Kategoriarkiv: Främlingsfientlighet och rasism

Värna öppenhetens land

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Samtidigt som ett aggressivt Ryssland ökade trycket i vårt närområde och det blodiga infernot fortsatte i Mellanöstern, fick Sverige den svagaste regeringen med den oskickligaste statsministern i mannaminne. Sverigedemokraterna, som blivit riksdagens tredje största parti, gavs chansen att utnyttja situationen och fällde den rödgröna budgeten i skadeglad triumf.

Stefan Löfven hade knappt hunnit flytta in i Rosenbad, innan han kapitulerade för omständigheterna och ropade på svenska folkets hjälp att reda ut röran genom nyval. Men vilken politik som väljarna förväntas ge nytt förtroende åt när det gäller Löfvens alternativ, är frågan om S-ledaren själv ens har koll på.

Måndagens presskonferens med Löfven & Co på Harpsund bar syn för sägen. I ena stunden är det uträckta händer och enträgna samarbetsvädjanden över blockgränsen, vilket rimligtvis måste innebära att en annan liberalare kurs, bort från Miljöpartiets och Vänsterpartiets grönvänsterradikala inflytande.

I andra stunden är det knutna nävar i luften, råskäll mot snart sagt allt Alliansen står för och dödsföraktande deklarationer att Löfven inte ämnar ändra sin nuvarande inriktning. Vilka ingångsvärden mästerförhandlaren från Metall egentligen har i partipolitikens tuffa värld tycks – för att låna Churchills ord – som en gåta, insvept i ett mysterium, dolt i en hemlighet.

I skarp kontrast står Alliansen, vars tillväxtorienterade politik och regeringsduglighet är ett mirakel av beprövad klarhet och dådkraft i jämförelse. Ingen tvekan råder heller om vad det tredje alternativet SD står för, det har tydligt demonstrerats under hösten.

Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har lovat att SD ska upprepa regeringskaoset genom att fälla varje budget, blå eller röd, som inte minskar ”massinvandringen”. Tommy Hansson, tidigare chefredaktör för partiorganet SD-kuriren, menar att tortyrmetoden skendränkning är okej att använda vid allvarliga brott.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth anser att kriminellt beteende är etniskt betingat och har motionerat om att myndigheterna därför ska registrera befolkningen efter ”ursprungsnationalitet”. Med det menar han varje svensk som har minst en utlandsfödd förälder.

Björn Söder, vice talman i riksdagen, hävdar att varken judar eller samer är riktiga svenskar, och vill dessutom erbjuda invandrare bidrag för att flytta från Sverige. Riksdagsledamöterna Paula Bieler och David Lång har krävt en ”utredning med uppdraget att kartlägga svenskfientlighetens utbredning och karaktär samt att föreslå åtgärder i syfte att motverka svenskfientligheten.”

En annan SD-motion, signerad av bland andra ovan nämnda Mattias Karlsson, förespråkar strypning av den fria svenska folkbildningen som istället ska likriktas i SD:s ideologiskt ultranationalistiska anda.

Så ser kostymfascismen ut. Dess bästa vän är de anständiga partiernas splittring, svaghet och handlingsförlamning – särskilt när orostider råder i omvärlden. Kan inte samtalsklimatet mellan Alliansen och S bli konstruktivare och Löfven visa större mognad i sin roll, är risken att nyvalet bara skapar fler problem än det löser.

Mediehatet känns igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Vi ser hur 30-talets idéarv återvänt. I särskilt hög grad gäller det Sverigedemokraterna. Tendensen märks även hos Dansk folkeparti, Sannfinländarna och Fremskrittspartiet.

Dessa fyra partier bottnar antingen i 70-talets kverulantiska högerpopulism eller i klassisk högerextremism. Men förenas numera i en främlingsfientlig extremnationalism med ambitionen att omskapa dagens liberala samhälle till något helt annat.

Ungefär så löd resonemanget i författaren och journalisten Per Svenssons reflekterande artikel om den nordiska ultrahögerns historia, som trycktes i flygbolaget SAS kundtidning Scandinavian Traveler. På samma uppslag fanns bilder på Fremskrittspartiets (FrP) tidigare ledare Carl I Hagen och Vidkun Qusling, den ökände Hitlerlakejen.

