Kategoriarkiv: Främlingsfientlighet och rasism

Ryck undan mattan för Åkesson

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 19/11:Corren.

Vem bildar regering med vem och hur? Det verkar bli den stora frågan inför riksdagsvalet 2014. Politikens inriktning hamnar i skuggan av spelteorier om maktens taburetter.

Varken det rödgröna eller blåa laget tycks heller kunna formera något annat än en svagare minoritetsregering än dagens, konstaterar Fokus politiska reporter Torbjörn Nilsson i tidskriftens senaste nummer. Och tillägger dystert: ”Handlingskraft och mandat för reformer ser inte ut ingå i något av alternativen”.

Orsaken är naturligtvis Sverigedemokraternas frammarsch. Redan deras intåg i riksdagen 2010 betydde att Alliansen förlorade sin majoritet, vilket delvis förklarar ministären Reinfeldts klena prestationer sedan dess. SD hovrar numera kring 10 procent i opinionsundersökningarna och är på väg att etablera sig som tredje största parti.

En kil har slagits in mellan blocken, det framtida parlamentariska läget blir en besvärande oviss thriller. Men i söndags försökte partiledaren Jimmie Åkesson ikläda sig rollen som försoningens man.

Intervjuad i SvD kunde han tänka sig att i en låst situation tillfälligt släppa invandringsfrågan som öppning till en ”långsiktig dialog” med någon av statsministerkandidaterna. Att Reinfeldt eller Löfven skulle låta Åkesson bli kungamakare, och sedan hållas som hans gisslan när det invandringsfientliga moratoriumet löpt ut, vore förstås lika knasigt som oacceptabelt.

Det blev också kalla handen direkt från de anständiga partierna. Åkesson mötte även, föga förvånande, kritik från sina egna led. Släppa invandringsfrågan?! SD:s hela världsbild och existens bygger ju på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen.

Åkesson backade snabbt från uttalandet, menade att han blivit felciterad och hävdade i Aftonbladet att han aldrig släpper fram en regering utan att få tillbaka något i invandringspolitiken.

Men det måste ändå sägas vara en smart testballong av Åkesson, ännu ett led i att hans slipade strategi att framställa sig som resonabel och salongsfähig. För att vinna ökat och stabilt opinionsstöd måste stigmat av aggressiv främlingsfientlighet bort.

Nyckeln till makt och inflytande är att ompaketera fördomar och intolerans till något mjukare, aptitligare – ett budskap som kan maskeras till statsmannamässighet, men där slutsatsen likafullt ständigt är densamma: allt är ”massinvandringens” fel. Så agerar nyfascistiska rörelser i hela Europa och de är framgångsrika.

SD går inte att tänka iväg, men de går att bemöta. Som den brittiske ekonomen, journalisten och författaren Philippe Legrain skrev i gårdagens DN är det hög tid att svenska politiker på allvar tar kampen mot SD, rycker undan mattan för deras argumentation genom att ihärdigt påvisa att en frisk, dynamisk ekonomi förutsätter invandring och mångfald.

Och detta samtidigt som man undanröjer de strukturella problemen (inom arbetsmarknaden icke minst) ur vilka SD hämtar sin näring. Axla ansvaret över blockgränsen. För Sveriges skull.

Som ett eko från mellankrigstiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/10:Corren.

”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.” Det sa Norges statsminister Jens Stoltenberg efter Anders Behring Breiviks massmord på Utøja sommaren 2011.

Nu är Arbeiderpartiets Stoltenberg bortröstad från makten, ersatt av en minoritetsregering bestående av Høyre och den politiska rörelse där Breivik hade sin bakgrund: Fremskrittspartiet (FrP). Större öppenhet, mer humanitet och demokrati? Norges väg riskerar bli den motsatta.

Ett öppet rasistiskt parti har alltså tagit plats i en nordisk regering, insläppta av Moderaternas systerparti och med parlamentariskt stöd av den borgerliga mitten. Ett haveri som borde väcka starka reaktioner. Vilket det också har gjort.

