Kategoriarkiv: Forskning och vetenskap

Går det att lita på LiU?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/11:

”När det kommer till kritan vill politikerna styra”, sa Mats Ericson, ordförande för Sveriges universitetslärarförbund, vid akademikerfacket Sacos högskolepolitiska forum i Stockholm förra hösten.

För att säkra forskningens oberoende krävde Ericson att den högre utbildningens frihet skulle skyddas i grundlagen. Den nuvarande skrivningen är dessvärre förbluffande svag. I regeringsformen står det blott: ”Forskningens frihet är skyddad enligt bestämmelser som meddelas i lag”. Det är allt.

Statsvetarprofessorn Leif Lewin ifrågasatte nyligen på DN Debatt (1/11) om denna korta paragraf överhuvudtaget är ett grundlagskydd. ”Det är en hänvisning, men en hänvisning till en helt vanlig lag, till högskolelagen”, konstaterade han bistert och pläderade för att regeringen måste ge den akademiska friheten ett starkt konstitutionellt värn.

Det vore en reform av central vikt med tanke på ”det allvarliga läge som den globala demokratin hamnat i och universitetets möjligheter att bekämpa den faktaresistens som är förknippad med de auktoritära och populistiska tendenserna”. Angelägenheten i Lewins budskap kan inte nog understrykas.

Fråga Michael Ignatieff, rektor på Central European University (CEU), som framträdde på Sacos ovan nämnda högskolepolitiska forum i oktober 2019. Då hade CEU precis tvingats flytta sitt lärosäte till Wien från Budapest på grund av den högerauktoritära ungerska regeringens trakasserier (samma regim som många sverigedemokrater idoliserar…).

Ignatieff sa att han tidigare inte riktigt tänkt på hur viktiga universiteten är för ett fritt samhälle, för bevarandet av demokratin som helhet. Han pekade på betydelsen av att fler människor måste bibringas insikten om att den akademiska friheten är ”en garanti för alla medborgares frihet”.

Det är ord som inte minst ledningen på Linköpings universitet bör fundera över. När det kommer till kritan tycks LiU-toppen visa större omsorg om att hålla sig väl med den klåfingriga politiska makten, än att försvara det akademiska uppdraget.

Som Corren rapporterat (23/11) uppger sig tre LiU-forskare – däribland den internationellt välrenommerade polisexperten Stefan Holgersson – blivit trakasserade av universitetsledningen efter att de förra året publicerat en lika kritisk som politiskt känslig rapport om Brottsförebyggande rådets verksamhet. Inget som maktens höga herrar gillade. Enligt forskarna har LiU vikt sig för politiska påtryckningar och försökt tysta dem.

Grundlösa anklagelser, hävdar LiU. Men forskarnas uppgifter förefaller väl underbyggda. Äger de sin riktighet är detta en första klassens skandal som angår varenda en av oss. Ty i ett land där inte forskningens frihet kan garanteras, där eroderas ett omistligt fundament varpå demokratin vilar.

Än är skallmätarnas tid inte förbi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/4:

Den 28 april 1920 biföll riksdagen en motion om inrättandet av ett rasbiologiskt institut. Beslutet klubbades utan debatt. Motionen var undertecknad av ledamöter från samtliga partier, bland namnen fanns tungviktare som socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman.

De hade uppvaktats av bistra män i vita rockar, forskare med fina akademiska titlar, som lagt ut texten om vad vetenskapen krävde, om vad som var bäst för nationen och den svenska folkstammens framtid. Vad fanns att invända?

Därmed blev Sverige först i världen med ett statligt rasbiologiskt institut. Det öppnade sina portar 1922 i Uppsala under ledning av Herman Lundborg, docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning vid universitet i samma stad.

Institutet fanns kvar tills 1958. Men då var rasbiologin svårt komprometterad av nazisternas härjningar och verksamheten hade faktiskt redan efter Lundborgs pensionering på 1930-talet ändrat inriktning mot seriösare studier av genetik och folkhälsa.

Att dela in människor i raser likt hundar eller hästar är numera konstaterad humbug, av såväl naturvetenskapen som antropologin. Inom människosläktet finns inga skillnader som gör rasbegreppet motiverat och relevant. Bortsett från ideologiska föreställningar i huvudet på notoriska högerextremister, är klassificeringen utmönstrad som rappakalja och förklarad stendöd.

Trodde ni, kanske. Liket lever. Begreppet ras har gått en ny vår till mötes hos den identitetspolitiska vänstern, till och med blivit akademiskt rumsrent igen.

”Sveriges första högskolekurs som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv kommer snart att ges av Centrum för genusforskning vid Karlstad universitet”, meddelade Tobias Hübinette – själv forskare vid samma lärosäte – stolt på Twitter onsdagen den 22 april 2020.

Minsann, nästan exakt på dagen 100 år sedan riksdagen fattade beslutet om det rasbiologiska institutet också. Är du sugen, börjar kursen till hösten.