FrP, som sedan förra året regerar Norge tillsammans med Høyre, exploderade och ställde två krav: SAS måste be om ursäkt, och dra tillbaka kundtidningen. SAS kapitulerade omedelbart. I helgen makulerades hela upplagan. Till saken hör att SAS delvis ägs av norska, danska och svenska staten.

Carl I Hagen påpekade offentligt att FrP har finansministerposten i Norge och att det ekonomiskt krisande SAS gjorde ”mycket oklokt” som publicerat Per Svenssons text. I realiteten ett förtäckt hot om mindre trevliga konsekvenser i händelse av att SAS ej hörsammade kraven.

Att flygbolaget förnedrade sig och föll undan är illa. Att politiker ogenerat använder sin makt till att kväsa vad de uppfattar som obekväm journalistik är chockerande. Men bör vi förvånas?

Det fria ordet har aldrig uppskattats av dessa partier. Sverigedemokraternas hållning är illustrativ. Avskyn mot etablerade medier är en utmärkande del av deras identitet och ideologisyn. SD odlar ett sekteristiskt martyrskap i förhållande till journalistkåren, vilken hätska termer utmålas som svenskfientlig, marxistpåverkad, falsk och illasinnad.

Medierna mörkar och förvränger konsekvent fakta om verkligheten. Och den verkligheten är att nationen befinner sig i förfall och upplösning på grund av den fördärvliga mångkulturalismen, som journalistkåren är en korrumperad propagandamaskin åt.

De enda som säger sanningen är SD. Därför försöker ”PK-media” ständigt förtala, tysta och diskreditera partiet.

Hatsajten Avpixlat, sponsrad av SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth och hyllad av partiledaren Jimmie Åkesson, är en kokande häxkittel av vrede mot journalister – i synnerhet de som kritiskt granskar SD:s handel och vandel.

Avpixlat har rent ut uppviglat sin supporterskara av anonyma nättroll till att provocera och filma misshagliga mediemänniskor, även lagt ut deras personliga hemadresser, allt i syfte att skrämma och hota. När SD i höstas inte kunde förhindra Expressen att rapportera från partiets valvaka, twittrade Kent Ekeroth: ”haha. Det gör vi i sinom tid”.

Till nyhetsbyrån TT förklarade han sedan: ”Gammelmedias tolkningsföreträde kommer att stoppas och ni kommer inte att ha det här monopolet längre. Det är väldigt bra för Sverige” (14/9).

Hur blir klimatet i Sverige om SD ”i sinom tid” lyckas få samma position att utöva makt som FrP i Norge? Eller om SD:s eget drömscenario att dominera politiken slår in? Inte bara invandrare har skäl till fruktan.

Där ingen respekt för yttrandefrihet och journalistiskt oberoende finns, där sugs syret ur det offentliga samtalet, demokratin vissnar, det öppna samhället stängs och likriktas.

Fascismens gengångare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Det krävs ingen Einstein för att se vad Sverigedemokraterna är för ett parti. SD:s världsuppfattning och existens bygger på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen.

SD kolporterar en fiendebild mot minoriteter (i synnerhet muslimer) och det ”politiskt korrekta” etablissemanget som är demonisk, konspiratorisk och avhumaniserande.

SD:s syn på nationen, traditionen och kulturen är enögt tillbakablickande, romantiskt förhärligande och kvävande likriktad till sin ambition och karaktär. I grunden finns totalitära anspråk på att radikalt stöpa om Sverige och bakom höga gränsmurar återskapa ett tänkt drömtillstånd i det förflutna, då en homogen befolkning levde i endräkt och harmoni.

Detta naturliga och äkta Sverige har sedermera raserats av landsförrädiska makthavare som äventyrar nationens överlevnad genom att tillåta ohejdad inströmning av främmande element, som härjar likt en farlig sjukdom i den organiska samhällskroppen.

Utmärkande drag hos SD är den maskulina dominansen, antiintellektualismen, den reflexmässigt aggressiva emotionella attityden, avskyn mot liberal pluralism, fientlighet mot öppen och dynamisk utveckling.

