärkt av succén att omvandla FP till ett slags SD-annex, dundrade Bo Edenborg vidare på samma spår. Exempelvis månglade han ut insändare där han bland annat öste sitt förakt över dåvarande integrationsminister Mona Sahlin, som vid något tillfälle visat sig i traditionell muslimsk klädedräkt. Edenborgs slutsats:

”Slöjor och andra symboler som är främmande för den svenska kulturen är ett hinder i strävandena att få till stånd en integration som är värd namnet.” (BLT 19/11 2002)

Förvisso muttrades det i Blekinges FP-led. Ett par medlemmar i Oloftström hoppade av i protest. Någon kallade offentligt Bo Edenborg för ”tragisk”. Men i övrigt fick Edenborg hållas tills han självmant avgick några år därefter (han dog 2008). 

Lagom till höstens val har Olofström åter hamnat i träsket. Folkpartiets lokale ordförande Erika Nagy fullföljer utan att blinka det skamliga arvet från Edenborg. Intervjuad imorse av SR:s Radio Blekinge stoltserar Nagy med deklarationen att hon kan tänka sig samarbete med SD, som enligt henne bör behandlas som vilket annat demokratiskt parti som helst: 

”Jag vågar säga det. Om det är en jätteviktig fråga för Olofström så skulle jag kunna ringa Sverigedemokraterna.” 

På SR:s fråga om samarbetet mellan FP och SD även kan gälla invandrarfrågor, säger hon:

”Om vi hittar samma lösningar på saker, så ja, det skulle jag kunna göra.”

Därmed skulle FP i Olofström bli unikt i Sverige genom att öppet söka allians med Jimmie Åkessons högerextremister. För ett liberalt idéparti, som bygger sitt existensberättigande på värden av tolerans och mångfald, vore något sådant naturligtvis en katastrof. 

Men den här gången är FP inte lika undfallande som mot Bo Edenborg. Olofströms nuvarande liberala gruppledare Emanuel Norén vägrar ducka. I kommentaren till sin ordförandes SD-frieri skjuter han skarpt: 

”Om hon inte gör avbön kan hon inte sitta kvar.” (SR 21/5)

FP-Blekinges distriktsordförande Nils Ingmar Thorell darrar heller inte på manschetten. Samarbete med SD är ”otänkbart för partiet”, menar han. Även FP:s partisekreterare Erik Ullenhag tar avstånd från Nagy. 

Klockrent, rakryggat, hedervärt. Inget slingerbultande, läxan tycks vara ordentligt lärd. Utmärkt! 

Men när Erika Nagy återkommer i radion under eftermiddagen levereras ingen avbön. Tvärtom står hon fast vid sina tidigare torgförda åsikter. På Radio Blekinges hemsida meddelas följande: 

”Under fredagen har hon varit i kontakt med gruppledaren Emanuel Norén i Olofström. Själv menar hon att hon inte har fått något ultimatum om att antingen ta tillbaka uttalandet eller lämna partiet.”

I SVT:s Blekingenytt hävdar Erika Nagy dessutom att Folkpartiet i Olofström har ett medlemsbeslut (!) på att kunna samarbeta med SD: 

”Jag gör gärna avbön, men bara om medlemmarna ber mig. Jag har pratat med flera av dem i dag och vi är eniga om att det är det här vi har enats om.

I nuläget ser jag därför ingen anledning att ta tillbaka någonting av vad som sagts.” 

Tills klarhet bringats i detta senaste liberala haveri får man väl önska Folkpartiet, tja, lycka till.

Mer att läsa:
FP-politiker kan tänka sig samarbete med SD (BLT 21/5)
Sämst för Olofström (Folkbladet 22/5)
I väntan på pudeln (Sydöstran 22/5)

Välkommen till plugget, Sverigedemokrater!

Publicerad den av
Svara

I mitten av april kom Skolverkets nya riktlinjer. När partierna knackade på skolornas dörrar under valåret fick ingen särbehandling ske. Antingen släpps samtliga in. Eller inga alls. 

Denna rekommendation till landets rektorer var feg, ryggradslös och ynklig. Skolverket orkade inte ta strid för att hävda skolans demokratiska uppdrag och har i praktiken devalverat skolans värdegrund till ett dokument av tomma ord. Konsekvenserna har på många håll blivit rent bisarra.

I vissa skolor portas varenda politiskt kotte. Varken LUF, SSU eller MUF är välkomna. Andra skolor, som Vilhelm Mobergsgymnasiet i Emmaboda, bjuder till och med aktivt in nazister!