Internationella medier pekar på FrP:s koppling till Breivik, partiledaren Siv Jensens krav på tvångsdeportationer av romer och den hätska antimuslimska propagandan. FrP är inpyrt av febriga konspirationsmyter om en hotande ”islamisering” av Norge, något som Jensen skyller på Arbeiderpartiets ”landsförrädiska” politik.

Känns takterna igen? Samma förvridna tankegods, fast än mer radikaliserat, som triggade Breivik till att iscensätta blodbadet på socialdemokratiska ungdomar. Historikern och fascistexperten Henrik Arnstad beskriver FrP:s nakna rasism som ”så grov att den vore omöjlig för exempelvis Sverigedemokraterna” (DN 14/10).

Ändå har Høyres samarbete med dessa mörkerkrafter mötts förbluffande lamt av svensk borgerlighet. Glädjen att se socialdemokrater besegrade i valet har tydligen fått den värderingsmässiga kompassen att snurra rejält ur kurs.

Ta bara Fredrik Reinfeldt som vägrar att kritisera sina norska partivänner. Istället säger han sig vara ”övertygad om att Høyres närvaro i regeringen kommer att innebära en ansvarsfull ekonomisk politik och en mer öppen asyl- och migrationspolitik” (DN 17/10).

Förre KD-ledaren Alf Svensson hälsade det norska regeringsskiftet välkommet på Twitter med orden: ”Nu får Fremskrittspartiet i Norge möta verkligheten. Det blir hälsosamt.”

I samma veva publicerade SvD:s ledarredaktion (M) en krönika av Kristin Clemet, chef för den liberala norska tankesmedja Civita, som förkunnade att FrP inte alls var så farliga. Borås Tidning (M) och Nerikes Allehanda (liberal) ansträngde sig för att ”nyansera” eller förneka FrP:s rasism, etc.

Måste läxa läras igen? En av Sveriges främsta liberala opinionsbildare, statsvetaren och chefredaktören Herbert Tingsten, påvisade tidigt hur borgerliga partier – liberala som konservativa – banade vägen för fascismen i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Man såg dels socialister som ett värre ont, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de gavs regeringsansvar. Vi vet resultatet: allt annat än hälsosamt. Att inte svensk borgerlighet ser med större oro på utvecklingen i Norge är därför minst sagt anmärkningsvärt.

Flyktingpolitik vid vägs ände

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/10:Corren.

”Det är fruktansvärt där nere. Dussintals lik, kanske hundratals. De ligger på varandra, i högar, fastkilade. De som dog först hade tur”.

Ovanstående berättar en av dykarna som i helgen sökte efter drunknade utanför den italienska ön Lampedusa. En fiskebåt med upp till 500 eritreanska flyktingar kapsejsade förra veckan, bara 155 överlevde.

Katastrofens omfattning är skakande, dock är liknande händelser inte ovanliga. Medelhavet har blivit en dödsfälla för människor som försöker ta sig från Afrika till Europa. Många tusentals offer har skördats de två senaste decennierna.

Vad tragedin vid Lampedusa mer än något annat belyser är följden av EU:s hårdnande migrationspolitik, vilken i sin tur är ett resultat av ökande europeiska tendenser till främlingsfientlighet, rasism och nationell inskränkthet.

Runt om i EU-ländernas huvudstäder hukar regeringar för brunfärgade politiska rörelser som hetsar mot invandrare och olika minoriteter (romer icke minst). Rädslan att förlora väljare till intoleransens kolportörer gör att etablerade partier från höger till vänster skyr humanare asylregler och liberalare migrationslagar.

Istället har kontrollerna blivit strängare, murarna högre, attityderna råare. Sverige är delvis ett undantag, vår egen regering har tack och lov inte krökt rygg för Sverigedemokraterna, men debatten finns även här.

Det är verkligen hög tid att det mobiliseras mot främlingsfientlighetens förvillelser. Ty migration är i grunden inget negativt, tvärtom är det något som alla EU-medlemmar borde välkomna.

Den främsta källan till välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap, framtidstro, deras vilja att skapa en bättre tillvaro för sig själva och sin familjekrets.

