Kategoriarkiv: Försvar

Vuxenansvar nu, tack!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/1:Corren.

Aristoteles, den grekiske filosofen, menade att naturen avskyr vakuum. Tomrum kunde inte finnas i världen, det måste fyllas. Krasst sett skulle man kunna säga att säkerhetspolitiken, i tillvaron där ännu inte den eviga fredens himmelrike materialiserat sig, fungerar ungefär på samma vis.

Om en stat lämnar walkover i försvaret av sitt territorium och sin nationella integritet, lämnas fältet öppet för en rivaliserande stat att dominera och diktera utvecklingen.

Verklighetens kalla realiteter föreskriver därför att makt måste mötas med motmakt, vilken alltid i sista hand sitter i gevärspipan (hur trist och hårt det än låter). Därav Mao Zedongs famöst cyniska, men historiskt korrekta iakttagelse: ”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans”.

Vår situation är inte becksvart, men kan knappast heller kallas ljus. Ty i viss mån har den svenska nedrustningslinjen – inledd av S och fullföljd av Alliansregeringen – varit en inbjudan till ett upprustande, revanschistiskt och gränsföraktande Ryssland att fylla det blågula säkerhetspolitiska tomrummet i Östersjöregionen som blivit konsekvensen av vår ovilja till egna militära muskler.

Det äventyrar Sveriges frihet och oberoende, liksom det äventyrar våra grannländers som hamnat i ett mer utsatt läge relativt Ryssland när vi släppt garden och inte är att räkna med som bidragande ”motmaktsnation”.

Okej, det var en blunder i kubik som aldrig borde skett. Sverige intecknade sorglöst en framtid med lejon sovandes vid lammen. Idag står det kristallklart att den framtiden var blott en hägring, byggd på nonchalans och önsketänkande. De av partierna som är utan synd kan ju kasta första stenen.

Fast vad hjälper att älta det?

Nu gäller snarare att det demokratiska systemets representanter kan ta vuxenansvar för det uppkomna problemet och åtgärda de värsta bristerna i vårt lands militära förmåga. Precis som den borgerliga oppositionen kräver är ökade resurser nödvändiga.

Totalt hämtar den politiska sfären in runt 1790 miljarder årligen kronor i skatt. Det borde inte vara svårt för politiker av rätta virket att börja prioritera mellan de offentliga utgiftsområdena och förklara att värnet av statens kärna bör gå före exempelvis höjda barnbidrag. Underskatta inte väljarkårens intelligens därvidlag!

Samtidigt har faktiskt Stefan Löfven en poäng i sin kritik av oppositionspartiernas ”anslagsbingo” (även om lämpligheten i statsministerns uttryck kan diskuteras). Det räcker inte att tävla om vem som kan vara mest generös med skattemedel, hur resurserna smartast ska användas är också viktigt att redovisa.

Ska pengarna få bästa möjliga effekt måste försvarets ihåliga grundorganisation repareras och krisen i personalförsörjningen lösas (kanske genom återinförd värnplikt).

Inget är gjort i en handvändning, men kan utgången av årets Folk- och Försvarskonferens i Sälen bli starten på en konstruktiv, beslutsam partipolitisk tillnyktring skulle mycket vara vunnet. Bara signalen till omvärlden att Sverige inte längre vill vara ett vakuum vore värt åtskilligt.

Sent vaknar syndarna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/12:Corren.

Karlis Neretnieks? Det är inte vem som helst. Han är en av Sveriges främsta militära experter, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare rektor på Försvarshögskolan.

Han har återkommande varnat för den ryska strategin att flytta fram positionerna i Östersjöområdet och vilket hot det innebär för Sveriges säkerhet. Och nu var måttet rågat.

”De tänker inte längre än vad näsan räcker”, röt han i Aftonbladet den 6 december. Måltavlan för upprördheten var lokalpolitikerna på Gotland och i Blekinge, som frestas att sälja sig för ryska rubel genom att hyra ut hamnarna i Slite och Karlshamn till bygget av Nord Stream 2 – det jättelika gasledningsprojektet i Östersjön med Kremlkontrollerade Gazprom som huvudägare.