Summera allt detta och delarna bildar en urartad, extrem form av vulgärkonservatism som bör kallas för vad den är: fascism – om än kostymklädd och officiellt nedtonad i försöken att framstå som mera salongsfähig.

Vi kan med stor sannolikhet anta att om SD styrde Sverige med egen majoritet, så skulle snart våra medborgerliga fri- och rättigheter sitta väldigt trångt till. SD:s visioner går inte att omsätta i praktisk politik utan att allvarligt rubba demokratins frihets- och jämlikhetsvärden.

I veckan som gick kunde två forskare, Peter Hedström och Tom Müller vid Linköpings universitet, också visa att SD ingalunda är ett ”vanligt” missnöjesparti. Deras väljare drivs inte främst av viljan att knäppa den politiska eliten på näsan, vilka många hävdat i debatten. Utan av intolerans och främlingsfientlighet. SD:s väljare tycks alltså korrekt ha förstått partiets budskap och attraherats av det.

Vilka obehagliga krafter som är i rörelse illustrerades omedelbart efter att de båda Linköpingsforskarna redovisat sina resultat på DN Debatt i onsdags. Hedström och Müller drabbades av hätska reaktioner från SD-sympatisörer, till och med dödshot.

Detta är ett parti som tveklöst vädjar till och spelar på människans lägsta instinkter. Att samtala med SD, vilket bland andra den östgötske förre riksdagsledamoten och profilerade migrationskritikern Staffan Danielsson (C) yrkat på, måste förbli uteslutet för alla anständiga partier.

Vad finns att samtala och kompromissa om med dessa politiska järnrörshuliganer, som redan genom Löfvens extraordinära schabbel givits utrymme att utlösa regeringskris, nyval och dessutom nu lovar att fälla varje regering som inte stryper ”massinvandringen”?

Det sorgliga är att den uppskruvade kverulantiska tonen mellan Alliansen och S försvårar möjligheterna att bringa reda i kaoset. Det talas mycket om ”ansvar” hit och dit. Men det är ett ord som saknar täckning så länge Sverige lämnas utan fungerande roder och SD tillåts fortsätta att skära pipor i vassen.

Spräck SD:s sagotroll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:Corren.

Sverigedemokraterna är en politisk framgångssaga. Partiet har ökat oavbrutet i de senaste valen genom att berätta sagor om att flyktingar och invandrare hotar Sverige.

Nu har Jimmie Åkessons främlingsfientliga järnrörsrörelse samlat 781 000 väljare bakom detta budskap. I eftervalsdebatten höjs en del röster som menar att dessa väljares ”oro” måste tas på allvar. Varför det? Det är komplett nonsens att ett land hotas av att det får fler invånare.

Hade Sverige däremot varit ett land med stagnerat eller minskat befolkningsantal, ja det skulle sannerligen varit oroväckande. Ty den främsta källan till nationellt välstånd är humankapitalet. Egentligen är varje individ som söker sig hit en resurs, ingen belastning.

Det är människors arbetskraft, flit, idéer, entreprenörskap, framtidstro och personliga strävan att bygga upp en bättre tillvaro som ger ett land dess styrka.

Det klassiska exemplet är USA, avskytt av europeiska högerextremister därför att det amerikanska projektet i sig motbevisar tesen att massiv invandring och kulturell mångfald obevekligen leder till svaghet, dekadens och söndring. USA är som bekant en supermakt som ställer alla andra länder i skuggan och utgör världens ekonomiska draglok.

Problemet Sverige lider av är icke, som SD hävdar, tillströmningen av människor och utvecklingen mot större mångfald i samhället. Problemet är det fyrkantiga svenska systemet som dåligt lyckats hantera dessa i grunden positiva fenomen.

Konsekvensen är dels att resursutnyttjandet blivit sämre än vad det kunde ha varit, dels att en stigande mottaglighet skapats för Jimmie Åkessons förvillelser.

Det effektivaste sättet att desarmera SD är inte fler slagord, breda manifestationer och upprop, eller symbolpolitiska åtgärder (typ språktest, medborgarskapsritualer, mångfaldsplaner, etc). Det är strukturella reformer.

