Två ord

Fredagens blodbadsorgie i Norge går nästan bortom vårt förstånd. Hur en sådan ofattbar mänsklig ondska överhuvudtaget är möjlig är svår att begripa. Men massakern visar med förskräckande, chockerande tydlighet vad som faktiskt kan hända om vi låter hatet och illviljan mot det öppna samhällets ideal frodas. Många spekulerade inledningsvis att militanta islamister skulle varit ansvariga för terrordåden. En felaktig, farlig och förhastad slutsats.

Istället var gärningen planerad och iscensatt utifrån inhemska, högerextremistiska motiv – en avgrundssvart avsky mot socialdemokrater, vänsteraktivister, muslimer och andra kulturer. Igår blottade sig antihumanismen från sin naknaste, perversaste och mest brutala sida. Personligen tänker jag främst på två ord.  Två djupt kända ord som en svensk statsminister en gång yttrade om fascismens samvetslösa bödlar. Två ord från en socialdemokrat som själv skulle bli offer för ett blodigt attentat mot demokratin i vårt eget land.

Dessa två ord är: satans mördare.

Ilska, sorg, smärta råder. Skuggan av den norska tragedin faller tung över oss denna helg. Men tillsammans skingrar vi mörkret. Vi låter oss inte besegras. Jens Stoltenbergs formulering tål att upprepas många gånger: ”Svaret på våld är ännu mer demokrati, ännu mer humanitet, men aldrig naivitet”.

Håll Raoul Wallenberg levande

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Den fjärde augusti 1912 föddes Raoul Wallenberg. Om drygt ett år skulle han alltså fyllt hundra år. Inför detta jubileum har regeringen nyligen beslutat att tillsätta en nationalkommitté, med syfte att samla olika delar av det svenska samhället för att uppmärksamma Raoul Wallenbergs gärning.

Det är ett utmärkt och angeläget initiativ, särskilt mot bakgrund av hur klimatet blivit kylare, råare. I Sverige som i övriga Europa har främlingsfientliga och rasistiska stämningar åter fått fäste. Den kostymklädda fascismen, likt Sverigedemokraterna här hemma, skördar framgångar samtidigt som etablerade partier tenderar att anpassa sig efter tidens snålare vindar.

Nog kan det vara lätt att förtvivla. Men tänk då på Raoul Wallenberg. Under Europas mörkaste epok visade han vad den enskilda människan faktiskt kan förmå. Raoul Wallenberg vägrade att passivt beskåda nazisternas förintelsemaskineri. I Budapest 1944 fattade han ett personligt beslut att trots allt göra det
 omöjliga; att själv utmana historiens brutalaste mördarband och 
försöka rädda så många judiska medmänniskor som han kunde undan deportation till gaskamrarna i Auschwitz.

Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av 
människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Raoul Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Varje människa som 
bekänner sig till grundläggande humanistiska ideal har ett moraliskt tvingande 
ansvar att reagera mot krafter som hotar det öppna samhället, präglat av 
tolerans och mångfald. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll.

Wallenberg säger oss att vi aldrig får löpa med tidsandans opportunister, att vi ska lita på vår egen synskärpa och oavsett odds aldrig ge upp hoppet. Vi människor behöver goda förebilder. Sådana som får oss att höja blicken bortom vår egen inskränkta krets, som visar vikten av ideella insatsers betydelse, förebilder som kan egga oss till handling mot trångsynthet, intolerans, likgiltighet.

En sak är glasklar: så länge vi håller Raoul Wallenberg levande bland oss har främlingsfientlighetens företrädare ingen chans och Jimmie Åkesson får skaffa sig en annan karriär.

”Öppen dialog” med SD i Karlskrona?

I dagens Sydöstran förklarar Björn Gustavsson (MP), ordförande i Karlskronas idrotts- och fritidsnämnd, varför han släpper in det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna i nämndens arbetsutskott:

”En öppen dialog är något som är grundläggande för mig och Miljöpartiet är ett öppet parti.”

Det är inte första gången Miljöpartiet i Blekinge närmar sig Sverigedemokraterna. Inför valet förra året uttalade Sofia Bothorp, gruppledare för MP i Karlskrona, att hon gärna såg ett samarbete med SD:

”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet” (Blekingenytt 28/4, 2010).

