Kategoriarkiv: Folkpartiet

För socialismen (4) Hans Bergström

Publicerad den av
Svara

Jag saknade verkligen Hans Bergström när han slutade som chefredaktör i Dagens Nyheter. Som liberal publicist och opinionsbildare är han huvudet högre än de flesta andra i sitt gebit. Inte minst spelade han en viktig roll som skarpslipad företrädare för kvalitativ, seriös nyhetsjournalistik – numera tyvärr en tilltagande bristvara i det svenska medialandskapet.  

Bergström är en man som vågar vara politiskt inkorrekt när så behövs. Trots Obamavågen, som svepte med hela det svenska etablissemanget på kuppen, gick Hans Bergström frimodigt mot strömmen och tog parti för republikanen John McCain inför det senaste amerikanska presidentvalet. Hans bok John McCain – en politisk biografi (Historiska Media, 2008) rekommenderas varmt. 

Inte ens Hans Bergström undkommer dock en plats i denna lilla ironiska serie. Bergström startade visserligen sin karriär på FPU:s vanligtvis trygga marker. Men detta var under 68-perioden då det liberala ungdomsförbundet leddes av den synnerligen vänsterorienterade Per Gahrton. 

Och som radikal gahrtonist var det näppeligen någon dåtida motsvarighet till John McCain som Hans Bergström tjusades av. 

Istället var det ingen mindre än Mao Zedong, som enligt Bergströms lyriska ordalag ”med stor framgång fört en politik för… att förbättra levnadsförhållandena för sitt folk och hos detta folk skapat en ny självrespekt och framstegsanda” (Liberal Debatt nr 5/1969).

Samma år skrev han i förordet till FPU:s debattantologi En liberal utrikessyn:

”Det ter sig ingalunda givet att ett demokratiskt system av västerländskt snitt i alla samhällen är den bästa lösningen. Enpartistater kan i vissa fall vara lika väl skickade att genomföra ytterst krävande uppgifter, samtidigt som medborgarna kan utöva ett betydande inflytande.”

Numera har Bergström funnit att västerländsk demokrati á la USA är den bästa lösningen. Han har till och med flyttat dit och blivit amerikansk medborgare. 

För socialismen (1) Marit Paulsen

Publicerad den av
Svara

Antag att kampanjfenomenet Marit Paulsen kandiderat till Europaparlamentet för vänsterpartiets räkning. Hemska tanke.

Då är det inte omöjligt att Lars Ohly – istället för folkpartiet – glatt kunnat sitta på stärkta positioner inför 2010 med ett succéval och tre EP-mandat i ryggen.

Marit som socialist? Ja, att hon förr om åren hade böjelser vänsterut är ingen hemlighet. Men det är ändå rätt kul när man råkar snubbla över gamla tvärsäkra formuleringar som denna i arkivet:

”Tyvärr är det så, mina mörkblåa högergubbar, att de flesta problem som vårt land, och världen i övrigt har, endast kan lösas med socialistiska medel.” (Aftonbladet 19/2 1973)

Lyckligtvis blev det så, att hon sedermera fann vägen till de blåa gubbarna Lars Leijonborg och Jan Björklund. Och nu är i färd med att avsocialisera EU:s problematiska jordbrukspolitik.

Det får gärna den mörkröda gubben Ohly sura över. 

Annat var det på Per Gahrtons tid…

Publicerad den av
Svara

Liberala ungdomsförbundet har kongressat i helgen och därtill valt en ny ordförande efter Frida Metso. Den som ska leda ungliberalerna mot valet nästa år är den 24-årige göteborgaren Adam Cwejman. 

Adam, who?

Säkert en duktig kille, men namnet är knappast bekant för bredare skaror utanför den intimare folkpartisfären. Ordförandebytet har heller inte orsakat någon vidare uppmärksamhet i medierna. 

Ett tecken på att dagens LUF blivit obetydligt och irrelevant i den politiska debatten? Eller – om man vill vara välvilligare – på att hälsan helt enkelt tiger still inom förbundet? 

