Kategoriarkiv: Folkpartiet

Avskaffa skolplikten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:

Politiker älskar skolan. Få offentliga institutioner är så lockande att sätta ideologisk prägel på. Vilket knappast är konstigt om man ser det ur ett krasst makthavarperspektiv. Kontrollerar du skolan, kan du forma det uppväxande släktet och säkra din framtida ställning.

Den gamla överhetsstaten bedrev oblyg indoktrinering i konservativ nationalism och medborgerlig disciplinering, något som Herbert Tingsten skärskådade i sin läsvärda klassiker Gud och fosterlandet. Studier i hundra års skolpropaganda. Boken utkom 1969 och då blåste istället radikala vindar.

Socialdemokraterna gick på offensiven för att göra skolan till en likriktare i social fostran, där vänsterideal om jämlikhet och solidaritet stod i förgrunden. Men utbildningspolitiken skulle även enligt Olof Palme ha som mål att ge Sverige ett ”kraftigt tillskott i form av ekonomisk avkastning”.

Det målet kvarstår ännu. Hur ofta betonar inte politikerna utbildning som central faktor för vårt lands möjligheter att konkurrera på den globala marknaden? Annars är det nu Folkpartiet som dikterar trenden: S-flummet ska bort, medan faktakunskaper och disciplinering ska in. Det ordas gärna kring individuell utveckling. Mitt intryck är dock att den politiskt definierade samhällsnyttan alltid har högst prioritet.

Har det gått bra? Enligt PISA:s mätningar har svenska elever sämre kunskaper än OECD:s genomsnitt. Betrakta det som ett betyg på skolplikten och det instrumentella statsintresse den är uttryck för. I Finland har man vänt på steken. Ingen plikt att gå i skolan finns.

Men väl en skyldighet för barnen att skaffa sig allmänbildning, läroplikt. Undervisningen kan utformas på eget sätt, exempelvis i hemmet. Individens behov är alltså det viktigaste och resultatet är talande: i PISA:s ranking är finska elever bäst i världen.

Hög tid att tagga ner EU

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:

”Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.” Detta skrev dåvarande FP-ledaren Gunnar Helén i boken Frihet i gemenskap 1974. Helén var skarpt kritisk mot den offentliga maktfullkomligheten och oroades över det modernas samhällets centralisering.

Politiska och byråkratiska eliter agerade allt mer självsvåldigt, berusade av de till synes gränslösa möjligheterna av maktutövning och reglering som den svällande statsapparaten gav dem. Deras uppdragsgivare, väljarkåren, tenderade att förvandlas från medborgare till undersåtar, praktiskt taget.

Som ett sätt att rida spärr mot denna utveckling lanserade Helén begreppet ”närdemokrati”. Han ville reformera den politisk/byråkratiska sektorn genom nya kanaler för att stärka det folkliga inflytandet underifrån.

Sedan Gunnar Heléns 70-tal har Sverige förvisso liberaliserats avsevärt. Men hans ord har ändå knappast mist sin aktualitet. Särskilt gällande vart EU egentligen är på väg. Det europeiska integrationsprojektet är skapat för att trygga freden och friheten på vår kontinent efter århundranden av blodiga krig. Som idé är projektet utmärkt och har på många sätt fungerat väl.

Samtidigt måste vi vara på vår vakt mot att kärnan i Europatanken inte korrumperas och förlorar i legitimitet. Det finns ju tecken på att Brysseleliten håller på att göra EU till den maktfullkomliga, självförhärligande kollektiva koloss som Helén en gång varande för i Sverige. Fast i större skala.

Ta bara EU-institutionernas ständiga framstötar för att få egen beskattningsrätt i syfte att bli mer oberoende av medlemsländernas pengabidrag. Eller snacket om att eurokrisens lösning kräver ökad överstatlighet. Detta samtidigt som möjligheterna för vanliga medborgare att få insyn och utöva demokratisk kontroll inte direkt tillhör unionens paradgren.

I synnerhet liberalt sinnande människor borde känna misstänksamhet mot EU-kommissionens regleringsiver. Kanske kan EU-kommissionens vice ordförande Viviane Redings utspel om ett hotande direktiv för att kvotera in kvinnor i företagens styrelser fungera som en väckarklocka.

