Kategoriarkiv: Försvar

När vänder S om Nato?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Peter Hultqvist, försvarsminister (S), hymlade inte med budskapet på årets upplaga av Folk- och försvars rikskonferens i Sälen. Det säkerhetspolitiska läget har försämrats. Det går inte att utesluta militära angreppshot. Sverige måste förbereda sig på krigstida krav att kunna möta en kvalificerad motståndare i en högintensiv konflikt.

Så lyder alltså budorden idag, tämligen politiskt okontroversiella i debatten trots den dramatiska innebörden.

Ryssarna pressar på allt hårdare med utökad militär aktivitet i Östersjön, kring Baltikum, uppe vid Arktis runt Norge och i Nordatlanten. Mitt i smeten ligger alliansfria Sverige med sina långa gränser. Geografiskt är vi mer eller mindre dömda att bli inblandade i en konfrontation, om de tilltagande spänningarna (Gud förbjude) resulterar i en urladdning.

Men till skillnad från det lika alliansfria Finland, som också har en utsatt position, dras vi ännu med konsekvenserna av en feltänkt och lättsinnig militär strategi. Vis av dyrköpta historiska erfarenheter övergav aldrig Finland sitt invasionsförsvar efter kalla kriget. Själva kunde vi inte nedrusta fort nog när Sovjetunionen imploderade.

Istället anammades doktrinen att Sveriges säkerhet i globalismens tidevarv bäst försvarades med små styrkor långt borta – som i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Betydelsen av dessa insatser ska inte förringas.

Men återuppbygga ett slagkraftigt nationellt försvar igen på basen av en liten organisation, anpassad för internationella operationer, låter sig inte göras i brådrasket.

Budgetanslagen har ökat under senare år, förmågan har från en låg nivå förbättrats något. Men omställningsprocessen är trög och det fattas fortfarande pengar, material och personal till det muskulösa försvar vi allt akutare skulle behöva.

Om inte angreppshot går att utesluta, om Sverige måste vara förberett på att i krig möta en kvalificerad motståndare (läs: Ryssland) – ja, då ligger vi ensamma väldigt illa till. Peter Hultqvists slutsats borde bli att allierade som uttryckligen garanterar oss militärt bistånd (läs: Nato) är av nöden. Dock sätter hans parti stopp för det av gamla dunkla ideologiska skäl.

Men kan Socialdemokraterna osentimentalt tvärvända på andra ”heliga” politiska områden och ställa sig bakom såväl marknadshyror som slopad värnskatt, vore det väl en smal sak att även låta motståndet till ett Natomedlemskap ryka. Eller?

Prioritera försvaret!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/1:

Vilka rationella, förnuftsbaserade skäl Socialdemokraterna egentligen har till varför Sverige måste stå utanför Nato är tämligen oklara. Partiets motstånd till ett fullvärdigt medlemskap gör att vi saknar allierade som ger oss bindande försvarsgarantier vid ett krisläge. Det är en rejäl brist.

Tyvärr är det inte längre osannolikt – om det någonsin varit det – att Sverige riskerar att bli inblandat i en militär konfrontation. Ingen vaken människa har undgått att notera de senaste årens stadigt förvärrade säkerhetspolitiska situation.

I Östersjöregionen tvingas vi leva med en notoriskt oberäknelig, stridslysten och västfientlig stormaktsgranne in på knutarna. Den ryska björnen vässar inte bara aggressivt sina klor, utan är även skrämmande villig att använda dem – och därtill allt skickligare och mer sofistikerat.

Rysslands krigsförmåga, taktik och strategi, har utvecklats markant från det relativt klumpiga överfallet på Georgien 2008 till ockupationen av Krim 2014 med plötsligt uppdykande elitsoldater i omärkta uniformer och det därpå följande kriget mot Ukraina. I Syrien har ryssarna som bundsförvant till slaktaren Bashar al-Assad fortsatt att slipa på sin kapacitet.

Under den gångna mandatperioden har S/MP-regeringen försökt förbättra Sveriges utsatta position genom ett intimare samarbete med USA som ersättning för icke-medlemskapet i Nato.

Det kunde nog kännas skapligt betryggande så länge Barack Obama fanns i Vita huset. ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”, förkunnade Obamas vicepresident Joe Biden kompromisslöst när han besökte Sverige sommaren 2016.

