Kategoriarkiv: Folkpartiet

Värna skolvalet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/11:Corren.

”Jag vill inte ha den jävla skiten som de håller på med rap och våldtäkter. Man få ju inte säga neger numera, men den här svarta musiken. Nej, nej, de kan väl hålla på och rappa borta i Tensta och elda upp bilar där istället för här.”

Så talar Greger von Sivers, tills nyligen chef för Profilskolan i Stockholm. SVT:s Uppdrag granskning avslöjade honom när en av deras reportrar låtsades söka jobb som musiklärare på friskolan. Denne reaktionäre grottvarelse till skolledare förklarar alltså att elever med invandrarbakgrund som gillar rapmusik är oönskade.

Hade det varit 1980-tal skulle han väl portat oss med skinnjackor och nitar som älskade hårdrock. Eller öst samma galla över jazzdiggande swingpjattar om det varit 30- och 40-tal.

Utmärkt att SVT förra veckan drog brallorna av Greger von Sivers och hans gelikar. De bryter mot lagen. De skjuter rätten till valfrihet i sank för elever och föräldrar. De har inte i skolvärlden att göra, oavsett om de ansvarar för en privat eller en kommunal skola.

Att självsvåldigt och kränkande sortera ut vissa elever som persona non grata är oacceptabelt. Behöver vi därför nya regler och restriktioner, som nu både Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) ropar efter? Tveksamt.

Panikartad politisk populism kommer sällan något gott ur. Däremot måste ansvariga myndigheter göra sitt jobb för att upptäcka och straffa de Greger von Sivers-figurer som bryter mot dagens regelverk och saboterar det fria skolvalet.

Varför ska vi läsa böcker?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:Corren.

Alice Munro som nobelpristagare i litteratur? Javisst! Helt uppenbart har Svenska Akademin gjort ett populärt val i år. Redan innan torsdagens tillkännagivande av Peter Englund var nästan alla Munros böcker utlånade på stadsbiblioteket i Linköping. Det säger väl en del?

Skojigt är också att Akademin belönar en utpräglad novellförfattare. Genren som Alice Munro verkar i har annars förlorat mycket av sin traditionella ställning. En respekterad form förvisso, men numera tämligen undanskymd i förhållande till romanen och inget förlagen längre gärna satsar på.

Men med Munros nobelpris kanske novellkonsten går en ljusare framtid till mötes. En kulturgärning som säkert uppskattas av vår regering. Från den politiska maktens sida vill man nämligen gärna att svenska folket ska intressera sig mer för böcker. I synnerhet barn och unga, vars läsförmåga dalat under senare år.

”Kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och delaktighet i samhällslivet måste öka”, förkunnade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och anslog extra skattemiljoner till Statens kulturråd i läsfrämjande syfte.

Ett annat alliansparti, KD, har därtill fastnat för den gamla FP-idén att utforma en statlig sanktionerad klassikerlista över litteratur som alla svenska skolelever måste läsa. Tveksamt dock om något sådant tvång skulle göra underverk för att väcka de ungas lust till Strindberg och Lagerlöf. Snarare lär väl motsatsen bli effekten.

Dessutom är förslaget uttryck för den olyckliga politikersjukan att ständigt vilja detaljstyra skolan, i realiteten ett misstroende mot professionen. Som Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), Ilmar Reepalus efterträdare som kommunstyrelsens ordförande i Malmö, klokt säger i tidskriften Fokus (26/9): ”Jag inbillar mig att om du är svensklärare, utbildad i litteraturhistoria och i svenska språket, har du kompetensen som krävs för att lyfta fram verk för dina elever.”

Hon är personligen väldigt litteraturintresserad och tycker att politikens makthavare hellre borde ta det försiktigare med det statliga pekpinneriet. ”Vill man göra något för läsningen som politiker skulle man kunna välja att själv prata mer om verk och litteratur inom sitt politiska arbete”, menar hon.

En förträfflig tanke. Möjligen hade samhällsdebatten generellt kunnat bli lite mer stimulerande och insiktsfullare om fler av våra förtroendevalda lät sig fångas av skönlitteraturen. Och varför inte då Alice Munros noveller som går snabbare att läsa än tjocka romaner?