”Vi ska inte underlätta rysk verksamhet i områden som är militärstrategiskt viktiga. Det gäller så väl Gotland som Karlshamn”, sa Karlis Neretnieks och fördömde naiviteten. Överbefälhavare Micael Bydén var heller inte glad.

Tidigare under hösten hade han, oroad av den ryska upptrappningen i regionen, gett en rak order till ett skyttekompani som övade på Gotland att stanna permanent. Den reella tröskeleffekten av detta är kanske begränsat imponerande. Men det visade ändå att Försvarsmakten, givet sina snålt tilldelade resurser, gjorde vad den kunde i syfte att höja beredskapen på ön.

Att lokala politiker i det läget villigt skulle bjuda in Ryssland till potentiellt värdefulla militära brohuvuden på svenskt territorium var rena galenskaperna. Det utmanade inte bara egna vitala nationella intressen. Utan skulle även vara en provokation mot våra utsatta grannländer i östra Europa, främst baltstaterna, som protesterat mot gasledningen och de äventyrligheter projektet medför: energipolitiskt, militärt, säkerhetsmässigt.

Bara en sådan sak att göra EU ännu mer beroende av gas från en ivrigt upprustande stormakt, som nyligen ockuperat Krim och som de facto bedriver krig i Ukraina, är bortom allt förnuft.

Att den svenska Löfvenregeringen länge hukade undfallande i Nord Stream-frågan är knappast smickrande, och inte vad man borde kunna begära av människor som begärt förtroendet att ansvara för rikets styre. Men till sist klev regeringen ut ur dimman och levererade beskedet: hamnarna i Slite och Karlshamn bör inte upplåtas åt Putins ombud. De lokala makthavarna backade.

Beslutet är förstås det enda rimliga och en viktig signal om att den politiska sfären kommit i fas med försvaret – i alla fall på den här punkten.

Dock är det lätt att instämma i kritiken från Hans Wallmark (M), ledamot i försvarsutskottet: ”Jag menar att man långt tidigare borde ha påbörjat processer både i Sverige och i Europa för att driva opinion mot Nord Stream 2. Därför att det är inte i Sveriges, Europas eller Östersjöområdets intressen”.

Fast det uttalandet ackompanjeras samtidigt av klirret från stenar i glashuset. Vad var borgerligheten när Nord Stream 1 skulle byggas? Jo, i regeringen som 2009 lade sig helt platt för Rysslands begäran, trots att varningarna för denna första gasledning – icke minst i ljuset av Putins Georgienkrig 2008 – var nära nog identiska med den andra som idag är aktuell.

Sent vaknar svenska syndare oavsett politisk kulör, tydligen.

Någonting är ruttet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/12:Corren.

”Something is rotten in the state of Denmark”, konstaterar Marcellus om misskötseln av kungariket i Shakespeares Hamlet. Som medborgare och skattebetalare i Sverige kan man undra om även inte vårt eget system angripits av röta.

Grundläggande, för allas trygghet och säkerhet helt avgörande samhällsfunktioner, har ju avslöjats som frapperande illa styrda och styvmoderligt behandlade av makten.

När kalla kriget gör comeback i en ny version, ett aggressivt Ryssland gläfser vid knuten och USA är på väg Gud vet vart under den oberäknelige Putinbeundraren Donald Trump – ja, då befinner vi oss i ett läge med brallorna nere eftersom behovet av ett nationellt militärt försvar nyss ansetts tillhöra gårdagen.

Nu blinkar alla varningslampor röda, ändå pallar inte regering och riksdag att samla sig till en ordentlig uppryckning av försvarsförmågan. Och vad ska man säga om polisen?

Den stora ommöbleringen i organisationen som äntligen skulle få ordning på ordningens väktare tycks bara gjort ont värre. Vittnesmål och larmrapporter om poliskrisens djup är likt en följetong utan slut.

Rikspolischefen Dan Eliassons förtroende bland såväl allmänhet som poliserna själva ligger snart i nivå med Marianergravens botten. Men Eliasson tutar glatt vidare och den ansvarige inrikesministern Anders Ygeman håller honom om ryggen som inga allvarliga ledningsproblem fanns.