Israel är kanske det mest slående exemplet på detta, vilket briljant skildrats i den internationellt uppmärksammade boken Start-Up Nation – The Story of Israel’s Economic Miracle av Dan Senor och Saul Singer (2009).

Geografiskt är Israel en lilleputt, ungefär som Småland i storlek, och har inte funnits på kartan längre än i 65 år, därtill i en extremt fientligt omgivning. Nyligen upptäcktes stora oljefyndigheter inom Israels gränser, men tidigare har man inte haft några naturtillgångar att tala om. Förutom människor.

Israel ger medborgarskap till varenda kotte världen över som kan påvisa judisk börd. Vid statens grundande 1948 hade man en befolkning på blott 806 000 personer. Numera är invånarantalet drygt 8 miljoner. En tiodubbling på lite mer än ett halvsekel alltså.

Har migrationsvågorna från när och fjärran knäckt samhället? Knappast. Motsatsen är fallet. Israel är Mellanösterns starkaste stat med ett ekonomiskt blomstrande näringsliv. Förklaringen är att Israel har utformat ett system och bejakat en kultur som uppmuntrar människors drivkraft och företagsamhet.

Som det konstateras i nämnda bok: ”Immigranter är inte avoga till att börja om på nytt. De är, per definition, risktagare. En nation av immigranter är en nation av entreprenörer”.

Om Israel kan, varför skulle inte EU och Sverige kunna? Men istället: Lampedusa.

Frankrikes mörkaste år

Publicerad den av
1

The Sorrow and the Pity
France is the only government in all Europe whose government collaborated. Others signed an armistice or surrendered, but France was the only country to have collaborated and voted laws which were even more racist than the Nuremberg laws, as the French racist criteria were even more demanding than the German racist criteria. It’s not something to be proud of.

– Dr Claude Levy, författare och biolog, intervjuat tidsvittne i Marcel Ophuls lika briljanta som skakande dokumentär The Sorrow and the Pity: Chronicle of a French City under the Occupation (1969). Finns på DVD.

Hela svenska statens skamfläck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:Corren.

”I dag saknas i många europeiska länder ledarskapet för att stå upp för det självklara, nämligen att även romers mänskliga rättigheter fullt ut ska respekteras.”

Ovanstående skrev integrationsminister Erik Ullenhag (FP) på DN Debatt den 10 april. Han hade då bjudit in till en internationell konferens i Stockholm för att diskutera hur den utbredda antiziganismen i Europa skulle bekämpas. Ett brännande ämne, absolut. I EU-stater som Ungern, Tjeckien och Italien pågår vad som måste kallas för en institutionaliserad diskriminering av romer.

Att mellan 10-12 miljoner europeiska människor som tillhör denna folkgrupp utsätts för trakasserier, förföljelser, misstänksamhet och fördomar från majoritetssamhällets sida är ett lika skrämmande som oacceptabelt faktum.

Rasismen är kontinuerlig och systematisk, konstaterade Europarådet förra året i diger rapport om romernas situation. Ta Norge. Där har det främlingsfientliga Fremskrittspartiet krävt att östeuropeiska romer ska deporteras och fått medhåll av Høyre, som nyligen blev regeringsbildare i vårt västra grannland.

”Även Sverige har en historia och en nutid att skämmas för när det gäller romer. Svenska myndigheter har under lång tid varit ansvariga för övergrepp mot romer”, skrev Erik Ullenhag vidare i nämnda DN-artikel. Nog är det så.

Den svenska statens kränkning av romernas mänskliga och medborgerliga rättigheter under 1900-talet var omfattande. Gå gärna in på Forum för levande historias hemsida och läs! Myndigheterna kontrollerade, övervakade och registrerade romer utifrån rena rasbiologiska motiv.

De ansågs hota svenskheten och befolkningens genetiska kvalitet. Inte sällan tillgreps tvångssteriliseringar. Till exempel. Först 1952 deklarerade socialminister Gunnar Sträng (S) att romerna skulle ha samma medborgerliga rättigheter som alla andra.

Men politiska deklarationer är en sak, verkligheten en annan. Vilket inte minst Ullenhag och dagens regering illustrerar. Trots sina konferenser och välvilliga strategiplaner i syfte att inkludera romerna i samhället, tycks lite tränga ut genom mötesrummens väggar.

