Kategoriarkiv: Försvar

Vår beredskap är sig lik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/6:

Ett virus från Kina och så var det klippt. Coronapandemin kom plötsligt och överrumplande, en global katastrof ingen kunde undgå att påverkas av och Sverige kastades in i den svåraste krisen sedan andra världskrigets utbrott.

Den gången, 1939, försäkrade statsminister Per Albin Hansson att beredskapen var god. Han bluffade. Beredskapen var kass. Sverige hade ju inte trott på att en upprepning av den exempellösa dårskapen 1914-18 var möjlig.

Visserligen glödde åtskilliga olösta konflikter i det stora krigets aska, men på det hela taget var ett starkt militärt försvar onödigt framöver. Den nya internationella organisationen Nationernas förbund skulle reda ut problemen och – som Per Albins företrädare Hjalmar Branting slog fast 1922 – ”öppna perspektiven av varaktig fred, av samförstånd och rättvisa mellan världens fria och självstyrande nationer, större och mindre”.

En mycket sympatisk vision. Därtill rationell och klok. Förutsatt att alla världens ledare varit lika värdiga Nobels fredspris som Branting själv. Något hårdraget var det den illusionen som Sverige byggde sin säkerhetspolitik på under mellankrigstiden. Uppvaknandet blev brutalt. Nationernas förbund visade sig tandlöst. Dårskapen blommade ut värre än någonsin.

Panikartat tvingades vi rusta upp våra militära stridskrafter medan lågorna från det brinnande Europa slickade folkhemmets knutar. 1946 var beredskapen äntligen god. Dock hade Hitlertyskland redan hunnit kapitulera året innan.

Läxan är klassisk och ofta hänvisad till. Men tiden går och allt sjunker undan. Världen förändras, fast den förblir sig märkligt lik på många sätt. Den mänskliga naturen är ju densamma, inte minst tycks det gälla naturen hos de i Sverige styrande.

Pandemier har plågat världen sedan hedenhös, ändå var vår beredskap när covid-19 slog till mot Sverige inte vad den borde eller kunde ha varit. Nära 5000 avlidna talar sitt tydliga språk. Tänk om det plötsliga coronautbrottet istället varit ett överrumplande krigsutbrott?

Även krig har plågat världen sedan mänsklighetens gryning. Nationernas förbund lyckades inte göra slut på det vansinnet. Eftersom faran för väpnad konflikt i Sveriges närområde tilltagit de senaste åren vore det nog fåfängt att hoppas på att FN, EU och Nato skulle förmå garantera ett tillstånd av evig fred (fråga gärna invånarna i det av Ryssland överfallna och stympade Ukraina).

Sverige har trots detta, precis som under mellankrigstiden, länge låtit försvaret stå på svältkost. Resurserna är fortfarande skriande otillräckliga och försvarsförhandlingarna har brutit ihop, då S/MP-regeringen vägrar anslå erforderliga medel till tryggandet av den nationella säkerheten. Dårskapen att inte rusta Sverige mot dårskap verkar vara vår arvedel.

Jemenkriget avslöjar Sveriges dubbelmoral

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/5:

”Det är helt förfärligt, det är helt sönderbombat. Människor sitter på gatorna, det är stenhögar överallt och stora hotell som man bara ser skeletten av”, sa utrikesminister Ann Linde till nyhetsbyrån TT om sina intryck av Aden.

Det här var i februari. Linde hade besökt den förr stolta hamnstaden i Jemen, sedan antiken en känd knytpunkt för handeln i Mellanöstern, som ett led i Sveriges ansträngningar för att bidra till fred i det krigshärjade landet.

Den blodiga inbördeskonflikten i Jemen har nu rasat i dryga fem år, egentligen ett krig via ombud där de rivaliserande regionala stormakterna Saudiarabien och Iran slåss om makt och inflytande på Arabiska halvön.

Priset är ohyggligt. Omkring 100 000 människor har dödats. Miljoner har drivits på flykt under hemska umbäranden. Landets infrastruktur är till stora delar utplånad. FN har klassat Jemenkriget som den värsta humanitära katastrofen i världen. Skamligt nog har vi själva en skuld i sammanhanget.