Det påminner inte så lite om situationen som Räddningstjänsten i Östergötland (RTÖG) sedan länge befinner sig i. Organisationskulturen verkar vara rena skräcken och arbetsmiljön har uppenbarligen blivit ohållbar.

Den långa lista av namn ur RTÖG:s personal som på insändarplats i måndagens Corren offentligt deklarerade sitt missnöje med ledningen bär syn för sägen. Rötan är så svår att det inte finns någon annan utväg än en genomgripande sanering. Därför menar den borgerliga oppositionen i Linköping att rubb som stubb av RTÖG-styret måste bort.

”Att inte avgå vore ett hån mot alla invånare i länet som är beroende av räddningstjänsten och de 162 anställda som skrivit under insändaren”, säger kommunalrådet Paul Lindvall (M). Han har rätt.

Vissa krav är fundamentala i samhällsgemenskapen. Vissa krav får bara inte nonchaleras av dem som bär makt och ansvar. Vissa krav finns inga godtagbara ursäkter för att inte uppfylla.

Vi ska kunna lita på en fungerande och proffsig räddningstjänst när olyckan är framme. Vi ska kunna lita på att polisen upprätthåller lag och ordning. Vi ska kunna lita på ett vasst försvar i oroliga omvärldstider.

Vad är det annars för slags kungarike vi lever i?

Rusta upp? Går inte!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/11:Corren.

Finlands arméchef Seppo Tovionen ger fint beröm i Expressen (22/11): ”Det är en av de bästa träningsanläggningarna i norra Europa. Därför har vi alltid varit intresserade av att komma hit och träna”. Och hit, det är Östergötland, närmare bestämt Kvarn vid Borensberg i Motala kommun.

Där ligger försvarets markstridsskola, som nu gästas av finska soldater vilka samövar med svensk trupp för operationer i urban miljö. Krutröken över den östgötska myllan är ett konkret uttryck för 2015 års överenskommelse mellan Sverige och Finland om att knyta tätare militära band, detta som en reaktion på det hårdnande trycket från Ryssland.

Det är givetvis utmärkt att vi vässar den gemensamma beredskapen, allt som kan göras det i avseendet är välkommet. Ändå har det hela drag av symbolpolitik. Våra bägge länder är fortsatt allianslösa. Garantier för att broderfolken kommer att stå skuldra vid skuldra i en konfrontation med den store björnen i öster existerar inte.

Antag att ryssarna hotar Gotland. Vad säger att Finland nödvändigtvis finner det ligga i sitt nationella säkerhetsintresse att gå i krig för vår skull, särskilt om Moskva sänder signaler till Helsingfors att de kan sitta lugnt i båten så kommer inget att hända dem?

Eller ta scenariot med ett ryskt besättande av Åland (demilitariserat sedan 1800-talet): vad talar för att Sverige är villigt att utlösa krigstillstånd för egen del genom att skynda till Finlands hjälp?

Ställer man dylika skarpa frågor får det finsk-svenska militärsamarbetet (hur lovvärt det än är) karaktären av en papperstiger. Dessutom har Sverige inte mycket att erbjuda finländarna i militärt bistånd.

Till skillnad från dem har vi ju radikalbantat försvaret och ännu har våra politiker inte funnit det värt att satsa tillräckliga resurser på att återta förlorad förmåga. I förhållande till BNP är försvarsanslagen (1,1 procent) lägst av alla Östersjöländers.

Men tänk om riksdagspartierna i denna stund fick en kollektiv lidnersk knäpp? Plötsligt enas man om att verkligen prioritera värnet av landet i budgeten. En förbluffad försvarsmakt dränks i pengar att rusta Sverige till tänderna med. Tyvärr är det inte möjligt, annat än på sikt.

Anledningen är att systemet blivit så urholkat, främst på personalsidan, att resurserna inte kan tas om hand. Johan Wiktorin, vd i underrättelseföretaget Brqthrough, har gjort följande belysande jämförelse. 1939 var soldatkåren dåligt utbildad och materialbristen omfattande. 1940 reparerade regeringen detta genom att satsa svindlande 11,5 procent av BNP på försvarsmakten (det var ju krig i Europa).

Då fanns en organisation intakt som snabbt kunde ge pengarna effekt; träna manskapet, sköta materielen, et cetera. Nu? Borta.

