Kategoriarkiv: Folkpartiet

Carl Bildts skamliga tystnad

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 15/3:

Inför Tysklands anfall på Polen 1939 gav Hitler order till sina generaler att agera hänsynslöst. Polacker, även civila, skulle skjutas utan pardon. Führern förklarade: ”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”

Hitler syftade på Turkiet som under första världskriget 1915 hade försökt att utplåna den kristna armeniska kulturen. Ungefär en miljon människor mördades – armenier, assyrier, pontiska greker.

I omvärlden reagerade ingen. Vilket Hitler tacksamt noterade. Likgiltigheten för offrens öde bidrog till att uppmuntra nazisternas samvetslöshet och deras ohyggliga brott mot Europas befolkning.

Men medan dagens Tyskland har gjort upp med sitt ruggiga förflutna, vägrar ännu regimen i Ankara benhårt att erkänna slakten 1915 som ett folkmord. Konsekvensen är att någon försoning aldrig skett. Trots att nästan hundra år passerat, fortsätter detta mörka arv från 1900-talets början att förgifta även vår tid.

Den turkiska statens halsstarriga ovilja att lösa sin historiska skuld, visar med all oönskad tydlighet att landet inte är moget för sitt länge hett eftertraktade EU-medlemskap. Respekten för mänskliga rättigheter är helt otillräcklig. Kurder diskrimineras, journalister fängslas, författare förföljs, folkmord förnekas.

Under president Abdullah Güls svenska statsbesök i veckan konstaterade förvisso Fredrik Reinfeldt att bland annat pressfriheten lämnar en del övrigt att önska. Men annars framstod den svenska regeringen som Turkiets ivrigaste EU-supporter.

Inget fel i det, om det samtidigt görs kristallklart vad som krävs för att Turkiet ska släppas in i unionen. Tyvärr verkar Moderaterna och i synnerhet utrikesminister Carl Bildt slira oroväckande på den punkten.

2010 beslutade Sveriges riksdag att kalla den turkiska statens folkmord för ett folkmord. Regeringen med Bildt i spetsen var totalt kallsinnig och slog dövörat till. Då som nu prioriterade Bildt istället kärvänligt varma relationer med Ankara.

Carl Bildts nonchalanta inställning till mänskliga rättigheter är ett återkommande fenomen som kastar en ovärdighetens skugga över Alliansen. I måndags ville exempelvis EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) att Sverige skulle delta i några andra medlemsstaters uppmaning till bestraffning av EU-länder som gör våld på demokratin.

Detta med anledning av den auktoritära utvecklingen i det konservativt styrda Ungern. Bildt lade in veto direkt, vilket måstes anses anmärkningsvärt. Kan vi lita på honom som Sveriges röst i världen?

Denna fredag samlas landets moderater på partikonferens i Karlstad. Välgörande vore om någon tog tillfället i akt att tala klarspråk om Turkiet och armenierna. Ty Bildts skamliga tystnad i denna moraliska testfråga kan väl ändå inte vara representativt för Moderaterna som helhet. Eller?

Kanonisera inte Strindberg!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CoCorren.rren 26/2:

I den pågående politikerkampen om vem som kan stjäla Folkpartiets paradfråga, har turen kommit till KD att ge sig ut i trängseln på skolgården. Just nu arbetar partiet med sin egen frälsningsplan för det svenska utbildningsväsendet, som är tänkt att presenteras i maj.

Bland annat vill KD lyfta fram vikten av läsning, kultur och bildning för verklighetens folk i klassrummen. Det låter ju finemang. Tyvärr funderar KD:s skolgrupp också på att återvända FP:s gamla usla idé om en statligt sanktionerad kanon av litterära klassiker.

Vissa politiker lär sig tydligen aldrig. En sådan kulturkonserverande pekpinne visar inte bara bristande förståelse för litteraturens väsen, utan fungerar sannolikt rent kontraproduktivt när det gäller att väcka elevernas läslust. Begrunda Vladimir Majakovskijs förskräckande öde.