Bothorps frieri till SD fick stöd av Claes Jansson, gruppledare för MP i landstinget Blekinge och kommunpolitiker i Karlshamn. I Sydöstran den 29/4, 2010 deklarerade han:

”I Miljöpartiet har vi inga centrala påbud om att hålla Sverigedemokraterna utanför… Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att själv ha en dialog med folkvalda SD-representanter.”

Ingen som röstade på MP i Blekinge torde alltså ha blivit lurade av att få SD på köpet. Men nog är det beklämmande. Vad blir nu nästa steg i denna ”öppna dialog” med hatets och intoleransens företrädare? Jag är ledsen, men i en kommun där sådant sker har jag ingen större lust att bo.

Glömskan får inte segra

Inför Förintelsens minnesdag på torsdag har jag skrivit denna krönika i Sydöstran (26/1):

Rester av järnvägsspår till ett ödsligt fält i skogen är numera i stort sett allt som återstår. Här, tio mil öster om Warszawa i Polen, var platsen för nazisternas utrotningsläger Treblinka. Ständiga tåg anlände hit mellan juli 1942 och augusti 1943. Vid perrongen tömde de sin last på människor, vilka efter ankomsten fick marschera rakt in i tretton väntande gaskammare.

Totalt blev Treblinka evig slutstation för 800.000 män, kvinnor och barn. Samtliga dömda till döden av blott ett skäl: de hade fötts som judar. En av dessa dömda var Jankel Wiernik. Han tillhörde Treblinkas Sonderkommando, den grupp som av nazisterna tvingades vara behjälpliga med att gasa och bränna sina judiska olycksbröder.

Wiernik lyckades dock fly Treblinka innan lägret revs och nazisterna dirigerade om tågen till Auschwitz. Men minnet av de skräckfyllda ögonen på barnen han varje dag ledde till gaskamrarna undkom honom aldrig. Han skriver:

”Idag är jag en hemlös gammal man utan familj. Jag är en vandrare. Det är med känslan att alla mina erfarenheter stämplats in i mitt ansikte som jag vandrar. Tre generationer såg jag utplånas. Jag måste få fortsätta leva för framtidens skull. Världen måste få veta.”

Jankel Wiernik avled 1972, han var då 83 år och hade vigt resten av sitt liv efter Treblinka åt att vittna om det ofattbara. Nu, några decennier senare, finns snart inga överlevande offer kvar av de miljoner judar som Hitler gav enkel biljett till sina dödsfabriker.

Förintelsens minnesdag, imorgon den 27 januari, är ett försök att hindra glömskan från att segra. Kunskapen om Förintelsen måste bäras vidare till åminnelse av det judiska folkets katastrof och som en vaccinering mot historielöshetens faror.

Men räcker det för att hindra nya utbrott av ondska, nya massmord, nya exempel på omvärldens passivitet när bödlarna löper amok? Aldrig mer! Denna försäkran brukar vi ofta höra i högtidstalen. Aldrig mer Treblinka eller Auschwitz.

Ändå fogas plågsamma namn från vår egen samtid till raden: Srbrenica, Rwanda, Darfur… Där har intoleransen åter visat sitt grymmaste ansikte. Även i vårt eget land misstänkliggörs människor fortfarande för sin hudfärg, etnicitet och religion. De kan vara judar, muslimer eller något annat.

Förintelsen illustrerar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter fördomar, främlingsfientlighet och rasism att slå rot. Kan det hända igen? Absolut. Att resa motstånd är därför varje människans ansvar.

Liken i Centerns garderob

Idag fyller Centern hundra år. Hurra, hurra. Eller? Tyvärr har partiet, trots att det numera vill kalla sig liberalt, märkvärdigt svårt att hantera sin gamla surdeg till historia av intolerans och främlingsfientlighet. Jag tänker främst på antisemitismen och dess ohyggliga kulmen: Auschwitz.

Ingen annan händelse ställer som Förintelsen frågor om moral och människosyn på sin spets. Efter nazisternas folkmord kan vi inte längre vända oss bort när grundläggande humanistiska och demokratiska värden hotas, när totalitära krafter sätts i rörelse, när medmänniskor förnedras och slaktas av samvetslösa regimer.

Aldrig tidigare har vår civilisations bräcklighet illustrerats med sådan förfärande tydlighet. Förintelsen lär oss nödvändigheten av att kunna urskilja och förstå ondskans mekanismer, att resa motstånd i tid, att likgiltigheten oftast är den största faran.
Det handlar inte bara om Hitlertyskland och dess drabanter.