Idag har ett destruktivt batteri av politiska regleringar saboterat bostadsmarknaden. Det har bland annat tagit sig uttryck i hård segregering, missgynnande av familjer med blygsammare ekonomisk ställning och ett akutartat bristande utbud i Sveriges tillväxtområden (främst storstäderna).

Men den värsta stötesten är möjligheterna till egen produktiv försörjning. Enligt OECD är Sverige det industriland som har störst sysselsättningsklyfta mellan inrikes- och utrikesfödda (76,6 respektive 62,6 procent var i arbete 2011).

SCB:s siffror för 2013 visar att andelen sysselsatta inrikesfödda svenskar uppgick till 83,1 procent, medan endast 66,1 procent av de utrikesfödda hade jobb. Mediantiden för en nyanländ flykting att komma ut på arbetsmarknaden är 8 år!

Tunga skatter, orimligt höga lägstalöner, krångligt regelverk och rigid lagstiftning straffar ut enkla jobb, försvårar anställningar, hämmar företagande och entreprenörskap. Så kan vi bara inte fortsätta.

Med en dysfunktionell bostads- och arbetsmarknad borde väl få förvånas över att integrationen gnisslar. Att räcka varandras händer och sjunga ”We shall overcome” löser föga ur det perspektivet.

Men om S och LO slutar att stå i vägen för nödvändiga liberaliseringar, och borgerligheten i sin tur blir mindre systemreformistiskt ängsliga, lär nog situationen kunna ljusna betydligt. På kuppen spricker SD:s sagotroll.

Vänsterns antirasism bäddade för SD

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:Corren.

Antirasism och feminism. Två frågor som diskuterats intensivt och stått högt på den politiska agendan. På kultursidornas intellektuella kommandohöjder har det fullkomligt frossats i dessa ämnen. Vad blev effekten på valresultatet?

System- och civilisationskritiska partier som V och MP, vilka flitigt testuggat antirasismens och feminismens credo, lyfte aldrig. Trots hyfsad framgång kvarstod Schymans Fi i den utomparlamentariska kylan. Istället drabbades vi av en backlash när SD svällde till närmare 13 procent i väljarstöd och intog prestigepositionen som riksdagens tredje största parti. Kan ni förstå? En främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen!

Jag har en gnagande misstanke om att vänstern bidragit till SD:s triumftåg. Självklart inte för att antirasism och feminism i sig skulle vara något fel. Det är utslag av klassisk liberalism, den universella idén om att alla människor är skapade fria och jämlika. Diskriminering svär mot dessa civilisatoriska grundvärden.

Men vänstern är inte liberaler. Deras tankevärld baseras på marxistisk klasskamp och antikapitalism. Man tillskriver människor kollektiva egenskaper beroende på plats i samhällshierarkin (arbetare är goda, borgare onda) och strävar efter revolutionär förändring.

Reformism av liberalt eller socialdemokratiskt snitt är en omöjlig väg på grund av det kapitalistiska systemets strukturella förtryckarmekanismer. Därför blir det kompromisslösa störtandet av rådande förhållanden en objektivt tvingade nödvändighet för att befria arbetarklassen.

Våra dagars intellektuella vänster har tappat intresset för den traditionella arbetaren. Denne finns ju knappt längre, utan har blivit hopplöst förborgerligad och medelklassig.

Desto populärare är att applicera den marxistiska modellen på kön och etnicitet. Således duger inte gängse tal om jämställdhet och jämlikhet.

Nej, kvinnor är som grupp strukturellt förtryckta, oavsett om de som individer är medvetna om det eller ej. Män förtrycker strukturellt, medvetet eller ej. Ty så är könsmaktsordningen konstruerad. I princip är det bara dem med marxistiskt färgade feministiska glasögon som kan se och åtgärda detta.

På samma sätt fungerar rasismen. ”Vithetsnormen” och ”rasifieringen” av människor är inbyggt i vårt samhällssystem, ja en direkt produkt av det. Vilket liberala antirasister med ljus hudfärg inte kan förstå, inte heller liberala antirasister med mörk hudfärg (dessa mot sin etnicitet svekfulla Onkel Tom-figurer!).

Deras engagemang utgör ett bländsken som avleder uppmärksamheten från kärnproblematiken och befäster på så sätt diskrimineringen som finns varsomhelst och överallt.

