Kategoriarkiv: Förmynderi

Sluta tukta magikerna

Publicerad den av
Svara

Bildbevis. Jan Lööf i levande livet, 19 november 2011.

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Tecknarkonstens häftigaste naivist: Jan Lööf. En mytisk figur som man ibland undrar om han verkligen finns. Men det gör han. Promise!

Fotot till denna text plåtade jag själv i november 2011 vid en vernissage på Söder i Stockholm. Jan Lööf gjorde ett av sina sällsynta publika framträdanden och ställde ut bilder som många bidrog till att forma mitt eget barndomsuniversum under 70-talet.

Serierna Felix och Ville, bilderböcker som Sagan om det röda äpplet… Egenartat skruvade berättelser, tecknade i en detaljrik fascinerande stil med ett märkligt oemotståndligt sug som gjorde underverk för fantasin.

Värdet att få ta del av verk som dessa ligger bortom vad som kan mätas, vägas och prissättas. Jag hade nog aldrig blivit den ivrige kulturkonsument som jag senare blev, utan grunden som Jan Lööf skapade i mina unga år. Skolan låg i lä i jämförelse.

Han trollade lekfullt fram en värld som gav en lustfylld aptit på att upptäcka fler, vidga tillvaron och låta själen ta språng. Förstå vad riktigt bra barnkultur kan betyda!

När jag blev lite äldre brukade jag fundera på vem denne Lööf egentligen var. Likt alter egot Bertil Enstöring i Skrotnisse och hans vänner höll han noga distansen till offentligheten, värnade sin integritet, bodde någonstans i mycket avlägsna trakter.

Informationen var frustrerande knapphändig och svår att få fram (detta var långt innan man kunde googla hela tillvaron). Och så fick jag till slut möta honom. Det var en stor dag för mig, alltså. Men vad säger man i ett sånt läge? Tack för allt?

Jag nöjde mig med konstaterandet att Jan Lööf faktiskt existerade i levande livet, bad att få ta ett fotografi som bevis. För säkerhets skull tog jag honom i hand också. Han garvade. Verkade väldigt schysst och avslappad. Jag kollade på utställningen, gick därifrån. Det räckte. Mer än väl. En stund av varm lycka.

Men vad är det nu för bottenlöst korkade stollar som hotar med censur av hans böcker? Nyligen briserade uppgiften att förlaget Bonnier Carlsen önskat sudda och ändra i Jan Lööfs klassiker Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian.

De skulle nämligen innehålla förgripliga bilder som förmedlar ”stereotypa” uppfattningar om andra kulturer. Teckna om, teckna nytt, teckna rätt och politiskt korrekt. Så ska förlagets räddhågade uppmaning till Jan Lööf varit. Annars blir det inga fler upplagor av böckerna.

Jag trodde först att inte det kunde vara sant. Vissa vuxna i maktpositioner är tydligen långt dummare än minsta barn. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Tidigare har vi sett hur tidsandans fyrkantiga inkvisitorer fört bland andra Pippi Långstrump, Tintin, Ture Sventon och Barna Hedenhös till samma anklagelsebänk. Vad är det för land där man börjar ansa kulturyttringar, går på pekpinnekorståg genom det skönlitterära arvet och kräver trendkänsliga retuscheringar enligt politiserade smakdomares förnumstiga moralkakenormer?

Det är ett land utan respekt och uppskattning av den fria konsten, där tilltron saknas till barnens och föräldrarnas förmåga att tänka själva. Det är ett land där fantasin sätts i ideologiska bojor och där syret inte längre finns för spännande magiker av Jan Lööfs antikonformistiska kaliber.

Vem kan stå ut och trivas i detta rike mer än Skrotnisses och Bertil Enstörings nemesis, byråkraten Ture Björkman?

Ja! Nu får vi dansa!

Publicerad den av
Svara

Saturday Night Fever John Travolta

Skrivit i Corren 18/4:

Corren.Känns det lite segt och trist? Deppigt läge på jobbet, hemma eller rent allmänt? Lyssna på James Brown: ”The one thing that can solve most of our problems is dancing”.