Även i Karlskrona råder öppna spjäll. Eller nästan. Gymnasiet af Chapman har nu beslutat att alla partier som finns representerade i kommunfullmäktige får komma och försöka övertyga eleverna om sina förträffligheter.

Den främsta vinnaren är förstås Sverigedemokraterna, Karlskronas tredje största parti. Vilket måste kännas som en skön revansch för den lokale ledaren Richard Jomshof, tungt namn även på central nivå inom SD. 

Samme Jomshof har nämligen sedan tidigt 2000-tal ett förflutet som lärarvikarie i samhällskunskap på af Chapman. Denne skåning hade då precis flyttat till Karlskrona i syfte att starta upp en lokalavdelning för SD. Ett smart drag från hans utgångspunkt.

Kommunen har traditionellt sett haft en oproportionerligt stor mottaglighet för högerextrema yttringar, från slutet av 20-talet ända in i våra dagar. Det fanns alltså en tacksam politisk reservoar att exploatera. Jomshof har också varit mycket framgångsrik därvidlag. 

Men att samtidig vara samhällskunskapslärare och främlingsfientlig propagandist gick naturligtvis inte ihop. Efter upprörda protester tvingades Richard Jomshof avbryta vikariatet på skolan.

Han fick sparken, kort sagt. I synnerhet tack vare ett berömvärt och principfast agerande från Socialdemokraterna, som satt vid makten under denna mandatperiod. Även den borgerliga oppositionen applåderade avskedandet. 

Själv grät Richard Jomshof ut i medierna och spelade rollen av martyr: 

”Jag är nationalist och vill stoppa massinvandringen till Sverige. Jag har rätt att ha den uppfattningen utan att drabbas i mitt arbete. Jag är mot det multikulturella samhället” (Sydöstran 15/2 2002).

Man kan dock rimligen fråga sig varför elever med invandrarbakgrund skulle behöva utsättas för en sådan figur i katedern. Eller några elever överhuvudtaget. Skolan varken kan eller får vara värdeneutral. Fascister borde inte höra hemma i våra skolor. 

Men tiderna förändras uppenbarligen. 

Richard Jomshof är idag inte bara välkommen som SD-politiker till af Chapman.

Den 18/2 i år rapporterade SVT:s Blekingenytt att samtliga partier i Karlskrona svängt 180 grader och välkomnade honom tillbaka som lärare igen, om Jomshof så önskade (endast S var tveksamma). Och varför inte? Våta fingrar i luften brukar ju tydligt indikera vartåt vinden blåser.

SD är bevisligen väldigt populära i stan. Sådan väljarkår, sådant politiskt klimat. Att resa motstånd kan kosta många röster. Arma elever. Arma föräldrar. Arma Karlskrona.

Mer att läsa:
Skolverket kapitulerar för extremhögern  
SD och Karlskrona, en tragisk historia  
SD-ledare: ”Islam är långt värre än nazism och kommunism” 
”Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem…” 

Skolverket kapitulerar för extremhögern

Publicerad den av
2

Som vanligt när det är valår trängs partierna i skolporten, ivriga att komma in och försöka fånga eleverna för deras sak. Inget fel i detta. Tvärtom. 

Skolorna har goda skäl att bereda eleverna möjlighet till personliga möten och diskussioner med politiska företrädare under ordnade förhållanden. Dels som ett inslag i samhällsutbildningen, dels som ett led i den demokratiska fostran som ingår i skolans uppdrag. 

Men om då icke-demokratiska partier knackar på dörren? Kan även representanter för organiserat hat och ideologisk illvilja mot vissa människor tillåtas vandra över tröskeln?

Sverigedemokraternas frammarsch de senaste åren har ställt problemet på sin spets. SD finns trots allt numera invalda i mängder av kommunala fullmäktigeförsamlingar och landsting. Efter den 19 september kan SD också sitta i riksdagen. De har ett folkligt mandat i ryggen. Ska de då kunna stängas ute? Eller måste SD behandlas på samma villkor som exempelvis Moderaterna eller Socialdemokraterna? 

Dilemmat har fått skolledare runt om i landet att två sina händer. Vad är acceptabelt? Var går egentligen gränsen? 

Den 15 april kom Skolverkets svar. Och beskedet var otvetydigt: det finns inga gränser alls.