Även vårt land har en skuld att göra upp med. Tveklöst är 1930- och början av 40-talet ett av de mörkaste kapitlen i vår nations historia. Den svenska allmänheten var ingalunda okunnig om vad som skedde med judarna i Tyskland.

Redan våren 1933 fördömde Svenska Dagbladet nazisternas ”utrotningskampanj” (tidningens egen term) mot det judiska folket. Informationen i pressen om judeförföljelserna var hela tiden omfattande. Svenska myndigheter var även bland de första i världen utanför nazisternas välde som fick detaljerade uppgifter om hur Hitlers dödsfabriker arbetade. Ändå var åtgärderna för att hjälpa judarna undan naziterrorn mycket ringa.

Under de kritiska åren på 30-talet, då det ännu var möjligt för judar att lämna Tyskland, hade Sverige kanske kunnat rädda ett par hundratusen människor. Men fram till 1939 – alltså innan kriget stängde gränserna ­– tilläts endast en rännil, 3 000 judar, att få en fristad här.

Varför höll sig Sverige så passivt? En viktig del av svaret kan sökas hos det parti som Maud Olofsson idag leder. Centern hette då Bondeförbundet. Det var det enda av de svenska riksdagspartierna som hade rasism inskrivet i partiprogrammet.

1921 krävdes ”hinder mot invandring av undermåliga folkelement”. Enligt 1933 års skärpta version skulle partiet kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda ”folkmaterialet” mot ”degenererade inflytelser” (paragraferna gällde till 1946). Observera att antalet judar i Sverige då endast var 7 000.

Tidsandan satte förstås sin prägel på klimatet. Vardagsantisemitismen hade representanter i samtliga partier och samhällsskikt. Men Bondeförbundet var i särklass när det gällde judefientlighet, rasbiologi och främlingshat.

I boken Sverige och Förintelsen (Arena 1997) framhåller etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén att bortsett från de svenska nazisterna, var det Bondeförbundet ”som sedan 1920-talet starkast tagit till sig de rasbiologiska föreställningarna. Och det är egentligen inte förvånande då den rasbiologiska litteraturen ofta framhöll att en ’sund’ och ’rasren’ bondebefolkning utgjorde svenska folkets grundstomme”.

Bland Bondeförbundets grundare fanns den antisemitiske propagandisten Elof Eriksson. Han hade intima kontakter med Julius Streicher i Tyskland, chefredaktör för den ökända nazitidningen Der Stürmer och som redan 1935 öppet pläderade för en total utrotning av judarna.

Otto Wallén – även det en inflytelserik figur i partiet – framträdde på nazistiska möten och förklarade under en riksdagsdebatt 1939 att han var stolt över att vara antisemit. SLU-bladet (organ för Bondeförbundets ungdomsförbund) skrev 1938: ”den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan… En utrensningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden”.

Bondeförbundet motionerade i riksdagen mot anslag för att hjälpa de fåtal flyktingar som trots allt fick inresetillstånd och krävde istället att pengarna skulle gå till svenska småbrukare.
Då Bondeförbundet inlett samverkan med Socialdemokraterna 1933 (krisuppgörelsen) och därefter regerade i koalition med dem 1936-39 (samt sedan i samlingsregeringen under kriget), hade partiet ett betydande inflytande över den förda politiken dessa år.

En nyckelposition hade bondeförbundaren KG Westman, som var justitieminister 1936-43 och det mäktigaste statsrådet vid sidan av statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Günter. Westman var protysk och hätsk antisemit. Ett stort ansvar faller på denne man för att gränsbommarna mot judarna hölls nere. Under krigsåren var han även ansvarig för censur och transportförbud av tidningar som skrev misshagligt om Hitler.

Den ivrigaste motståndaren till nazibarbariet var Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Westman hatade Segerstedt och skrev följande om honom i sin dagbok: ”hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl”.

Centern gjorde aldrig upp med sin antisemitiska och rasbiologiska politik efter Hitlerrikets fall, utan föredrog att låta alltihop falla i glömska. Men sedan tidningen Arbetaren 1997 avslöjade att författaren och centerpolitikern PO Sundman varit aktiv nazist under kriget, blossade debatten upp i medierna. Sundman var riksdagsman för Centern 1969-79 och hade aldrig ställts till svars för sitt tidigare engagemang (han avled 1992).