Denna vänsterideologiska radikalisering försvagar motståndet mot SD och stöter bort förnuftigt folk, i värsta fall lockar galenskaperna över dem till Jimmie Åkessons famn. Paradoxalt nog bekräftar vänsterns urspårade idéer SD:s världsbild av ett konspiratoriskt gruppförtryck från maktens sida, fast med omvända förtecken.

Det är vanliga, hederligt strävsamma vita svenskar som är offren! De är systematiskt förfördelade genom mångkulturalismens sinistra strukturer. Riv dessa, kör den svenskfientliga politiska och mediala eliten på porten, och ni skall bliva fria!

Ytterligheterna göder som vanligt varandra. 2014 blev kostymfascisterna vinnare.

1930-talets återkomst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:Corren.

Bilden: En ung kvinna med resväska. Rubriken: ”Exodus – Varför Europas judar flyr åter igen”. Det är omslaget på senaste numret av nyhetsmagasinet Newsweek. I blixtbelysning en förskräckande tidsmarkör.

Avskyn mot judar flammar ånyo högt i länder som Belgien, Ungern, Storbritannien, Frankrike, Tyskland. Pyrande ultranationalistiska stämningar är en delförklaring. Föreställningen om ”den kosmopolitiske juden” som ett främmande och förgiftande inslag i ”folkkroppen” har länge varit en bärande ideologisk bjälke inom extremhögern.

Men det som främst blivit tändvätska åt antisemitismens eldslågor är kriget mellan Israel och Hamas i Gaza. Nyligen urartade en pro-palestinsk demonstration i Paris till ett försök att bränna ner en synagoga under stridsropet ”Död åt judarna”.

Samma sak var nära att hända i Berlin, där gatumobben visade sin solidaritet med Gazaborna genom att skandera ”Jude, jude, fega svin, kom ut och slåss själv”. Från brittiskt håll meddelas att antalet antisemitiska hatbrott fördubblats under juli månad. Detta bara några få exempel ur nyhetsfloden.

Och Sverige? Ja, i färskt minne är S-ledaren Stefan Löfvens sakligt sett balanserade inlägg på Facebook om Gazakonflikten, vilket utlöste en stormvåg av råa antisemitiska kommentarer. Känsloläget här hemma har blivit så uppjagat att Lena Posner-Körösi, ordförande för judiska centralrådet, i gårdagens Aftonbladet säger sig uppleva den kanske värsta hotbilden någonsin mot den svenskjudiska minoriteten.

I sammanhanget bör följande självklarhet påpekas. Det är absolut inte antisemitism att kritisera Israel och dess regeringspolitik, fördöma dess försvarsmakts agerande, kräva att bosättningarna på Västbanken upphör och liknande. Sånt är fullt legitimt. Mängder av judar, både inom och utom Israel, uttrycker dagligen åsikter åt det hållet. Däremot att kollektivt skuldbelägga alla judiska människor för vad staten Israel gör och inte gör, är kristallklar antisemitism.

Likaså att utmåla sionismen (den judiska nationalkänslan) som rasism, eller att demonisera Israel som Hitlertysklands efterföljare, eller att som Aftonbladets tidigare chefredaktör Gunnar Fredriksson (S) igår skrev på tidningens blogg: ”Nu varnas för att antisemitismen sprider sig, allvarligt förvisso. Men det kunde man förutse, om man inte ville blunda, med den aggressiva politik som Israels högerregering bedriver”.

Varför skulle judar i Europa, i Sverige, behöva klä minsta skott för Benjamin Netanyahus politik? Tänk er samma ursäktande argumentation om islamfobins spridning på europeisk mark under hänvisning till att det måste man ju förstå med tanke på hur Irans ayatollor beter sig.

Mycket av dagens Israelkritik kommer från vänster, den kritiken är till övervägande del begriplig och anständig, inget snack! Men när Israelkritik tenderar att bli en nödtorftigt dold förevändning till att underblåsa avsky och angrepp mot judar, då har en civilisatorisk gräns passerats ner i den mörka brunn av urgammalt hat som gjorde Europa omöjligt för denna folkgrupp.