Hon bjuder mästerlig kvalitet i komprimerat format som berör temat om människans mångbottnade och komplicerade natur, perfekt för yrkespolitiker med pressat tidschema.

Men varför ska vi egentligen läsa böcker? Är det så viktigt när allt kommer omkring? Tveklöst. Akademiledamoten Horace Engdahl har formulerat det bättre än någon politiker och statlig utredning.

På Bokmässan i Göteborg för några år sedan förklarade han: ”Jag kan exempelvis bli sittande med någon i en tågkupé i flera timmar. Och människor som inte läser är faktiskt ganska tråkiga.”

Hela svenska statens skamfläck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:Corren.

”I dag saknas i många europeiska länder ledarskapet för att stå upp för det självklara, nämligen att även romers mänskliga rättigheter fullt ut ska respekteras.”

Ovanstående skrev integrationsminister Erik Ullenhag (FP) på DN Debatt den 10 april. Han hade då bjudit in till en internationell konferens i Stockholm för att diskutera hur den utbredda antiziganismen i Europa skulle bekämpas. Ett brännande ämne, absolut. I EU-stater som Ungern, Tjeckien och Italien pågår vad som måste kallas för en institutionaliserad diskriminering av romer.

Att mellan 10-12 miljoner europeiska människor som tillhör denna folkgrupp utsätts för trakasserier, förföljelser, misstänksamhet och fördomar från majoritetssamhällets sida är ett lika skrämmande som oacceptabelt faktum.

Rasismen är kontinuerlig och systematisk, konstaterade Europarådet förra året i diger rapport om romernas situation. Ta Norge. Där har det främlingsfientliga Fremskrittspartiet krävt att östeuropeiska romer ska deporteras och fått medhåll av Høyre, som nyligen blev regeringsbildare i vårt västra grannland.

”Även Sverige har en historia och en nutid att skämmas för när det gäller romer. Svenska myndigheter har under lång tid varit ansvariga för övergrepp mot romer”, skrev Erik Ullenhag vidare i nämnda DN-artikel. Nog är det så.

Den svenska statens kränkning av romernas mänskliga och medborgerliga rättigheter under 1900-talet var omfattande. Gå gärna in på Forum för levande historias hemsida och läs! Myndigheterna kontrollerade, övervakade och registrerade romer utifrån rena rasbiologiska motiv.

De ansågs hota svenskheten och befolkningens genetiska kvalitet. Inte sällan tillgreps tvångssteriliseringar. Till exempel. Först 1952 deklarerade socialminister Gunnar Sträng (S) att romerna skulle ha samma medborgerliga rättigheter som alla andra.

Men politiska deklarationer är en sak, verkligheten en annan. Vilket inte minst Ullenhag och dagens regering illustrerar. Trots sina konferenser och välvilliga strategiplaner i syfte att inkludera romerna i samhället, tycks lite tränga ut genom mötesrummens väggar.

Hur är det bara möjligt att svensk polis kan lägga upp etniska register över tusentals romer, där till och med småbarn tydligen räknas som potentiella brottslingar? Vad är det för kultur som egentligen frodas inom polisväsendet – att romer har en särskild fallenhet för kriminalitet som ligger i blodet?

Tanken går onekligen till hur många i Europa en gång (och tyvärr ännu) betraktade judarna. Giriga, förslagna, icke-lojala med staten, oroselement som måste ringas in.

Märk väl att det var tack vare DN:s undersökande journalist (och tidigare Correnmedarbetaren) Niklas Orrenius som polisens etniska registrerande kunde avslöjas och ansvar börja utkrävas. Varken några polischefer eller andra företrädare för vår omfångsrika statsmakt hade uppenbarligen förmågan att själva stävja och rensa upp i verksamheten.

I många europeiska länder saknas ledarskapet och även Sverige har en nutid att skämmas för, skrev alltså Erik Ullenhag den 10 april. Dessvärre hade ministern mer rätt än han antagligen anade.

Hög tid för klassisk S-politik!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:Corren.

På söndag är det Stefan Löfvens tur att hålla sommartal. Plats: Vasaparken i Stockholm. Det är förnämlig, traditionstyngd politisk mark. Här brukade Tage Erlander, ständig statsminister (S), drabba samman i klassiska valdebatter med Bertil Ohlin, ständig oppositionsledare (FP).

