”Karl Staaff bjöds in till socialdemokratins förtroenderåd. Numera allierar sig det liberala partiet med kristdemokrater och bigotteriet. Man kan ana det hån som skulle strömma ur Herbert Tingstens skoningslösa, liberala penna.”
Olle Svenning, ledarskribent på Aftonbladet, avfyrar en bredsida mot Jan Björklund och Folkpartiet. Som ivrig NATO- och kärnvapenförespråkare hade Tingsten nog ändå funnit vissa förmildrande drag hos dagens Björklundliberaler…
Ledare i Östgöta Correspondenten (7/8):
Vad gör FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan numera? Svaret stod i tidningen Sydöstran förra veckan. Han bygger en friggebod på sitt sommarställe i Blekinge.
En händelse som ser ut som en tanke. I år är det nämligen 30-årsjubiluem för friggeboden, en av svensk politiks populäraste reformer. Hur många av dessa små stugor som snickrats ihop sedan 1980 är svårt att uppskatta, men idag lär det finnas långt över en halv miljon.
Det var dåvarande bostadsminister Birgit Friggebo (FP) som drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna. Under 70-talet krävdes till och med bygglov för lekstugor.
Över hela det svenska samhällsfältet låg vid denna tid en tung, grå filt av detaljregleringar, myndighetskontroll och statsförmynderi. Tron på politikens allmakt och ingenjörsmässiga styrning hade ännu ett starkt grepp om sinnena. Friggeboden blev ett trendbrott. Plötsligt fick vem som helst – med ett minimum av restriktioner – möjlighet att smälla upp ett litet hus på 10 kvadratmeter (senare ökat till 15) på sin egen tomt. Det betraktades som mycket radikalt.
Föga förvånande hade remissrundan innan lagen trädde i kraft bjudit på starkt motstånd. Var inte detta att ge medborgarna ett ansvar som de inte kunde axla? Instanserna oroades bland annat för ett anarkistiskt byggande som hotade att förfula hela den svenska landskapsbilden.
Men Friggebo backade inte och succén blev omedelbar. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, minns Birgit Friggebo i en tillbakablick (Expressen 21/7). Bara det är väl ganska talande för hur trånga folkhemmets väggar hade blivit. Detta inträffade alltså ungefär samtidigt som politikerna på fullaste allvar diskuterade ett förbud mot parabolantenner…
Elaka tungor säger stundtals att friggeboden är det enda lyckade inslaget från den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Nog kan dagens alliansministär framstå som ett mirakel av sammanhållning och effektivitet i jämförelse.
Ständiga regeringsombildningar, grälsjuka bråk och splittring om kärnkraften, kombinerades med valhänt hantering av en drabbande lågkonjunktur med arbetslöshet, varvs- och tekokris. Fälldin, Ahlmark, Bohman, Ullsten & Co har sällan fått ett direkt bländande betyg av eftervärlden.
Men då bortses från något högst väsentligt. Innan 1976 hade Socialdemokraterna regerat i 44 år, unikt i den demokratiska världen. Kollektiviseringen, monopoltänkandet, byråkratiseringen och pampväldet började bli alltmer kvävande. 70-talets maktväxling innebar i sig en mental förändring.
Ett fönster slogs upp mot ett friskare klimat, de värsta vänsteranspråken hejdades. Utvecklingen mot ett friare, mer pluralistiskt samhälle inleddes och gick inte att rulla tillbaka. Det blev heller inte något parabolförbud och friggebodarna står här än.
Som symbol för en öppnare epok – vår egen – är den lilla stugan helt klart värd att fira. Lycka till med hammaren, Kofi Annan!
Suck. Skolpartiledaren Jan Björklund förnekar sig inte. Skolk ska skrivas in i betyget.
Innovativt tänkt där, Batong-Janne. Hjälper säkert jättemycket. En tydlig signal, att ställa krav är att bry sig, vi gör upp med snällismen, bort med flummet, hårda puckar och raka rör, etc.
Hur vore det om Folkpartiet slutade att skolka från socialliberalismen istället?
(”Utbildningsministern har bara skolk på hjärnan”, skriver Expressen, läs här.)
Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (31/7) med anledning av inrättadet av den nya Försvarsexportmyndigheten:
Jag hittar ett gammal pressmeddelande på Folkpartiets hemsida. I alarmistisk stil utropar riksdagsledamoten Tobias Krantz att det krävs krafttag mot tillväxten i den statliga byråkratin. ”Det är dags att sätta stopp för det socialdemokratiska myndighetsraseriet”, slår han fast.
Detta var innan valet 2006. Idag sitter Tobias Krantz inte längre i opposition, utan är statsråd i alliansregeringen och kollektivt ansvarig för tillkomsten den nya Försvarsexportsmyndigheten. Intentionerna bakom den låter ju bra. Som det brukar när nya myndigheter skapas.
Dock har Krantz och hans kamrater försökt rensa i byråkratirabatten. 2007 var antalet statliga myndigheter 468, i våras var de 390 stycken. Men enligt Statskontoret är siffrorna skenbara. Verksamheterna i sig har inte minskat, det handlar främst om ändrade organisationer.
Sorry, Folkpartiet. Ronald Reagan hade nog ändå rätt: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.
För alla som undrar vad Kofi Annan egentligen sysslar med nu för tiden, så finns svaret i dagens Sydöstran. Han har tagit hammaren i vacker hand och bygger sig en friggebod i Blekinge.
En stilla hyllning till Birgit Friggebo månne? I år firar nämligen friggeboden 3o-årsjubileum och det kan vi alltså tacka tidigare FP-statsrådet Friggebo för.
Giftiga tungor brukar hävda att hennes reform också är den enda minnesvärda insatsen under den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Men eftersom Sverige är ett land befolkat av hemmasnickrande Martin Timelltyper kanske det inte är så dåligt ändå. Till och med Kofi verkar ju blivit inspirerad.
Ledare av mig i Östgöta Correspondenten (21/7) om behovet av att återupprätta principerna från skattereformen 1990-91:
Sveriges hotell- och restaurangföretagare (SHR) kampanjar för att sänka restaurangmomsen, från 25 till 12 procent. Vad finns att invända? Det blir billigare att äta ute, vilket är trevligt för konsumenterna. Restaurangerna får fler gäster att servera, vilket ger mer klirr i kassan och utrymme för mer personal att anställa. Enligt SHR kan halverad restaurangmoms skapa 15 000 nya jobb.
SHR har redan fått gehör hos Centern. I Almedalen krävde Maud Olofsson inte bara sänkt restaurangmoms, utan även att landets frisörer skulle få klippa ned sin moms till hälften. Det skulle ge 20 000 nya jobb, menade hon.
Förslagen är inte dumma. Men även om sänkta skatter är önskvärt, vore det samtidigt välkommet med en mer idémässigt sammanhållen och konsekvent skattepolitik. Dribblandet med olika skattesatser, kombinerat med uppsjön av diverse avdrag, må ske utifrån aldrig så behjärtansvärda skäl. Problemet är att skattesystemet tenderar att bli allt snårigare och svårbemästrat.
Ta RUT- och ROT-avdragen. De har betytt mycket för att stimulera tjänstesektorn. Å andra sidan har de lett huvudbry om vilka gränsdragningar som är rimliga. Ska även skatterabatt ges till tjänster som att skruva ihop IKEA-möbler eller rasta hundar?
Ett annat, värre exempel är fastighetsskatten där de politiska buden och motbuden kring utformningen varit oändliga. Och om en eventuell rödgrön regering låter förmögenhetsskatten göra comeback, blir det ytterligare en härva av undantag, begränsningar och kryphål att ta ställning till.
Det hela liknar situationen under slutet av 80-talet, då mängden av ständiga ingrepp i skattesystemet gav upphov till ett sådant lapptäcke att inte ens Socialdemokraterna orkade längre. Plötsligt hördes ledande S-företrädare fälla omdömen som ”ruttet” och ”perverst” över samma skattesystem, vilket tidigare hyllats som höjden av rättvisa.
Med hjälp av Folkpartiet genomförde Ingvar Carlssons S-regering den stora skattereformen 1990-91, vars utgångspunkter var att skattesatserna skulle vara låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Det var klokt och rätt tänkt i sak. Men också en seger för rationaliteten i svensk politik, där den blocköverskridande överenskommelsen tycktes garantera en långsiktigt hållbar lösning.