I Kjell Espmarks mörka satir över samtidens Sverige, Resan till Thule (2017) gycklas det giftigt med vårt lands skyhöga moraliska anspråk och iver att frälsa andra nationer med godhet. Thules – det vill säga Sveriges – främsta exportvaror är dels ”soltorkat samvete”, dels synnerligen effektiva kanoner. Den infernaliske Espmark låter Thules styrande förklara paradoxen som ”ett fredsarbete i militära termer”.

Dessa rader i boken är inte utan viss sanning med tanke på Sveriges motsägelsefulla roll i Jemen. Bara ett halvår innan Ann Linde på ort och ställe kunde bevittna det förfärligt sönderbombade Aden, hade Förenade Arabemiraten öppet erkänt luftanfall mot den anrika kuststaden som krävde såväl militära som civila offer.

Förenade Arabemiraten är en diktatur, lierat med tyranniet Saudiarabien i det pågående kriget. Och till Förenade Arabemiraten har Saab, med regeringens godkännande, sålt krigsmaterial. Som SVT avslöjade den 23/5 fortsätter den cyniska kommersen.

Saab har flera plan av modellen Global Eye beställda, luftburna plattformar för spaning och stridsledning. Det första planet kompletterade Förenade Arabemiratens styrkor under slutet av april. Kontrakten beräknas vara värda närmare 10 miljarder kronor.

Det tillåter alltså regeringen trots sitt engagemang för att skapa fred i Jemen, trots att reglerna för svensk vapenexport skärptes 2018, trots att januariavtalets punkt 70 stipulerar att vapenaffärer med icke-demokratier som deltar i Jemenkriget inte ska förekomma.

Det är kryphålet gällande så kallade ”följdleveranser” som gör dubbelmoralen legalistiskt möjlig. Har Saab en gång tecknat kontrakt med en skurkstat som Förenade Arabemiraten kan exporten bara rulla på och pengarna forsa in, oavsett.

Ett Aden i grus och aska har uppenbarligen mindre betydelse, eller vad säger vår fredsmissionerande utrikesminister?

Tur att Sveriges ekonomiska beredskap är god

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/3:

”Vi tror på bönens kraft”, förklarade Sveriges kristna råd i ett pressmeddelande under måndagen och uppmanade oss att ”be om kraft och särskild vishet särskilt för dem som leder vårt land i denna utmanande tid”.

Tja, varför inte? När det är kritiskt värre här nere i jämmerdalen skulle nog även ett stödjande handtag från himmelska makter sitta fint, alla bidrag som kan lindra situationen är självklart välkomna.

Om det krispaket som landets politiska ledare presenterade på måndagsmorgonen indikerade att Sveriges kristna råd redan blivit bönhörda må vara osagt. Inspirerad av gudomlig kraft och vishet eller inte, så verkar ändå nu regeringen och dess samarbetspartier fått upp ångan ordentligt i beslutsmaskineriet sedan förra veckan.

Ställda inför hotet om coronavirusets nattsvarta ekonomiska konsekvenser, där dystopiska paralleller till 30-talets Kreugerkrasch blivit legio i debatten, har januariavtalets resonemangsäktenskapskvartett visat en tidigare oanad styrka och samarbetsförmåga. Det är ingen dålig livboj som kastats ut för att rädda näringslivet och arbetsmarknaden från att gå i kvav.

Det handlar om att staten övertar företagens sjuklöneansvar, ett subventionerat system för korttidspermitteringar införs och näringslivet ges välbehövligt andrum att betala in de tunga skatterna. Drygt 300 miljarder kan åtgärderna komma att kosta, en svindlande summa.

Tron på bönens kraft i all ära. Men i utmanande tider skadar det sannerligen heller inte att vara rustad för att parera rejäla smällar utan att nödvändigtvis tvingas lita på eventuella hjälpingripanden från ovan.

Lyckligtvis har lärdomen av 90-talets strukturkollaps och efterföljande stålbad gjort att Sverige idag har en mycket bättre skött offentlig ekonomi med rekordlåg statsskuld. Utrymme finns därför, tack och lov, att ta av för att hålla skutan pekuniärt flytande genom denna överraskande hemsökelse.

Man kunde bara önska att beredskapen på andra områden vore lika robust. Exempelvis vad det gällde intensivsjukvården, som riskerar att sättas på väldigt tuffa prov under pandemins härjningar.