Efter hans tragiska självmord 1930 blev denna briljanta och nyskapande ryska poet upphöjd till statlig författarikon i Sovjetunionen. Gator och torg över hela det röda imperiet fick bära Majakovskijs namn. Kommunistpartiets kulturkommissarier hyllade honom i alla möjliga och omöjliga sammanhang. I skolorna tvingades varenda elev traggla hans dikter.

Följden? Numera är Majakovskij stendöd i sitt hemland. Ingen ryss läser honom frivilligt. Det är utanför Ryssland han har sin stora och hängivna publik i dag, bland dem som sluppit utsättas för den politiska kanoniseringen. Hemska tanke om August Strindberg eller Hjalmar Söderberg drabbades av samma sak i Sverige!

Vill man hålla litteraturen levande och angelägen kan man inte behandla den som någons slags kulturell kostcirkel, kommenderad av Socialstyrelsen. Fokusera istället på att generellt stärka lärarnas status och kompetens, så fixar nog dessa utmärkt själva att förmedla ingångarna till litteraturens värld – utan politisk dirigering.

Gör major Björklund till försvarsminister!

Publicerad den av
Svara

Skrivit Corren.i Corren 12/2:

Det sägs att inget parti vinner något på att driva försvarsfrågor. I den moderna demokratins väljarmaximerande tidevarv fokuseras istället på sånt som kan ge säkrare utdelning i opinionen. Som skolan, sjukvården, jobben.

Dessa områden prioriteras regelmässigt högt av väljarkåren i mätningarna, och således är det där rösterna kan hämtas hem som kan ge makt och inflytande. Relativt få medborgare har någon omedelbar glädje av satsningar på militären. Betydligt tacksammare är att utlova skattepengar till annat som ligger väljarna närmare. Fred råder ju ändå.

Så länge vi levde i skuggan av det totalitära hotet från Sovjetunionen fanns tvingande incitament för politikerna att hålla garden uppe. Men nu? Varför bry sig? Detta kan låta som krasst kalkylerande, cyniskt rent av. Men är sannolikt en förklaring till att Moderaterna övergett sin traditionellt försvarsvänliga linje.

För Fredrik Reinfeldt och Anders Borg verkar Försvarsmakten mest vara en besvärande utgiftspost i budgeten. Ett särintresse bland andra, som statsministern så famöst formulerat det. Mikael Odenbergs abrupta avgång efter blott elva månader som försvarsminister i september 2007 var symptomatisk.

Han kunde enligt egen utsago ”inte längre se sig själv i spegeln” om han skulle fortsätta arbeta på Reinfeldts och Borgs snäva villkor. Exit Odenberg och därmed desarmerades den försvarspolitiska kraften i det partiet. Vilket de mjukryggade efterträdarna Sten Tolgfors och Karin Enström grundligt torde visat.

Men något hände när ÖB Sverker Göransson offentligt förklarade att Sverige bara klarade att försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. Uttalandet gav en handfast illustration av förfallet som fick det att tända till i folkdjupet. Spelade regeringen hasard med nationens säkerhet? Inte okej! Försvarsfrågan blev plötsligt het.

Vem värnade Sverige egentligen? Och varför ska vi årligen betala över 40 miljarder kronor till en Försvarsmakt som inte kan skydda våra gränser? Att lita på att freden kommer att vara i all evighet när ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland upprustar massivt håller inte heller.

Medan Karin Enström och Fredrik Reinfeldt har fortsatt att bagatellisera situationen, hörs nu andra takter från Jan Björklund i Folkpartiet. Han kräver omtänkande och återgång till ett fungerande försvar med bland annat fördubblad armé, luftvärn (som vi skamligt nog saknar) och militär närvaro på Gotland, denna strategiska punkt i Östersjön som i dag lämnats helt försvarslös.

Det kommer förstås att kosta och Björklund är beredd att höja anslagen. Tufft, men nödvändigt. Vore det inte även på sin plats med en regeringsombildning? Alliansen behöver en minister som kan återställa trovärdigheten i försvarspolitiken och vem kan vara mera lämpad än major Björklund?