Pressad av uppmärksamheten lovade den dåvarande centerledningen att låta oberoende forskare klarlägga partiets förhållande till nazismen. Utredningen skulle presenteras i samband med centerns 90-års jubileum år 2000. Men ingenting hände. När trycket från massmedia försvann, gick intresset hos Centern för en ordentlig genomlysning också upp i rök.

Nu är det alltså 2010. Lagom till dagens jubileum har partiet gett ut en festskrift, 100 år av handlingskraft. Henrik Bredberg, ledarskribent på Sydsvenskan, har läst boken med kritiska ögon och konstaterar att uppgörelsen med det förflutnas synder fortfarande lämnar åtskilligt övrigt att önska. Snarare fortsätter partigängarna att bagatellisera, ljuga bort och tiga ihjäl Centerns tidigare brunsvarta svärmeri. ”Jubileumsboken är ett haveri, intellektuellt och moraliskt”, konstaterar Bredberg.

Jag frågade en gång Maud Olofsson, det sommaren 2003, om hur hon såg på Bondeförbundets gärningar. Olofsson sade sig vara stolt över sitt partis historia och menade att man gjort progressiva insatser inom bland annat utbildningspolitiken under 1900-talets första decennier.

Men att Bondeförbundet var särskilt genomsyrat av antisemitism och nazisympatier vägrade Olofsson bestämt att gå med på. Fenomenet fanns inom alla partier och var inget utmärkande för hennes rörelse. Uppenbarligen gäller denna verklighetsförnekelse än. Beklämmande.

Det är ju bara underhållning…

Till sommaren har huvudstaden begåvats med en syntfestival, kallad Stockholm Goes Alternative. Arrangörerna har bland annat bokat bandet Elegant Machinery. I Expressen dristade sig nyligen skribenten Johan Wirfält att kritisera detta, eftersom en av Elegant Machinerys medlemmar heter Richard Jomshof.

Han är riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och sedan länge en av partiets frontfigurer, ingår i kärnan tillsammans med Jimmie Åkesson. Är detta ett problem? På festivalen ska ju Jomshof agera som musiker, inte som den inbitne islamofob och främlingsfientliga propagandist vilket annars är hans profession.

”SD:s kommunikationsstrategi handlar nästan uteslutande om en sak: att bli ‘rumsrena’. Därför går det inte betrakta deras företrädare som apolitiska i ett visst sammanhang. För SD har även en syntfestival ett symbolvärde”, skrev Wirfält som på goda grunder ifrågasatte omdömet hos festivalens ansvariga.

Wirfält fick mothugg DN:s nöjeskrönikör Fredrik Strage, som visserligen tog avstånd från SD:s främlingfientlighet, men samtidigt tyckte att Jomshof framstod ”som mer resonlig än den hycklande lynchmobb som gång på gång bekräftar Sverigedemokraternas prat om åsiktsförtryck”.

En intressant debatt. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till Bert Karlsson. Ni vet, han som i början av 90-talet stod i spetsen för det främlingsfientliga populististpartiet Ny Demokrati. Som riksdagsledamot trumpetade han ut åsikter i den här stilen:

”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer” (Almedalen 12/7 1992).

”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar” (Expressen 16/8 1992).

”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går” (Expressen 16/8 1992).

I samma veva passade även Bert Karlsson på att lansera den rasistiska rockgruppen Ultima Thule. Man bör också tillägga – som inte helt oväsentligt faktum – att John Ausonius tyckte att han fått carte blanche av Bert Karlsson och Ny Demokrati för att skjuta invandrare, vilket Gellert Tamas skriver om i sin skakande bok Lasermannen.

Den iskalla vind av främlingsfientlighet och våldsam rasism som Bert Karlsson bidrog till piska fram i 90-talets Sverige, ska vi idag tydligen enbart glömma. Som om ingenting hade hänt dyker Bert Karlsson upp i alla möjliga glättiga TV-program och figurerar som glad nöjesfarbror.

Men varför skulle nöjesvärlden ta något ansvar, eller hålla sig med någon form av moral, om aldrig så basal? Det är ju bara underhållning, spex och glitter. Om clownen är rasist och hetsar mot muslimer, judar eller andra grupper när han inte sprattlar på scenen? Strunt samma. Bara han roar oss. Vi applåderar och skrattar lika gott oavsett.

Ursäkta. Jag mår faktiskt lite illa.