Annat var det på Per Gahrtons tid.

Gahrton var ordförande i FPU (som LUF hette då) under värsta marxistvågen i decennieskiftet mellan 60- och 70-talet. FPU försökte fånga upp 68-epokens strömningar genom att etablera sig som ett radikalt, men icke-socialistiskt, alternativ så långt ut det bara gick att komma på den socialliberala vänsterflanken. 

Det innebar samtidigt en ständig kollisionskurs med folkpartiet. Strategin var mycket medveten från Gahrtons sida. ”Profilkonkurrens”, kallade han det. Nog för att ungdomsförbunden kan ta ut svängarna mer än sina moderpartier och även agera kompromisslösa ideologiska blåslampor.

Men i detta fall blev det snarare så att FPU försökte etablera en bild av hela den organiserade liberala rörelsen som väsentligen skiljde sig från vad folkpartiet stod för. Någon som helst beröring med moderaterna var det exempelvis inte tal om. Borgerlig samling? Inte en chans! 

Väljarna riskerade att varken veta ut eller in. 

Splittringstendenserna hängde i luften, relationerna mellan FPU:s och folkpartiets ledare var notoriskt usla. Sven Wedén kallade Gahrton för en ”lymmel”. Gunnar Helén skällde öppet ut FPU:arna på kongressen 1970 när dessa krävde uppslutning bakom den stalinistiska diktaturen i Nordvietnam under det pågående kriget i Sydostasien. ”Gå hem och läs historia”, röt Helén ilsket. 

Dessa spänningar var förstås tacksamt stoff för journalisterna. Rubrikerna blev så många att förbundet kunde bada i pressklipp. Men Gahrtons linje drev inte bara ungdomsförbundet och moderpartiet isär.

Även FPU var snart på väg att spricka. 

En avgörande stötesten blev Mellanösternpolitiken. FPU hyste traditionellt varma sympatier för Israel. Gahrton omfamnade dock i stort sett reservationslöst PLO i den fortlöpande konflikt som uppstått efter Sexdagarskriget 1967. En totalt omöjlig hållning för många.

När Gahrton ställde upp för nytt återval 1971 lanserades Lars Leijonborg som motkandidat av mer borgerligt orienterade ungliberaler. Polariseringen mellan de två falangerna tilltog dramatiskt. Det var som om Den Sista Striden var här.

Massmedias intresse ökade i samma takt. FPU-fighten hängde som en följetong på tidningarnas löpsedlar. Gahrton och Leijonborg fick till och med utkämpa en halvtimmes debatt mot varandra i TV innan kongressen. 

TV-kameror var även på plats under kongressdagarna. Stämningen var hätsk och upprörd. När krutröken lagt sig i talarstolen visade det sig att Leijonborg vunnit kampen om FPU med minsta möjliga marginal. 50-49 löd röstsiffrorna.

Enligt ryktet möjliggjordes Leijonborgs seger genom att ett Gahrtonvänligt ombud låstes in på en toalett under omröstningen!

Skaror av gahrtonister lämnade därefter FPU i bitter besvikelse. Jag har hört att hela distriktsexpeditioner övergavs så bokstavligt att inte ens stolar och bord fanns kvar. På något ställe i landet lär pengarna i distriktskassan ha skänkts till FNL.

Men FPU räddades i alla fall från Liberala studentförbundets öde. Där sadlade man om ideologiskt och blev uttalade socialister. Vart Gahrton senare själv tog vägen är nog inte obekant…

Såren efter denna stora oredans år i FPU märks ännu idag bland folk som engagerade sig i striden. 2001 gjorde jag en längre intervju med Per Ahlmark om hans politiska karriär. Vi satt på en krog i Gamla stan och jag ställde en fråga om vad han tyckte om Gahrton.

Ahlmark skrädde inte orden: 

”Per Gahrton förstörde folkpartiets ungdomsförbund. Jag hoppas att han nu också lyckas förstöra miljöpartiet på samma sätt.” 