Förvisso handlar det inte om ras ur det gamla förkastade biologiska perspektivet, utan fokuserar på människors uppdelning i socialt konstruerade raser och hudfärgernas samhällsstrukturella makthierarki. En slags inverterad rasism, vars teoretiska hårklyverier i praktiken leder tillbaka till samma otäcka ruta ett: förnekade av individen och befästad skiktning efter påstådda kollektiva rasegenskaper.

Men idag förstår väl politikerna bättre än att falla i farstun för dylikt mumbo jumbo? Säg inte det. På Vänsterpartiets kongress 2018 röstade ombuden för att staten, via SCB, skulle börja kartlägga rikets invånare efter hudfärg, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung och trosuppfattning. Underskatta därför inte vad Herman Lundborgs efterträdare i skallmätarbranschen kan ställa till med.

Länge leve den fria forskningen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/12:

Benjamin Höijer, den store svenske filosofen, formulerade i en berömd sentens vad som bör vara forskningens credo: ”Sök sanningen! Och förde den dig till helvetets portar, så klappa på”.

Sanningen kan vara ful, obekväm, skrämmande; den kan rubba vår tryggt invanda världsbild, skjuta ideologiska och religiösa trossatser i sank, underminera makthavares legitimitet och deras anspråk på att styra samhällslivet i en viss riktning.

Men forskningens uppgift är inte vara komfortabel. Forskningen ska förutsättningslöst och utan irrelevanta hänsyn ge oss en så korrekt vetenskapligt underbyggd kunskap om förhållandena i samhället och världen som står i mänsklig förmåga att åstadkomma.

De fakta, de i en kritisk sanningssökande forskarprocess levererade resultaten, är den nödvändiga bas vi behöver för att bättre förstå och hantera tillvaron, och kunna bedriva en informerad demokratisk diskussion om de lämpligaste vägvalen och lösningarna inför framtiden.

Det kan röra klimatet, våra dagars globala ödesfråga. Eller det kan handla om brottslighet, invandring och integration – stekhett känsliga ämnen som slukar det mesta av energin i svensk politisk debatt just nu. Hur orientera sig genom det offentliga samtalets kakafoni av inte sällan motstridiga påståenden och tvärsäkert torgförda uppfattningar?

När det gäller den kriminalpolitiska munhuggningen borde en boj i den stormiga bukten vara Brå, Brottsförebyggande rådet. Det är en myndighet under justitiedepartementet vars undersökningar och rapporter tjänar som en viktig auktoritativ faktakälla till hur det faktiskt förhåller sig med brottsutvecklingen i Sverige.

Den skeptiskt lagde kan dock fråga sig om det är möjligt att fullkomligt objektivt och oberoende söka sanningen på en institution som trots allt arbetar på uppdrag av regeringen, vilken kanske inte blir jätteförtjust över resultat som riskerar att kasta tvivel över den egna dugligheten.

Nej, det är svårt enligt en färsk och mycket uppmärksammad forskarrapport från Linköpings universitet: Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning. Det är en allt annat än upplyftande läsning om politisk påverkan, friserade slutsatser efter maktens visslingar och utbredd tystnadskultur.

Underlaget har i rättvisans namn en del påfallande brister, som bland andra Aftonbladets utmärkte reporter och nyhetskrönikör Oisin Cantwell belyst (17/12). Men tveklöst är LiU-rapporten tillräckligt oroande – kolla gärna in den själva på universitetets hemsida – att det vore oförsvarligt om den politiska klassen bara lät saken bero. En större, kompletterande granskning av Brås handel och vandel måste initieras.

Kontroversen kring Brå visar samtidigt hur omistlig den politiskt oavhängiga forskningen är. Benjamin Höijer hade rätt. Ska sanningen fram får man aldrig rygga för att klappa på helvetets port, om så krävs. Må därför den fria akademin värnas i vått och torrt.

Ekomat är inte bättre

Publicerad den av
Svara

Eko mjölk

Skrivit i Corren 20/7:Corren.

Astrologi är en förvillelse, det är sedan länge belagt. Man kan förstås tycka att det är lite sorgligt om enskilda människor ändå bortser från vetenskapen och väljer att handla efter vad de tror står skrivet i stjärnorna. Men var och en får i det privata bli salig på egen fason, bara det inte inverkar menligt på andra.

En helt annan sak vore dock om politiker skulle titta i horoskop som vägledning för offentliga beslut. Av lätt insedda skäl hade nog väldigt få accepterat tolkningar av himlakroppars rörelsemönster i rymden som grund för vilka lagar allmänheten ska lyda och hur deras skattepengar ska spenderas.

Något liknande skulle faktiskt kunna sägas om vurmen för ekologiska matvaror. Vill enskilda människor på den fria marknaden köpa ekomat i den personliga övertygelsen om att dessa produkter är nyttigare, hälsosammare och miljövänligare, så varför inte? Ingen mår dåligt eller dör av det, tvärtom tycker många att ekomaten smakar godare och ökar deras livskvalitet.

Det är emellertid starkt omstritt huruvida det existerar några klara, objektivt vetenskapliga belägg för ekomatens saliggörande verkan.