Hur är det bara möjligt att svensk polis kan lägga upp etniska register över tusentals romer, där till och med småbarn tydligen räknas som potentiella brottslingar? Vad är det för kultur som egentligen frodas inom polisväsendet – att romer har en särskild fallenhet för kriminalitet som ligger i blodet?

Tanken går onekligen till hur många i Europa en gång (och tyvärr ännu) betraktade judarna. Giriga, förslagna, icke-lojala med staten, oroselement som måste ringas in.

Märk väl att det var tack vare DN:s undersökande journalist (och tidigare Correnmedarbetaren) Niklas Orrenius som polisens etniska registrerande kunde avslöjas och ansvar börja utkrävas. Varken några polischefer eller andra företrädare för vår omfångsrika statsmakt hade uppenbarligen förmågan att själva stävja och rensa upp i verksamheten.

I många europeiska länder saknas ledarskapet och även Sverige har en nutid att skämmas för, skrev alltså Erik Ullenhag den 10 april. Dessvärre hade ministern mer rätt än han antagligen anade.

Vision och hjältemod

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:Corren.

”Jag har en dröm, att denna nation en dag ska resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse: Vi anser dessa sanningar vara självklara, att alla människor är skapade med samma värde.”

I morgon är det precis 50 år sedan Martin Luther King höll sitt legendariska ”I have a dream”-tal vid Lincolnmonumentet i Washington. En passionerad plädering för visionen om ett samhälle befriat från rasism, intolerans och diskriminering.

Medborgarrättskämpen Martin Luther King tillhör 1900-talets stora hjältar som fortsätter att inspirera världen över. Det gör även Raoul Wallenberg. Han höll aldrig några berömda anföranden. Hans gärning är desto mer talande.

Med förbluffande mod och djärvhet ställde han sig i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades rädda tiotusentals judar undan SS-bödlarnas klor. Denna tisdag är det första gången vi i Sverige hyllar honom med en särskild Raoul Wallenberg-dag.

Det blir en årligt återkommande påminnelse om vikten av att visa civilkurage när människovärdet på olika sätt riskerar att devalveras; att vi alla bär ett personligt, moraliskt ansvar att stå intoleransens krafter emot.

Enligt senaste Sifo sympatiserar nu var tionde väljare med SD, ett öppet främlingsfientligt riksdagsparti sprunget ur nazismen. Vill vi att deras värderingar och visioner ska prägla samhället? Eller Martin Luther Kings och Raoul Wallenbergs?

Få frågor är lika dagsaktuellt brännande.

Åkessons dilemma

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/6:Corren.

SD-ledaren Jimmie Åkesson har en klar strategi. Genom att försöka putsa upp partiets solkiga fasad vill han göra dess främlingsfientliga budskap aptitligare för bredare väljargrupper. Därav Åkessons proklamation att det ska råda ”nolltolerans” mot rasism i SD.

Frågan för dagen blir förstås då hur han ska göra med sin riksdagsledamot Kent Ekeroth, en i det famösa järnrörsgänget som löpte amok på Stockholms gator häromåret.

Nu är Ekeroth bortom allt tvivel avslöjad i Aftonbladet som drivande kraft och finansiär bakom den ökända hatsajten Avpixlat, något han tidigare förnekat. SD har också bestämt nekat till samröre med detta kloakutsläpp av antimuslimsk hets, högerextremism och grov rasism på nätet.

Fast det blir kanske ändå lite svårt att skicka Ekeroth ut i kylan, med tanke på att Åkesson tidigare hyllat Avpixlat med orden: ”Många av våra väljare anser att man uttrycker sanningar där som andra medier inte gör, och det tycker jag är väldigt bra” (Sydsvenskan 22/11 2011).

Ska Åkesson praktisera nolltolerans mot Ekeroths rasism, måste väl det rimligen logiskt innebära att SD-ledaren även tvingas sparka sig själv.

Kommer MP att bränna bron?