Än lever Lenin – i Varberg

Publicerad den av
Svara

– Jag vet inte om luften börjar ta slut. Håller ni på att dö? Ge mig bara fem minuter till, säger Mattias Gardell och fortsätter ytterligare en halvtimme. 

De dryga 50 åhörarna som samlats på Hotell Gästis i Varberg verkar inte ta illa upp. Gardell, professor i religionsvetenskap, har bara för någon timme sedan anlänt från en konferens i Istanbul. Han ser knappast ut som någon professor. I sina svarta skinnbrallor liknar han snarare en lite äldre MC-knutte. 

En trave böcker med titeln Tortyrens återkomst ligger på ett bord bredvid. Det är Mattias Gardells senaste verk och är även temat på hans föredrag denna varma, soliga söndagskväll. Skoningslöst skärskådar han den amerikanska Bushadministrationens terroristjakt efter 11/9, övergreppen i Abu Ghraibfängelset och rättsvidrigheterna på Guantánamobasen. 

Det är en ”olydig” debattör som talar. En debattör som verkar i Jan Myrdals ”samhällskritiska och upproriska tradition”. Därför har Gardell precis tilldelats Myrdalssällskapets omdebatterade Leninpris på 100.000 kronor, det första i ordningen. Prissumman är donerad av Lasse Diding, Hotell Gästis ägare. 

– Jag är hemskt ledsen att jag pratade så himla länge. Men nu pratar jag inte mer. Frågor? 

Gardell plockar ihop sina papper och tar sig outtröttligt an den diskussionssugna publiken. På eftersitsen bjuds det på mat, vin och konjak för Myrdalssällskapets medlemmar medan mörkret sänker sig över hustaken i Varbergs centrum. 

Jag passar på att byta några ord med den olydigt prisbelönte. 

Vad har du för uppfattning om Jan Myrdal? 

– Jag har stor respekt för Myrdals encyklopediska kunnande. Vi är inte överens politiskt i alla frågor. Men jag umgås med många som jag inte är överens med, säger Gardell som benämner sig själv frihetlig socialist. 

Leninpriset som du fått ikväll väckte en del kritisk debatt i medierna. 

– Priset anspelar på det gamla Leninpriset som fanns i Sovjetunionen. Bland andra Picasso och Nelson Mandela fick det. Nu är det Mattias Gardell och det är helt okej att vara i det sällskapet. För övrigt är det Lasse Diding som står bakom Leninpriset numera. Mig veterligen hyser han inga politiska fångar. Bara betalande gäster på sitt hotell! 

Vad tycker du förresten om hotellet? 

– Det är ett underbart hotell. Jag visste inte att en sån här miljö existerade! 

Och nog är det en annorlunda miljö. Det är så långt från vanliga sterila hotell man kan komma med sina labyrintiska trappor och korridorer. På väggarna hänger mexikanska och ryska revolutionsaffischer, porträtt av Mao och Che Guevara. 

Inredningen är en skattkammare av udda och intressanta prylar. Kakburkar från 30-talet, en jukebox av märket Rock-Ola, uppstoppade djur, etc. För att inte tala om alla dessa bokhyllor som finns i varenda vrå, till och med på toaletterna. Antalet böcker uppgår till runt 10.000-15.000. Varje gäst kan fritt plocka med en bok hem. 

Mest imponerande är dock Leninbadet i källaren. En helkaklad kuranläggning med hetbassäng, fotbad, ångbastu, relaxrum och massageutrymmen. Den ryske revolutionsledaren är ständigt närvarande i form av byster, målningar och profilbilder. Hela rasket är inspirerat av ett ställe i St Petersburg, där Lenin brukade koppla av de hektiska åren 1917-18. 

– Allt jag gjort på hotellet är lite tvärtom. Alla spa brukar se ut på samma sätt. Men vad man än tycker om mitt spa så kan jag garantera att man aldrig sett något liknande, säger Lasse Diding. 