Bara några månader senare valdes den isolationistiske Putinbeundraren Donald Trump till ny president. Med honom har hela världsordningen som byggts upp efter andra världskriget hamnat i allvarlig gungning.

Åtminstone hade Trump en vettig försvarsminister, James Mattis, som lovade att stå fast vid Sveriges och andra demokratiers sida. Men nyligen begärande han avsked och försvann i protest mot Trumps katastrofala utrikespolitik. Vad är USA att hålla i handen nu?

För att göra ont värre liknar vårt eget försvar blott en papperstiger, oförmöget att ensamt möta och avvärja en kvalificerad, vältränad och härdad motståndare. Politiskt gick det snabbt att nedrusta efter kalla kriget, trögare går det att återta förlorad styrka och substantiellt öka försvarsbudgeten igen.

I söndags meddelade arméchefen Karl Engelbrektson symptomatiskt att målet om att Sverige ska ha två fungerande brigader till 2020 inte kan genomföras. Orsaken är den gamla vanliga: resurser saknas.

Idag har vi endast en funktionsduglig mekaniserad brigad om 4500 man. I december annonserade försvarsberedningen att en bred samsyn fanns om att armén senast 2025 skulle ha tre sådana brigader – placerade i Skaraborg, Norrland och Skåne (därutöver en kvarstående stridsgrupp på Gotland och tillförandet av en infanterienhet för att värna Stockholmsområdet).

Men utan erforderliga anslag stannar givetvis alltsammans vid en verklighetsfrånvänd dröm.

Vilken signal sänder det till omvärlden om allianslösa Sverige, inte ens i tryckande orostider, är berett att prioritera pengar till ett någorlunda respektingivande skydd av sitt territorium och sin nationella integritet?

Molnen blir mörkare kring Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

Det började se hoppfullt ut ett tag. Det franska ordet ”détente” – avspänning – var plötsligt på allas läppar. Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes inte lika ångestfullt. 1970-talets töväder blev dock tillfälligt.

USA hade försvagats av politiska problem i kölvattnet av Watergate och Vietnam. Sovjetunionen noterade och agerade offensivt igen. 1979 inleddes det som brukar betecknas ”det andra kalla kriget”. Ryssarna invaderade Afghanistan och placerade ut nya medeldistansrobotar med kärnstridsspetsar (SS-20) i Europa.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön. Upp till 150 000 man deltog. Manövern kallades Zapad 81.

Den hösten glömmer ingen i Sverige. Kvällen den 27 oktober fastnade den sovjetiska ubåten U-137 på ett grund vid marinbasen Karlskrona. Vår frihet, demokrati och nationella oberoende låg uppenbart i vågskålen.

Men USA hade fått en ny president, Ronald Reagan, som var besluten att sätta hårt mot hårt. Sovjetunionen tvingades på reträtt och fick en resonablare ledare, Michail Gorbatjov. Det ryska ordet ”glasnost” – öppenhet – var plötsligt på allas läppar.

Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes som bortblåst. Berlinmuren försvann, Sovjetunionen upplöstes och kalla kriget var väl över? Nog såg det väldigt hoppfullt ut ett tag.

Men vid millennieskiftet fick Ryssland en oförsonligare ledare, Vladimir Putin. Han gillade inte den nya världsordningen, talade om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största ”geopolitiska katastrof” och sände oroväckande revanschistiska signaler.

Att han menade allvar visade kriget mot Georgien 2008, som medförde att ryssarna tog kontrollen över utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien.

Att han definitivt inte skojade visade ockupationen av Krim 2014, kriget mot Ukraina och härtagandet av landets östra delar, Donetsk och Luhansk (två separatistiska ”folkrepubliker” som i realiteten är Moskvastyrda marionetter).

Ett kraftigt ryskt upprustningsprogram har dragits igång, inkluderat en modernisering av kärnvapenarsenalen. Nu har Ryssland iscensatt en jättelik militärmanöver som till och med överskuggar Zapad 81 i omfattning: Vostok 2018. Den äger rum i Sibirien där 300 000 ryska soldater uppges vara mobiliserade sedan i tisdags, även diktaturen Kina samövar med en mindre truppstyrka.

Enligt den ryske analytikern Pavel Felgenhauser syftar Vostok-manövern till förberedelse på ett världskrig som ryska militärer räknar komma efter 2020. Sant eller ej, men med Rysslands inställning och uppträdande vore det dumdristigt att ta freden för given. Samtidigt är såväl USA som EU försvagade av politiska problem.