Det var under den svenska modellens gyllene epok, efterkrigsdecenniernas ”rekordår” då tillväxten var urstark, arbetslösheten försumbar och välfärden stabilt stigande.

Stackars Ohlin. Inte konstigt att han aldrig lyckades koppla greppet på Erlander. S levererade ju snygga resultat hela tiden, så varför skulle väljarna byta regering?

Tage Erlander avgick som obesegrad champion 1969 efter 23 år i följd vid makten. Hans sista val 1968 blev en lysande triumf: S krossade all konkurrens och kammade hem över 50 procent av rösterna. Det var minsann annat än de två senaste riksdagsvalen, där väljarstödet för S inte varit så katastrofalt uselt sedan 1914.

Löfven borde därför ha all anledning att återvända till den klassiska S-politiken när han äntrar Erlanders gamla ringhörna i Vasaparken.

Alliansen brottas exempelvis med besvärande arbetslöshetssiffror, ungdomar och invandrare är särskilt utsatta. Mycket av roten till det onda är LAS, införd av Palme 1974 efter envisa påtryckningar från Folkpartiet.

Både Erlander, och länge LO, avvisade skarpt sådan lagstiftning. Den utgjorde ett flagrant brott mot den svenska modellen, där staten framgångsrikt avstod från att blanda sig i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. 70-talets förvillelser bröt tyvärr sönder det utmärkt fungerande systemet. Reinfeldt vågar inte röra LAS, trots priset av sämre sysselsättning.

Men Löfven prioriterar förstås jobben främst och öppnar sitt tal genom att kräva LAS-eländets avskaffande. Sedan tar han upp det höga skattetrycket på 44,2 procent, vilket drabbar människor med lägst inkomster hårdast eftersom de har minst marginaler. Oacceptabelt. Alliansens skattesänkningar är skandalöst fjuttiga.

På Erlanders tid lät S aldrig skattetrycket överstiga OECD-ländernas genomsnitt, i våra dagar knappt 34 procent. Dit ska Sverige och det kommer att radikalt förbättra vår internationella konkurrenskraft, förklarar Löfven.

Därefter slår han fast att kunskapsskolan måste återupprättas. Alliansen fumlar med svaga reformer. Betyg från sexan? På tok för sent! Åter till Erlander, då var det självklart att eleverna fick betyg från första klass.

Löfven avrundar talet med att beklaga bostadsbristens gissel. Även på denna punkt har Alliansen misslyckats. Förvisso ett bekymmer också för Tage Erlanders regering. Man insåg dock att hyresregleringen utgjorde boven i dramat och ville därför införa marknadshyror, rakt av.

Dessvärre stoppades förslaget av en fulspelande Bertil Ohlin. Men det lovar Löfven att fixa efter valet 2014. Som han givetvis torde ha förträffliga chanser att gå segrande ur. Ty ska Löfven slå knock på Reinfeldt och återta Socialdemokraternas mästartitel i politisk tungvikt, finns väl rimligen ingen bättre förebild än Tage den oövervinnerlige?

Sund och riktig konkurs för JB

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Vårterminens avslutning i John Bauerskolarna var ingen munter historia. JB Education, företaget som svarade för driften, gjorde brakkonkurs när ägaren i riskkapitalbolaget Axcel meddelade att man drog sig ur verksamheten efter fem år.

Kvar lämnade Axcel skulder på över en miljard kronor. Över 30 skolor i Sverige med tusentals elever och hundratals lärare ställdes på bar backe inför sommarlovet. Friskolejättens fall utlöste en demoraliserande följetong av kritik i medierna. Marken tycktes gunga under friskolesystemet som sådant.

I söndagens DN tog S-duon Stefan Löfven och Magdalena Andersson tillfället i akt att ånyo kräva kommunalt veto mot etablering av friskolor. Även utbildningsminister Jan Björklund (FP) hotar med tuffare reglering och fördömer riskkapitalbolagens inblandning på utbildningsområdet. Men var det dåligt att JB Education gick omkull?