Han är 68-aktivisten som tog över Gästis i slutet av 80-talet efter att tidigare arbetat som lärare. Successivt utvecklade Diding hotellet till sin egen högst personliga skapelse. Men egentligen var Didings motiv att kunna ägna mera tid åt sina böcker. 

– Det viktiga för mig var läsandet. Hotellet gick bra därför att jag inte tog det så allvarligt. Utan att jag själv tänkte på det blev hotellet mitt livsprojekt. 

Hur går det ihop att vara både kommunist och företagare? 

– Även när jag var lärare var jag tvungen att anpassa mig till det här samhället. Visst driver jag kommersiell verksamhet, men det finns gränser… Jag är fanatiker, manisk samlare och lever intensivt med det jag gör, men är samtidigt väldigt omhändertagande om min personal. 

Men att instifta ett pris i Lenins namn? Det är knappast den mest politiskt korrekta personen att hylla år 2009. 

– De historiska fakta som kommit fram om Lenin är inte annorlunda än de som fanns på 70-talet. Då var det en ära att få ett Leninpris, medan det var pinsamt att få ett pris av kungen. Lenin drog Ryssland ur första världskriget och räddade miljoner liv. Om man säger att Lenin var en mördare, vad säger man då om Nobel och dynamiten, eller om Gustav III och slaveriet? Mördarpris? Det är helt absurt och säger mer om tiden vi lever i än om Lenin. 

Varför har du engagerat dig i Myrdalsällskapet? 

– Jag är uppvuxen med Jan Myrdal och hans böcker. Han har betytt mycket för mig. Under FNL-rörelsens tid var han oerhört uppburen. När Vietnamnaktivisterna sedan gjorde upp med sin ungdom distanserade de sig från honom. Begick fadermord kan man säga. Men många yngre idag läser honom på nytt, som Erik Wijk och Åsa Linderborg. 

Naturligtvis är även Jan Myrdal himself närvarande på Gästis denna afton. Jag hittar honom i hotellets bekväma röksalong med ett glas vin. Själv bolmar han dock inte. 

– Jag slutade röka 1970. Annars hade jag inte klarat mig. Förr rökte jag jävligt mycket. 

Vi börjar prata om hans bok En illojal europés bekännelser, som jag nyligen läst med stor behållning. 

– Jag är glad över att du tycker om den. Främst var den ett psykologiskt projekt. Jag står för allt jag har skrivit, i sin tid. 

Du har sagt att ”i princip har jag alltid haft rätt”. Vidhåller du det? 

– Ja. Men i sin tid. Sen kan man alltid ändra uppfattning. 

 Lenin? 

– Oerhört fascinerande. Han dog alldeles för tidigt. 

Om du betraktar din egen position som ikon för den svenska vänstern? 

– Jag vet inte om jag är någon ikon. Jag tycker mest att jag har försökt vara förnuftig och resonerat. 

Många liberaler som förre FP-ledaren Per Ahlmark har kritiserat dig och dina åsikter mycket hårt genom åren. Hur har du tagit det? 

– Jag har ingen känsla av att Ahlmark egentligen läst mig. Hade han bara varit mindre skrikig… Det är inte så att jag hatar eller fördömer politiska meningsmotståndare. Man behöver inte vara direkta dödsfiender. Men tror inte att Ahlmark ens skulle vilja vara i samma rum som mig. 

När du blev pensionär 1993 gav du ut boken ”Inför nedräkningen”. Men idag är du över 80 år och förefaller ännu still going strong med nya böcker, artiklar och föredrag. 

– Ja, men man har ju råkat ut för ett och annat. Jag ramlade för ett tag sedan och låg på sjukhus i en vecka. Man blir äldre och trögare. Men man jobbar på! 

(Borås Tidning 2009-06-15)

Tafsa inte på våran Selma!

Publicerad den av
Svara

Vi umgås med henne dagligen, tant Selma. Hon som i päls och överdådig hatt pryder våra 20-kronorssedlar.Men läser vi henne fortfarande? Tveklöst. Så länge det finns böcker kommer Selma Lagerlöf (1858-1940) med all säkerhet att behålla positionen som en av våra främsta berättare. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsarn av Portugallien och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är och förblir odödliga klassiker. Inte endast i provinsiell mening, utan även internationellt.