Man blir glad av att dansa, tillvaron får ny färg, endorfiner utsöndras som reducerar stress, ångest och smärtor. Människor som dansar ofta mår bättre och är lyckligare än andra. Det finns det papper på (Bengt Starrin, professor vid Karlstad universitet, har gjort undersökningar i ämnet).

Dans är ju också förstås uttryck för fest, gemenskap, passion, hänförelse. Hur många har exempelvis inte mött sin partner på dansgolvet? Men så klart. Vi bor ju i Sverige.

Att lustfyllt dansa loss till musiken på det lokala utehaket är inga oproblematiska saker i statens ögon. Saknas av myndigheterna beviljat danstillstånd kommer polisen med batongen.

Att lagreglera människors dansande kan synas så absurt, frihetsinskränkande och livsfientligt att bara totalitära regimer likt gamla DDR skulle komma på tanken. I själva verket är det ett arv från vårt helsvenska, demokratiska folkhemsbygge.

”Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad”, röt doktor Nils Frykman 1946. Det tidstypiska citatet återfinns i den liberale debattören Mattias Svenssons Glädjedödarna. En bok om förmynderi (2011). I ett mycket läsvärt kapitel skärskådar han där debatten kring ”dansbaneeländet” på 30- och 40-talen som resulterade i den bisarra lagstiftningen mot spontandans.

Bakgrunden var en förment omsorg om ungdomen, vilken ansågs riskera att förledas på farliga vägar av den kommersiella nöjesindustrins innovationer som film, jazzmusik och dans. Vad väntade i dess spår? Odisciplinerat beteende, vådliga sinnesrörelser, omoral, synd och allsköns samhällsupplösande elände.

Just detta fastslogs som vore det vetenskapliga fakta av den bekymrade ”medelklassens expertvälde av präster, läkare, lärare och intellektuella – liksom politiker i de flesta partier”. De fåtaliga förnuftets röster som påpekade att mobiliseringen endast skedde mot hjärnspöken ignorerades.

”Alla” var ju överens, det uppväxande släktet måste räddas från att bli viljelösa slavar under dansandets fördärvliga påverkan och regeringen ”tog ansvar” med lagstiftning. Konsekvensen av kollektiv hysteri hos en tunnelseende, knarrig elit som hetsat upp varandra i oförstånd och grundlös bestörtning?

Inte bara. Det fanns en slags rationell tanke hos förmyndarna också. Som Mattias Svensson konstaterar var det aktörer likt kyrkan, politiska partier, ungdoms- och idrottsrörelser ”som tidigare haft större kontroll över ungdomens fritid, som agerade i sitt snäva egenintresse mot de nya konkurrenterna om ungdomens gunst, genom att vilja begränsa deras verksamhet och söka statliga privilegier för egen del”.

Fundera själva på vad vi har att lära av denna historia. Särskilt när nya moralpanikdebatter blossar upp – och det gör dom ju med jämna mellanrum. Lagen om danstillstånd avskaffades förresten av riksdagen i torsdags. Förvisso utmärkt. Fast hur i hela friden kunde det dröja till april 2016 innan politikerna lyckades samla sig till detta steg?

Förbudsmoralistiska åtgärder är lätta att hitta på och piska upp en räddhågad, inflytelserik opinion för. Men är sedan betydligt svårare att göra sig av med.

The Gospel of Goldwater

Publicerad den av
2

Barry Goldwater

Under den amerikanska presidentvalskampanjen 1964 sammanfattade det republikanska partiets kandidat Barry Goldwater sitt budskap i fyra fundamentala trossatser:

That each man is responsible for his own actions.
That each man is the best judge of his own well-being.
That each man has an individual conscience to serve and a moral code to uphold.
That each man is a brother to every other man.

Svårare än så borde det inte vara. Men tidsandan tillhörde demokraten Lyndon B Johnson och hans brett svepande statsinterventionistiska politik. Goldwater förlorade stort, dock lade han grunden till vad som senare blev Reaganårens liberalkonservativa revolution. Som någon sade: rösträkningen startade 1964 och slutade inte förrän 1980.

Tänk tanken om något parti frambringade en principfast ministatsfilosofisk liberal som Barry Goldwater i Sverige! Ännu förefaller det inte sannolikt. På sätt och vis är vi fortfarande fast i vår blågula motsvarighet till Johnsons ”Great society” och den ingrodda föreställningen om politikens allvishet.