Släpper en skola in ett parti, måste man släppa in samtliga. Till och med uttryckliga förespråkare av hets mot folkgrupp är okej, enligt Skolverkets jurist Ulrika Lindmark:

”Man kan inte utestänga ett parti bara på dess politiska åsikter. Inte ens om det strider mot värdegrunden.”

Konsekvenserna har snabbt visat sig. Antingen låser rektorerna sina portar helt och vägrar tillträde för några partier överhuvudtaget. 

Eller också låter skolledarna all form av eget omdöme, ansvar och anständighet fara. Vad som hänt i Emmaboda är lika groteskt som illustrativt.

Där har rektor Bo Oscarsson på Vilhem Mobergsgymnasiet bjudit in nazisterna i Svenskarnas Parti, som det ökända Nationalsocialisk Front idag heter, till en diskussions- och debattdag på skolan. 

Onekligen ett ganska vågat drag av ett gymnasium uppkallat efter en av Sveriges främsta antinazister och diktaturmotståndare. Jag törs inte ens tänka på vad som skulle drabbat Oscarsson om den eldfängde liberalen Moberg fortfarande vore i livet.

Men nazisterna jublar förstås över detta gyllene tillfälle att sprida sin vidriga propaganda. På Svenskarnas Partis hemsida förkunnar vice partiledaren och ärrade NSF-veteranen Anders Ärleskog belåtet:

Skolorna är en väldigt viktig plattform för att sprida vårt budskap, inte minst eftersom det är ungdomen som är Sveriges framtid.

Enligt vad samma nazister uppger har de också välkomnats med öppna famnen av Staffansgymnasiet i Söderhamn. Dryga 60 år efter Auschwitz börjar tydligen Adolf Hitlers arvtagare bli rumsrena igen. (Att det officiella Sverige i samma veva beslutar att ge presstöd till de judefientliga högerextremisterna i Nationaldemokraterna gör sannerligen inte saken bättre!)

Att något är sjukt torde vara uppenbart. Skolverkets nya riktlinjer innebär i praktiken en ryggradslös kapitulation för demokratins fiender, ett tragiskt exempel på det fria samhällets oförmåga att hantera utmaningen mot dess ideal och grundvalar.

Sverigedemokraterna blir inte mer legitima för att de vunnit röster i val. Snarare gör detta faktum det än angelägnare att bekämpa dem – och i synnerhet upplysa unga människor om vilka otäcka idéer som är partiets drivkraft. 

Tolerans mot intoleransen leder däremot bara i en riktning. Mot avgrunden. 

Mer att läsa:
Christoph Andersson: ND är isolerade på sin högerkant  (Sydsvenskan 25/4).

Blekinges gröna öppna för SD

Publicerad den av
Svara

”I Miljöpartiet har vi inga centrala påbud om att hålla Sverigedemokraterna utanför… Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att själv ha en dialog med folkvalda SD-representanter.” 

Claes Jansson, gruppledare för MP i landstinget Blekinge och kommunpolitiker i Karlshamn, försvarar partikamraten Sofia Bothorps frieri till Sverigedemokraterna i Karlskrona (Sydöstran 29/4). 

SD och Karlskrona, en tragisk historia

Publicerad den av
3

Karlskrona är en mycket vacker och trivsam stad. Med en otrevlig baksida. Kommunens rykte har länge fläckats av främlingsfientlighet, rasism och högerextremism. Under 90-talet blev Karlskrona ökänt som centralort för den nazistiska rörelsen Nationalsocialistisk Front. Dessa ondskans och hatets företrädare är numera lyckligtvis ute ur bilden.

Men istället har den kostymklädda, mer städade och jämförelsevis verserade ultrahögern framgångsrikt tagit över utrymmet. Karlskrona är idag ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen. Efter valet 2006 blev partiet kommunens tredje största, fick åtta mandat i fullmäktige och nyckelrollen som vågmästare. 

Tyvärr har inga av de etablerade, anständiga partierna visat sig mogna att hantera situationen. Inte heller finns någon framträdande lokalpolitiker som med kraft, konsekvens och övertygelse tagit striden mot den organiserade intoleransen. Möjligtvis med undantag av regionrådet och fullmäktigeledamoten Mats Johansson (S). Han är dock långt från Björn Fries’ kaliber, det tidigare S-kommunalrådet i Karlskrona som på 90-talet beslutsamt gick på offensiven mot NSF.

Kort sagt spelar SD i stort sett mot öppet mål. 