Alltså har Sverige lyckats hamna i den sämsta av världar.

Vi har ett svagt, underfinansierat försvar som inte kan stärkas inom rimlig tid, eftersom grundorganisationen förfallit till en nivå där den saknar kapacitet att pumpa upp sig. Samtidigt har vi inga allierade, endast till intet förpliktigande förbindelser med USA och Nato – samt Finland. Ryssarna räknar oss till västlägret, utan att västlägret garanterar oss ett dyft.

Skakigt läge? Jo. Men vi kan åtminstone glädjas åt finländarnas goda betyg åt träningsanläggningen i Kvarn.

Det nakna Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

En tydlig sänd signal. Obama och Löfven var sammansvetsade. Hade Putin tankar på farliga äventyr i Östersjöregionen skulle han få veta att USA helhjärtat backade upp Sverige och övriga utsatta länder i området.

”Vi är enade i vår oro över Rysslands alltmer växande aggressiva militära närvaro”, deklarerade Obama med Löfven vid sin sida i Vita huset. Ingen idé för Moskva att hoppas på framgång genom hot, skrämsel och splittring här inte!

Detta var i maj och Löfven kunde vara nöjd, väldigt nöjd, med sitt besök hos världens mäktigaste man. I honom hade Sverige en kassaskåpssäker vän nu när det mörknade betänkligt vid horisonten hemma. Inför pressen kostade till och med Obama sig på ett skämt. ”Vi var egentligen överens om för mycket för att mötet skulle bli intressant”, skrattade presidenten.

Vem skrattar i dessa dagar? Knappast Löfven, antagligen Putin. Obama är strax historia. Donald Trump tar över Vita huset i januari. Den fasta bastion som Löfven lutat sig mot och satsat på tycks därmed blivit till grus och sand.

Löfvens säkerhetspolitiska linje är inte ny. Snarare har han trampat vidare i Tage Erlanders gamla fotspår. Sverige ska vara alliansfritt, inte underteckna några garantier om gemensamt försvar med andra. Däremot lägga sig nära Nato och i ömsesidigt strategiskt intresse odla intima relationer med USA.

Under kalla kriget skedde det i illa dold hemlighet, sedan allt öppnare och Löfvens regering har tagit Sverige ungefär så långt man kan komma på det spåret.

Med Trumps oberäknelighet, isolationistiska reflexer, Putinvänliga inställning och Natoskeptiska hållning är spårets vansklighet synat och kraschen in i återvändsgränden överhängande.

Natomedlemmarna har åtminstone glasklara avtalsenliga förpliktelser att peka på, som i decennier utgjort grundbulten i den europeiska säkerhetsordningen. Brottet vore rena München 1938 om Washington ensidigt drog sig ur. Vi har ingenting, mer än en uppenbarligen naiv klockartro på att USA ständigt ska vara vår store starke, skyddande kompis när Ryssland bråkar på skolgården.

Att USA istället skulle vilja bli polare med den där allt mer utmanande flåbusen? Det har inte ingått i vår föreställningsvärld.

Ingen krets av garanterade Natovänner i Europa har vi heller. Och de egna knytnävarna räcker inte långt, då vi i tidigare bred politisk lättsinnighet beslutat att Sveriges nationella försvar är en i stort sett onödig utgiftspost.

Nakna står vi medan det börjar blåsa kallt. Rysligt kallt.

Var är vår Clemenceau?

Publicerad den av
Svara

Clemenceau

Skrivit i CoCorren.rren 7/1:

Vi har varken ett försvar eller ett ledarskap! Anklagelsen utslungades 1914 av Georges Clemenceau, den store franske politikern och tidningsmannen, mot de som misskött hans lands beredskap. Clemenceau?

Möjligen klingar hans namn inte med samma självklarhet som Charles de Gaulle och Winston Churchill på våra breddgrader, det är synd. Ty vad dessa bägge portalfigurer i den europeiska historien senare blev, förkroppsligade Georges Clemenceau redan vid epoken kring första världskriget.

Att en militär stormaktskonflikt skulle utbryta var ingalunda givet, precis som idag. Dock såg Clemenceau hotande tecken från det autokratiska kejsardömet Tyskland – republiken Frankrikes arvfiende – som inte var att leka med och att det därför var nödvändigt att hålla garden uppe.