Vilket också är bakgrunden till Israels återkomst 1948. Det är dit de flesta europeiska judar nu flyr. På 30-talet fanns inte den fristaden. Konsekvensen vet vi.

Newsweek

Vänd Åkesson ryggen istället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

Det finns en demokratisk familj. Medlemmarna har lite skilda uppfattningar om hur samhället bäst ska organiseras. De kan vara liberaler, konservativa, socialister eller något annat.

De är ivriga att kritisera varandras åsikter, precis som det ska vara i ett demokratiskt meningsutbyte. Förhoppningsvis leder debatten fram till ganska hyfsade beslut i slutänden. Ty familjen har lärt sig att kompromissa och umgås civiliserat, även om det stundtals kan hetta till sinsemellan.

Den grundläggande värdegemenskapen är ändå stark: tron på människors lika värde, toleransen och respekten, humanismen. Utan denna delande övertygelse blir allt annat meningslöst och portarna till mörkret öppnar sig.

Ett riksdagsparti strävar mot att slå upp dessa portar. Det är SD, en främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen, ett parti som hotar att slita sönder de band som håller den demokratiska familjen och det fria samhället samman. Vi kan omöjligen kompromissa med sådana företrädare som sår hat och illvilja mot andra människor.

Men trots allt har de rätten att hysa sina motbjudande åsikter, framföra dem offentligt, kandidera i val och ta plats i våra beslutande församlingar. Det betyder inte att vi måste acceptera ett enda kommatecken i deras budskap. Tvärtom.

När den organiserade främlingsfientligheten mobiliserar, är det av yttersta vikt att vi inom den demokratiska familjen mobiliserar ännu hårdare mot denna vämjeliga rörelse.

Men det ska ske med sakargument, med värdiga protester, med goda exempel i humanismens anda och på så sätt tydligt visa att vi är bättre än dem. Att kasta ägg mot Jimmie Åkessons bil som i Norrköping, att försöka överrösta honom med skränande burop som i Linköping – det är förfalla till mobbens och lynchgängens metoder.

Och då gör vi våld på oss själva, ty på detta vis agerar inte den demokratiska familjen.

I Karlskrona möttes häromdagen den inför EU-valet turnerande Jimmie Åkesson av flera hundra personer som under iskall tystnad vände sina ryggar mot honom. En fredlig, kraftfull manifestation som var långt effektivare i avståndstagande än ägg och skrän. Låt detta bli Åkessons lott istället nästa gång han besöker Östergötland.

Det icke-civiliserade uppförandet kan SD stå för. Aldrig vi.

Trosfrihet gäller, punkt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:Corren.

Framskridna planer finns på att bygga en moské i Linköping. Vad är problemet? Jo, problemet är exakt lika stort som om Svenska kyrkan skulle önska bygga en ny gudstjänstlokal. Eller om Pingstförsamlingen skulle göra det. Eller om buddister ville uppföra ett tempel.

Det är alltså inget problem alls. Det är en icke-fråga. Tack och lov råder religionsfrihet, en av civilisationens bästa uppfinningar. Man får tro på vilken eller vilka gudar som helst, eller inte göra det. Det är en privatsak.

Minns dock att den rätten satt väldigt långt inne. Inte minst i Sverige, där det protestantiska kyrkoförtrycket under sekler försurade livet för våra förfäder. Mängder av dem, som bara ville vara i fred och tro efter eget huvud, förföljdes av prästerskapet och deras hantlangare i statsapparaten.

Inte så få svenskar övergav gård och grund eftersom de inte stod ut med eländet. Istället emigrerade de till Amerika, vars frihetliga klimat lockade enorma skaror likasinnade från hela Europa, en kontinent då nedsänkt i politiskt och religiöst tyranni.

I USA:s konstitution avstod man naturligtvis från ge den nya nationen en statsreligion. En av poängerna med landet var ju att det skulle vara en frizon där människor kunde få bli saliga på egen fason. Det dröjde skamligt länge innan också svenska folket i full frihet tilläts göra detsamma.

Men numera är denna civilisatoriska rättighet en orubblig beståndsdel i varje anständigt demokratiskt system och följaktligen även skyddad i Sveriges grundlag.