Lagstiftningsvägen vill kommissionen tvinga EU:s privata näringsliv att utse minst 40 procent kvinnor till styrelserummen inom ett antal år. Att något sådant fullständigt strider mot både äganderätten och näringsfriheten spelar ingen roll. Liksom att det näppeligen skulle göra respekten för jämställdhetsarbetet några större tjänster. Vem vill bli tillsatt på grund av sitt könsorgan istället för sina meriter och personliga kompetens?

Men Europaparlamentet har redan bifallit kvorteringslagen. Sveriges jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) säger emellertid blankt nej och hoppas kunna stoppa eländet. Kvotering är ingenting för EU att besluta om. Det är en sak för medlemsländerna, menar hon. Helt rätt.

Sabuni kunde hänvisa till Gunnar Helén. Hans närdemokrati har även en motsvarighet inom EU: subsidaritetsprincipen. Den innebär att gemenskapen ska byggas underifrån och uppåt, inte tvärtom. Tydligen har kommissionen glömt detta.

Hur är det med viljan, Karl-Petter?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 4/9:

I ljuset av den brinnande eurokrisen framstår Sverige närmast som en ö av ekonomisk stabilitet. Statsfinanserna är tryggt balanserade, tillväxten hyfsad och även sysselsättningsutvecklingen kan man säga varit positiv. Fram till 2008 minskade arbetslösheten, för att därefter stiga när kollapsen på den globala finansmarknaden slog till.

Men sedan 2009 finns åter en trend, låt vara svag, av tilltagande sysselsättning. Faktiskt har andelen sysselsatta ökat med cirka 300 000 personer sedan 2005. Alliansen, vars segrande huvudfråga i valet 2006 var att bryta utanförskapet, skulle kunna förtjäna en liten guldstjärna. Observera: liten guldstjärna då, alltså. Ty även om trenden sakta kryper åt rätt håll, har ju samtidigt befolkningen ökat och jobbtillväxten är definitivt otillräcklig.

Med arbetslöshetssiffror som ligger kring 7-8 procent kan ingen vara nöjd. I synnerhet är det ungdomar och invandrare som drabbas hårdast. För dessa grupper är utanförskapet fortfarande en bister och kall realitet.

”Politik är att vilja”, sa Olof Palme i ett klassiskt uttalande. Den attityden verkar också LO:s nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson tagit fasta på. Intervjuad i lördagens Svenska Dagbladet menade han att det främst är ”en fråga om politisk vilja att få ner arbetslösheten”. Han hävdar att det ganska enkelt går att fixa 100 000 nya jobb redan i år och tycker att 3 procents arbetslöshet är ett fullt realistiskt mål.

Det låter ju bra och Thorwaldsson är onekligen en person som allmänt ger ett både resonabelt och pragmatiskt intryck. Bara detta att han som LO-ordförande vågar andas om en framtid utan hämmande turordningsregler för företagen är lovande. Tyvärr är dock hans aktuella recept för att ”knäcka ryggen på massarbetslösheten” inte mycket mer än det traditionella åtgärdsbatteriet som vi hört tuggas mängder av gånger förr. Bättre matchning från arbetsförmedlingens sida. Plusjobb till långtidsarbetslösa. Höjda grundkunskaper. Fler högskoleplatser.

Inte för att sådana åtgärder skulle vara meningslösa. Men något bevis på offensiv politisk viljestyrka som snabbt kan stampa fram hundratusentals nya arbeten ur marken är det väl knappast.

Men Thorwaldsson har helt rätt i att det går att rejält få ner arbetslösheten ganska enkelt om man vill. Sverige lider nämligen av ett allvarligt strukturproblem på arbetsmarknaden som stavas höga ingångslöner. De är bland det högsta i den industrialiserade världen. Priset betalas främst av gissa vilka? Ungdomar och invandrare, som tenderar att straffas ut eftersom de saknar tillräcklig erfarenhet som motiverar anställning till det relativt höga löneläget. Egentligen vet alla detta också, den ekonomiska forskningen är tämligen entydig om problematiken.