Enligt Skolverket har flera av deras skolor uppvisat allvarligt bristande kvalitet. Företaget har också missat att anpassa kostymen till de minskade årskullarna på gymnasienivån och ekonomin har uppenbarligen inte skötts som den borde. Självfallet är det olyckligt att enskilda drabbas.

Dock är det sunt och riktigt att en aktör som JB slås ut från marknaden. Problemet är snarare att inte fler knackiga skolor gör det. Där kommunen har ansvaret kan politiker i åratal driva underpresterande skolor vidare, trots att man på så sätt både sviker eleverna å det grövsta och skattebetalarna vars resurser slösas bort.

Märkligt nog brukar de skandalrubrikerna aldrig bli lika braskande. Varför?

Måhända är den otillräckliga självsaneringen en viktig anledning till att vändpunkten i den svenska skolkrisen låter vänta på sig. Kom ihåg att den förkrossande majoriteten av alla elever inte går i friskolor, utan i offentliga.

Fiaskot för JB Education och Axcel bör heller inte tas till intäkt för att döma ut riskkapitalbolagen generellt. De har ofta i debatten populistiskt framställts som rovgiriga bestar. Men vilken är deras affärsmodell?

Jo, att köpa ett företag, tillföra kapital och kunskap, och sedan efter ett antal år sälja satsningen med god förtjänst. Man investerar alltså för att höja produktiviteten och professionaliteten, att kortsiktigt tumma på kvaliteten vore förödande. Hur ska man då attrahera framtida köpare och göra vinst på insatt kapital?

Riskkapitalbolagen agerar faktiskt långsiktigare än vad många i allmänhet tror. Det vore groteskt att använda Axcels misslyckande som skäl till att på lösa grunder bannlysa en hel näringslivssektor.

Att ett äpple är ruttet betyder inte att alla övriga i korgen är det. Svenskt utbildningsväsende skulle tvärtom kunna vässas och bli bättre genom fler aktörer, ökad mångfald och större inslag av marknadsmässiga mekanismer.

För övrigt har nästan alla av JB Educations konkursade skolor fått nya huvudmän till höstterminens start. Bland annat här i Linköping. Den befarade katastrofen för elever och lärare blev ändå ganska måttlig.

Alliansen i Winbergs spår

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 14/6:Corren.

Regeringen skramlar med kvoteringsvapet mot näringslivet igen. Orsak: kvinnornas representation i börsbolagens styrelser minskar. Dramatiskt?

Knappast, tillbakagången är 0,4 procentenheter jämfört med förra året. Blotta faktum att utvecklingen visar minustecken kan förstås upplevas skämmigt, även med hänsyn till lågkonjunkturen och att företagen kanske har mer akuta bekymmer än jämställdheten i styrelsen att fokusera på. Men lite perspektiv och proportioner, tack!

1999 förargades jämställdhetsminister Margareta Winberg över att kvinnoandelen i bolagsstyrelserna var fem ynka procent. På eget bevåg osäkrade hon statsmaktens lagstiftningstvång framför ögonen på företagarna och hotade med kvotering.

I efterhand har Winberg medgett hon aldrig diskuterat utspelet med statsminister Göran Persson, eller någon i övriga S-regeringen. Winberg har också erkänt att Persson aldrig ville genomföra förslaget (Veckans Affärer Hållbarhet nr 5/2013). Fjorton år senare har dock betydligt fler höga klackar vandrat in i styrelserummen.

Om kvinnorna var 5 procent 1999 är de nu (trots årets marginella minskning) 22,3 procent, enligt Andra AP-fondens Kvinnoindex. Det är en substantiell positiv ökning och faktiskt nästan dubbelt så högt som EU:s genomsnitt. Dåligt?

Betänk att det handlar om en förändring av gamla ingrodda strukturer. Är det rimligt eller ens önskvärt att begära total revolution över en natt? Näringslivet förtjänar snarare beröm.

Sett till den generella trenden har våra bolag uppenbarligen tagit saken på allvar, vilket är utmärkt. Mångfaldens betydelse för goda affärer ska inte underskattas. Att utesluta begåvningskraften hos den halva av befolkningen som inte är manlig är enbart dumt och unket.