Historien imiterar sig själv. Välkommen till kalla kriget del 3. Ska det också denna gång avlösas av ett tövädersord på allas läppar? Vem vet. Läxan vi borde lärt oss är att framtiden är omöjlig att inteckna och att vi måste ha beredskap för det värsta.

Men när de mörka molnen åter hopas kring vårt lilla land ligger försvaret sedan länge i spillror och politikerna är upptagna med att kivas om regeringsmakten.

Den oklara alliansfriheten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/8:

Försvarsminister Peter Hultqvist ville vara glasklart tydlig. ”Sverige har en militär alliansfrihet och vi fattar våra egna beslut”, deklarerade han under fredagsmorgonen i statsradion. Att detta är regeringens oomkullrunkeligt blågula linje ska ingen tvivla på. I synnerhet inte Hultqvists ryske kollega Sergej Sjojgu.

Det var nämligen han som fick Hultqvist att gå igång. I ett uttalande som spridits via den Moskvabaserade nyhetsbyrån Interfax hävdade Sergej Sjojgu, som förutom att vara Putins försvarsminister även är dekorerad armégeneral, att Nato disponerar över såväl luftrummet som territorialvattnet i både Sverige och Finland. ”En felaktig beskrivning”, genmälde Hultqvist irriterat.

Sergej Sjojgu hade regerat över en avsiktsförklaring mellan USA, Sverige och Finland om fördjupat försvarssamarbete, men fått allt om bakfoten. Obegränsat tillträde för Natostridskrafter till vårt territorium är bara hjärnspöken, falsk propaganda. Det behövs särskilt tillstånd. Så löd Peter Hultqvist budskap.

Visst är det sant som han säger. Men nog är det symptomatiskt att Ryssland uppenbarligen har sina egna tolkningar av den svenska alliansfrihetens natur. Under kalla kriget bedrev det förment neutrala Sverige i decennier ett hemligt militärt samarbete med Nato. Hemligt för det svenska folket alltså. Det såg Socialdemokraterna noga till. Men Sovjetunionen förstod naturligtvis hur det egentligen förhöll sig.

I verkligen var vi ju – som journalisten Mikael Holmström briljant beskrivit i boken Den dolda alliansen (2011) – en integrerad, om än icke-officiell, del av västmakternas försvarfront i norra Europa. Det har Kreml och den ryska militären knappast glömt.

Idag har vi ett öppet, nära partnerskap med USA och Nato, som tack vare Peter Hultqvist och S/MP-regeringen är intimare än någonsin förr. Beslutet att köpa in det amerikanska luftvärnssystemet Patriot stärker banden ytterligare. Det enda som saknas är de bindande försvarsgarantier som ett fullvärdigt Natomedlemskap skulle ge oss.

Märkligt att Socialdemokraterna fortfararande ryggar för detta steg och krampaktigt håller fast vid den skvaderaktiga alliansfriheten. Den skapar enbart vådliga oklarheter. För oss blir standardfrågan om Nato ändå skulle komma till vår hjälp i händelse av exempelvis ett ryskt angrepp på Gotland.

Men vi kan lika gärna fråga oss vad vi gör om Nato i en hotande kris kräver att använda svenskt territorium för försvar av Östersjön och sina medlemmar i Baltikum. Är det ett realistiskt alternativ att som nära, men formellt icke-allierad partner, säga nej? Sergej Sjojgu är kanske inte fel ute, trots allt. Och om Ryssland i praktiken uppfattar Sverige som ett Natoland, är då inte lika bra att vi med hull och hår också blir ett sådant?

Den viktigaste valfrågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/6:

Pax Romana upphörde. Pax Britannica upphörde. Varför skulle då Pax Americana vara för evigt? ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, förkunnade Karl Marx. Hur rätt hade han inte!

Sedan 1945 har USA varit garanten för den liberala erans världsordning av relativ fred, demokrati och frihandel. Men Donald Trump vill uppenbarligen skriva Pax Americanas sista kapitel i historieböckerna. Toppmötet i Singapore där Trump reservationslöst omfamnade Nordkoreas diktator Kim Jong-Un, en av de grövsta människorättsbrottslingarna i vår tid, är en klar varningssignal.