Bakläxa för lärarleg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 11/2:

Kaos, förseningar, ilska. Under den gångna helgen larmade Svenska Dagbladet och Ekot om problemen som utbrutit när nu systemet med lärarlegitimationer ska införas. Idén kläcktes av Lärarnas riksförbund 1992. Folkpartiets Jan Björklund var kvick att göra den till en hjärtfråga.

Bakgrunden var följande: Läraryrkets status har som bekant längre dragits med fallande status och risig löneutveckling. Lärarfacket kastade en blick på läkarkåren, vilken ju har både högt anseende och rejäla löner. Deras legitimationer var åtråvärda och väckte respekt. Det kanske lärarna kunde kapitalisera på om de också fick inplastade legitimationsbrickor?

En form av statusöverföring, alltså. Men funkar det? Tveksamt. Även polisyrket kräver legitimationer utan att statusen för detta jobb är direkt glänsande.

Från politiskt håll var det dock inte svårt att köpa lärarfackets idé. Legitimation föreföll som en relativt billig reform som gav intryck av handlingskraft. Man kunde sända en viktig signal om att utbildningskvaliteten måste öka och samtidigt hänga på lärarna en dekorativ galon som belöning.

Deras egentliga önskan om att få mer pengar i plånboken, vilket verkligen skulle kosta, behövde politikerna sedan inte nödvändigtvis tillmötesgå. Möjligtvis i framtiden eller så.

Riksdagen fattade beslut om lärarlegitimationer i bred enighet våren 2011. I juli förra året skulle inga lärare få undervisa, fastanställas, utfärda betyg, etc, utan att ha erforderlig behörighet. Det gick inte.

Skolverkets handläggare höll på att duka under av den byråkratiska arbetsbördan. Nya bud: reformen ska träda i kraft den 1 december 2013 istället. Lycka till.

Hittills har bara drygt hälften av Sveriges 180 000 lärare fått ut sina legitimationer. Många lärare som undervisat i decennier anses inte längre behöriga, enligt de uppsatta kriterierna.

Det klagas över att erfarenhet och faktisk kompetens plötsligt saknar värde. Gamla utbildningar är knepiga att validera. Och så vidare. Bekymren hopar sig, kritiken växer och få är glada. Som lök på laxen råder lärarbrist.

Det ligger i allas intresse att vi får så välutbildade lärare som möjligt. Men att vara lärare är också ett utpräglat talangyrke, i likhet med exempelvis journalister eller skådespelare. Att då införa ett fyrkantigt legitimationssystem riskerar att skapa mer problem än det löser. Facket och politikerna tycks ha lurat sig själva genom denna symbolreform.

Vill lärarna öka trycket för att få bättre löner? Då bör de snarare sikta på att uppvisa bättre resultat i klassrummen. Vill politikerna kunna rekrytera fler begåvningar till läraryrket? Då bör de prioritera smartare med skattebetalarnas pengar och börja pröjsa.

Som John F Kennedy en gång sa: ”Vi kan inte fortsätta att betala våra lärarkrafter i colleges och skolor mindre för att de förbättrar våra barns kunskaper, än vad vi betalar rörmokare och montörer för att de förbättrar våra hem”.

Socialdemokratisk tillnyktring?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 1/2:

Det finns några valaffischer där partierna verkligen lyckats förmedla sitt budskap på ett effektfullt och anslående sätt. En av bästa gjordes inför valet 1948.

Bilden visar en ung kille med ett lågstatusjobb som cykelbud. Hans blick dras till tre kostymklädda ungdomar, vilka precis tagit studenten. Texten lyder, kort och kärnfullt: ”Begåvad men fattig. Ge honom lika chans”. Avsändaren var Socialdemokraterna.

Historiskt sett har detta parti fina meriter som bärare av bildning och kunskap. Rätten till utbildning på lika villkor spelade en central roll i arbetarrörelsens vision om folkhemmet. Skolan möjliggjorde klassresor, social frigörelse och vidgade horisonter.