Men när vi nu har den svagaste regeringen i mannaminne, som för en vilsen och svårt daterad vänsterpolitik, samtidigt som den borgerliga oppositionen (i synnerhet M) bleknar in i tapeten, börjar måhända förtroendet för den gamla ordningens politikervälde att sakta erodera.

Systemet kan inte leverera som förr, trots skyhöga skatter, och de grandiosa löftena att lösa problem på snart sagt samtliga samhällslivets områden åt medborgarna ter sig allt ihåligare.

Det kan framöver skapa en gynnsammare jordmån för ett program som begränsar sig till den upplysta frihetstraditionen av Barry Goldwaters märke: där medborgarna upphör att behandlas som barn och istället ses som vuxna människor, kapabla att ta eget ansvar och styra över sitt eget öde. I grund och botten är ju det vad Goldwaters fyra trossatser handlar om.

Precis som vi en dag flyttar från vårt föräldrahem och går ut i livet som självständiga varelser, borde vi vara mogna att lämna folkhemmet och våra beskyddande partipolitiska målsmän bakom oss. Inga konstigheter, egentligen. Eller som Barry Goldwaters slogan löd 1964: ”In your heart you know he’s right”.

Det dröjde visserligen ett tag innan den ovana väljarmajoriteten i USA vågade förlita sig på den känslan, men den var framtidens melodi. Så varför inte även i Sverige?

Kom inte här och stick ut med gult!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:Corren.

Konstnären Bernth Uhno i Skänninge målade sitt hus i flera nyanser av gult. Därmed blev han, vilket nu är allmänt riksbekant, ett samhällsproblem för Mjölby kommuns byråkrater och politiker.

”Färgsättningen är inte svensk”, säger byggnadsnämndens centerpartistiske ordförande. Byggnadsantikvarien menar att det gultonade huset är ”främmande för Skänninge”.

Med den argumentationen förstår man att Bernth Uhno upprör de lokala makthavarna. Det rimmar inte med deras värdegrund och självbild att kommuninvånare har mage att måla sina egna hus på ett osvenskt och främmande sätt. Det måste hållas hårt på färgskalan.

Vad ska annars folk tro? Att de plötsligt hamnat i ett annat land, bortom Mjölbys äktsvenska bevakande konformism, där människor tillåts vara fria, skapande och kreativa? Skrämmande ju.

Wikströms hälsofascistiska korståg

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

Inom EU har Sverige den högsta andelen av befolkningen med en god ekonomisk och materiell standard, enligt unionens statistikorgan Eurostat.

Denna faktor brukar korrelera med hälsoläget och sambandet torde vara odiskutabelt, ty Sverige är en toppnation i världen när gäller andelen människor som lever längst.

Bara sedan 1990 har den svenska medellivslängden ökat med drygt fyra år. Ett barn som föds i detta nu kan se fram mot att leva till 2099, alltså i snitt 84 år.

Det är ingen slump att det talas om att vi bör arbeta högre upp i åldrarna. Allt fler blir både äldre och friskare. Hälsan hos dagens 70-åringar motsvarar den hos svenska 50-åringar på 1970-talet, menar forskaren Ingemar Skoog vid Göteborgs universitet.

Bättre läkemedel och behandlingar i vården, kombinerat med större individuell medvetenhet om vikten av sundare vanor har bidragit till denna positiva utveckling. Exempelvis har rökningen minskat drastiskt de senaste decennierna.

OECD-rapporten Health at Glance 2012 visar inget europeiskt land har så få vanerökare som Sverige. Enligt Folkhälsomyndighetens kartläggning föll andelen dagliga svenska rökare från 16 till 11 procent mellan 2004 och 2013. Varenda kotte vet att rökning är farligt och fimpandet tilltar.

Men dessa glädjande trender biter föga på sjukvårds- och folkhälsoministern Gabriel Wikström (S), som ändå larmar och gör sig till. ”Den traditionella folkhälsopolitiken räcker inte”, hävdar han halsstarrigt och vill tvångsomvända alla kvarvarande syndare till en politiskt korrektare livsstil.