Linköpings samhällsbyggnadsnämnd har i politisk enighet gett klartecken för moskébygget i Djurgårdens centrum, det är inget att diskutera. Något annat vore förbluffande. Däremot känns det ytterligt genant att överhuvudtaget behöva skriva en ledare i detta ämne, som med alla rimliga mått mätt borde vara okontroversiellt.

Men tydligen är det nödvändigt. Ty hur bisarrt det än kan låta, verkar det ändå finnas människor som ingenting lärt och ingenting förstått, som vill återuppväcka en gammal inskränkt och förtryckande tid, som vill förvägra vissa Linköpingsbor att utöva sin religion på samma villkor som alla andra.

I gårdagens Corren vittnade kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om hur han mötts av åtskilliga hatfyllda reaktioner på moskébygget. Han har därtill personligen utsatts för hot och misstänkliggjorts för att han råkar ha en muslimsk kulturell bakgrund.

Avsändarna av de fientliga budskapen är till övervägande del anonyma, precis som är fallet på hatsajter som det SD-närstående Avpixlat. Denna kloak flödar av illasinnad avsky mot moskébygget i Linköping och mot muslimer i allmänhet.

Genom Expressens avslöjande förra året vet vi att det på Avpixlat är en relativt liten grupp som svarar för detta anonyma näthat, och att det ofta är aktiva SD-politiker som fegt står bakom.

Byt ut avgrundsretoriken mot muslimer till judar. Antag därefter att Demirok hotats och misstänkliggjorts för att han varit jude. Fundera sedan på om samma fientlighet riktats inte mot en moské i Linköping, utan mot bygget av en synagoga.

Blir fascismens ansikte tydligare då?

Något som går sönder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

Vild skottlossning mellan yrkeskriminella ligor i tättbebyggt område. Det låter som rena maffiauppgörelsen á la Sicilien eller gangsterepokens Chicago. Men hände här, i Ryd, under helgen som gick.

Rena turen att inte vanliga, oskyldiga människor fick sätta livet till när kulorna ven omkring dem. Som Corren rapporterat är bakgrunden en maktkamp där de ökända gängen Black Cobra och Asir slåss om herraväldet över Linköping.

De vill helt enkelt inte ha någon intern konkurrens om att kunna hota, trakassera och utpressa sig till pengar, respekt och inflytande i vår stad.

Dessa ligors verksamhet är destruktiv, bokstavligen samhällsfarlig och äventyrar våra medborgerliga friheter. Det gäller också de aktiviteter som andra sorters ligor ägnar sig åt runt om i landet.

Fast dessa gäng är politiska med förryckta ideologiska motiv som drivkraft. De är inte mindre fördärvliga för det. Under samma helg som Black Cobra och Asir härjade i Ryd skadades flera personer, varav en mycket allvarligt, i samband med en feministisk demonstration på Internationella kvinnodagen i Malmö.

Polisen har anhållit tre misstänkta gärningsmän från avgrundshögern, deras brott rubriceras som mordförsök. Nazistiska Svenskarnas parti erkänner själva att deras medlemmar varit inblandade i angreppen på feministdemonstrationen.

Det var inte länge sedan en liknande händelse utspelades i Stockholmsförorten Kärrtorp, där nynazister i mitten av december förra året brutalt attackerade en antirasistisk manifestation.

När vi medborgare inte kan utöva rätten att demonstrera och offentligheten uttrycka våra åsikter utan rädsla för att anfallas av våldsbejakande extremister – då befinner vi oss i en situation vars drag snarare påminner om Weimarrepubliken, än om det trygga Sverige som vi trott oss leva i.

Symptomatiskt är att också ”autonoma” våldsverkare på yttersta vänsterkanten mobiliserar och sätter i system att angripa samhällsinstitutioner som Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen med trakasserier, hotelser och omfattande skadegörelse. Myndigheternas anställda tjänstemän attackeras till och med i sina egna hem. Horribelt!

Säpo befarar ytterligare upptrappning av det antidemokratiskt motiverade våldet under innevarande valår. Även de yrkeskriminella gängen försöker undertrycka demokratin och den fria åsiktsbildningen, genom att ge sig på journalister i syfte att skrämma dem till tystnad om ligornas framfart.