Men var också avgörande för moderniseringen av landet, en hörnpelare i strukturomvandlingen från fattigt bondesamhälle till välståndsskapande industrination. Under statsminister Tage Erlanders regeringar (1946-69) byggdes utbildningsväsendet ut i detta syfte.

Dock kom Socialdemokraternas radikalisering från slutet av 60-talet innebära att skolan pådyvlades en roll som ”progressiv” fostrare i socialistisk jämlikhetsanda. Flumpedagogiken blev på modet, lärarkåren proletariserades, den traditionella  kunskapssynen nedvärderades.

Också borgerligheten rycktes med. Olyckan Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolans lägre årskurser, signerades exempelvis av en moderat skolminister (Britt Mogård). Arvet efter denna förvillelsens tid lider vi av ännu.

I dag har Folkpartiet gjort värdefulla insatser för att vrida politiken i rätt riktning igen. Jan Björklunds ihärdiga strävan har även påverkat andra partier att vilja markera ansvarstagande på skolans område. Både Moderaterna och Kristdemokraterna flaggar för offensiv. Liksom Socialdemokraterna, vars förlorade förtroende i skolfrågan bidragit till deras två senaste valförluster.

Man kan dock undra vad utspelet från Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på onsdagens DN Debatt om obligatoriskt gymnasium till 18 års ålder skulle lösa. Blir studietrötta elever mer motiverade av förlängd skolplikt? Knappast.

Däremot innehöll samma debattartikel andra krav av betydligt konstruktivare karaktär. Främst handlade det om vikten av tidiga åtgärder för att höja kunskapsresultaten och fastslåendet att ”det viktigaste är att eleverna möter skickliga och engagerade lärare”. Precis!

Kan konsensus nås över blockgränsen kring detta vore mycket vunnet. Det värsta med 70-talets förfallsperiod var misshandeln av lärarkåren, den devalverade lärarutbildningen och att elevernas kunskapsinhämtning i grundskolan raserades.

Denna institutionella förstörelse har fått förödande konsekvenser som fortplantat sig genom hela utbildningsväsendet och är mödosam att reparera. Men ska alla elever åter få lika chans finns ingen angelägnare uppgift.

Alliansens nästa krisparti?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrCorren.en 22/1:

Sverige vill gärna vara det mest jämställda landet i världen. Men vi har, till skillnad från övriga nordiska länder, aldrig haft någon kvinnlig statsminister. Den högsta politiska makten har, anmärkningsvärt nog, förblivit en manlig domän.

Nyamko Sabuni avsåg att ändra på det. Och hon skämdes inte för att säga det rent ut: målet med hennes politiska engagemang var att leda en regering. Nu blev det inte så.

Nyamko Sabuni fick nöja sig med att bli Sveriges första färgade statsråd. Inte illa det heller. Nyamko Sabuni har varit en uppfriskande kaxig politiker, som stuckit ut och frimodigt tagit debatten i kontroversiella frågor. Hennes tydliga fördömande av hedersvåld är ett viktigt exempel.

Dock verkar glöden falnat sedan ansvaret för integrationsfrågorna lyftes över till Erik Ullenhag efter Alliansens återval. Kvar blev jämställdheten och lite annat. Redan i höstas aviserade Sabuni att hon tänkte sluta, men först vid valrörelsen 2014. Gårdagens avgång kom därför, om inte chockartat, så en smula överraskande.

Man kan förvisso spekulera kring olika rafflande anledningar. Stalltipset tycks ändå vara att hon som stark och drivande person helt enkelt ledsnat på den gråa regeringslunken.

Ny jämställdhetsminister blir hennes statssekreterare Maria Arnholm. Precis som Ullenhag en typiskt gedigen, kompetent och ordentlig folkpartist. Kommer säkert att sköta sitt uppdrag formellt fläckfritt och utan att orsaka några större livaktigheter på Fredrik Reinfeldt trygga skuta.

