Sverige i ett nötskal
Bild
Svara
Kategoriarkiv: Förmynderi
Befria stränderna!
Skrivit i Corren 3/9:
Redan de gamla forntidssvenskarna föredrog strandnära boplatser. Inga konstigheter. Hav, sjöar eller om det så bara är en ringlande bäck. Lockelsen att sätta bo vid sådana miljöer förblir obruten.
Sverige är synnerligen lyckligt lottat ur den aspekten. Vårt land är relativt glesbefolkat och har närmare 100 000 sjöar som är över en hektar. Det motsvarar totalt 40 000 kvadratkilometer vatten, eller ungefär 10 procent av nationens areal.
Den sammanlagda strandlinjen, inkluderat havskusterna, är 386 000 kilometer. En fantastisk naturresurs. Svenska folket har underbara platser vid vatten i överflöd, praktiskt taget. Vilka möjligheter! Som tyvärr har förstörts genom politikertillverkade statliga regler, vilka i sitt överambitiösa syfte att värna naturen motat bort människorna från den och lagt en död hand över byggandet vid stränderna.
Enorma områden av attraktiv tomtmark slumrar därför under sly och snår. En ren tragedi som bland annat försvårat glesbygdskommunernas chanser att utnyttja sina komparativa fördelar gentemot städerna. Förutom att det gör Sverige tristare och sänker livskvaliteten.
Den som drömmer om att uppföra ett hus vid en trevlig sjö kan i princip bara glömma det. Det gäller även om sjön skulle vara otrevlig, igenväxt av vass och belägen i avlägsna öde trakter. Alternativet är trötta ut sig till kropp och själ i försöken att få dispens. Den sovjetliknande njetkulturen hos regelverkets tillsynsmän är inte att leka med.
2009 lättade riksdagen lite på de hårda bestämmelserna. Jubel i landsorten! Nu skulle det bli enklare att få byggnadstillstånd vid glesbygdens stränder. Resultatet? En besvikelse.
Reformen stupade på byråkratiskt motstånd inom länsstyrelserna som håller strängt i avslagsstämpeln. Regeringen har dock inte gett upp, utan vill undanta mindre sjöar och vattendrag från strandskyddet. En mindre rigid lagstiftning utlovas också i det valmanifest som Alliansen presenterade i måndags. Lovande.
Men länsstyrelserna har rest ragg och stretar fortfarande emot. En katalogaria av alarmistiska miljöskäl anförs. Det är som om en grön kollaps väntade runt hörnet med flexiblare regler. Utifrån den argumentationen vore det väl bäst om Sverige utanför storstadsregionerna förvandlades till ett enda stort musealt naturreservat, en folktom vildmark utan någon mänsklig aktivitet alls som sliter på miljön.
Riskerna av det utmålade exploateringshotet förfaller milt sagt överdrivna. Ty vi lider ingen direkt brist på natur. Endast cirka 7 procent av Sveriges yta är uppodlad.
Måhända handlar länsstyrelsernas nitiska miljöomsorg mer om rädslan att förlora makt och institutionell prestige, inget ovanligt när ingrodda byråkratier utsätts för reformtryck. Det mest optimala vore faktiskt att skrota rubbet av dagens strandskyddslagstiftning.
Staten bör enbart fridlysa strandområden som på goda grunder anses särskilt känsliga och släppa resten. Principen skulle alltså växlas från att generellt förbjuda människor att bygga och bo vid vatten, till att generellt välkomna människor att göra det. Med 386 000 kilometer stränder behöver vi inte ransonera det privilegiet.
The Governments Do-Gooders
Bild
Folkpartiets dilemman
Skrivit i Corren 5/8:
Den inrikespolitiska sommarstiltjen efter Almedalen ger nu vika så smått när partierna börjar komma ur startblocken inför valrörelsens sista avgörande veckor.
Det märks inte minst i centrala Linköping, där Folkpartiet dessa dagar köpt sig utrymme på affischtavlorna för sina två huvudbudskap. ”Rösta för skolan” är det ena. Vilket då skulle vara att välja Folkpartiet, givetvis.
Men den uppmaningen har inte längre samma fräschör som förr. En rimlig invändning är ju att FP redan fått åtta år i regeringen till att genomdriva sin högprofilerade skolpolitik. Med klent resultat. Trots ett energiskt reformarbete av Jan Björklund och ökade resurser till utbildningsväsendet skymtar ännu inget ljus i tunneln. Vilket förstås är ett pedagogiskt problem att förklara.
Sanningen är dock att Folkpartiet inte gjort något dåligt jobb gällande skolan. Många satsningar är goda och hedervärda. Men verktygen som står till den politiska sfärens förfogande (vilka i huvudsak är två: regleringar och skattepengar) har svårt att bita på skolkrisens orsaker, som främst tycks ligga på värderingsplanet.
När stora delar av lärarkåren visar tecken på demoralisering, när elevernas flit och disciplin lämnar en hel del övrigt att önska, när många föräldrar flytt ansvaret för barnens studier – vad ska då Jan Björklund göra? Han kan rycka och dra i spakarna på sitt departements kontrollrum.