Totalförsvaret lagrade fram till kalla krigets slut mängder av avancerad mobil vårdutrustning, bland annat hundratals respiratorer som vore guld värda att ha i reserv nu. Men efter att Sveriges makthavare beslutat att den eviga freden inträtt, gapar förråden tomma.

”Fältsjukhusen var en fantastisk resurs. Man investerade miljarder i dem. Men allt det slängde man på soptippen eller skänkte bort till andra länder – inget sparades”, säger Sten Lennquist, professor emeritus i katastrofmedicin vid Linköpings universitet (DN 15/3).

Vi får väl istället hoppas på att Gud är barmhärtig.

När krisen blivit verklighet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:

Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ner? Den frågan uppmanades vi alla att begrunda i broschyren Om krisen eller kriget kommer, som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut till samtliga svenska hushåll våren 2018.

”En av våra viktigaste tillgångar när något hotar oss är vår vilja att hjälpa varandra. Om du är förberedd bidrar du till att hela landet bättre kommer att klara en svår påfrestning”, löd det goda rådet. Idag kan man nog lugnt säga att betydelsen av det egna medborgerliga ansvarstagandet och den personliga omdömesförmågan understrukits med tjocka svarta streck.

Vardagens trygga cirklar har obestridligen rubbats genom ett överraskande virusutbrott mot vilket det ännu inte finns något vaccin. Världsekonomin skakar och sent i måndags briserade nyheten att hela Italien, där många svenskar tillbringat sportlovet, försatts i karantän. Alltså hela Italien! Vem kunde tro att något sådant kunde hända?

Samtidigt under måndagskvällen rapporterades om det första Coronafallet i Östergötland. Hur sjukdomen kommer att slå mot Sverige är notoriskt svårt att sia om, men den tycks ännu inte nått sin kulmen. I skrivande stund har drygt 350 människor i vårt land konstateras som drabbade och smittorisken bedöms, likt blixten från klara himlen, plötsligt som mycket hög.

Huvudet bör alltjämt hållas kallt och hjärtat varmt. Coronaviruset är ingen materialisering av apokalypsens ryttare ur Bibelns uppenbarelsebok. Men den internationella epidemin har knappast heller gett några direkt jätteimponerande bevis på vår förträffliga samhällsberedskap om krisen eller kriget kommer.

Staten och dess maktägande klass har en närmast outsinlig aptit på våra skattepengar. Men vad blir utbytet när det verkligen gäller och läget hastigt växlar till skarpt? Finns starka skansar att förlita sig på vid yttre och inre hot, det är som statens primära uppgift att ge oss? Coronaviruset har stresstestat försvarslinjerna och satt kommandohöjderna på prov. Bättre valuta för pengarna har vi rimligtvis anledning att begära.

Svenska myndigheter har tillåtit högre risktagande än i andra länder, sannolikt av rädsla för att annars skapa panik och fatta beslut som i efterhand kan möta kritik. Något under av handlingskraft och tydligt kommunikativt ledarskap är det också svårt att anklaga regeringen för.

Man undgår inte en känsla av vilsenhet från statsapparatens herrar, som skyggat för att ta det säkra före det osäkra och undvikit att i förbyggande syfte inskärpa situationens allvar. Om den främsta prioriteringen varit att spela ner faran och dämpa oron, har effekten snarast blivit den motsatta – särskilt i ljuset av att verkligheten nu trilskas med att böja sig efter noterna.

Än lever general Charles de Gaulle

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/2:

Tro ingen som påstår att Charles de Gaulle är död. Den store generalen och skaparen av den femte franska republiken kanske avled rent fysiskt 1970. Men gått ur tiden har han aldrig gjort. Vill ni ha ett slående aktuellt bevis?

Nato är hjärndött och USA går inte att lita på, menade den nuvarande franske presidenten Emmanuel Macron i slutet av förra året. I fredags höll Macron ett anförande på militärhögskolan i Paris, där han insisterade på att Europa måste definiera sina egna säkerhetsintressen, utgöra en motvikt till såväl USA som Kina i världen, och bygga upp ett självständigt försvar. Detta givetvis under Frankrikes ledning – EU:s enda kvarvarande kärnvapenmakt sedan Storbritannien lämnat unionen.