Och det är väl det som är problemet. Folkpartiet har tagit välförtjänta opinionspoäng genom Jan Björklunds effektiva sätt att driva skolfrågan. Men numera är de stora reformerna sjösatta och en viss matthet börjar märkas. Vad återstår? Förutom Björklund är FP:s klaraste profil Birgitta Ohlsson, en tidigare frifräsande liberal som i dag hålls kort genom den inte särskilt tunga posten som Europaminister.

Risken är överhängande att även FP håller på att blekna in i tapeten. Det har talats mycket om Centerns och Kristdemokraternas farliga position intill riksdagsspärrens lieman. Men samma nära döden-upplevelse kan snart vara FP:s, om trenden av fallande väljarstöd fortsätter.

Enligt Dagens Samhälles senaste opinionsanalys har var fjärde FP-sympatisör flytt sedan 2010 och förtroendet på skolområdet är i avtagande. Socialdemokraternas Carin Jämtin har dessvärre rätt när hon kontrar argumentet om den rödgröna splittringen med att också Alliansen är ”en instabil sak”.

Nyamko Sabuni valde nog fel parti för en politiker med hennes ambitioner. Ty utsikterna att någon annan än en moderat eller socialdemokrat, man som kvinna, skulle bli statsminister inom överskådlig framtid är försvinnande små. Bara detta säger en del om marginaliseringen av det som traditionellt varit den svenska politikens mittfält.

Dags att gottgöra Ohlins skamgrepp

Publicerad den av
Svara

SkCorren.rivit i Corren 20/12:

Andra världskriget må vara långt borta, men ännu vilar dess skugga tung över den svenska bostadsmarknaden. Det var nämligen då, 1942, som den statliga hyresregleringen infördes.

Därmed fick vi ett skolboksexempel på vad som ofta blir konsekvensen när politisk klåfingrighet hindrar en fungerande prisbildning på marknaden: brist och svarthandel.

Ty när staten inskränkte avtalsfriheten sjönk hyresrätternas lönsamhet, omsättningen stagnerade och det privata byggandet minskade. Särskilt i storstäderna blev bostadsbristen snart en allt svårare huvudvärk. Köerna växte, likaså det osunda köpslåendet med svarta kontrakt.

Stat och kommun försökte kompensera bortfallet av privata investeringar i hyresfastigheter genom bostadsbyggande i offentlig regi. Mest känt (eller ökänt) är miljonprogrammets betongförorter, en närmast desperat politisk satsning för att i ett slag åtgärda det skriande behovet på fler hyresrätter – i synnerhet bland yngre människor och låginkomsttagare. Men eftersom roten till det onda, hyresregleringen, inte togs bort kvarstod problemen och gör så än i dag.

Det hade inte behövt bli så. I mitten av 60-talet insåg Tage Erlanders socialdemokratiska regering att den enda vägen ur eländet var marknadsbaserade hyror. Nationalekonomen Assar Lindbeck hade varit medförfattare till en uppmärksammad utredning om saken. Den väckte gehör hos bland andra Olof Palme, som drev på för att hyresregleringen måste avskaffas. 1967 var en proposition klar för att skickas till riksdagen.

Då ingrep Folkpartiets ledare Bertil Ohlin. Han hade länge pläderat för marknadshyror. Men kunde ändå inte, av taktiska skäl, låta bli att ge Socialdemokraterna ett tjuvnyp från vänster. Ohlin påstod att fastighetsägarna skulle få en orättvis vinstökning och kritiserade regeringen för att vara fördelningspolitiskt oansvarig.

Finansminister Gunnar Sträng blev så förbannad över Ohlins skamgrepp att propositionen drogs tillbaka. Man kan alltså säga att det är Folkpartiets fel att bostadsbristen fortfarande plågar Sverige.

Nu har emellertid Folkpartiet chansen att gottgöra sina gamla synder på området. Alliansregeringens hyresbostadsutredare Per Anders Bergendahl presenterade i går sitt förslag som under en övergångsperiod skulle leda till en helt fri prisbildning.