I utbyte mot det lövtunna löftet att den stalinistiska terrorregimen ska arbeta för att avskaffa sin kärnvapenarsenal, släpper nu USA på garden i Asien. De gemensamma militärövningarna med Sydkorea ställs in. En triumf för Kim Jong-Un.

Men en ännu större seger för Kina som målmedvetet strävar mot dominans i regionen och att få bort det amerikanska inflytandet. Fria, utsatta nationer som Japan, Taiwan och icke minst Sydkorea har anledning till oro över vad den fortsatta utvecklingen kommer att innebära.

Går USA:s beskydd längre att lita på som den fasta grundvalen i säkerhetspolitiken? Samma fråga måste Europas demokratier ställa sig.

Trump siktar på att överträffa Singaporeshowen med att krama om Vladmir Putin på tu man hand och tina upp de amerikansk-ryska relationerna. Den föreställningen, vilken antagligen går av stapeln redan i sommar, har Ryssland alla skäl att se fram emot och vi andra frukta. USA:s demokratiska allierade tål Trump lika illa som han gillar ”starka ledare” i tyranniklubben, särskilt Putin är ju en gammal beundrad favorit.

Kremls härskare kan därför sannolikt räkna med att göra en riktigt bra affär med Donald Trump på andra sidan förhandlingsbordet. Av manuset från Singaporemötet att döma, är Trump nöjd bara han får kråma sig i mediernas strålkastarljus och vifta med en bit papper där hans kära kompis till motpart intygat sina goda avsikter. Chamberlain i München har fått en rival.

Invandring, sjukvård, lag och ordning ligger i topp bland de valfrågor som svenska väljare prioriterar som viktigast. Med kursen som det trumpifierade USA slagit in på borde det vara upprustningen av vårt nationella försvar.

Privat går det ju inte

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/2:

Om verksamheter som ligger under partipolitikens välde fungerar illa, kan den drabbade medborgaren för det mesta hitta andra lösningar. Är skolan dålig och sjukvården opålitlig? Bättre utbildning och vård går att ordna på egen hand genom kontakter och pengar. Är polisen oförmögen att garantera tryggheten i ditt område? Anlita privata väktare.

Problemet är förstås att du tvingas betala två gånger för samma tjänster. Först via skattsedeln för det som kommunen, landstinget eller staten sviker att leverera. Sedan av återstående slantar i plånboken till aktörerna på marknaden som kan leverera.

Naturligtvis hjälper det att vara kapitalstark, helst snuskigt rik, om man ska klara sig i Sverige den här vägen. Orättvist? Javisst. Den som inte har råd att köpa sig förbi bekymren får ta skeden i vacker hand och hoppas att politikerna får ordning på torpet. Lägg din röst på ett annat parti i nästa val och håll tummarna.

Vi skulle givetvis kunna organisera en hel del tunga samhällsverksamheter annorlunda, så att exempelvis alla kan få möjlighet till en bra skola och en god sjukvård utan att partierna måste ha särskilt mycket med saken att göra. Modeller för detta finns och borde nog övervägas, eftersom dessa centrala välfärdsområden inte visat sig direkt lämpliga för politisk styrning, ideologisering, kontroll och maktkamp.

Men när det gäller en allmännyttig kärnuppgift som försvaret existerar inga alternativ bortom vad staten erbjuder. Teoretiskt kan man väl tänka sig privata militära styrkor till skydd mot yttre hot. I praktiken faller det på sin verklighetsfrämmande orimlighet.

Därför är det helt avgörande att regering och riksdag fokuserar skarpare på värnet av nationens säkerhet.

En måttlig upprustning har börjat, men enligt försvarsmaterielutredningens Ingemar Wahlberg är det senaste försvarsbeslutet underfinansierat med 6 miljarder kronor. Ett kvalificerat, fullt fungerande modernt försvar med avskräckande tänder och bett kräver 168 miljarder kronor i extra anslag fram till 2030, menar han. Det blir dyrt.

Men då ska man samtidigt minnas att svenskarna är ett av de tuffast beskattade folken i världen. Bara år 2016 betalade vi totalt in närmare 2000 miljarder kronor i skatt. När politikerna förfogar över en sådan enorm offentlig kassa, borde de kunna prioritera pengar till vad det faktiskt kostar att försvara Sveriges frihet och oberoende. Vad är egentligen viktigare?