Hans varningar möttes med döva öron. De styrande föredrog att hoppas på fortsatt fred. Clemenceau lyckades emellertid driva igenom en förlängning av värnplikten (som kortats 1905), men förskräcktes av materialbristen.

Att armén saknade tungt artilleri ursäktades fåraktigt av krigsministern 1914 med att regeringen dragit ner på försvarsanslagen. Clemenceau dundrade med den berättigade frågan: ”Vad kommer att hända med stridsmoralen om soldaterna upptäcker att de är inom räckhåll för fiendens kanoner, medan det egna artilleriet inte når fram till fienderna?”.

Han konstaterade kallt att det är fåfängt att vara hjälte på slagfältet, om det inte finns vapen och ammunition.

Kort efter detta meningsutbyte skrev Georges Clemenceau i sin tidning L´Homme Libre: ”Låt oss handla så att inte våra barn behöver slå ner sina ögon när våra namn nämns”. Nästa dag anföll Tyskland…

Om detta berättar författaren Mats Krantz i en fin, nyutkommen bok: Den franske Tigern. På svenska är det den första heltäckande biografin om Clemenceau (1841-1929) och rekommenderas gärna som rykande aktuell läsning i novemberrusket.

Frankrike var skamligt illa förberett när den moderna, välutrustade tyska krigsmaskinen invaderade. Priset blev ofattbart högt. 1917 var fransmännen i princip slagna, tongivande kretsar ville ge upp. Dessbättre överläts regeringsrodret istället till kraftpaketet Clemenceau. Han ingöt nytt tigeraktigt mod som skingrade defaitismen och fick nationen att härda ut till seger.

Fast utan bistånd från Frankrikes allierade Storbritannien och, sent i kriget, USA hade knappast ens Clemenceaus benhårda försvarsvilja räckt för att knäcka den tyska militärdiktaturen och rädda republikens frihet.

Vad har detta att säga oss?

Antag att Georges Clemenceau, här och nu, gjort comeback från ovan som politiker och journalist i Sverige. Han hade utan vidare kunnat hoppa direkt in i försvarsdebatten.

Det vore bara för honom att i stort sett blåsa dammet av sina gamla debattinlägg; byta ut kejsar-Tyskland mot Putin-Ryssland, omvandla uppgifterna om den underfinansierade och otillräckligt rustade franska försvarsmakten 1914 till den svenska 2016, reprisera sitt hudflängande av politikerkårens oförmåga att hantera det mörknande säkerhetsläget och – vis av tidigare erfarenhet – peka på vikten av allierade om det värsta skulle inträffa.

Tyvärr har vi ingen Clemenceau.

Konseljpresident Georges Clemenceau med general Pershing 1918.

Konseljpresident Georges Clemenceau med USA:s general Pershing 1918.

Om kriget kommer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:Corren.

Att Ryssland länge uppträtt hotfullt mot de baltiska Natoländerna och betraktat dessa tidigare sovjetrepublikers suveränitet med ungefär samma illa dolda respektlöshet som Ukrainas – ja, det visste vi ju.

Och att den militaristiska Putinregimen ivrigt upprustat, ändrat Europas gränser med våld och odlat en konspiratorisk bild av väst som Rysslands nemesis – ja, det visste ju vi också. Men att detta skulle hända! Det kunde väl ingen på allvar tro!

Här sitter vi i godan ro och så går det knappt att komma ut på internet, datorerna är som knäppa. Plötsligt har en massiv attack mot Sveriges IT-system lamslagit grundläggande samhällsfunktioner och nyhetsförmedlingen är för ett tag mycket knackig. Många rykten och obekräftade uppgifter är i svang. Sedan börjar situationen bli förfärande tydlig.

Delar av Stockholm står bokstavligen i lågor efter ett ryskt militärt angrepp. Men det var bara en avledande operation i syfte att locka Försvarsmakten att skyndsamt omgruppera alla sina (tyvärr bristfälliga) resurser dit.