Den otålige kan naturligtvis likväl tycka att det gått för långsamt och fortsätta hoppas på lagstiftad kvotering, precis som radikalen Margareta Winberg. Pikant nog möter hon större gensvar hos Fredrik Reinfeldts regering än i Göran Perssons.

Mot bakgrund av det 0,4-procentiga kvinnobortfallet i bolagsstyrelserna förklarade jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) i onsdagens DN att ”kvoteringsbeslutet rycker närmare”. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) är inne på samma linje.

Tidigare har Alliansens mäktige finansminister Anders Borg i skarpa ordalag låtit förstå att en kvoteringslag kan bli aktuell. Norge har en sådan sedan ett antal år tillbaka, införd av en borgerlig regering. Är det den som lockar? I Norge måste bolagen ha minst 40 procent av vardera kön i styrelsen, annars blir företaget likviderat av staten!

Det kvoteringstvång av privat verksamhet som Reinfeldts statsråd viftar med, innebär principvidriga övergrepp både på äganderätten och näringsfriheten, fundamentala värden i ett fritt samhälle. Att Margareta Winberg inte ser något problematiskt i detta är en sak.

Men att icke-socialistiska ministrar inte heller gör det, måste sägas vara minst sagt anmärkningsvärt och oroväckande. Det är nästan som man önskar Göran Persson åter.

Flytta Reinfeldt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) har fått en utmärkt idé. Han vill att Diskrimineringsombudsmannen ska flytta från centrala Stockholm till någon förort, Tensta eller Rinkeby.

”Det viktiga är att samhällets institutioner finns närvarande där invånarna känner sig längst bort från samhället”, menar Ullenhag. Men varför ska bara myndigheter flytta?

Även regeringen med sina departement borde utlokaliseras. Dessa håller ju på att ockupera allt större delar av Stockholms innerstad för sina tydligen ständigt svällande behov.

Ett särskilt gott öga tycks man ha till att tränga ut enskilda medborgare och företag ur byggnaderna längs Drottninggatans promenadstråk. Sorgligast är väl att regeringskansliet sedan 1981 lagt beslag på det vackra venetianska jugendpalatset Rosenbad, uppfört 1902 av arkitekten Ferdinand Boberg.

Länge fanns under samma tak flera populära restauranger och kaféer, entrén låg på Strömgatan som då vimlade av glatt folkliv. I synnerhet var Rosenbad en omtyckt och uppsluppen träffpunkt för journalister, författare och andra kulturpersonligheter. Här kunde Zarah Leander ses dricka champagne och i festvåningen brukade Publicistklubben husera.

Begrunda skildringen av fotografen Harry Friberg som i Stieg Trenters deckarroman Eld i håg (1949) sitter till bords i det legendariska Grillrummet innan politikerna la sin döda hand över Rosenbad och låste dörrarna:

”Nu låg piggvaren på min tallrik. Hur kunde en så anskrämlig fisk smaka så utsökt… Gång efter annan drogs min blick bort till den bronsbruna fyrkantiga pelaren… jag tänkte på alla de journalistiska uppslag och litterära idéer som under decenniernas lopp stigit upp med tobaksröken och flaxat omkring under stuckrosetterna i det sjögröna taket.”

Ack, giv oss denna härlig tid åter! Reinfeldt & Co jobbar säkert lika bra, om inte bättre, i Flemingsberg.

Ensamma är vi svaga

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/6:Corren.

Skymtar vägs ände för den svenska alliansfriheten? Eller snarare allianslösheten, för att använda ett krassare och mindre skönmålande uttryck för samma gamla blågula säkerhetsdoktrin.

Insikten om att ensam inte är stark när det gäller försvaret av Sverige, tycks ju blivit allt mer spridd i takt med att verklighetens kalla realiteter trängt sig på. Främst två händelser har bidragit till en nyktrare syn under året.

Först tog ÖB Sverker Göranson bladet från munnen och talade klarspråk om vår hårt nedbantade militär. Den hade bara förmåga att i ett skarpt läge försvara Sverige i ungefär en vecka.

Och då givet förutsättningen att anfallet endast riktades mot ett begränsat mål, typ Stockholm. Resten av landet skulle alltså i ett sådant scenario tvingas att lämnas åt sitt öde.