Det är ett typiskt fenomen bland pekpinnemoralisterna. De är dystopiska till sin natur och blir aldrig nöjda. Tvärtom skruvas radikalismen upp i fartblind iver att dammsuga rent i varenda motståndsficka.

Följaktligen har Wikström låst dörren till något så harmlöst som gårdsförsäljning av vin. Alkoholreklamen, särskilt i sociala medier, ser han också ilsket rött på. Rökarna ska rökas ut med ett batteri av fler förbud och restriktioner.

Staten blir en uppfostringsanstalt, där den enskildes fria val och egna ansvar förtrampas under Wikströms hälsofascistiska elefantfot. Det är ovärdigt ett land med vuxna, myndiga medborgare.

Totalförbud mot rökning nästa?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/2:Corren.

Det är praktiskt omöjligt att leva i Sverige och samtidigt undgå information om faran med cigaretter. Ändå röker människor. Det är visserligen en krympande skara svenskar numera.

Men fortfarande existerar folk som vägrar sluta. Eller rent av börjar, trots riskerna. ”Alla vet ju om tobakens skadeverkningar och alla sjukdomar som följer”, skriver regionpolitikern Gun Jareblad (FP) i en djupt beklagande debattartikel i fredagens Corren.

De kvarvarande syndarna då, vad ska vi göra åt dem? Hennes enda rekommendation är att ”alla krafter måste sättas in för att uppnå en jämlik hälsa”. Inte mycket till konkretion. Det enda som idag återstår i den politiska verktygslådan är väl totalförbud.

Kanske är det vad FP innerst inne önskar? Batonger mot rökare, att straffa är att bry sig. I hälsojämlikhetens heliga namn.

Sluta mörka skatten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/1:Corren.

Strax efter andra världskrigets slut blev det nyordning i Sverige. Kanske förstod inte många svenskar innebörden av vad som hände. Men i backspegeln är det tydligt att 1947 är ett årtal av epokgörande betydelse. Två politiska innovationer såg dagens ljus.

Den ena var källskatten. Arbetsgivarna fick ansvaret som ställföreträdande fogde åt myndigheterna. Skatten drogs direkt från bruttolönen (”vid källan”) utan att de anställda märkte något i den egna plånboken. Den andra var personnumret. Som första land i världen tilldelades varje folkbokförd svensk en statlig sifferkombination för att underlätta makthavarnas identifiering och kontroll, främst av skatteskäl.

Troligen skulle aldrig uppbyggnaden av det kostnadskrävande offentliga välfärdssystemet varit möjlig annars. Den allt tyngre skattebördan maskerades för det arbetande folket genom källskatten, samtidigt som personnumret täppte igen hålen i systemets nät för dem som försökte undanhålla några inkomster. Det hela fungerade väldigt bra.

1947 var skattetrycket i Sverige 19,3 procent av BNP. 30 år senare motsvarade samma andel drygt 45 procent. Hade denna dramatiska ökning accepterats av löntagarkollektivet om de själva fått sköta transaktionen till Skatteverket varje månad? Idag är skattetrycket 42,9 procent av BNP, fast måttet är trubbigt och långt ifrån rättvisande på vanlig individnivå.

Bruttonationalprodukten är ju ingen skattebas. Det är inkomster, egendom och konsumtion som politikerna plockar hem pengarna på. Tricket med källskatten har vidareutvecklats så att mycket i praktiken är dolt för väljarna. Chockerande mycket faktiskt.

Fullständig redovisning ges aldrig av myndigheterna och exakta belopp är knepiga räkna fram. Men Swedbanks institut för privatekonomi har gjort en kalkyl. Antag att din lön på anställningskontraktet anges till 25 000 kronor i månaden. Då blir din sammanlagda skatt – inklusive arbetsgivaravgifter, moms, punktskatter, etc – 17 200 kronor (Vart tar våra skattepengar vägen?, rapport, oktober 2012).

Närmare 70 procent av frukten från normalinkomsttagarens arbetsinsats försvinner alltså i olika pålagor! Rättvist, rimligt, riktigt? Ställ gärna frågan till politikern som ber om din röst nästa gång.

Det minsta man kunde begära är åtminstone att den offentliga makten inte mörkar dessa avgörande uppgifter för medborgarna. Nyligen krävde representanter för Svenskt näringsliv i ett inlägg på organisationens hemsida att arbetskraftens sanna värde måste synliggöras, det är viktigt både utifrån ett pedagogiskt och demokratiskt perspektiv.