Från vad som först såg ut som harmlösa civila transportfartyg har ryssarna blixtlandsatt militär trupp på Gotland. Hemvärnsmännen gjorde en heroisk insats och sköt skarpt med vad som fanns till hands, men blev snabbt oskadliggjorda av ryssarna som monterade upp batterier med luftvärnsrobotar på ön.

Samtidigt överrumplas Blekinge av ryska förband som där installerar robotpjäser för sjömål. Genom att flytta fram positionerna på detta vis har Ryssland säkrat sitt egentliga byte: Baltikum. Östersjön är nu mer eller mindre låst för Natos undsättande marin- och flygstridskrafter.

Innan Nato förmått kämpa ner den effektiva eldspärren baserat på ”lånat” svenskt territorium, har Ryssland redan hunnit ta ett fast grepp om de tre baltstaterna. I praktiken är Baltikum lika förlorat som Krim. Och Sverige befinner sig i krigstillstånd för första gången sedan 1814…

Nej, detta har naturligtvis inte hänt, tack och lov. Scenariot bygger på en föredragning av Karlis Neretnieks, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare chef för Försvarshögskolan, om vad vi rimligen kan räkna med skulle kunna hända – i värsta fall.

Sannolikheten att det verkligen händer? Liten, kanske försumbar. Men som Horace Engdahl illusionslöst uttrycket det: av allt att döma är krig mänsklighetens framtid. Tecknen idag tycks dessvärre inte motsäga honom.

Vore det då inte bra med ett välrustat svensk försvar? Samt att vara med i Nato så vi gemensamt kan krigsplanera förebyggande åtgärder mot scenarion som ovan?

Vi vet ju att omvärldsläget knappast är så rosigt som vi helst skulle önska. En hygglig brandförsäkring vet vi också är dumt att stå utan.

Slutsats? Skicka in svaret till din riksdagsman som beslutar i frågan.

Hur kan vi säga nej?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

Håll gränsen, politiker!

Publicerad den av
Svara

Thorbjörn Fälldin

Skrivit i Corren 3/8:Corren.

Statministern var kompromisslös när ÖB Lennart Ljung hösten 1981 rapporterade att misstänkta fientliga marinstyrkor närmade sig Karlskrona. Den sovjetiska ubåten U137 stod på grund inne i den svenska örlogsbasens hamnbassäng. Skulle ryssarna göra ett fritagningsförsök?

Thorbjörn Fälldin darrade inte på manschetten. Instinktivt gav han ÖB ordern: ”Håll gränsen!”

Lika rakryggad som Fälldin var mot Sovjetunionen i försvaret av Sveriges nationella integritet, lika bergfast var han mot LO och S när de – påhejade av Folkpartiet, nota bene – kom dragande med löntagarfonderna. Även där höll Fälldin gränsen.

I orubbligt försvar av näringsfriheten och äganderätten meddelade han: ”Vi sätter oss inte ner och förhandlar med Socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige”.

Centerledarens klarspråk innebar slutet för borgerlighetens och näringslivets tidigare undfallenhet i frågan. Fondmotståndet växte till en folkrörelse som tvingade ett alltmer plågat S att dra gadden ur sitt eget förslag. När Bildtregeringen 1991 definitivt lät löntagarfonderna gå i graven, saknades de av ingen.

Betydelsen av att hålla gränsen är den nyligen avlidne Fälldins viktigaste arv och lärdom till eftervärlden. Det finns markeringslinjer som varken bör eller får överskridas. Och vid dessa markeringslinjer krävs ett stadigt, värderingsburet vakthållande. I annat fall kan det gå illa.

Hålls exempelvis inte gränsen mot statsmaktens inflytande riskerar även en mogen demokrati att gå en auktoritär utveckling till mötes, där den medborgerliga självständigheten, friheten och värdigheten sakta kvävs.

Politisk gränslöshet, utan rågångar till civilsamhället, är farlig – oavsett vilka goda, kloka intentioner de som kontrollerar våldsmonopolet och lagstiftningsapparaten påstår sig ha.

Dock tycks förståelsen för detta vara tämligen ringa både inom dagens blåa och röda politikerlag. Vår förra alliansregering är illustrativ.