Otaliga är de människor i fjärran länder som fått sin Sverigebild präglad av Nils Holgersson. Däribland den japanske författaren Kenzaburo Oe, som när han fick nobelpriset i litteratur 1994 passade på att vallfärda till Selma Lagerlöfs familjegård Mårbacka.

Historien om Nils Holgerssons äventyrliga flygfärd på gåsen Mårtens rygg har fått ett kulturellt inflytande som knappast går att överskatta. Som Göran Hägg noterar i sin fina översikt Den svenska litteraturhistorien (1996): ”Vi är från modern populärlitteratur vana vid talande djur. Idén kom från Rudyard Kiplings djungelberättelser, men Selma Lagerlöf gav det hela dess definitiva form. Disney vore otänkbar utan henne”. Onekligen något att tänka på nästa gång Kalle Anka kvackar i TV-rutan.

Tyvärr är det inte ovanligt att stora konstnärer också är politiska idioter. Vi har diktaturkramare som Harold Pinter, Jan Myrdal, Knut Hamsun, P O Enquist, Ezra Pound – för att bara nämna några i en lång och sorglig rad. Och Selma Lagerlöf? Ja, hon skulle platsat fint i sverigedemokraterna om hon levt idag. 

Det hävdade i alla fall partisekreteraren Björn Söder när han äntrade talarstolen på sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlstad förra våren. Björn Söder är en av arkitekterna bakom senare tids strävan att snygga upp sverigedemokraternas fasad i syfte att göra partiets främlingsfientliga budskap mer aptitligt för väljarkåren.

Ett återkommande inslag i denna PR-offensiv är att försöka associera sverigedemokraterna med folkkära ikoner ur vårt gemensamma förflutna. Bland andra har den gamle landsfadern Per Albin Hansson fått ”förmånen” att byta parti dryga 60 år efter sin död. Hans vision om folkhemmet påstås rimma bättre med sverigedemokraternas ideal än med vad dagens socialdemokrater står för. 

Selma Lagerlöf är ytterligare ett exempel på samma slags postuma tvångsrekrytering. Enligt Björn Söder skulle den världsberömda författarinnan varit en god sverigedemokrat på grund av hennes ”betoning av hembygden och den folkliga kulturen”. 

Dylika omfamningar är givetvis lätta att göra när personerna i fråga sedan länge saknar egna möjligheter att värja sig. I Selma Lagerlöfs fall räknar sverigedemokraterna uppenbarligen även med att den breda allmänheten numera är gravt okunniga om hennes verkliga politiska övertygelser. Dessvärre kan partiet möjligen kalkylera rätt på den punkten. 

När Selma Lagerlöfs liv och verk skildras är det nämligen sällan, och då ofta bara marginellt, som hennes starka samhällsengagemang lyfts fram i ljuset. Förutom författarskapet tycks det mest som hennes sexuella läggning intresserar dagens levnadstecknare (tag bara tevedramat Selma med Helena Bergström i huvudrollen som SVT sände i julas). Med ett sådant skevt perspektiv lämnas fältet fritt för ideologiska kidnappningar av det slag som sverigedemokraterna med ogenerad fräckhet ägnar sig åt. Ty vilka är de att svepa sig i Selma Lagerlöfs mantel? 

Om något var hon snarare svuren motståndare till de unkna idéer som detta lilla otäcka parti baserar sin existens på. Inte minst vi liberaler bör höja rösten till hennes försvar. Selma Lagerlöf var ju en brinnande humanist, som mycket aktivt deltog i kampen för att påverka samhällsutvecklingen i socialliberal riktning. 