I Sverige är det emellertid som det är bättre att stå utanför arbetsmarknaden med bidrag och en potentiellt hög lön i fjärran, än att få komma in på arbetsmarknaden till en lägre lön, kunna etablera egen försörjning och sedan kunna jobba sig uppåt i lönegraderna. Tidigare har Folkpartiet och Centern föreslagit reformering på området, bara för att bli bryskt avvisade av Moderaterna som inte vill utmana Socialdemokraterna i denna för arbetarrörelsen känsliga fråga. Politiskt är läget låst.

LO skulle kunna ha nyckeln. Sannolikheten att Thorwaldsson ens skulle vilja nudda vid den är dessvärre mycket låg.

Håll tummen i ögat på makten!

Publicerad den av
4

”Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.”
– Gunnar Helén, FP-ledare, kritiserar den offentliga maktfullkomligheten (ur debattboken Frihet i gemenskap, 1974). Ord som knappast har förlorat sin aktualitet.

Avskaffa hyresregleringen

Publicerad den av
Svara

Krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Nyligen läste jag en debattartikel i DN av Veronica Palm, bostadspolitisk talesperson för S. Hon konstaterade att nära 9 av 10 kommuner har otillräckligt med hyresrätter. Läget är alarmerande, slog Palm fast. Det är en riktig iakttagelse. Men knappast ny.

Sverige har länge brottats med omfattande problem på hyresmarknaden, särskilt i expansiva tätorter. Palm vill lösa krisen med förslag som statliga kreditgarantier för nyproduktion och regionala bostadspolitiska kommissioner. Sådana åtgärder lär inte mer än kortsiktigt lindra symptomen, om de ens ger någon större märkbar effekt.

Bättre vore om S tog tag i roten till det onda: hyresregleringen som infördes 1942. Tanken var att motverka inflationen genom att hindra fastighetsägarna från andra hyreshöjningar än de av staten framräknade och godkända.

Regleringen kom senare främst att försvaras utifrån sociala skäl och modifierades på 70-talet under beteckningen bruksvärdessystemet. Men i huvudsak är det ännu 1942 års inskränkning i avtalsfriheten på bostadsmarknaden som gäller. Redan tidigt stod det dock klart att hyresregleringen var ett allvarligt missgrepp, vilket inte minst ekonomen Assar Lindbeck påtalat.

Hyresrätternas lönsamhet sjönk drastiskt, vilket jagade bort det privata investeringskapitalet från nyproduktion av sådana bostäder. Samtidigt minskade omsättningen av äldre hyreslägenheter. Den ökande efterfrågan skapade en osund svarthandel med hyreskontrakt och bostadsbristen blev ett allt akutare problem, i synnerhet bland ungdomar och låginkomsttagare.

I mitten av 60-talet fick Tage Erlanders regering nog av eländet. Bland andra Olof Palme var starkt pådrivande för att hyresregleringen måste avskaffas. 1967 lade finansminister Gunnar Sträng fram en proposition om återinförande av marknadshyror. Men efter kritik från FP-ledaren Bertil Ohlin blev Sträng heligt förbannad och drog tillbaka förslaget. Ohlin tyckte nämligen inte annorlunda i sak, utan ville bara ge S ett populistiskt tjuvnyp.

Sedan dess har ingen regering vågat göra om Erlanders kloka försök att låta hyresmarknaden fungera som en marknad utan destruktiva hinder för prissättningen. Istället fick vi det statliga miljonprogrammets deprimerande betongmiljöer som löste just ingenting. Frågan är hur länge till denna nu 70-åriga hyresregleringskatastrof ska tillåtas sabotera människors rätt till hyggliga bostäder.

Om Olof Palme och Tage Erlander egentligen ville ha marknadshyror, varför vågar inte ens dagens borgerliga regering föreslå det?

Konsten att korrumpera en debatt

Publicerad den av
3

Läser följande lockande rader på Expressens ledarsida idag:

”Europaminister Birgitta Ohlsson (FP) vill ha mer debatt om EU:s framtidsfrågor: tillväxt, demokrati, utvidgning och reformer av arbetssätt. Hur få till det? Vifta med statliga bidrag, förstås. Ideella föreningar och stiftelser kan fram till den 15 oktober söka debattbidrag. Tre miljoner finns att dela på för dem som vill ta fram rapporter, skriva debattartiklar, ordna seminarier och konferenser.”