Livsmedelsverket har exempelvis inte funnit det ekologiska jordbruket vara bättre än det gängse, vare sig det gäller hälsa eller miljö. Tvärtom menar man i en färsk rapport att det inte går att säga om ”det ena produktionssystemet är överlägset det är andra från miljösynpunkt för någon livsmedelsgrupp”.

Rapportens slutsats togs upp på söndagens DN Debatt av två experter; Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi, och Jens Sundström, docent i växtfysiologi.

Båda är mycket kritiska till att svenska politiker fallit i farstun för ekolobbyns frälsningsbudskap och lockats till att positivt särbehandla denna jordbruksnisch, bland annat genom att låta hundratals miljoner statliga skattekronor regna över ekoproduktionen varje år.

Dessa bidrag ligger bortom det rationellt försvarbara och bör avvecklas, menar Fagerström och Sundström. De framhåller istället betydelsen av det konventionellt vetenskapsbaserade jordbruket – ”en dynamisk, högteknologisk och kunskapsintensiv bransch som har framtiden för sig”.

Bland Östergötlands kommuner är det populärt att satsa invånarnas skattepengar på upphandling av dyrare ekoprodukter. Från makthavarhåll i Linköping har käckt förkunnats en stegrad ambitionsgrad till och med.

Målet för 2106 är att 28-30 procent av kommunens livsmedelsinköp ska vara ekologiskt mot förra årets 24,48 procent (Corren 4/6). Vän av förnuft, upplysning och hushållning av offentliga medel skulle nog snarare hävda att noll procent är rimligare.

Tefatsnoja i ny skrud

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

Tefaten anfaller! I USA under slutet av 40-talet och början av 50-talet kom en strid ström av vittnesmål om mystiska flygande farkoster på himlavalvet. På fullt allvar trodde många att det var utomjordingar som kom på besök. UFO-trenden var född.

Att inga som helst vetenskapliga belägg fanns för denna plötsliga svärm av intergalaktiska påhälsningar spelade ingen roll. Tefaten upplevdes ändå som reella, eller mycket troliga, i en förbluffande stor mängd människors sinnen.

Den främsta förklaringen till UFO-nojans utbrott och spridning anses vara kalla krigets spända känsloläge. Hotet från Sovjetkommunismen, dess militära raketer och infiltrerande agenter, hade precis seglat upp. Tefatsvågen blev ett socialt faktum som en slags kanalisering av det ångestfyllda klimatet.

Ett besläktat fenomen inträffade under 1980-talet med persondatorrevolutionen. Både då och tidigare fanns en utbredd skepsis och åtskilliga farhågor om vad datoriseringen av samhället kunde medföra. Riskerade inte utvecklingen att löpa amok?

Människan kunde förlora kontrollen över de avancerade maskinerna och bli teknikens fångar. Dystopiska framtidsscenarier á la Orwell var inte ovanliga, tänk bara om datorerna startade kärnvapenkrig på egen hand i stil med filmen War games (1983).

I samma veva började det rapporteras i media om människor som mådde dåligt av att arbeta med datorer. I Sverige klagade vissa användare av dessa kontorslandskapens nymodigheter över huvudvärk, yrsel, koncentrationssvårigheter, märkliga stickningar i kroppen och så vidare.

Beteckningen ”bildskärmssjuka” kom i svang, snart mera känd under etiketten ”elöverkänslighet”. Trenden förstärktes när mobiltelefonerna blev var mans egendom på 90-talet. Kunde vi lita på att strålningen, de elektromagnetiska fälten som omgav oss, inte var farliga?

Människor trädde fram och förklarade sig må dåligt av att bo i närheten av mobilmaster, kraftledningar, att överhuvudtaget ha elektriska apparater i sina hem. De drabbade organiserade sig i Elöverkänsligas riksförbund (bildat 1987, då vid namn ”Föreningen för el- och bildskärmsskadade”).

Förbundet erkändes som medlem av den svenska handikapprörelsen och tilldelades skattebidrag av staten första gången 1995. Socialstyrelsen ger fortfarande bidrag till förbundet, årligen drygt 1,7 miljoner kronor. Detta trots att vetenskapliga undersökningar, gång på gång, konstaterat att elöverkänslighet är lika verkligt som tefaten i 50-talets Amerika.

Kort sagt, elöverkänslighet är ingen belagd diagnos. Så hur kan staten missbruka skattebetalarnas pengar till att understödja detta? 2005 sa Leif Näfver, som då höll i Socialstyrelsens bidragskran: ”Systemet är uppbyggt på vilka konsekvenser det får för olika personer, om de är att betraktas som funktionshinder, inte vad som orsakar symptomen”. Det gäller än.

Okej. Dra ihop ett gäng personer i en förening som stenhårt hävdar att de blivit svårt sjuka av kontakt med flygande tefat som landat i deras trädgårdar och avgett konstigt strålning. Vetenskapen avfärdar visserligen denna tefatssjuka som humbug.

Men medlemmarna i Tefatssjukas riksförbund insisterar ändå att de har symptom, orsakad av skadlig utomjordisk aktivitet. Släng in några skattemiljoner på kontot, Socialstyrelsen.