Hur ska vi annars kunna föra en förnuftig, rationell debatt om företagar- och arbetsvillkoren i Sverige om alla inte är införstådda med grundläggande fakta? Det är förstås den gamla källskattereformen som spökar till det.

Visste ni att löneskatten, eufemistiskt kallad arbetsgivaravgift, årligen går loss på ungefär 500 miljarder kronor? Konstigt att det är dyrt att anställa i Sverige? ”Den som vill dölja verkliga kostnader och skatter är den som borde förklara sig. Vi tycker det är hög tid för ökad tydlighet och transparens”, menar Svenskt näringsliv.

Det är inte svårt att hålla med. Men vågar de politiska partierna, blåa som röda, anta utmaningen? Folk kan ju bli förbannande om de upptäcker hur skinnade de faktiskt är.

Staten och kapitalet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

Ni missade väl inte vad som hände vid årsskiftet? Från 1 januari är avdragsrätten för privat pensionssparande drastiskt reducerad, från 12 000 kronor per år till blott 1800 kronor.

Villkoren förändrades med ett klubbslag, någon längre framförhållning beviljade överheten inte, den enskilde har bara att finna sig. Nästa år väntas avdraget vara helt fimpat.

Märkligt nog råder enighet över blockgränsen att missgynna människors eget sparande inför ålderdomen. Förslaget att försämra avdragsrätten lanserades hastigt och lustigt av Alliansregeringen i våras.

Det ogenerade motivet var att kunna lägga beslag på ytterligare några miljarder av medborgarnas pengar till diverse satsningar i statsbudgeten. Givetvis hade de rödgröna partierna inget emot att på detta sätt dra in ännu mera kulor från det arbetande folket.

Effekten av beslutet blir skatt på skatt. Den som sätter undan pengar från sin redan hårt beskattade inkomst, tackas av politikerna för sitt ansvarstagande genom att beskattas igen den dagen när pengarna tas ut i pension. Är det rimligt?

Javisst, om tanken är att tvinga så många vanliga löntagare som möjligt att hålla till godo med det offentliga, kollektivistiska pensionssystemet och lägga väsentliga delar av makten över deras liv i den allvisa politiska klassens händer.

Väljarna knyts upp i ett beroende till staten, vilket ur socialistiskt perspektiv garanterar rättvis fördelning och motverkar ”skadlig” förmögenhetsbildning som ligger utanför det offentligas kontroll.

Det var just poängen med Socialdemokraternas ATP-reform på 1950-talet, vars grunddrag fortfarande består trots senare tids modifiering. Att höga skatter slog ut sparandet var inget att oroa sig för, då svenskarna intalades det förföriska bondfångarbudskapet att de inte behövde spara längre.

Istället skulle en institutionaliserad kedjebrevsmodell klara biffen: den som arbetar försörjer den som slutar arbeta, i generation efter generation. Politiker och byråkrater tar (i princip för evigt) hand om pensionsfördelningsruljansen, alltså förutsätts vi vara lugna och trygga i statens famn.

Ändå klagar många pensionärer på utbetalningarna och många kommande pensionärer oroar sig för hur ekonomin ska bli på äldre dagar. Uppenbarligen finns det starka dubier om staten som den gode herden.

Sett med liberala ögon är det förstås uselt att borgerligheten inte ens försökt skapa opinion och förståelse för värdet av sundare alternativ. I motsats till kollektivisering och fördelning som nu, kunde man förespråka en omläggning av skatterna som aktivt uppmuntrar enskilt sparande i kombination med ett pensionssystem som baseras på individuell fondering.

Där är det du och ingen annan som arbetar ihop till din pension. Pengarna förvaltas på ett konto som tillhör dig och ingen annan, politikerna måste hålla fingrarna borta från kapitalet och får inte dribbla med fastställda regler och villkor.

Men när Alliansen till och med självmant offrat den privata avdragsrätten i dagens statscentralistiska system, vad har frihetligt sinnade svenskar att hoppas på?

Kommunal uppfostran, nej tack!

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 15/11:Corren.