Hyrorna tillåts därmed variera mellan attraktiva lägen och mindre attraktiva, vilket inte minst motverkar den ständiga omvandlingen från hyres- till bostadsrätter som är vanligt i innerstäderna. Samtidigt stimuleras nybyggnationen för att möta efterfrågan, då hyresfastigheternas lönsamhet blir garanterad på marknadsmässiga grunder.

70 år av missriktad bostadspolitik kan äntligen få ett slut. Det vore onekligen på tiden.

Alliansens seger och skattedebattens nederlag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 13/12:

Våren 2005 startade lovande. The Economist, husorgan för varje makthavare med självaktning, publicerade ett nummer på temat ”The flat-tax revolution”.

Tidskriften var hänförd över systemet med platt skatt som flera länder i Central- och Östeuropa infört efter kommunismens fall. Vad som tidigare mest betraktats som en fängslande vision bland marknadsorienterade politiker och opinionsbildare i väst, hade faktiskt förverkligats med succéartat resultat på andra sidan av den gamla järnridån.

The Economist beskrev utvecklingen som ett steg mot enklare, rättvisare och bättre skatter i Europa. Plötsligt blev ämnet även hett i svensk debatt. DN:s ledarsida hakade snabbt på The Economist och pläderade för den platta skattens välsignelser.

”Sverige bör dra lärdom av grannarna i öst”, förkunnade den liberala morgontidningen och radade upp argumenten: det blir lönsammare att arbeta och utbilda sig, det stimulerar ekonomisk tillväxt, det minskar behovet av byråkrati, etc (DN 24/4 2005).

Bland de borgerliga partierna, ännu i opposition, väcktes ett snart allt livligare intresse. FP:s Lars Leijonborg gillade tanken, KD:s Göran Hägglund uttryckte sympati och Centerns Maud Olofsson instämde. Bara Fredrik Reinfeldt avvek. Dock hade Moderaterna tidigare drivit frågan och förhoppningar fanns om en renässans.

I början av valåret 2006 lät CUF-ordföranden Fredrik Federley förtröstansfull: ”Om alliansen blev överens skulle man kunna införa platt skatt det tredje året med en borgerlig regering” (SvD 2/2 2006). En borgerlig regering fick vi. Men ingen platt skatt. Intresset tvärdog när makten var vunnen.

I tisdagens SvD försökte dock MUF:s ordförande Erik Bengtzone åter skaka liv i debatten. Han krävde höjt grundavdrag och platt inkomstskatt i syfte att göra beskattningen rättvisare och människors liv friare. Ett hedervärt initiativ. Sverige bör sträva mot enhetlighet och neutralitet i skatteuppbörden.

Största problemet på den vägen tycks emellertid vara att borgerligheten drabbats av samma sjuka som Socialdemokraterna uppvisat i regeringsställning. Väl på taburetterna vill politikerna styra och ställa så mycket som möjligt. Om man låser skattesystemet genom de fasta principer som platt skatt innebär, begränsas regeringens makt och manöverutrymme.

Sånt är mentalt svårsmält i vår offentliga kultur där myten om politikens omnipotens är stark. Kortsiktigt dribblande med olika skattesatser, momsnivåer och avdrag är både ett sätt att demonstrera handlingskraft och njuta maktens sötma. Därför har vi också fått leva med ett lapptäcke till skattesystem.

Kanske krävs det först en ny generation politiker som Erik Bengtzone för att ändra på det.

Lära för livet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:

Centern hänger på gärdsgården till riksdagen och arbetar nu med ett uppdaterat idéprogram, som kan ge det gamla bondeförbundet en ny vår. Bland annat diskuteras om inte den traditionella skolplikten borde slopas. Det låter lovande.