Vilket gyllene tillfälle att fixa extra skatteåterbäring! Nån som har lust att hitta på en s.k. ideell förening för en s.k. konferens? Jag flyger gärna till Cannes. Där kan vi bubbla lite om EU medan vi dricker bubbel på stranden. Vi skriver i ansökan att vi vill diskutera eurokrisens inverkan på invandrade handikappade ungdomars demokratiengagemang utifrån ett feministiskt, drogförebyggande genuskulturellt mångfaldsperspektiv. Funkar alltid.

Kostnad? Tja, ska vi dra till med 200.000 spänn? Som att stjäla godis från en baby.

Allvarligt talat. Vill Europaministern ha mer debatt kring EU borde hon göra sitt jobb och stimulera till en sådan genom egna insatser. Som att skriva en insändare eller hålla ett tal. Ni vet, sånt som brukar ingå i en politikers arbetsbeskrivning. Demokratisk opinionsbildning kallas det.

Att däremot försöka dopa fram en diskussion genom kasta ut skattegodis till presumtiva deltagare är enbart stötande, principiellt förkastligt och inbjuder till korruption. Som den annars goda liberal Birgitta Ohlsson är, kunde man tycka att hon borde veta bättre.

Den fredsskadade folkpartisten

Publicerad den av
3

Raoul Wallenbergs gärning är enastående, närmast ofattbar. Han fattade ett personligt, moraliskt beslut att stå upp mot nazisternas mördarmaskineri i Budapest 1944 och lyckades rädda tiotusentals judar undan gaskamrarna. På DN Debatt menar Folkpartiets Carl B Hamilton att Sverige sviker Wallenbergs anda när riksdagen slirar om EU-byråkratins finanspakt.

Den parallellen påminner mig om hur Pierre Schori en gång jämförde Raoul Wallenbergs hjältemod med dagisfröknar som kämpade mot överinskrivningar av barn på förskolan. Georg Klein, själv ungersk jude som undkom Förintelsen med en hårsmån, har med en lika provokativ som tänkvärd formulering sagt att vi svenskar är ett ”fredsskadat” folk.

När framträdande politiker inte förmår se bråddjupet mellan det civilisatoriskt existentiella och problem av i sammanhanget tämligen perifer natur, är jag benägen att ge Georg Klein rätt. Hamiltons huvudlösa relativisering av Raoul Wallenberg och Förintelsen kan nog bara ske i ett idylliskt litet land utan egna kollektiva erfarenheter av den moderna historiens krig, ockupation och massmord.

Socialdemokraterna behöver en Ohlin

Publicerad den av
3

En Tage Erlander som statsminister, ständigt badande i svett eftersom oppositionsledaren var en Bertil Ohlin – det var ingen dålig politisk situation (synd bara att aldrig deras roller skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem).

Exemplet Erlander/Ohlin är belysande för vilken tragisk katastrof Håkan Juholt är. Egentligen inte främst för Socialdemokraterna. Utan för landet och svensk demokrati. Makt måste alltid effektivt kunna utmanas. Juholt utmanar endast löjet.

I skrivande stund är Socialdemokraternas verkställande utskott samlat på Sveavägen. Låt oss hoppas att VU tar sitt förnuft till fånga och bestämmer sig för att riksdagens största parti behöver förändring i toppen. Någon så briljant förmåga av Ohlins legendariska kaliber finns måhända inte att uppbringa längre. Men hur svårt kan det vara att åtminstone kunna skaka fram en ansvarsfull och kompetent ordförande?

Per Ahlmarks passionerade historia

Publicerad den av
1

Min recension av Per Ahlmarks memoarer Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis förlag). Publicerad i Borås Tidning den 10/10:

Slit aldrig masken
av maktens många män
och några kvinnor
ty nyfikna väntar i massor
har lystet väntat
att få skåda allt där bakom:
hemligheter
skelett
insikter
passioner
konspirationer

Deras besvikelse skulle bli svår att hantera

Raderna återfinns i Per Ahlmarks diktsamling Överleva. Den utkom 1982, fyra år efter att han överraskande lämnat ordförandeskapet i Folkpartiet och sin statsrådspost i Fälldinregeringen. Orden röjer nog en tragisk sanning.