Så blev det förstås inte. Dessvärre komprometterades skattereformen efter S-valsegern 1994, då man införde ”värnskatt” på höginkomsttagare. Sedan dess har den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till ruta ett. Ingen kan därför säkert veta om de regler och principer som gäller idag, även gäller imorgon. Det är inte godtagbart, varken för enskilda medborgare eller företag som får svårt att planera för framtiden, med följd att dynamiken i samhällsekonomin hämmas.
Sänkning av restaurangmomsen i all ära. Bättre på sikt vore dock generella åtgärder för att minska det samlade skattetrycket – samt en ny genomgripande skattereform för att skapa ett robust system som är rättvist, förutsägbart och lättbegripligt.
”Skola, skola, skola.”
Erik Ullenhag, partisekreterare, svarar på tidskriften Fokus fråga om vilket som är Folkpartiets viktigaste budskap inför valet. Är det inte lika bra att FP snart gör slag i saken och fusionerar sin verksamhet med Lärarnas Riksförbund?
Och så var det snart valrörelse igen. Politiker från alla håll dyker upp i buskarna, lovar runt och håller tunt.
Eller? Tvärtemot gängse uppfattning brukar faktiskt svenska politiker var ganska bra på att försöka infria sina löften till väljarkåren.
Dock kan man undra hur Alliansens utlovade bantning av den vildvuxna myndighetsfloran egentligen ska räknas. Särskilt Folkpartiet slog på trumman 2006 för att minska antalet myndigheter. Hur gick det?
Facit fick vi i våras. Siffrorna förefaller talande. De statliga myndigheterna har minskat från 468 till 390 stycken. Men i viss mån är det en synvilla. Statskontorets utredare Michael Borchers förklarade i SVT:s Rapport den 9/4:
”Det är inte minskad verksamhet eller ändrade åtaganden utan framför allt ändrade organisationer… det är inte så mycket som har lagts ned eller tagits bort.”
Den offentliga byråkratins imperium verkar synnerligen svår att rubba. Ronald Reagan hade nog ändå rätt när han luttrad konstaterade:
”A goverment bureau is the nearest thing to eternal life that we’ll ever see on this earth.”
Folkpartiet i Blekinge har en riksdagskandidat som söker uppmärksamhet genom att paddla kajak från Sölvesborg i väster till Kristianopel i öster.
Budskapet som förmedlas med detta jippo torde inte gå att missförstå. Här är en liberal på djupt vatten.
Ingicks ett hemligt samarbetsavtal mellan den borgerliga femklövern och SD i Karlskrona efter valet 2006 för att tvinga bort S från makten? Uppgifterna från den avhoppade FP-kanslisten Mikael Lejdeby är naturligtvis en politisk bomb (se här och här).
Kommunalrådet Kent Lewén (FP) och miljö- och byggnadsnämndens ordförande Carl-Göran Svensson (M), vilka bägge pekats ut av Lejdeby, blånekar kategoriskt. Allt är bluff och lögn. Enligt Lewén skulle Lejdebys motiv röra sig om ren hämnd för att FP gav honom dåliga referenser efter anställningen.
Men Mikael Lejdeby verkar inte vara den typen av människa. Tvärtom uppfattar jag honom som lågmäld, genuin och seriös. Och varför skulle han riskera hela sin heder genom att träda fram öppet i media med en komplett fabricerad historia? Jag tycker att Lewéns hämndförklaring låter ganska tunn.
Oppositionsrådet Patrik Hansson (S) kräver nu att femklövern i Karlskrona lägger korten på bordet. Han vill ha en lokal ”sanningskommission” om det beryktade avtalet (se här och här). Självfallet kommer aldrig någon sådan kommission att tillsättas. Däremot är det utmärkt att S håller trycket uppe. Kanske spricker det då fram mer information framöver.
Om inte annat måste det ju finnas åtskilliga borgerliga företrädare och sympatisörer i Karlskrona som vägrar acceptera blotta misstanken att deras partier spelar under täcket med främlingsfientligheten. Hoppas jag i alla fall!
Christian Dahlgrens Blogg 