Javisst, Charles de Gaulle lever. Macon kunde varit hans buktalardocka. I sommar är det 80 år sedan de Gaulle, en då för allmänheten okänd general, flydde till London för att fortsätta kampen mot Nazityskland som invaderat hans hemland. Han vägrade acceptera Frankrikes skamliga kapitulation och den Hitlervänliga marskalk Pétains lydregim i Vichy.

Med Winston Churchills stöd bildar de Gaulle organisationen ”Det Fria Frankrike”, blir en hoppets eldande röst i radion och den framväxande franska motståndsrörelsen korar honom snart till sin ledare. Han förmår även flera franska kolonier att avsvära troheten till Pétain och gå över på de Gaulles, det äkta Frankrikes, sida.

Men när USA äntrar andra världskrigets scen i december 1941 uppstår svåra spänningar mellan de allierade som kommer att få en avgörande betydelse för framtiden.

Roosevelt avskyr de Gaulle, även vänskapen med Churchill sätts på hårda prov. USA och Storbritannien föredrar nämligen att satsa på en uppgörelse med det fascistiska Vichy, i den groteska illusionen att landsförrädaren Pétain ska lockas att bryta med Hitler. För de Gaulle är det naturligtvis ett fullständigt hån mot allt han representerar.

Som lök på laxen planerar USA inför landstigningen i Normandie 1944 att själva ockupera och styra Frankrike efter befrielsen, istället för att överlämna makten till de Gaulles exilregering. Bara i sista stund lyckas en rasande de Gaulle tvinga amerikanerna att avstå från denna huvudlösa idé och kan sedan tåga in i Paris som den moraliske segerherren.

Det är här vi finner en viktig förklaring till följande decenniers komplicerade franska relation till USA, Storbritannien och Nato som bestått ända in i denna dag. Oviljan underkasta sig anglosaxiska ledband blev föga förvånande ett utmärkande drag hos Charles de Gaulle, generalen och presidenten som personifierar det moderna, orubbligt stolta Frankrike. Så när Macron talar om säkerhetspolitik och försvar, är det egentligen de Gaulle ni hör.

Om kriget kommer hjälper inte ens Churchill

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/1:

”Vi ska försvara Sverige på land, i luften och på havet”, förkunnade försvarsminister Peter Hultqvist i talarstolen på årets upplaga av Folk och försvars rikskonferens i Sälen.

Och han fortsatte: ”Vi ska strida på stränderna, vi ska strida på landstigningsplatserna, vi ska strida på fälten och på gatorna, vi ska strida i bergen – vi ska aldrig kapitulera!”.

Nej, vänta. Nu råkade jag visst blanda ihop det och slinta över tangenterna. Så fortsatte Peter Hultqvist inte alls, fel av mig. Det där sista var ju från Winston Churchills berömda tal i juni 1940 när Storbritannien kämpade för sin överlevnad mot det anfallande Hitlertyskland.

Men, antag att vi dessa januaridagar 2020 befunnit oss i en liknande situation som britterna då och Peter Hultqvist faktiskt tvingats återbruka churchillska tongångar fullt ut under det att Sverige stred på liv och död mot, låt säga, ett anfallande Putinryssland.

Ett otänkbart scenario? Ingalunda. ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan heller inte uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige”. Det var Försvarsberedningens analys av det säkerhetspolitiska läget 2017.

Inte har det ljusnat sedan dess. Instabiliteten i det internationella systemet har blivit än mer påtaglig, vilket den nyss uppflammande krigshotande konflikten mellan USA och Iran är ett brutalt tydligt exempel på.

2020-talet pekar knappast mot att arta sig till decenniet då Immanuel Kants dröm om den eviga fredens tillstånd realiseras. Snarare gör vi nog nyktert klokast i att begrunda den vanärade akademiledamoten Horace Engdahls hårdkokta tes: ”Av allt att döma så är krig mänsklighetens framtid”.

Men även om det värsta redan vore över oss, skulle inte ens en i Peter Hultqvist inkarnerad Winston Churchill vara till mycket hjälp. Storbritannien 1940 låg väldigt illa till. Dock var det en nation som kunde sätta stridskraft bakom orden, undvika kapitulation och segt kämpa sig vidare till seger. Sverige 2020 står värnlöst i jämförelse.