1934 publicerade det socialdemokratiska radarparet Alva och Gunnar Myrdal sin famösa bok Kris i befolkningsfrågan, den sociala ingenjörskonstens bibel. Svenskarna omyndigförklarades utan pardon. Politiker och byråkrater skulle styra in i detalj för att lägga livet till rätta för vanligt folk.

Makarna Myrdal skrev rakt på sak: ”Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning.”

Numera framstår boken som frånstötande, ogenerat förnumstig och närmast absurt maktfullkomlig. Medborgarna betraktades som mindre vetande barn, vilka måste tas om hand och uppfostras av den politiska överheten. Allt för nationens bästa.

Den värsta folkhemska förmyndarideologin har idag tunnats ut och mildrats. Men förkärleken till offentliga pekpinnar i stort som smått är fortfarande högst märkbar. I Linköping tycks de förtroendevalda, oavsett parti, se det som helt legitimt och oproblematiskt att använda kommunen till en slags medborgerlig uppfostringsanstalt.

Man har till exempel anställt genuspedagoger inom förskolan i syfte att motverka traditionella könsrollsmönster hos barnen. ”Jämställdhet är en fråga om kunskap och ett område man måste sätta sig in i. Det får inte reduceras till en åsiktsfråga”, förkunnas det magistralt på kommunens hemsida.

I myrdalsk anda är det offentliga experter som vet bäst hur barn ska formas till vettiga vuxna, inte några opålitliga jämställdhetsamatörer med egna åsikter som barnens föräldrar.

Måhända okynneskör föräldrarna med egna bilar också. Det tycker den nya majoriteten i stadshuset inte om. Individuellt bilåkande ses som ideologiskt oönskat beteende av i synnerhet Miljöpartiet och ska därför försvåras. Istället ska Linköpingsborna förmås att byta livsstil och helst börja cykla i radikalt ökad omfattning.

Måste du köra bil för klara vardagspusslet med jobb, skola, familj och fritid? Tänk om. Trampa eller ta bussen. Det ligger i ditt och samhällets objektiva intresse, ty så har den offentliga makten i all sin vishet bestämt.

Vi ska även fostras till en ”klokare” konsumtion av mat och dryck. Tag bara kampanjen som det politikerkontrollerade kommunala bolaget Tekniska verken bedriver. Affischer på stan uppmanar Linköpings invånare att ”dissa vatten på flaska”. Meningen är att främja ett hållbart samhälle.

Förutom att kommunbolagets kampanj slår mot den privata bryggerinäringen och de lokala butikerna i Linköping som säljer flaskvatten, är den direkt vilseledande. Ingen behöver dissa Ramlösa eller Loka till förmån för Tekniska verkens kranvatten.

Ditt miljösamvete kan vara rent: snittkonsumtionen av flaskvatten är ungefär 25 liter per person och år, vilket i klimathänseende inte påverkar mer än om du äter en (1) bit 150 grams nötkött (Svenska Miljöinstitutet IVL, 2009).

Förmynderiet slår också fel när Linköpingspolitikerna vill få oss att handla mer ”etiskt och rättvist” genom att köpa produkter från LO-fackens och Svenska kyrkans varumärke Fairtrade. Det gynnar inte kampen mot fattigdomen, tvärtom.

Produktionen är dyr, ineffektiv och hårt kritiserad av seriösa granskare (se exempelvis uppmärksammade forskningsrapporter från University of London 2014, eller från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009).

Småskaligheten och de reglerade priserna inom Fairtrades alternativa handelssystem konserverar redan utsatta sociala och ekonomiska förhållanden. Jordbruksarbetare anslutna till Fairtrade har inte bättre lön och arbetsvillkor än andra inom samma region, ofta är deras villkor till och med sämre.

Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av bland annat Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens certifierade bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig. Etiskt? Rättvist?

Hur den borgerliga alliansen med Moderaterna i spetsen kunde göra Linköping till en officiell ”Fairtrade city” 2009 framstår som gåtfullt. Antagligen lät det mest som en godhjärtad och kreddig grej, alla nickade välvilligt runt sammanträdesbordet och Paul Lindvall orkade varken faktakolla eller ta debatten. Kanske.