Corren har som bekant viss erfarenhet av sådant. Men detta mediehus viker sig icke en tum. Tvärtom. Betydelsen att vi alla står upp och försvarar det öppna samhället kan inte nog understrykas.

”Något håller på att gå sönder”, brukar Socialdemokraterna säga i sin retorik om dagens Sverige. En svepande och slapp anklagelse riktad mot regeringens skattesänkningar och uppstramade bidrag i socialförsäkringarna.

Men orden riskerar faktiskt att få reell täckning, dock ur ett helt annat perspektiv än S avsett. Något håller verkligen på att gå sönder i Sverige om såväl de yrkeskriminella som de politiska extremistgängen inte möter beslutsamt motstånd.

Detta ”något” är den allmänna säkerheten och demokratins frihetsvärden, minsta sprickbildning som ligorna åsamkar måste ses som oacceptabel.

Krossa gangsterväldet!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Ingen trygghet. Inget samhälle värdigt att leva i. Vi tänker oss gärna Sverige som en skyddad oas; lugn, fredlig och säker. Det stämmer till stor del.

I jämförelse med många andra, mindre lyckligt lottade länder kan vår nation framstå som ett mirakel av civiliserat välmående. Den politiska debatten är tämligen sansad, rent av småtrist lunkande, och kretsar överlag kring hur en redan omfattande välfärdsstat ska kunna maximeras ännu mer, organiseras ännu bättre och effektivare.

Primärt fokus är inriktat på att leverera vård, skola, omsorg, sysselsättning. Dessa områden är den svenska politikens hårdvaluta. Ett parti utan trovärdighet i frågor som dessa är chanslöst på väljarmarknaden. Historiskt sett har vi aldrig haft så välvilliga och generösa makthavare vid politikens roder.

De tävlar i att ösa in skatteresurser till välfärdssektorn och är ivriga att försöka parera uppkomna brister med lösningar, mer eller mindre goda förvisso. Samtidigt finns risken att vi invaggas i en slags trygghetsbubbla, där medvetenheten minskar och beredskapen sänks kring rörelser som hotar att urholka de samhällsfundament varpå allt övrigt vilar.

Den organiserade och växande främlingsfientligheten är ett exempel. Människor ställs människor, minoritetsgrupper utmålas som suspekta, misstänkliggörs, blir kollektiva syndabockar och lastas i svepande, illvilliga ordalag för allsköns synder.

Låter vi sådan retorik få fäste och normaliseras, fräts den mellanmänskliga tilliten sönder och förgiftas. Fördomar, rädsla och intolerans träder in; ett annat kyligare, mörkare och hårdare Sverige väntar om vi inte är på vår vakt.

Ett annat exempel är den organiserade brottsligheten, som man också kan spåra en viss allmän naivitet inför. De kriminella nätverken är inte bara ett storstadsfenomen, tydliga tecken finns på att dess tentakler nu sprider sig till andra delar av landet.

Som Linköping och Norrköping, där gängen ser fina expansionsmöjligheter att berika sig och nå maktpositioner genom hot, trakasserier och utpressning. De parasiterar på det lokala näringslivet, tvingar företagare till tyst underkastelse och bygger upp ett ljusskyggt parallellsamhälle med egna regler baserat på våld och fruktan.

Dessa yrkeskriminella ligor är också fenomenala på att utnyttja välfärdsstatens transfereringssystem och förmåner i bedrägliga syften. De uppträder inte sällan arrogant och hånfullt mot rättsvårdande myndigheter, skrämmer vittnen, sätter sig i otillbörlig respekt i domstolssalarna, etc.

Naturligtvis vill de även gärna sätta munkavle på granskade journalister för att inte störas i sin destruktiva verksamhet. Glöm det! Corren och Norrköpings Tidningar har beslutat att gemensamt i en rad reportage exponera ligorna som härjar i Östergötland. Förhoppningsvis kan det bidra till en bred samling mot gangstergängens infiltration.

De representerar en form av kriminalitet som äventyrar och utmanar våra medborgerliga friheter. Utan lag, ordning och tillit kan samhället inte fungera. Därför måste denna fråga prioriteras högre, inte minst på den politiska dagordningen.