”Dagens krigsorganisation är i grunden inte utformad för att möta ett väpnat angrepp med krigshandlingar på svenskt territorium”. Så löd Försvarsberedningens kalla konstaterande 2019. Vi har alltså ett militärt försvar som är odugligt för militärt försvar.

Rejäla resurstillskott är förvisso politiskt aviserade. Det är naturligtvis bra. Men upprustningen sker från en starkt problematisk låg nivå. Fortfarande, och troligen in i 2030-talet, råder en skriande diskrepans mellan vad Sverige skulle behöva och vad politikernas budgetanslag tillåter. Regering och riksdag måste kunna prioritera bättre och skyndsammare.

När USA inte går att hålla i handen längre

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/10:

Under onsdagen var försvarsminister Peter Hultqvist på besök i Linköping och gav sitt moralhöjande stöd åt Saabs ambition att sälja JAS Gripen till Finland. Det vore förstås toppen om affären går i lås. Icke minst därför att det – som Hultqvist påtalade i Corren 17/10 – skulle innebära en ytterligare välkommen fördjupning av det svensk-finska försvarssamarbetet.

Peter Hultqvist har själv varit en drivande kraft för att våra bägge länder sedan 2015 knutit allt närmare militära band, detta givetvis som följd av den hårdnande pressen från Ryssland. Den säkerhetspolitiska betydelsen ska inte underskattas, men samarbetet har en uppenbar avgörande brist. Sverige och Finland har inga regelrätta alliansförpliktelser.

Det saknas garantier för att vi skulle bistå varandra om Ryssland skruvar upp trycket och går till konfrontation. När det kommer till kritan: vad talar för att Sverige skulle vara villigt att utlösa krigstillstånd för Finlands skull, eller tvärtom?

Blir vi utsatta för ett samtidigt angrepp är det heller inte givet att vi tappert skulle kämpa skuldra vid skuldra i envist försvar våra länders respektive territorium. Någon part kan ju av nödtvång anse det fördelaktigare att sluta en kvick separatuppgörelse med den ryska övermakten och därmed lämna den andra parten i sticket.

En annan sak vore om Sverige och Finland tog steget in i Nato som fullvärdiga medlemmar, vilket hade undanröjt alla tvivel och ordentligt stärkt säkerhetsläget kring det utsatta Östersjöområdet.

Om det inte var för Donald Trump.

Försvarssamarbetet med Finland är naturligtvis av ringa vikt jämfört med det som är den bärande bjälken i Peter Hultqvists säkerhetspolitiska bygge. Även om han intimt utvecklat Sveriges icke-bindande partnerskap med Nato, är det direktlänken till USA som Hultqvist lagt mest krut och förhoppningar på.

Det börjande lovande när Barack Obama var president. Men sedan kom Trump. Med sveket mot kurderna i Syrien har USA:s trovärdighet som en stödjande kompanjon nått en ny, direkt alarmerande bottennivå. Konsekvensen för Sverige är bister. Grunden för Peter Hultqvists hela försvarsstrategi ser ut att vittra bort.

Och vad är Natoalliansen värd utan USA? Demokraten och presidentkandidaten Joe Biden sa nyligen: ”Nato kommer inte att överleva om Trump blir omvald”. Det låter kanske som en överdriven farhåga. Men vågar någon längre lita fullt ut på motsatsen?

Europa gör nog bäst i att försöka ta eget ansvar för sin säkerhet. Pax Americana är på väg ut i historien.

Utan ansvar i Jemen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:

”Det lyckliga Arabien” kallades Jemen en gång i tiden. Idag är det helvetet på jorden, skådeplats för världens just nu värsta humanitära katastrof.

Jemen är sedan flera år sönderslitet av ett brutalt, cyniskt och komplext krig som i grunden är uttryck för en regional maktkamp mellan de bägge intervenerade ärkerivalerna Iran och Saudiarabien.

Hittills beräknas kriget skördat omkring 60 000 dödsoffer. Över 20 miljoner av Jemens knappt 30 miljoner invånare är i desperat behov av humanitär hjälp för att klara livhanken.

Det råder skriande brist på mat, rent vatten, mediciner och bränsle. Hot om utbredd svält är överhängande, sjukdomar som kolera och difteri sprider sig.