Effekten blir begränsad, eftersom lösningarna är för svårfångade och i mycket ligger bortom räckvidden för regeringspolitikens maskineri.
Det hindrar emellertid inte folkpartisterna från att försöka styra medborgarnas beteenden på ett annat område. Det andra huvudbudskapet på FP:s affischer i vårt offentliga rum lyder ”Feminism utan socialism”. En oblyg vädjan till oss att se FP som alternativet till Gudrun Schyman, vars skapelse Feministiskt initiativ fått ett betydande genomslag i media och opinion. Här är något hett och fräscht att exploatera i motsats till den slitna skolfrågan.
Både i Almedalen, och under den gångna helgens sommartal i Göteborg, ägnade Björklund stort utrymme åt att framställa FP som borgerlighetens svar på de schymanska locktonerna. FP har förvisso ett historiskt arv att falla tillbaka på inom jämställdhetspolitiken (kamp för kvinnlig rösträtt exempelvis).
Men partiet tyngs också av en från liberala utgångspunkter besvärande fallenhet för social ingenjörskonst, där man inte skyr att använda statsdirigerande ingrepp i syfte att ”korrigera” människors privatliv i mer ideologisk önskvärd riktning.
En och sedan två pappamånader i föräldraförsäkringen duger inte längre för FP. Ytterligare en tredje månad för att uppfostra Sveriges familjer krävs av Björklund. Därtill med en fördubblad ”jämställdhetsbonus” på skattebetalarnas bekostnad. Och i bakgrunden vilar hotet om lagstiftad tvångskvotering av börsbolagens styrelser, ett solklart övergrepp på näringsfriheten och äganderätten.
”Feminism utan socialism”? Blåklinten har vissa röda nyanser ändå. Den bristande respekt som FP har för politikens gränser, parat med den illa dolda opportunismen att haka på Schymans framgångsvåg, skämmer onekligen partiets jämställdhetsoffensiv. Även om utfallet i praktisk politik antagligen inte blir mycket bättre än inom skolan.
Människosläktet är, på gott och ont, inte så lättstyrt trots allt.
Déjà vu i friggebodslandet
Skrivit i Corren 30/5:
”Det gör livet enklare för vanliga människor”, har bostadsminister Stefan Attefall (KD) motiverat förslaget om att utöka den bygglovsbefriade friggeboden till 25 kvadratmeter.
I juni landar propositionen på riksdagens bord för votering och blir det grönt ljus kan svenska folket börja snickra ”Attefallshus” på sina villatomter redan månaden efter. En liten trevlig frihetsreform lagom till sommarsemestern.
Men Sverige vore förstås icke Sverige om inte förslaget mött hätsk kritik från det förmyndarindustriella statskramarkomplexet som rutinmässigt misstror lättade restriktioner för vanliga människor. Bland annat har juristerna i regeringens lagråd staplat dystropiska invändningar på varandra.
Veronica Palm, bostadspolitisk talesperson (S), är naturligtvis också rasande: ”Det är fullständigt oansvarigt och undermåligt berett. Det finns ingen mekanism för att lösa grannkonflikter i förslaget, det går inte att överklaga och man har inte löst frågan om avlopp och vattentillförsel” (TT 11/4).
Tobias Olsson, arkitekturpolitisk chef på intresseorganisationen Sveriges Arkitekter, är inne på samma linje. Attefallshusen hotar villaidyllen och risken för att osnygga schabrak kommer att växa som svampar ur jorden är överhängande. Har vi hört valserna förut?
Tongångarna var likadana när Attefalls föregångare, bostadsminister Birgit Friggebo (FP), lanserade den ursprungliga friggeboden i slutet av 1970-talet. På den tiden var myndighetsbyråkratins detaljregleringar så nitiska att vanligt folk till och med avkrävdes tillstånd för att bygga en lekstuga åt sina barn. Blotta idén om friggeboden utlöste en chockvåg genom DDR-Sveriges kår av revirbevakare.
Motståndet var massivt i remissrundan som föregick Friggebos proposition. Medborgarna kunde absolut inte tilltros ansvaret att hantera den svindlande friheten av 10 bygglovsbefriade kvadratmeter hemmavid. Konsekvensen skulle bli en arkitektonisk farsot av gettoliknande plåt- och plywoodskjul, en enorm förfulning av landskap och stadskvarter väntade. Friggebo stod lyckligtvis på sig och resultatet blev inte så illa, eller hur?
Vad än Veronica Palm och hennes meningsfränder tror, verkar ändå folk kunna sköta sig ganska hyfsat utan statliga pekpinnar i stort som smått.
The Beauty and the Beast
Här ser vi Gene Simmons och Donna Summer, labelmates på legendariska skivbolaget Casablanca under det skojiga 70-tal som gav oss både hårdrock och disco. Populärkulturella uttrycksformer som ”direkt eller indirekt ligger i händerna på en profithungrig hydra, en hydra som propagerar för flykt från verkligheten in i våldets och barbariets värld”. Detta enligt Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, i skriften Musik på löpande band som Statens ungdomsråd gav ut 1979. Sveriges förmyndarindustriella komplex var inte riktigt klokt på den tiden. Heller.
Christian Dahlgrens Blogg 