När politikens makthavare försöker lätta på masken i sina biografier, brukar det ju sällan bli några rafflande aktstycken. Ofta träigt skriva, fyllda med självrättfärdigande och småskurna matchreferat av gamla strider, kombinerat med en illa dold längtan efter strålkastarljuset på den scen som inte längre är deras. Snarare än att delges djupare insikter och passioner, lämnas läsaren med det ömkliga intrycket av själlös torftighet. Är det priset som maktens män och kvinnor får betala?

Om ”nyfikna väntar i massor” på Per Ahlmarks memoarer är ovisst. Men risken av besvikelse vid läsningen torde vara liten. Jag vet ingen tidigare svensk toppolitiker som varit så öppenhjärtig, reflekterande och reservationslös. Därtill på en prosa som för det mesta flyter med skön elegans. Ahlmark har förvisso inte tvekat att slita masken av det egna jaget förr. Som i sina dikter, eller i publicerade brevväxlingar med Georg Klein och Lars Gustafsson. Här möter vi honom emellertid i samlad helfigur, ett sällsamt vittnesbörd av personlig och politisk natur.

Per Ahlmark föddes i Stockholm 1939, växte upp i en professorsfamilj med högersympatier. Hemmet verkar bjudit på en egendomlig blandning av kyla och värme. Klassamhället var ännu lika påtagligt som kvävande, och skapade ett intensivt hävdelsebehov – mot föräldrar, skola, den konservativa miljön.

Manin att visa sig ”duglig, klipsk eller stark” satte tidigt sitt märke på Ahlmark och drev honom genom hela karriären. Vilken gick förbluffande fort. Han blev rekordung FPU-ordförande 1960 och den klarast lysande liberala stjärnan i sin generation. Ideologin kom att legitimera hävdelsen, menar han.

Avskyn mot förtryck i alla dess former öppnade vägen till liberalismen. Men det var i dess kulturradikala, socialt medvetna variant, som både hade udden mot höger och vänster. Folkpartiet leddes då av Bertil Ohlin, och på Dagens Nyheter regerade den principfaste statsvetaren och Israelvännen Herbert Tingsten. Två socialliberala giganter, vilka bägge blev Per Ahlmarks mentorer.

Viktigast var dock Tingsten, som även fick rollen av fadersgestalt. Det är också i kommentaren till Tingstens självutlämnande memoarverk vi finner en karaktäristik som passar Ahlmark lika väl: ”Det går alltså att förena stridbarhet med bräcklighet och ångest. Också en människa som lever i kamp för stora idéer… kan längta efter frid och försoning i sina försök att fly från dödsskuggan”.

Ahlmarks envisa, närmast ångestridna, strävan rönte betydande framgångar. Partiledarskapet övertog han 1975, året därpå bröts Socialdemokraternas över fyra decennier långa maktinnehav. En historisk valseger för borgerligheten. Men perioden som minister tog hastigt slut. För första gången redovisar Ahlmark den fullständiga bakgrunden till avhoppet: en älskad kvinnas självmord och en diagnostiserad depression.

Energin hade runnit ur honom. Möjligen var det den egna känsligheten som blev Ahlmarks Achilleshäl och smala lycka. Han tvingades lämna makten, men undgick samtidigt att själv deformeras av den. Istället vann han ett nytt liv som poet, författare och publicist i Tingstens anda. Få har med sådan outtröttlighet fäst uppmärksamheten på diktaturernas elände och antisemitismens faror. Samt mött sådana hätska motreaktioner.

Sverige vore tveklöst fattigare och gråare utan orädda, idéburna människor av Ahlmarks kaliber. Vilket hans bok onekligen visar. Här finns rikligt med intriger, ideologiska resonemang, både ömsinta och förintande personporträtt, berättelser om kärlekar och sjukdomar, intryck av film, litteratur och musik (Bob Dylan är en av idolerna!). Kalla det gärna en passionshistoria.