Frågar man varför inte Karlskronas styrande reagerat starkare, brukar standardsvaret bli: ”vi måste undvika att göra SD till martyrer”. Vilket snarare klingar som en taskig ursäkt för att skyla över den egna oförmågan och tafattheten. Det är jobbigt att ”bråka”. Debatter som går bortom den sedvanliga kommunalpolitiska horisonten av vägar, avlopp och omsorgstaxor är besvärliga och ovana. Värderingsfrågor existerar knappt på kartan.

Karlskronamoderaternas nya gruppledare Camilla Brunsberg kallar till och med ideologi för ”floskler”. Och utan politisk kompass är det förstås inte lätt att navigera genom mörka vatten. 

Som lök på laxen råder massiv misstro mellan borgerligheten och Socialdemokraterna. Att skapa någon form av blocköverskridande majoritet för att hålla SD stången har varit omöjligt. En bräcklig minoritetskoalition bestående av M, FP, C, KD och MP har försökt hålla skutan flytande genom mandatperioden. Till priset av att SD blivit den ständiga jokern i leken.

Konsekvens: sandlåda, osäkerhet, strul. Gång efter annan. 

Hösten 2007 ville kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) finna en lösning. Vilket var att ogenerat räcka ut högerhanden till SD och bjuda in dem i stugvärmen. Moderaternas förhandlingar med SD om aktivt parlamentariskt stöd avbröts emellertid tvärt. Från Stockholm och Fredrik Reinfeldt hade nämligen kommit en bestämd order: Lägg av! 

Nu är det förbluffande nog Miljöpartiets tur att fria till SD. I SVT:s Blekingenytt förklarar MP:s gruppledare Sofia Bothorp ikväll att hon inte är främmande för samtal och samarbete med SD efter valet i höst: 

”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet.”

Men bara någon timme efter att inslaget sändes, tvingades Bothorp göra avbön. Åter är det particentralerna i Stockholm som fått rycka ut och rädda sina landsortsavdelningar från moraliskt haveri och intellektuellt självmord. I SvD:s nätupplaga slår MP:s partisekreterare Agneta Börjesson fast: 

”Det finns ingen som helst avsikt från Miljöpartiet i Karlskrona att samarbeta med Sverigedemokraterna.”

Alltihop är naturligtvis enbart pinsamt och förnedrande. Ånyo blottläggs det mönster av impotens, vanmakt och naivitet som högerextremismen bemöts med i staden. Inte konstigt att eländet biter sig kvar och frodas.

Som liberal blir man både ledsen och förbannad. På ren, oförblommerad svenska framstår faktiskt Karlskronapolitikerna som en skara vilsna klantarsel, i akut behov av förmyndare att hålla i handen.

Uppdatering:
Läs Hans Bülows ledare i Sydöstran, Öppen dörr för SD (29/4). Han kritiserar där även att moderaten KG Svenson nu vill ta hjälp av SD för att sälja kommunens Verkö hamn till Stena Line. 

Inget finns att avslöja om SD

Publicerad den av
2

”Att försöka demaskera Sverigedemokraterna som främlingsfientliga är ungefär lika meningsfullt som att försöka avslöja att Moderaterna egentligen vill sänka skatterna eller att det förekommer samlagsscener i porrfilmer. 

Främlingsfientligheten är trots allt partiets affärsidé.”

Per Svensson, journalist, i tidskriften Axess.

Nätets barbarer mobiliserar

Publicerad den av
16

Att påstå att det så kallade ”parkeringsmordet” i Landskrona väckt heta känslor är en mild underdrift. Stormar av hat är nog mer korrekt. 

Det var i måndags förra veckan som en bagatell blev orsaken till en 78-årig kvinnas död. Lunds tingsrätt har nu begärt den misstänkte gärningsmannen häktad. En ung kille med invandrarbakgrund. Hans brott är lika svårbegripligt som upprörande. 

Men vad säger det om vårt land när denna tragedi samtidigt blir till intäkt för en veritabel internetexplosion av främlingsfientliga utfall och rå, rasistisk hets? Den nakna pöbelmentaliteten på bloggar och hemsidor är skakande. En isande vind från det nära förflutna gör sig påmind. 

Jag känner igen stämningarna från 90-talets början. Intoleransen höll Sverige i ett stadigt grepp. Ny Demokrati spydde ut avsky mot muslimer och invandrare. Flyktingförläggningar och moskéer brann. Lasermannen härjade. Är vi på väg dit igen?

Sverigedemokraterna skär naturligtvis pipor i vassen. Landskrona är redan en av deras starkaste bastioner. Drygt var femte väljare röstade på dem i valet 2006. Kommer SD att kunna flytta fram sina positioner ytterligare i höst?