Hon stod på barrikaden för kvinnlig rösträtt i Sverige, slöt upp bakom Norge under unionskrisen och hävdade även Finlands rätt till nationellt oberoende. 1916 gick hon in som medlem i Frisinnade landsföreningen. Hemma i Värmland var hon ledamot av Östra Ämterviks kommunfullmäktige. När trycket från nazismens och kommunismens framgångar i början av 30-talet krävde en liberal kraftsamling, blev Selma Lagerlöf en av initiativtagarna till det moderna folkpartiets bildande. 

Vad som kan vara särskilt värt att påminna om ett år som detta med val till Europaparlamentet, är att Selma Lagerlöf även hann med att så ett frö till EU:s uppkomst. Efter det att kanonerna äntligen tystnat på första världskrigets slagfält i november 1918, försökte dåtidens statsmän förhindra nya katastrofer genom ett system av kollektiv säkerhet, vars hörnstenar utgjordes av fredstraktaten i Versailles och det nybildade Nationernas Förbund (FN:s föregångare).

Helt otillräckligt, ansåg en framsynt österrikisk greve vid namn Richard von Coudenhove-Kalergi. Som garant för fred och harmoni mellan folken behövdes radikalare grepp: en europeisk federation. 1923 gav Coudenhove-Kalergi ut boken Paneuropa, där han pläderade för ett demokratiskt enande av Europas länder. Tanken samlade många entusiastiska anhängare. En var Selma Lagerlöf, som menade att greven från Österrike var ett ”geni”.   

När den paneuropeiska rörelsen höll sin andra kongress i Berlin 1930 var Selma Lagerlöf inbjuden, men av hälsoskäl förhindrad att närvara. Istället telegraferade hon följde rader till deltagarna: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod. Vilken vagga för nytt hopp!”

Tragiskt nog skulle det krävas ett ännu blodigare världskrig innan idén om ett slags Europas Förenta Stater bar frukt. Selma Lagerlöf hann inte uppleva födelsen av det som skulle bli våra dagars EU. Men visst är det ironiskt att de hätska EU-motståndarna i sverigedemokraterna vill göra anspråk på just henne – en profilerad europafederalistisk pionjär. Visst älskade hon sin svenska hembygd, precis som de flesta av oss. Inte blev hon någon inkrökt vulgärnationell flaggviftare för det. 

Ironiskt är förstås även att Selma Lagerlöfs ansikte pryder den svenska tjugolappen. Själv hade hon naturligtvis föredragit att handla med euro.

(Frisinnad Tidskrift nr 3/2009)

Folkpartiet tyst om förintelseförnekare

Publicerad den av
Svara

Fransmannen Robert Faurisson kallar sig historierevisionist. Det gör alla som tillhör hans krets. Men någon revision av historien är det inte frågan om. Utan illasinnad förnekelse.

Robert Faurisson är nämligen sedan 70-talet en ledande propagandist för ståndpunkten att nazisternas folkmord på sex miljoner judar under andra världskriget aldrig ägt rum.

Argumentationen för denna bisarra tes är ofta förrädiskt skickligt upplagd. Pseudovetenskapliga resonemang blandas med ett myller av detaljerade faktapåståenden och källhänvisningar i floder. Syftet med revisionisternas verksamhet är att åter göra antisemitismen rumsren och rehabilitera nazismen som politisk ideologi.

Förnekelsen av Förintelsen är heller inget marginalfenomen, utan numera en veritabel industri av världsomspännande karaktär.

Reaktionerna var också mycket starka när Robert Faurisson i början av 90-talet bjöds in till Sverige av nynazisten Ahmed Rami, mannen bakom Radio Islam. Händelsen uppmärksammades stort i medierna.

Ledarskribenter, kulturdebattörer och politiker närmast tävlade i att uttrycka avsky och fördömanden. Sverige vägrade visa tolerans mot intoleransen, vilket förstås var en utmärkt och nödvändig demonstration.

Men varför reagerade ingen i början av mars 2007? Då var Robert Faurisson på en flera dagars propagandaturné i Sverige för att lansera sin bok Mitt liv som revisionist, vilken översatts och utgivits av det nazistiska bokförlaget Logik.