Sedan kom avslöjandet att ryska bombplan simulerat angrepp mot svenskt territorium i påskas. Själva saknade vi beredskap att markera mot ryssarnas provokation och hävda vår integritet. Dyra JAS-plan stod fromt parkerade kvar på marken.

Istället var det pinsamt nog Natoplan från Baltikum som lyfte och gjorde jobbet att signalera närvaro i luften medan våra egna piloter firade helg.

Chock är kanske ett överdrivet ord, men dessa händelser blev ändå ett uppvaknande. Svagheten var och är besvärande. Ingen seriöst ansvarstagande politiker kan rimligen i längden acceptera att det spelas hasard med Sveriges säkerhet.

Utan fullgott skydd mot yttre hot naggas oundvikligen vår nationella självständighet i kanten. Makt måste alltid kunna mötas med motmakt, annars riskerar vi anpassning under diktat från främmande och mindre vänligt sinnade huvudstäder.

Implicit kan man också läsa in en sådan oro i försvarsberedningens betänkande som offentliggjordes häromveckan: ”Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning”.

Därför är det knappast en slump att KD nu öppnar för en utredning om svenskt Natomedlemskap. Måhända ingen valvinnare, men kan innebära en viktig förskjutning av debatten.

Centern tycker redan likadant. FP är uttalat Natopositivt, medan Moderaterna säger ja till Nato i princip men duckar för att driva frågan av någon slags märklig hänsyn till Socialdemokraternas inre våndor.

Sveriges största parti är tyvärr fortfarande mentalt låst av gamla neutralitetsdogmer, trots att man numera villigt bejakar nära samarbete med Natoländerna.

Dock vore det konstigt om den ökande medvetenheten om vårt lands sorgliga försvarssituation, kombinerat KD:s nya ställningstagande, inte skulle få S att åtminstone börja diskutera saken.

Som Folkbladets kloka chefredaktör Widar Andersson (S) nyligen formulerade det: ”Att vara med i samma försvarsklubb som Danmark och Norge; hur farligt kan det vara?”

Däremot kan det vara väldigt farligt att i ett utsatt läge sakna allierade och stå ensam utan garantier om hjälp.

Håll EU borta från vardagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Datumet i almanackan var 9 maj, 1950. Den franske utrikesministern Robert Schuman hade kallat till presskonferens med löftet om en ”kommuniké av största vikt”.

De församlade journalisterna behövde inte bli besvikna. Andra världskriget låg bara fem år bort i tiden. Minnet var färskt av slagfältens fasor och Hitlers terrorvälde i Europa.

Robert Schuman hade varit med förra gången också, under första världskriget 1914-18. Men då som tysk, eftersom han växte upp i provinsen Lothringen som Tyskland tagit från Frankrike efter sitt segerrika fälttåg på 1870-talet.

Vid Versaillesfreden 1919 var rollerna omvända och Lothringen återfick sitt franska namn Lorraine – vilket medförde att Schuman bytte fosterland på kuppen. Freden i Versailles hade dock blivit grogrunden för Hitlers väg till makten och ännu ett europeiskt blodbad.

Nu fick det vara nog, menade Schuman. För journalisterna presenterade han en sensationellt radikal försoningsplan. Frankrikes och Tysklands kol- och stålindustri utgjorde ”krigets livsnerv”, basen för de bägge arvfiendernas militära styrka.

Om man istället satte produktionen under gemensam kontroll kunde nya väpnade konflikter omöjliggöras.

Två år senare var kol- och stålunionen verklighet. Förutom Västtyskland och Frankrike anslöt sig Italien, Holland, Belgien och Luxemburg. Numera har unionens medlemsskara utökats till 27 länder, inklusive vårt eget, och kallas för EU.

Säga vad man vill, men gamle Robert Schuman har lyckats väldigt bra med sitt syfte. Att EU-staterna skulle skicka soldater mot varandra förefaller ju komplett otänkbart.

Ändå lär det knappast bli folkfest på den officiella Europadagen i morgon, till åminnelse av Schumans historiska kommuniké. I Sverige vill inte ens en majoritet av invånarna vara med längre, enligt SOM-institutets senaste undersökning.