Kriget bedrivs fullständigt hänsynslöst med upprepade attacker mot civila mål, bland annat bombas sjukhus, ambulanser och bostäder. FN:s krigsbrottsutredare konstaterade i en väldokumenterad rapport förra veckan att de stridande partnerna gjort sig skyldiga till horribla övergrepp i form av mord, tortyr och sexuellt våld.

Sverige har i sammanhanget spelat en märklig tvetydig roll. Regeringen har dels försökt bidra till att stoppa kriget genom att låta vårt land stå värd för FN:s fredssamtal.

Men har samtidigt vänt bort blicken från den svenska vapenexporten som bidragit till att hålla Jemenkriget igång. När SVT i december förra året konfronterade utrikesminister Margot Wallström och justitieminister Morgan Johansson i frågan, var ingen av dem pigga på att alls tala om saken.

Den moraliska stormakten – som Sverige sedan gammalt gärna vill framställa sig som – har uppenbarligen sina mörka fläckar.

Nu riktar Amnesty International svidande kritik mot en rad ledande företag inom den internationella vapenindustrin. De gör inte tillräckligt för att hindra att deras produkter används i kränkningar av mänskliga rättigheter, menar Amnesty.

Ett av företagen på de anklagades bänk är Saab, som levererat militärt materiel till Saudiarabien och dess i Jemen allierade krigsförbrytare Förenade Arabemiraten. Att radarsystem från Saab använts i Jemenkriget är tyvärr ett obestridligt faktum.

Men Saabs kommunikationsdirektör Sebastian Carlsson tvår likt Pontius Pilatus sina händer.

Staten har ju gett tillstånd för vapenexporten. Staten är bättre på att göra bedömningar kring mänskliga rättigheter. Att kräva att ett enskilt företag som Saab skulle kunna bygga upp en egen analyskapacitet på detta område är ”inte realistiskt”, hävdar han (SVT 9/9).

Men andra ord ska vi alltså tro att en avancerad, högteknologisk försvarskoncern som Saab är oförmöget att själva förstå vad som händer i Jemen, till skillnad från vilken hyfsat informerad nyhetskonsument som helst.

Har bara staten gett grönt ljus är det fritt fram att sälja militära produkter till kriminella förtryckarregimer med gedigna krigs- och människorättsbrott på meritlistan.

Flykten från det egna ansvaret är i Saabs fall ovärdigt och minst sagt beklämmande. Att regering och riksdag skamligt ser genom fingrarna med hanteringen kan omöjligen tas som en godtagbar ursäkt.

Den försvagade staten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:

”Vi får de politiker vi förtjänar”, påstås det klichéartat ibland. Inte sällan är det någon dryg figur med fallenhet för förnumstigt köksfilosoferande som kläcker ur sig det också.

Icke desto mindre är det marigt att bara rakt av invända mot en sådan utsaga – givet att detta kollektiva ”vi” i påståendet är liktydigt med befolkningen i en demokratisk nation som Sverige.

Den offentliga makten utgår ju enligt grundlagen från folket, som med viss regelbundenhet anmodas att utse eller förkasta sina styrande politiska företrädare i allmänna, fria och hemliga val. Antag att de styrande företrädarna under en längre tid, och trots växlande konstellationer vid regeringsmaktens spakar, haft en del avgörande tillkortakommanden gemensamt.

Låt säga att det handlar om brister i prioriteringen av skattemedel och skötseln av statens fundamentala uppgift att skydda sina invånare mot inre och yttre hot. En ovacker dag anmäler sig verkligheten på ett sätt som omöjligen går att blunda för.

Exempelvis i form av en galopperande våldsbrottslighet av ett skrämmande råbarkat och svårhejdat slag. Eller i form av en stridslysten, internationell gangster till stormaktsgranne som tokrustar och inte är främmande för militära angrepp mot angränsande länder.

Ponera likt värsta dysterkvisten att bägge fenomen inträffar och att den egna statens beredskap att möta säkerhetshoten lämnar besvärande mycket övrigt att önska. Känns situationen bekant?

Demokratin bygger på att varje myndig, röstberättigad medborgare har ett ansvar att hålla sig någorlunda hyggligt informerad om samhälls- och omvärldsutvecklingen för att kunna göra upplysta val. Grattis, ur det perspektivet har vi fått de politiker vi förtjänar: politiker i både M- och S-ledda regeringar med identiskt allvarliga synder på meritlistan.