Sverigedemokraterna – rädslans och orons parti

Höstens val blev historiskt. Och tragiskt. För första gången tog ett utpräglat främlingsfientligt parti plats i Sveriges riksdag. Varför lade närmare 340 000 väljare sin röst på Sverigedemokraterna? Hur ska man förstå detta fenomen i tiden?

Det har skrivits flera böcker och otaliga tidningsartiklar om SD. Ofta med fokus på partiets rötter i nynazismen och Vit maktrörelsen. Det är förvisso en bakgrund som omöjligen går att bortse från. Men frågan är om inte alltför ensidig betoning på SD:s historiska syndakatalog leder tanken fel. Därmed blir även slutsatserna kring hur partiet ska begripas och bemötas missvisande.

Det menar i alla fall journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. De har under några månader i valrörelsen rest landet runt med SD, lyssnat, samlat intryck och intervjuat partiföreträdare från gräsrotsnivån till det absoluta toppskiktet. Resultatet är en ambitiös och inkännande reportagebok – Svensk, svenskare… (Optimal förlag) – som ger något annorlunda bild än den vi vanligen möter i media.

Visst har SD rasistiska drag. Men det handlar inte längre om antisemitism och rasbiologi som är nazismens bärande idé. Utan om kulturell rasism, där nationell konformitet betraktas som absolut nödvändigt för att rädda samhället från förfall och undergång.

I Sverigedemokraternas värld tycks vi leva i de yttersta dagarna, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt. Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Detta är mångkulturens rätta ansikte, en ”sanning” som etablissemanget länge försökt dölja från medborgarna (ovisst dock varför).

Endast SD har en klar blick för vad som faktiskt sker och hur landet ska frälsas. Därigenom framstår partiet snarare som en politisk sekt, i grunden driven av rädsla och oro, vädjande till känslor av ett förlorat folkhem i en romantiserad Sörgårdsidyll. Dess forna trygghet har nu spolats bort i globaliseringens malströmmar, nationella murar är enda lösningen.

Så ser Sverigedemokraternas själ och budskap ut i Annika Hamruds och Elisabet Qvarfords skildring. En bok jag hoppas får många läsare. Särskilt bland dem som aktivt vill möta den utmaning mot vårt öppna samhälle som SD representerar.

Heder åt Transport!

Kan man vara medlem i facket och samtidigt aktiv Sverigedemokrat? Den delikata frågan försöker LO-förbunden hantera efter bästa förmåga.

Problemet har naturligtvis blivit än mer brännande efter SD:s framgångar i höstens val. Och inte blir det mindre känsligt av att många SD-väljare och sympatisörer kommer från den traditionella arbetarklassen.

Metall och Transport kan sägas representera varandras motsatser. Medan det förra förbundet valt en ganska tillåtande attityd, har det senare tagit strid och uteslutit Sverigedemokrater från sina led.

Det tycker jag att Transport gör rätt i. Den motbjudande ideologi som SD bygger hela sin existens på, är inte bara en flagrant utmaning mot det öppna samhällets fundament. Utan även mot fackets värdegrund och dess solidaritetsperspektiv.

Här gäller det att dra linjen i sanden och hålla färgen. Det kan inte vara rimligt att låta aktiva Sverigedemokrater fungera som trojanska hästar i en annan organisation, vars idéer dessa illa maskerade fascister ogenerat spottar på. Risken finns att lokala fackklubbar i praktiken kapas av SD.

LO är en del av arbetarrörelsen, som entydigt ska försvara demokratin och alla människors lika värde. Tolerans mot intoleransen har aldrig varit någon framkomlig väg och är det inte i detta fall heller. Transport reser motstånd och sänder i handling tydliga signaler om vad som är acceptabelt och inte.

Det ska Transport ha all heder av.

Mer att läsa:
Facket och Sverigedemokraterna, reportage i Dagens Arena 8/10.

FP-haveriet fullbordat i Olofström

”Våga vara svensk!”. Så stod det på den famösa disktrasa som Erika Nagy, FP-ordförande i Olofström, spred bland väljarna under sin lokala personvalskampanj. Symboliken var inte svår att tolka. Det som uppfattas som ”osvenskt” skulle alltså vara orent, smutsigt – nödvändigt att göra rent hus med.

Ingen tvekan kan råda om Nagys uppfattning i frågan. Hennes disktrasa sammanfattade tydligt det budskap som hon offentligt torgförde: Sverige tar emot för många utlänningar, asylrätten måste begränsas, inte ens ensamkommande flyktingbarn borde få fristad.