Nyligen uttryckte jag själv tvivel kring skolplikten och pekade som kontrast på Finland (Corren 31/10). Där är skolan frivillig. Istället råder läroplikt, som gäller från sju års ålder tills den grundläggande utbildningen fullgjorts (maximalt tio år). Antingen deltar eleven i den offentliga skolans undervisning, eller så står det eleven fritt att förvärva motsvarande kunskaper på annat sätt. Föräldrarna ansvarar för att läroplikten följs under tillsyn av kommunen och betyg ges tidigt.

Poängen är att läroplikten sätter den individuella kunskapsinhämtningen i första rummet. Skolplikten är däremot främst ett kollektivistiskt tvång att infinna sig i skolan. Den garanterar inte att eleverna måste lära sig något. I princip kan man bara sitta av sina nio år i grundskolan och sedan lämna bänken som analfabet.

Svenska elever presterar också betydligt sämre resultat i de internationella PISA-mätningarna vad gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap än vad finska elever gör (Finland toppar rankningen, Sverige ligger under genomsnittet). Det vore intressant om Centern vågade tänka nytt och liberalt på skolområdet. Inte minst Folkpartiets Jan Björklund kan ju behöva en match.

Europa behöver marknad, inte bidrag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:

I decennier var den svenska jordbrukspolitiken en härva av regleringar och subventioner. Som ofta brukligt är när staten griper in för att ”korrigera” marknaden var motivet välvilligt.

Den djupa krisen under 1930-talet gjorde att bönderna fick problem att sälja sina produkter. Till detta kom beredskapsaspekten, aktualiserad av det påföljande andra världskriget. Vid konflikter då handeln spärrades måste Sverige klara självförsörjningen.

Ett batteri av statliga åtgärder sattes in för att gynna jordbruket, som snart fick drag av detaljstyrd och kostsam planekonomi. Eftersom mekanismerna av tillgång och efterfrågan sattes ur spel, fick vi en tilltagande överproduktion från 60-talet och framåt. Spannmåls- och köttbergen växte.

Men när Kjell-Olof Feldt utsågs till finansminister efter den socialdemokratiska valsegern 1982 blev det annat ljud i skällan. Jordbrukspolitikens tunga belastning på statsbudgeten gick inte längre att försvara, ej heller den byråkratiska apparaten för att administrera snårskogen av regleringar. En marknadsanpassning inleddes som var menad att återställa ordningen och ge Sverige en modern och konkurrenskraftig jordbrukssektor.

Slutet gott, allting gott? Icke. Vid Sveriges EU-medlemskap 1995 omintetgjordes hela reformeringen. Vårt land blev istället påtvingad en massiv återreglering i enlighet med EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Även denna var ursprungligen välvilligt tänkt.

Efter kriget rådde matbrist i Västeuropa. Ett prioriterat mål för det europeiska samarbetet var – precis som i Sverige när det begav sig – att säkerställa ett självförsörjande jordbruk. Konsekvensen blev med tiden också en svindlade dyr överproduktion, där mycket fick dumpas på världsmarknaden genom exportsubventioner.

Tyvärr har EU aldrig haft någon av Kjell-Olof Feldts kaliber i Bryssel som kunnat fasa ut en uppenbart föråldrad, överbyråkratiserad och ekonomiskt oförsvarbar politik på detta område. Alltså har eländet bara rullat vidare, främst påhejat av Frankrike som benhårt motsatt sig minskade subventioner till sina stridslystna bönder.

Dock har Sverige åtminstone en klok EU-minister i Birgitta Ohlsson (FP) som nu satt klackarna i åkern. I det senaste förslaget till EU:s långtidsbudget på astronomiska 9000 miljarder kronor, ska ungefär 40 procent fortfarande spenderas på jordbruket.

”Helt åt skogen”, säger Ohlsson och kräver rejäla besparingar. Istället vill hon se satsningar på forskning, entreprenörskap och ett EU som rustar sig för framtidens utmaningar på den globala marknaden. Sverige är nettobidragsgivare till EU.

Om inte unionen förmår att reformera i synnerhet sin kapitalförstörande jordbrukspolitik, borde vi överväga att i allas intresse ryta som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!