Medlemskapet stöds bara av 42 procent, euron gillar endast 9 procent. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) kommenterade siffrorna i måndags med att hon vill återskapa förtroendet genom intensivare politisk debatt i EU-frågor och ”visa hur de påverkar oss i vår vardag”. Men det är väl just detta som är felet.

EU har säkrat freden och givit oss en inre marknad för fri rörlighet och handel. Kombinerat med värnet av mänskliga rättigheter är det en fantastisk prestation som gjort vår tillvaro tryggare och rikare.

Problemet är att EU utöver detta utvecklats till en byråkratisk koloss, ivrig att med sin ansiktslösa och ständigt svällande makt lägga sig i allt mer av människornas vardag.

Eurokrisen, där varenda regel för valutasamarbetet brutits, har inte hejdat ambitionerna. Utan tvärtom blivit en förevändning för att öka centraliseringen till Bryssels aristokrati av tjänstemän och ytterligare tunna ut demokratin. Är det konstigt att den folkliga skepsisen tilltar?

EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i enskilda människors liv. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för fredens och frihetens bevarande.

Kommer MP att bränna bron?

Publicerad den av
Svara

 Skrivit i Corren 18Corren./3:

”Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.” Orden är redan snudd på klassiska. Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev i DN 13/3 till justitieministern hade en emotionellt drabbande kraft som inte lämnade någon oberörd.

Khemiri beskrev med personlig, träffsäker precision upplevelsen av att särbehandlas enbart på grund av sitt utseende, hur det var att känna rasismen bränna in på bara huden. Anledningen var Beatrice Asks försvar av Reva, det omstridda projektet mellan polisen, Migrationsverket och Kriminalvården som syftar till att ”rättssäkert” och ”effektivt” spåra upp och avvisa papperslösa flyktingar.

I detta sammanhang bör en sak vara absolut klar: asylrätten måste värnas. Och det får en konsekvens. Nämligen att den person som befunnits sakna giltiga skäl för asyl inte kan stanna, hur önskvärt det än vore ur liberalt perspektiv med fri individuell rörlighet över gränserna.

Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills dess är det viktigt att vår, ändå förhållandevis generösa, asylrätt inte undergrävs och förlorar i legitimitet. Betänk att denna fråga handlar om något som bokstavligen kan betyda skillnaden mellan liv och död för medmänniskor på flykt undan krig och terror.

Med detta sagt, har mycket av kritiken mot Reva och justitieministern definitivt varit berättigad. Den motbjudande polisjakt på utlänningar utan uppehållstillstånd som skett i Stockholms tunnelbana tycks tyda på en förbluffande omdömesbrist och skrämmande känslolöshet i myndighetshanteringen.

Upprördheten, som fångades så väl i Khemiris artikel, blev massiv och fick även integrationsminister Erik Ullenhag (FP) att reagera: ”Är det så att människor med mörk hudfärg stoppas för ID-kontroll är det helt oacceptabelt”. Ja, något har verkligen gått snett om polisen misstänkliggör den svenska tillhörigheten hos folk på det enda kriteriet att de inte är rågblonda och blåögda. Man kan undra vad Ask då lägger i begreppet ”rättssäkert”.

Reva har inte bara skapat spänningar mellan regeringspartierna, utan även inom FP. Liberala ungdomsförbundet krävde nyligen att partiets hårdföra rättspolitiska talesman Johan Pehrson måste avgå, bland annat just för hans uppbackning av Asks olyckligt fungerande avvisningsapparat.

Än allvarligare är signalerna från Miljöpartiet, som nu hotar att dra sig ur den migrationspolitiska överenskommelse som slöts med Alliansen våren 2011.

Avsikten med denna var att isolera de främlingsfientliga Sverigedemokraterna från inflytande i en situation där regeringen förlorat sin tidigare riksdagsmajoritet. Tack vare MP:s stöd kunde exempelvis istället restriktionerna för arbetskraftinvandring lättas – vilket både SD, S och V dundrat mot.

Vad händer om MP använder Reva som motiv för att bränna bron till borgerligheten? Följden kan bli fatal för migrationspolitiken, liksom för möjligheten att bilda en stabil regering efter valet 2014 om SD stärks och inget av blocken vinner en klar seger.