Forskare som sedan 90-talet varnat för den sociala problematikens explosiva följder i städernas utanförskapsområden har i stort sett ignorerats och det komplexa åtgärdsbatteri som tidigt behövts har uteblivit.

Rättsväsendet har handikappats av otillräckliga resurser och polisens dysfunktionella organisation har ingen ännu fått grepp om.

Det militära försvaret har i åratal ställts på svältkur trots övertydliga signaler om Rysslands vapenskrammel och aggressiva beteende.

I elfte timmen börjar anslagen motvilligt höjas, men det är från en patetiskt låg nivå som urholkat Sveriges försvarsförmåga till den sämsta i mannaminne. Dessutom låter regeringen meddela att de ökande försvarsanslagen (som först 2025 planeras motsvara 1,5 procent av BNP – vilket inte ens når upp till Natos minimirekommendation om 2 procent) delvis ska finansieras med en ny socialistdoftande bankskatt.

Räkna iskallt med att den pålagan blir bankkundernas lott – det vill säga du och jag – att betala. Den politiska klassen tar redan in 2111 miljarder kronor totalt i skatt från svenska folket (2018) och märkligt nog räcker pengarna aldrig!

Är det sådana styrande som vi förtjänar? Svaret kan även bli nekande. Ty de förtroendevalda har samtidigt ett ansvar att inte svika sina uppdragsgivare. Politiker måste kunna hushålla och prioritera väl med offentliga medel. Makten måste kunna förvaltas klokt och förutseende.

Missnöjd? Tillsammans får vi väl, väljare och valda, dela på skulden och i god demokratisk ordning bättra oss.

Nog nu av smitnotor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/5:

Denna tisdag ska försvarsberedningens slutrapport presenteras. Produkten bär titeln ”Värnkraft”, tänkt att utgöra grunden för nästa års riksdagsbeslut om försvarets utveckling 2021-25.

Färdigställandet av rapporten uppges ha skett under stor partipolitisk enighet. Men det var ett samförstånd som plötsligt sprack i fredags, när representanterna för de fyra borgerliga partierna ilsket marscherade ut.

Det skulle betyda att slutrapporten nu får läggas fram bara uppbackad av kvartetten S, V, MP, SD och iögonfallande avsaknad av någon enda godkännande borgerlig signatur. En i dessa sammanhang sensationell uppvisning i parlamentarisk splittring som måste ge en märklig signal till omvärlden.

Traditionellt brukar försvarsberedningens ledamöter vara måna om bredast möjliga blocköverskridande lösningar gällande statens kärnuppgift, att skydda landet och dess medborgare.

Men i ett tryckande läge med tilltagande osäkerhet kring våra gränser och efter åratal av lättsinnig svensk nedrustningsenighet bakom sig, just då väljer politikerna att krigiskt mobilisera mot varandra i den interna sandlådan framför att ta gemensamt ansvar.

Det tycktes annars som en hygglig överenskommelse var på gång. Försvarsanslagen skulle höjas till 84 miljarder kronor år 2025, motsvarande 1,5 procent av BNP (idag är nivån 1 procent). Inte tillräckligt för att reparera alla gamla brister och försyndelser, men ändå en substantiell bit på väg mot Natos anslagsrekommendation om 2 procent av BNP.

I sista stund kom emellertid beskedet att Socialdemokraterna svävade på målet om pengarna och inte ville binda sig för beloppet som försvarsberedningen utformat sina förslag efter.

Det verkar faktiskt som såväl försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow som försvarsminister Peter Hultqvist (kompetenta herrar båda två) blivit nesligt desavouerade av finansminister Magdalena Andersson som haft andra prioriteringar – inte olikt försvarsminister Mikael Odenbergs kontrovers med Anders Borgs fögderi under Alliansens första mandatperiod.

Knappast konstigt att de borgerliga ledamöterna flög i taket över ännu en regerings budgetjonglerande. Risken av en ny smitnota som lämnar försvaret underfinansierat? Nej tack!

Kanske borde Hultqvist följa Odenbergs exempel och avgå om han är karl för sin hatt.