Den saknade spärrar mot att hota näringslivet med tvångskvoterade bolagsstyrelser. Den införde en särskild myndighet för statligt inhägnande av aktiviteter i civilsamhället. Den dribblade klåfingrigt vidare i skolan. Den vägrade släppa på alkoholförmynderiet.

Den motiverade sin paradreform – jobbskatteavdragen – inte främst utifrån stärkandet av den enskildes ekonomiska villkor. Utan därför att stimulansen av ökade arbetsinsatser bland folket var bra för den offentliga systemnyttan.

Sådant är avslöjande för tänkesättet även hos borgerlig makthavare; hur de glider in i en identifikation med staten och förlorar sig i interventionistiska anspråk.

Ser vi till den nuvarande rödgröna regeringen har väl få av dess representanter som folkhälsominister Gabriel Wikström blivit en symbolfigur för samma fenomen. ”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, har han i statsmoralistisk uppfostraranda deklarerat.

Med den hållningen är det knappast förvånande att han inte backar från att göra också medborgarnas liv i sängkammaren till politik. ”Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet”, förfäktar han ogenerat som skäl till att låta statens folkhälsokommissarier kartlägga våra mest intima vanor.

Behovet av en ny Fälldin med budskapet ”Håll gränsen!” ter sig uppenbart.

Skippa Erlanderlinjen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Trupp från övriga Nato ska sändas till Polen och de tre baltiska länderna. Det beslutades på försvarsorganisationens toppmöte i Warszawa förra veckan och är ännu ett tecken på situationens allvar i vårt närområde.

Polacker och balter har inga illusioner om Ryssland. Deras erfarenheter av att bo granne med björnen i öster är allt annat än lyckliga. Efter den folkrättsvidriga ryska aggressionen i Ukraina känner de åter, högst konkret, hur trycket hårdnat.

”Vi välkomnar de ytterligare steg som Nato nu tar för att stärka säkerheten för sina östliga allierade”, sa försvarsminister Peter Hultqvist under sitt tal på toppmötet, där han deltog tillsammans med statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström.

Det officiella Sverige kunde inte låtit sig representeras av en tyngre politisk laguppställning vid Natobordet. I sig är det en viktig signal om Sveriges prioriteringar och lojaliteter. Vi är så intimt förbundna man kan bli med Nato och samtidigt stå utanför.

I praktiken har ryssarna naturligtvis räknat in oss i Natolägret, precis som de gjorde under kalla krigets epok då Sveriges proklamerade ”neutralitet” mest var en liturgisk fras för inhemsk konsumtion.

Varför vi då fortfarande envisas med att avstå från att sätta signaturen på medlemsbeviset som ovillkorligen ger oss skydd av Natos försvarsgarantier (enligt D’Artagnans och de tre musketörernas princip ”en för alla, alla för en”) synes logiskt och rationellt svårförklarligt.

Socialdemokraterna tycker måhända att deras sedan Tage Erlanders epok gamla invanda linje om ”Natomedlemskap utan medlemskap” tjänat oss väl. Och i rättvisans namn; historiskt är regeringspartiet inte helt utan täckning för den hållningen.

Vi hade en slags ”allians-men-ändå-inte” med USA och Nato i kalla kriget, vår nation klarade skivan och varför skulle vi inte göra det igen?

Men den tidens svartvita supermaktskonfrontation är icke dagens. Numera är konfliktens art mer förrädisk genom intåget av den femte generationens krigföring, som suddar ut gränserna mellan krig och politik (Rysslands metod att ockupera Krim är ett exempel).

Villkoren på spelplanen har alltså skiftat, därmed ökar kraven på tydlig fasthet från demokratiernas sida.

Problemet med vår säkerhetspolitik är att den skapar mått av ovisshet om hur Sverige kan tänkas agera i ett akut europeiskt krisläge. Raka rör och ordentligt definierade förpliktelser är alltid bättre än motsatsen i dessa sammanhang. Alla vet vad som gäller, kan planera och handla efter det. Utrymmet för äventyrligheter, fatala missförstånd och stressade felgrepp minskar.

Därför bör Sverige bli Natomedlem utan konstigheter.

Tage Erlander, statsminister 1946-1969. Foto Wikimedia Commons

Mannen bakom vårt lands ”dolda” allianspolitik under kalla kriget.