Civilisationens fernissa är tunn. Det vet vi sedan gammalt. Likaså att det alltid finns politiska aktivister som är redo att vädja till våra lägsta och mest primitiva instinkter. Lågkonjunktur och massarbetslöshet är deras bästa grogrund. Så var det under 90-talets inledande år, så är också idag. 

Hade ”parkeringsmordet” orsakat samma lynchaktiga hätskhet bland nätets vulgärnationalister om en helsvensk kille med helsvenskt klingande namn, blåa ögon och blont hår varit ansvarig för dådet? Den frågan har ställts flera gånger i kommentarerna till träskbloggarnas rasistiska hatkampanjande. Svaret torde tyvärr vara alltför uppenbart. 

Burkor som rädslans och intoleransens åskledare

Publicerad den av
19

Intoleransens spöke drar genom Europa och rasslar med otäcka kedjor. Det är sannerligen inte första gången, tydligen har vi föga lärt från dess tidigare besök. Nu är det muslimer som ska buntas ihop och trängas upp mot väggen. 

Här hemma sprider Sverigedemokraterna fientlighet, odlar misstro, sår hat. Det sker öppet och ogenerat. Alla människor som på något sätt har fäste inom den muslimska kultursfären är måltavla. Deras blotta existens inom våra gränser påstås hota nationens överlevnad. Takterna sitter i. Den rörelse varur SD kommer, gjorde sig en gång breda med samma budskap om en annan folkgrupp. Judarna. 

Nere på kontinenten är den antimuslimska hetsen ännu påtagligare. I Schweiz folkomröstade invånarna nyligen om att förbjuda minareter. I Belgien har ett parlamentsutskott precis beslutat att förbjuda burka på offentlig plats. Även i Frankrike är heltäckande slöjor en het potatis, högljudda krav på förbud hörs inom den politiska klassen. 

Just dessa intensiva förbudsdiskussioner är lika avslöjande som symptomatiska. Ty är minareter något bekymmer? Deras antal är försvinnande få, särskilt om man jämför med antalet europeiska kyrktorn. Några böneutrop flera gånger om dagen förekommer i princip aldrig, medan det väsnas desto mer från de kristna kyrkornas klockor. 

Är heltäckande slöjor något bekymmer? Endast en marginell andel kvinnor bär dem. Av Frankrikes fem miljoner muslimer är det cirka tvåtusen som gömmer sig i burka. Personligen tycker jag burkor är frånstötande. Men vill någon kvinna frivilligt klä sig så, är det upp till henne. Sedan får hon då snällt acceptera att vissa yrken blir ganska svåra att utöva.

Att exempelvis jobba som polis, dagisfröken eller gogo-dansös i burka lär knappast funka särskilt bra. Fast hur ofta uppstår dylika problem i praktiken? Fallen kan räknas på ena handens fem fingrar. Om ens det. (Kan inte också män använda burka förresten? Det vore väl ett innovativt slag för jämställdheten?) 

Vad det handlar om är att två icke-frågor blivit symboliska åskledare för allt mer markerade stämningar av främlingsrädsla, fobier och allmän osäkerhet i ett Europa som börjat tvivla på sig själv.

I Danmark, numera snarare präglat av kyla och rasism än varmt liberalt gemyt, beordrade regeringen för några år sedan sammanställandet av en statlig kulturkanon. 108 verk inom litteratur, design, bildkonst, arkitektur, teater, film och musik plockades fram som normerande för ”danskheten”. 

I Sverige har Folkpartiet – av alla partier! – slagit på trumman för en liknande kanon. Varför upplevs det plötsligt som tvingande nödvändigt att officiellt definiera vad som är ”riktigt svenskt” eller ”renodlat danskt”?

Mest patetisk i genren är Frankrike, där oändlig energi ägnas åt att debattera vad den nationella identiteten består i. Som om ett av världens främsta och rikaste kulturländer skulle behöva spilla tid på sådant! Ett tydligare tecken på uselt kollektivt självförtroende får man leta efter.

Fångade i denna vilsna, insulära mentalitet måste det ”artfrämmande” europeiska stämplas ut: minareter, burkor, muslimer rakt av. Hotet från islamismens totalitära terrorideologi förstärker känslorna – är inte alla muslimer potentiella femte-kolonnare? Faran som al-Qaida representerar synes mig dock begränsad i jämförelse med vad vår egen intolerans bär i sitt sköte.