Omständigheterna spelar föga roll. En idéburen liberal politiker hade aldrig accepterat konceptet ändå, utan reagerat principiellt instinktivt mot själva tanken att kommunen ska skriva fredliga och skötsamma människor på näsan om hur de bör äta, dricka och i övrigt leva sina liv.

Politiker och byråkrater besitter ingen gudagiven allvishet som ger dem rätten att intervenera hur som helst på alla möjliga områden i tillvaron. Offentlig makt måste brukas vaksamt, försiktigt och ödmjukt. Risken att något går snett och åtskilligt elände följer är annars överhängande (vilket också makarna Myrdals respektlösa sociala ingenjörsexperimenterande visade).

Att hyggligt administrera och utveckla den kommunala kärnverksamheten är en nog så komplicerad och ansvarsfull uppgift. Stanna vid den.

Gränslös kommunpolitik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

”Ingen kommer undan politiken”, sjöng Marie Bergman på 70-talet, decenniet då även det privata utropades som politiskt. Det är en socialistisk idé att göra allt till politik.

Den offentliga makten måste ha fria tyglar för att kunna stöpa om världen och människorna i enlighet med den ideologiska lyckoutopin. Man måste ingalunda vara hårdhudad marxist för att agera som politiken saknade gränser. Attityden lever och frodas i varierande grad inom alla partier.

I viss mån är det en effekt av välfärdsstatens utveckling. Från början var det en fråga om att åtgärda trängande sociala problem. Som det epokgörande beslutet 1913 att införa folkpensionen, så att medborgarna kunde få en tryggad ålderdom.

Den politiska sfären var då mycket begränsad, men tilläts svälla eftersom politikerna levererade reformer som tillgodosåg grundläggande och legitima behov hos befolkningen. I slutet av 60-talet förklarade en stolt finansminister Gunnar Sträng (S), som själv fötts i gammal statarbarack 1906, att välfärdsstaten i princip var färdigbyggd.

Uppgiften som återstod var egentligen bara administration. Målet att göra Sverige till ett drägligare och rättvisare samhälle var ju nått. Men politiker ur senare generationer än Strängs kunde inte nöja sig med det.

Ambitionerna hade gradvis utsträckts till att också förändra mänskliga beteenden och värderingar. Numera tycks offentliga ingrepp i detta syfte så accepterade i den svenska politiska kulturen att inte ens borgerligheten gör något större motstånd, tvärtom.

Exempelvis har ledande företrädare för både Folkpartiet och Moderaterna talat om nödvändigheten att reformera människors könsroller genom lagstiftad kvotering av privata bolagsstyrelser. Särskilt Folkpartiets vilja till ideologisk styrning av familjelivet har redan manifesterat sig i deras omhuldade pappamånadskvotering av föräldraförsäkringen.

I Linköping gjorde den borgerliga alliansen vår kommun till en Fairtrade city 2009 för att främja ”etisk handel” och påverka oss till en moraliskt riktigt konsumtion av varor som bananer, kaffe och te. Flera forskningsstudier, bland annat från Berkeleyuniversitetet i USA, visar dock att Fairtrades alternativa handelssystem leder till en dyr och olönsam överproduktion när ordinarie marknadsmekanismer sätts ur spel.

Men frånsett detta, varför ska kommunen uppfostra oss till att äta en viss sorts bananer och dricka en viss sorts kaffe?

Den nya majoriteten, där Folkpartiet ingår, har glatt fortsatt på den inslagna pekpinnelinjen. Nu har politikerna i stadshuset bestämt sig för att minska Linköpingsbornas köttkonsumtion och öka vår aptit på ekologisk mat. Dessutom ska de lära oss vikten av att cykla mera.

”Vi vill inte tvinga någon till en viss livsstil”, förklarade Rebecka Gabrielsson (FP) i Corren den 30/10. Ändå är personliga livsstilsförändringar precis vad hon vill använda politikens instrument till. Med ett sådant synsätt finns inga gränser för vad politiken inte kan blanda sig i och ingen aspekt av tillvaron är fredat område.

Ur liberalt perspektiv är det djupt oroande. Politikens roll bör vara att sätta ramar. Inte att diktera vad det goda livet innebär. Det är upp till varje enskild Linköpingsbo att bestämma.