Faurisson besökte Stockholm, Göteborg och Malmö på möten arrangerade av den svenska extremhögern. Trots avslöjande reportage i den antirasistiska tidskriften Expo var intresset obefintligt denna gång.

Journalisterna brydde sig inte. Kulturfolket teg. Och om det fanns någon upprördhet bland representanterna för våra riksdagspartier doldes den i så fall väl. Medge att det är förvånande.

De senaste åren har vi haft breda informationskampanjer om Förintelsen, det har varit flera internationella förintelsekonferenser i Stockholm, en särskild myndighet har inrättats (Forum för levande historia), Förintelsen har fått en minnesdag i almanackan.

Ändå denna likgiltighet när grundläggande värden utmanas i vår egen tid, i vårt eget land.

I NU nr 5/07 fanns en artikel som uppmärksammade årets minnesdag över nazismens offer. Den 27 januari hade offentliga framträdanden gjorts av ledande folkpartister som Lars Leijonborg, Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Fredrik Malm.

Som goda liberaler har samtliga visat prov på ett djupt och långvarigt engagemang i kampen mot antisemitismen och dess företrädare. Jag har därför lite svårt att begripa att inte ens folkpartiet lyfte ett finger när en av världens mest beryktade förintelseförnekare någon månad senare spred sina groteska lögner i Sveriges tre största städer.

Tystnaden är väl knappast det bästa sättet att bemöta figurer som Robert Faurisson – eller?

(NU 2007-04-05)

Karl Staaff i repris

Publicerad den av
Svara

I minnesreportagen kring vår fallne statsminister Olof Palme har helt riktigt påpekats att det fanns kretsar som inte bara avskydde hans politik, utan även hans person. Och att det spreds illvilligt förtal om Palme på vissa högborgerliga middagsbjudningar är ingen hemlighet.

Detta motbjudande, infama skvaller är dock noll och intet mot vad som drabbade statsminister Karl Staaff i 1900-talets början.

Staaff var liberal. Han slogs för införandet av allmän rösträtt, ville omvandla Sverige till en konstitutionell monarki av brittiskt snitt, var skeptisk till den dåvarande rustningsfebern i Europa och murade grunden till folkhemmet genom sociala reformer som den första folkpensionen.

Detta program medförde att Karl Staaff utsattes för våldsamma smädeskampanjer. Staaff beskylldes för att vara en mutkolv, mörka sin egentliga politik att låta ryssarna ta över Sverige, och som kronan på verket sades Staaff även vara homosexuell (oerhört graverande på 1910-talet).

Det såldes till och med askkoppar, formade efter Staaffs ansiktsdrag, där hans fiender kunde släcka sina brinnande cigarrer i den hatade liberalens ögon. Bakom hetspropagandan stod den gamla reaktionära herremannaklassen, som såg sin nedärvda kontroll över statsapparaten hotad.

De fruktade förnyelsens vindar, blotta tanken att tvingas ge upp greppet om maktens förgyllda privilegier gjorde dem både vilsna och rädda.

Ungefär som situationen är för dagens tröttkörda och idémässigt tomma socialdemokrati, som för första gången på evigheter utmanas på allvar om platsen vid köttgrytorna. Reaktionen är talande.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt anklagas inte bara för att ha en dold, kallhamrad agenda bakom den mjukare politik han officiellt står för. Hans person smutskastas i en illasinnad mejlkampanj, som spåras till det socialdemokratiska partihögkvarteret.

Partistyrelsen skickar runt bildmaterial där Reinfeldt framställs som ett varulvsmonster. En SSU-ombudsman lägger ut fejkade valaffischer på nätet med Reinfeldt som pedofil.

Fler exempel lär vi nog få se framöver. Ty så agerar desperata herremän när marken gungar under deras fötter. Karl Staaff skulle känt igen sig.

(Borås Tidning 2006-03-01)

Konsten att skapa en härdsmälta

Publicerad den av
Svara

Att Sverige skulle satsa på kärnkraft fanns det under efterkrigstiden en kompakt politisk enighet om. Moderniseringen av samhället krävde ett ständigt ökat behov av el, i kombination med vattenkraften föreföll kärnkraft som en idealisk energikälla. Därmed kunde vi också minska beroendet av kol och olja från utlandet.