Soldater i förorten?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/1:

Lag och ordning, eller snarare frånvaron av lag och ordning, blev ett hett ämne när partiledarna drabbade samman i onsdagens riksdagsdebatt. ”Kriminella har handgranater som det vore krig”, dundrade Ulf Kristersson (M).

Det föranledde Jimmie Åkesson (SD) till att rulla ut taggtråd och artilleri: ”Jag förklarar krig mot den organiserade brottsligheten. Polisen så som den ser ut kan inte upprätthålla allmän ordning. Det beror inte på den enskilde polisen, det beror på bristande politisk vilja och en inkompetent polisledning”, slog han fast och efterlyste insatser av det militära försvaret för att freda vårt offentliga rum.

Statsminister Stefan Löfven (S) var faktiskt inte främmande för Åkessons förslag: ”Det är inte min första åtgärd att sätta in militär, men jag är beredd att göra vad som behövs för att se till att den grova organiserade brottsligheten ska bort”.

Så långt har det alltså gått, att regeringschefen kan överväga mobilisering av soldater mot de skjutglada och bombkastande gängen. Det måste betecknas som uppseendeväckande, i sig ett erkännande av att staten har allvarliga svårigheter med kärnuppgiften att sköta våldsmonopolet och skydda medborgarna från inre hot.

Som lök på laxen brister även staten i skyddet mot yttre hot, och frågan är om tiden räcker till för att höja garden ordentligt igen medan det oroväckande säkerhetsläget kring Sverige försämras. Det raserade civilförsvaret måste återställas från grunden. Och de stridande förbanden är i nuvarande klent övade och utrustade skick chanslösa vid ett eventuellt angrepp, enligt förre arméchefen Anders Brännström i Krigsvetenskapsakademin (DN 14/1).

Men att assistera polisen i pacificeringen av gator och torg i utanförskapsområdenas ”no go-zoner” torde militären dock klara av.

Fast tänk er, ska det verkligen behövas pansarbilar och inmarschen av tungt beväpnade uniformerade trupper för en sådan sak? Oerhört. Vilket land har Sverige egentligen blivit när politikerna i riksdagen uppenbarligen känner sig tvungna att ens diskutera idén!

Minns att historiskt har ändå användningen av militär till polisära ändamål varit ett mycket kontroversiellt spörsmål – särskilt för arbetarrörelsen – mot bakgrund av Ådalen 1931 när fem demonstranter sköts till döds.

Stefan Löfven måste vara hårt pressad av att få bukt med buset och visa den handlingskraft som väljarna har all rätt att kräva. Utan trygghet finns ju ingen frihet.

En apart försvarskonflikt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Okej, med risk för en tröttande återupprepning av ett slitet konstaterande. Det var ett gigantiskt misstag, en mer än lovlig naiv dumhet, att lättvindigt inteckna den eviga fredens välsignelser och prioritera bort nödvändigheten av en militär förmåga att skydda riket åren efter kalla krigets slut.

Vi vet detta nu, varenda seriös politiker från partierna som deltagit i de tidigare röda och blåa nedrustningsregeringarna inser det. Världen blev inte – denna gången heller, suck! – något frihetligt Woodstockparty där alla dansar kärvänligt med blommor i håret till mysig musik av Crosby, Stills, Nash & Young. Putin ville inte vara med på festen, han hade andra planer och solen gick i moln över Europa.

Men eftertankens kranka blekhet förlamade ändå inte det politiska beslutsfattandet i Sverige när det sent om sider stod övertydligt klart att illusionerna spruckit som såpbubblor och verkligheten bankade allt hotfullare på folkhemmets ytterdörr.

När Löfvenregeringen trädde till 2014 fick vi äntligen en kraftfull försvarsminister i Peter Hultqvist. Närmare livlinan Nato än han tagit oss går inte att komma, utan att bli formell medlem. Vårt eget försvar, som moderatfirman Reinfeldt och Borg sorglöst lämnat i spillror, började få ökade anslag – även om mycket mer pengar över tid behövs för att täcka rådande brister. De väpnade förbanden betraktas i alla fall inte längre som en budgetmässig gökunge som ska svältas ut.

Även civilförsvaret, i praktiken utplånat, ska rustas upp igen. Myndigheten för psykologiskt försvar gör comeback. En ny upplaga av den klassiska skriften ”Om kriget kommer” skickas snart ut till alla hushåll. Och så vidare.