Som kronan på verket hävdade hon sedan att FP i Olofström kunde inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Först då tog det skruv hos FP på länsnivå i Blekinge, som såg sig tvungna att markera distans från henne.

I Olofström kunde hon emellertid lugnt köra vidare. Nu har Erika Nagy dessutom valts till ny gruppledare för partiet efter Emanuel Norén (läs här och här). Det liberala haveriet får väl därmed anses fullbordat.

Vad väntar härnäst? Att FP går samman med SD som oppositionsblock mot de styrande Socialdemokraterna i kommunen?

Dock skulle det ytligt kunna ses som en slags högre rättvisa att Olofströms främlingsfientliga variant av FP ändå åkte på ett ordentligt bakslag i valet. Partiet halverades, från fyra till två mandat.

Men sannolikt var den förlusten till icke ringa del Sverigedemokraternas vinst. All erfarenhet, inte minst från Danmark, visar ju att när demokratiska partier börjar spela på rasisternas planhalva, så är det rasisterna som gynnas.

Ur det perspektivet blev FP och SD i Olofström som kommunicerande kärl. De bägge partierna bytte väljarstöd med varandra. SD fick fyra mandat efter att tidigare haft två. En lärdom att dra, för den som önskar.

En hoppets ljuspunkt är emellertid vännen Ted Bergdahl (V), som blivit ny ledamot i Olofströms fullmäktige. Ted är en stark, orädd röst för humanistiska grundvärderingar, och sådana kommer SD-länet Blekinge sannerligen behöva under mandatperioden.

Mer att läsa:
Olofström – Folkpartiets sorgebarn
Konsten att rasera ett parti
Ted Bergdahl: ”Hyckleri om SD-avbön i Folkpartiet”
Ted Bergdahl: ”Sparka ut Erika Nagy”

Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård

Krönika i Sydöstran, publicerad 5/10:

Om valet finns åtskilligt att säga. Förstås. Inte minst det elände att Blekinge framstår som Sverigedemokraternas kärnland. Partiledaren Jimmie Åkesson är som bekant från Sölvesborg. Och en av hans viktigaste vapendragare, Richard Jomshof, har länge satt sin prägel på Karlskronapolitiken. Bägge är nu invalda i riksdagen. Med benäget bistånd från blekingeborna. Var tionde röst härifrån gick till SD.

I vad som brukar kallas Sveriges trädgård finns det uppenbarligen god (eller ond, snarare) jordmån för främlingsfientlighet, rasism och allmän kulturell inkrökthet. Tragiskt nog. Men det är ju faktiskt inga nyheter. Hur vore det om vi äntligen på allvar försökte ta itu med problemet? Förutsatt att SD:s triumftåg ses som ett problem, givetvis. Man kan undra.

Tendensen av anpassning från länets etablerade partier har redan varit märkbar under den gångna mandatperioden. I Karlskrona har borgerligheten komprometterat sig med både slutna och öppna försök till samverkan med SD. Minns hur kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) sträckte ut handen till Richard Jomshof 2007. En hand som togs tillbaka först efter att Moderaternas partiledning i Stockholm slagit KG Svenson på fingrarna.

Och minns vittnesmålet från den avhoppade FP-kanslisten Mikael Lejdeby om hur femklövern efter valet 2006 spelade under täcket med SD i syfte att få bort Socialdemokraterna från makten. Oppositionsrådet Patrik Hansson (S) krävde nyligen en sanningskommission för att utreda skandalen. Vad hände med denna?

Eller minns hur kommunalrådet Tommy Olsson (KD) strax innan årets val offentligt ställde Socialdemokraterna mot SD, en jämförelse som entydigt utföll till det senare partiets förmån. ”Hederligare”, ”tydligare” och ”reko”, löd Olssons betyg på SD.

Jag skulle kunna rada upp ännu fler deprimerande exempel, också från andra Blekingekommuner. Poängen är att denna borgerliga fraternisering med hatets och intoleransens företrädare aktivt bidragit till att legitimera SD och ökat acceptansen för deras motbjudande budskap.

Även från Miljöpartiets sida har det funnits villighet att öppna famnen för dessa organiserade muslimhetsare. Kombinera detta med oförmågan/ovilligheten att med kraft försvara humanistiska grundvärderingar i debatten och resultatet talar för sig själv: Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård. Som man sår, får man skörda. Är ni nöjda?