Publicerad den av
Svara

 Skrivit i Corren 18Corren./3:

”Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.” Orden är redan snudd på klassiska. Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev i DN 13/3 till justitieministern hade en emotionellt drabbande kraft som inte lämnade någon oberörd.

Khemiri beskrev med personlig, träffsäker precision upplevelsen av att särbehandlas enbart på grund av sitt utseende, hur det var att känna rasismen bränna in på bara huden. Anledningen var Beatrice Asks försvar av Reva, det omstridda projektet mellan polisen, Migrationsverket och Kriminalvården som syftar till att ”rättssäkert” och ”effektivt” spåra upp och avvisa papperslösa flyktingar.

I detta sammanhang bör en sak vara absolut klar: asylrätten måste värnas. Och det får en konsekvens. Nämligen att den person som befunnits sakna giltiga skäl för asyl inte kan stanna, hur önskvärt det än vore ur liberalt perspektiv med fri individuell rörlighet över gränserna.

Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills dess är det viktigt att vår, ändå förhållandevis generösa, asylrätt inte undergrävs och förlorar i legitimitet. Betänk att denna fråga handlar om något som bokstavligen kan betyda skillnaden mellan liv och död för medmänniskor på flykt undan krig och terror.

Med detta sagt, har mycket av kritiken mot Reva och justitieministern definitivt varit berättigad. Den motbjudande polisjakt på utlänningar utan uppehållstillstånd som skett i Stockholms tunnelbana tycks tyda på en förbluffande omdömesbrist och skrämmande känslolöshet i myndighetshanteringen.

Upprördheten, som fångades så väl i Khemiris artikel, blev massiv och fick även integrationsminister Erik Ullenhag (FP) att reagera: ”Är det så att människor med mörk hudfärg stoppas för ID-kontroll är det helt oacceptabelt”. Ja, något har verkligen gått snett om polisen misstänkliggör den svenska tillhörigheten hos folk på det enda kriteriet att de inte är rågblonda och blåögda. Man kan undra vad Ask då lägger i begreppet ”rättssäkert”.

Reva har inte bara skapat spänningar mellan regeringspartierna, utan även inom FP. Liberala ungdomsförbundet krävde nyligen att partiets hårdföra rättspolitiska talesman Johan Pehrson måste avgå, bland annat just för hans uppbackning av Asks olyckligt fungerande avvisningsapparat.

Än allvarligare är signalerna från Miljöpartiet, som nu hotar att dra sig ur den migrationspolitiska överenskommelse som slöts med Alliansen våren 2011.

Avsikten med denna var att isolera de främlingsfientliga Sverigedemokraterna från inflytande i en situation där regeringen förlorat sin tidigare riksdagsmajoritet. Tack vare MP:s stöd kunde exempelvis istället restriktionerna för arbetskraftinvandring lättas – vilket både SD, S och V dundrat mot.

Vad händer om MP använder Reva som motiv för att bränna bron till borgerligheten? Följden kan bli fatal för migrationspolitiken, liksom för möjligheten att bilda en stabil regering efter valet 2014 om SD stärks och inget av blocken vinner en klar seger.

Det är volymernas fel

Publicerad den av
Svara

SkrivitSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. i Sydöstran 13/2:

Jimmie Åkesson är nöjd, läser jag i tidningen. Han gillade migrationsministerns uttalande under en pressträff i början av månaden om behovet av att påverka ”volymerna”. Tobias Billström sa ju så. ”Volymer”. Bara ordvalet hade en omisskännlig klang av kyla och distans. Moderaterna hade tillsatt en arbetsgrupp för att se över dessa ”volymer”.

Alliansregeringens dominerande kraft är ett lyssnade parti. Gång på gång har Moderaterna poängterat detta i sin retorik. Man lyssnar. Och tar ansvar. Billström påstod sig nu ha lyssnat in ett närmast entydigt budskap från folkviljan bland Moderaternas medlemmar och sympatisörer: ”De är ju väldigt, väldigt tydliga, de vill ha en förändring när det gäller migrationspolitiken”.