Visst kan en otålig försvarsvän finna åtskilligt övriga att önska, men trots allt: det väsentliga med Löfvenregeringen är kursomläggningen, signalen om allvar, viljeinriktningen att i ett mörknande läge värna Sverige och göra det i intim samverkan med Nato, USA och Finland. Den borgerliga oppositionen vill gå längre. Annars är enigheten om den inslagna, övergripande linjen betryggande. Eller var.

Ty varför sträcker sig Socialdemokraterna plötsligt efter självdestruktionsknappen och sätter förtroendet för sin ledning av återuppbyggnadsarbetet i säkerhetspolitiken på spel? Regeringsdugligheten på detta för nationen avgörande område framstår idag som satt i gungning.

Utrikesminister Margot Wallström blåser till strid mot Nato genom att förorda Sveriges anslutning till FN:s konvention om globalt kärnvapenförbud och får medhåll i kravet av vice statsminister Isabella Lövin (MP). Den stackars Hultqvist lämnas därmed att förklara hur detta skulle vara förenligt med fortsatt Nato-samarbete, om vi vägrar godta kärnvapenavskräckning som essensen i västalliansens försvarsstrategi.

Roligt är det heller inte för S-ledamöterna i försvarsberedningen, som skrivit sig samman med de borgerliga i analysen om att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Men ett sådant angrepp meddelade Margot Wallström och Stefan Löfven tjurigt i helgen att de håller för osannolikt. Överkörningen av försvarsberedningen gjorde förstås Allianspartierna förbannade.

Vilken apart situation. I försvars- och säkerhetspolitiken har alltså Socialdemokraterna på kort tid lyckats skapa konflikt inom sin regering, i det egna partiet, med borgerligheten och – som kronan på verket – med Nato. Stefan Löfven & Co har uppenbarligen kroknat och tappat greppet. Det blir nog bäst för alla att Ulf Kristersson tar över ratten i höst.

Wallström, den olycksaliga

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/1:

Demonstrationspolitik kostar. Det borde vid det har laget gått upp för regeringen, som i somras utifrån en blandning av blåögd aningslöshet och moralisk rättfärdighet lät Sverige bifalla FN:s konvention om globalt förbud mot kärnvapen.

En utopisk grej förstås. Tror någon att skurkregimer som Ryssland, Kina och Nordkorea skulle omvändas till snälla, fredliga lamm och frivilligt ge upp sina nukleära arsenaler?

Men bland gåsleverradikalerna på UD kändes fint markera progressivitet, inkassera några godhetspoäng och drömskt drapera sig i manteln från Olof Palmes fornstora dagar. Snabbt gjorde sig dock verklighetens trista realiteter påminda.

Från Nato höjdes det på ögonbrynen och harklades irriterat. Vad menade den annars så ivriga samarbetspartnern Sverige med detta? Kärnvapenavskräckning är ju grundbulten i västalliansens säkerhetsstrategi. Ville svenskarna skruva ur den?

Det blev plötsligt svettiga dagar i regeringen. Utrikesminister Margot Wallström bedyrade å ena sidan den svenska troheten till kampen för kärnvapennedrustning, medan försvarsminister Peter Hultqvist å andra sidan fick rycka ut med brandslangen och förklara att ”inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten”.

Sprickan var ett faktum. Lösningen på det politiska dilemmat blev den klassiska. Frågan om huruvida riksdagen skulle ratificera den förargliga FN-konventionen begravdes i en utredning, som inte fick vara klar förrän efter valet – ett solklart försök att få bort den bittra kalken från dagordningen och i görligaste mån slippa jobbig debatt. Fast det slog slint.

I en nyårsintervju med SVT eldade Margot Wallström upp sig över att USA:s Natoambassadör Kay Bailey Hutchison påpekat att Sveriges FN-linje om kärnvapen äventyrade relationerna med västalliansen. ”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige”, dundrade utrikesministern som hon vore Palme reinkarnerad. Gnissel och brak igen i följetongen.

Nästa kapitel kommer på söndag, då den olycksaliga Wallström och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg ska tala ut med varandra i samband med årets Folk och försvarskonferens i Sälen. Vi får hoppas på det bästa.

Att kalla Nato för ett hot och signalera tvivel om Sveriges lojalitet med en organisation som har avgörande betydelse för skyddet av vår frihet och demokrati i en orolig tid är givetvis häpnadsväckande ansvarslöst.