Om skandalen Telia och en regering utan skrupler

Publicerad den av
Svara

”Vi behöver en partiledare med en frihetlig kompass”. Under den rubriken har ett antal centerpartister låtit publicera ett alster på dagens DN Debatt. Ja, ni vet. Maud Olofsson ska ju avgå och grät sig nyligen genom Almedalen. Strid om vilken efterträdare som ska ta över grepen i gamla Bondeförbundet pågår.

Som av en händelse skriver även Ola Larsmo i DN denna regniga Stockholmstorsdag. Bläddra till kulturdelen och eller kolla på nätet. Artikeln är mycket läsvärd. Och angelägen. Ola Larsmo vägrar nämligen längre att vara kund hos Telia. Namnet har för honom blivit ”förknippat med ett närmast fysiskt obehag”. Det är förståligt.

Telia, detta halvstatliga bolag, är i maskopi med statsapparaten i Vitryssland. Ett land där förtryck av sovjetiskt snitt ännu sker och hemliga polisen fortfarande heter KGB. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko i sina mustascher må påminna om Tintinfiguren Plekszy-Gladz i den fiktiva östeuropeiska nationen Bordurien. Men det vitryska tyranniet är i högsta grad reellt. Förra året rankade Freedom House Vitryssland som en av världens tio värsta förbrytarregimer, tillsammans med länder som Burma, Nordkorea och Iran.

Vad bryr sig Telia om det? Man säljer sorglöst elektronisk teknik som Lukasjenkos KGB-drängar kan använda till övervakning, kontroll och uppspårandet av oppositionella. Mobiltelefoner och webbplatser stängs villigt av när diktaturen vill hindra demonstranter att samlas och organisera motstånd. Om denna smutsiga hantering tiger dock Telia och duckar för alla önskemål om förklaringar.

Fler än Ola Larsmo borde uppröras över att även regeringens ansvariga statsråd vägrar sjunga ut. Som IT-minister Anna-Karin Hatt. Hon är en av de hetaste kandidaterna till partiledarposten i Centern. Den frihetliga kompassen hos henne imponerar emellertid knappast med Teliaskandalen i åtanke. Men så förordar centergänget på DN Debatt heller inte Hatt, utan konkurrenten och riksdagsledamoten Annie Johansson. Att Telia och Vitryssland skulle spelat någon som helst roll för detta ställningstagande tvivlar jag dock starkt på.

När det gäller affärer med kriminella regimer i främmande länder verkar inget av Alliansregeringens fyra partier ha några nämnvärda skrupler. Som Ola Larsmo påpekar delar Anna-Karin Hatt regeringsansvaret för Telia med handelsminister Ewa Björling (M). Även hon tiger som muren. Desto pratgladare var Björling i början av 2010. Då var hon utomlands och hälsade på hos Muammar Khadaffi, som ännu satt i orubbat bo.

Till honom talade sig Ewa Björling varm för statliga Rymdbolaget, som avsåg att kränga övervakningsutrustning syftande till skärpt kontroll av fängelsestaten Libyens gränser (bakgrund här). Ofattbart nog, särskilt i ljuset av dagens frihetskamp mot Khadaffi och hans bödlar, blev det ingen nämnvärd debatt om saken på hemmaplan. De borgerliga politiker och opinionsbildare som tog avstånd kan räknas på ena handens fem fingrar.

Uppenbart är att inte endast Centern behöver en frihetlig kompass. Att hela regeringen saknar en sådan blev tydligt redan när Fredrik Reinfeldt utsåg Carl Bildt till utrikesminister. Inget veto från de övriga i Alliansen, trots att åtmindstone Folkpartiet borde vetat bättre.

Hur Bildt ens var tänkbar med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt häpnadsväckande. Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells avslöjande bok Affärer i blod och olja (2010).

Ola Larsmo skriver att han nu betalat sin sista räkning till Telia och sagt adjö. Det gör han definitivt rätt i. Jag skulle vilja tillägga att svenska folket även har goda skäl att avstå från vidare abonnemang på en regering, som likt Telia inte bryr sig om skillnaden mellan demokratier och politiska gangsters.