Vid mötet med journalisterna om den nya arbetsgruppen flankerades Billström av partisekreteraren Kent Persson som fyllde i: ”Vi måste ta problemen på allvar” och ”våga diskutera”. Oron sprider sig nämligen, enligt Persson. Alltså är det nödvändigt att fundera över hur strömmen av asylsökande ska kunna påverkas. De som är på flykt undan krig, övergrepp och förföljelse. Människorna som Billström kallar ”volymer”.

I jämförelse med andra EU-länder har Sverige tagit emot många flyktingar. Det är uppenbarligen inte längre att ta ansvar. För Sverige. Ty hur mycket invandring tål vårt land egentligen, som den famösa frågeställningen löd i SVT:s Agenda nyligen.

Migrationsministern var klurigt beräknande när han vägde formuleringarna. Utan att säga det rakt ut kunde ingen missförstå signalen. Moderaternas eget ungdomsförbund förfärades och tog anklagande avstånd: ”Tobias Billström vill stänga Sverige”. Från flera andra håll, däribland Alliansens småpartier, kom också häftig kritik. Fredrik Reinfeldt klev då ut och distanserade sig lite lagom klädsamt.

Men som nyhetsmagasinet Fokus skriver i sitt senaste nummer har statsministern en längre tid ofta kopplat samman samhällsproblem som hög arbetslöshet och dåliga skolresultat med invandringen. Inte lika brutalt och svepande som SD gör. Men ändå.  Jimmie Åkesson har skäl att vara nöjd.

Hans parti har inte bara stigande opinionssiffror. Hans unkna, främlingsfientliga verklighetsbild har även börjat påverka de trendkänsliga lyssnarna i regeringskansliet. Drabbas du av lågkonjunkturens kris och varselvåg viskar de svaret till dig: Det är volymernas fel.

När Centern var värre än SD

Publicerad den av
Svara

Sydöstran, din lokaltidning i Blekinge. Skrivit i Sydöstran 16/1:

Centerns vice ordförande Anders W Jonsson var på besök i Blekinge förra veckan. Han kommenterade då turbulensen kring partiets kontroversiella idéprogram med att Centern ”alltid varit liberala”. Ett intressant uttalande.

Särskilt som det tycks vara uppfattningen även hos många andra centerpartister dessa dagar. Exempelvis skrev Gösta Gustafsson, distriktsordförande i Östergötland, nyligen att ”ända sedan 1910-talet då Bondeförbundet startade har den socialliberala inriktningen varit tydlig” (Corren 5/1). Tror verkligen Centern på detta själva?

Bondeförbundet startade som ett agrarkonservativt, antimodernistiskt intresseparti för jordbrukare, där liberala idéer snarast skyddes likt pesten. Det märks tydligt om man studerar deras partiprogram, unikt bland riksdagspartierna genom att officiellt förespråka rasism.

Enligt 1933 års version skulle partiet kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda ”folkmaterialet” mot ”degenererade inflytelser” (paragraferna gällde till 1946). Tidsandan satte förstås prägel på klimatet. Men dåtidens Centerparti var i särklass när det gällde judefientlighet, rasbiologi och främlingshat.

I boken Sverige och Förintelsen (1997) framhåller etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén att bortsett från de svenska nazisterna, var det Bondeförbundet ”som sedan 1920-talet starkast tagit till sig de rasbiologiska föreställningarna. Och det är egentligen inte konstigt då den rasbiologiska litteraturen ofta framhöll att en ‘sund’ och ‘rasren’ bondebefolkning utgjorde svenska folkets grundstomme”.

Bland Centerns grundare fanns den antisemitiske propagandisten Elof Eriksson, som hade intima kontakter med nazisterna i Tyskland. Otto Wallén, även han en inflytelserik figur i partiet, talade på nazistiska möten och förklarade 1939 i riksdagen att han var stolt över att vara antisemit.

SLU-bladet, ungdomsförbundets tidning, skrev i en typisk kommentar 1938: ”den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan… en utresningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden.” Och så vidare. Exemplen kan mångfaldigas.

Det jag finner svårt att förstå är inte att Centern idag vill vara liberala. Utan att partiet aldrig gjort upp det förflutnas synder och istället skamlöst bluffar om sin mörka historia.