Regeringen, i synnerhet Wallström, har uppenbart inte förstått konsekvenserna av sitt handlande. Säkerhetsläget i Östersjöregionen är mycket allvarligt. Sverige och Europa är, gilla det eller inte, nu som under kalla krigets epok beroende av trovärdigheten i Natos kärnvapendoktrin för att hålla Kreml stången.

Det är Putins gangstervälde som hotar oss och aggressivt skramlar med offensiva kärnvapenmissiler. Då har vi inte råd att leka världsfrånvända tredjeståndpunktare och spela Rysslands revanschistiska intressen i händerna.

Välgörande vore om statsminister Stefan Löfven satte ned foten till förmån för Hultqvist och visade det ledarskap som man har skäl att begära av en regeringschef.

Farligt utan Nato

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/11:

Den ryska ekonomin går knackigt. Tror ni det hindrar Putinregimen från att upprusta? Precis som under Sovjettiden är militären prioriterad framför andra samhällsområden. Kreml skär gärna ner på smöret, bara det finns pengar till fler kanoner.

Talande är storsatsningen på att stärka slagkraften i Östersjöregionen. På basen i Kaliningrad-enklaven sker en synnerligen ambitiös uppgradering av den offensiva förmågan.

Där laddar man nu med nya Iskanderbatterier, det är markrobotar som kan bära kärnvapen och med hög precision slå ut mål på 500 kilometers avstånd. Man byter ut sina gamla strids- och attackflygplan mot nya prestandavässade, muskulösare modeller; MIG-29 SMT och SU-30 SM.

Samtidigt effektiviseras luftvärnssystemet med robotar som har 400 kilometers räckvidd. Man har även placerat ut signalsökande höghastighetsmissiler (Krypton CH-31 AD) för att omintetgöra motståndarens radarkapacitet och göra honom blind.

Allt detta tyder knappast på en defensiv inställning. Ryssarna tycks snarare ivrigt bygga upp styrkor för att tidigt ta herraväldet i luftrummet och därigenom snabbt kunna flytta fram sina positioner till sjöss och på land. Vi kan inte utesluta att Ryssland förbereder sig för storkrig, eftersom det är just så som vår stora granne i öster de facto agerar. Sanningen måste skådas i vitögat.

De senaste årens tilltagande spänningar kan helt och hållet skrivas på Putins konto. Det är hans revanschistiska och aggressiva politik, hans demonstrativa förakt för folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen, som skapat den mörknande situation vi tyvärr befinner oss i.

Krim är annekterat, varje dag dör människor i östra Ukraina. Det är Putins verk. Läget börjar gradvis bli skarpare i Östersjöområdet. Vem bär skulden och varför?

Uppenbarligen har Putin ögonen på att återsamla det gamla ryska imperiet och baltstaterna känner påtagligt de isande blickarna från Kreml. Nato kan i praktiken inte skydda dessa sina små utsatta medlemmar utan Sverige.

Och ska Ryssland neutralisera Nato i Östersjön är de tvingade att kontrollera delar av svenskt territorium, främst Gotland. I en konflikt har de geografiska och militärstrategiska realiteterna alltså redan dömt oss till inblandning.

Vad är då alliansfriheten värd? Särskilt som vi idag inte ens har tio procent kvar av det försvar som vi hade under kalla kriget.

I motsats till Ryssland är Sveriges ekonomi god. Ändå tvekas det om att anslå rejälare summor till en återuppbyggnad av försvarsförmågan, även om viss bättring sent om sider skett. Beslutet att köpa in det amerikanska luftvärnssystemet Patriot är exempelvis ett lovande steg i rätt riktning.

Men det kommer att ta lång tid innan vi har några verkligt respektingivande och avskräckande egna militära klor igen. Dessa brister kan inget svenskt Natomedlemskap reparera, en allians kräver gemensamma åtaganden och kan inte tillåta fripassagerare.

Dock skulle ett Sverige i Nato kvickt höja priset betydligt för Ryssland att ge sig in på äventyrligheter. Vi skulle vara garanterade hjälp och kunna räkna med traktatsförbindande skydd under USA:s kärnvapenparaply. Nato skulle kunna ”låsa” Kaliningrad genom att stationera en bas för marinfartyg, stridsflyg och robotar på Gotland.

Bara det hade fått Putin att deppa, men alla andra invånare runt Östersjön skulle sovit lugnare om natten.