Men det politiska samförståndet sprack i början av 70-talet, när fysikprofessorn Hannes Alfvén höll ett apokalyptiskt tal om atomenergins fasor på centerstämman i Luleå. Thorbjörn Fälldin svalde Alfvéns domedagspredikan med hull och hår. Med den nyfrälstes iver lovade centerledaren att ”stoppa marschen in i kärnkraftssamhället”. Det blev centerns stora slagnummer i valrörelsen 1976.

Fälldin var kompromisslös i frågan: ”ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag är beredd att dagtinga med min övertygelse”. 

Det kategoriska uttalandet ansågs ha bidragit till att socialdemokraterna tvingades lämna regeringstaburetterna för första gången på 44 år.

Moderaterna och folkpartiet delade dock inte Fälldins avesion för kärnkraftsproducerad elektricitet. Den andra reaktorn i Barsebäck stod klar för laddning. Att lägga ned den ansåg både Gösta Bohman och Per Ahlmark vara oacceptabel kapitalförstöring. Efter valsegern vägrade de att godkänna Fälldin som statsminister om han inte gav med sig. Och Fälldin dagtingade.

”Det största sveket i svensk politisk historia”, utropade en bitter Olof Palme från sin nya oppositionsbänk i riksdagen.

Kärnkraftsutbyggnaden fortsatte alltså, men centern krånglade och våndades svårt. Koalitionen sprack 1978. Den nye fp-ledaren Ola Ullsten bildade därpå – med stöd av socialdemokraterna – en egen minoritetsregering, vars främsta uppgift skulle vara att lösa energifrågan.

Våren 1979 hade Ullsten en proposition färdig, där tanken på kärnkraftens avveckling avvisades, men att programmet skulle begränsas till tolv reaktorer. Moderaterna och socialdemokraterna signalerade stöd. Därmed kunde saken varit ur världen.

Innan propositionen hann behandlas av riksdagen, inträffade emellertid ett tillbud i det amerikanska kärnkraftverket i Harrisburg. Ingen människa dog eller skadades, men i den alarmistiska stämning som piskades fram av medierna tvärvände den tidigare kärnkraftsentusiasten Palme.

Han var rädd att Harrisburgolyckan skulle förstöra socialdemokraternas chanser att ro hem det förestående riksdagsvalet. ”Jag tänker inte offra proletariatet på kärnkraften en gång till”, erkände Palme för journalisten Dieter Strand.

Taktiskt handlade det om att temporärt desarmera den besvärliga frågan. Under det som gått till historien som ”den galna onsdagen” krävde Palme överraskande att en folkomröstning skulle utlysas till mars 1980. Så blev det också (även om Palmes kalkyl sprack – de borgerliga vann valet 79 ändå). Men omröstningen blev en märklig tillställning. Ingen politiker vågade utmana den uppskrämda opinionen med att försvara kärnkraften.

De väljare som till äventyrs var positivt inställda till denna energikälla, fick titta i månen efter ett alternativ att rösta på. Det enda som erbjöds väljarkåren var snabb eller långsam avveckling.

Linje 1, som moderaterna stod bakom, fick 18,9 procent av rösterna. Denna innebar att de reaktorer som ännu inte var byggda (av sammanlagt 12 planerade) skulle färdigställas. Därefter skulle hela kärnkraftsprogrammet läggas ned ”i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd”.

Det var också vad folkpartiet och socialdemokraterna tyckte. Men Ullsten och Palme ville inte kampanja på gator och torg med ”högerspöket” Bohman. Därför hittade de på en lång rad av ytterligare villkor, som de visste att moderaterna inte kunde godta (exempelvis att kärnkraftverk inte fick ägas av privata intressen) . Därmed var linje 2 född, som erhöll 39,1 procent.

Centern och kommunisterna kamperade ihop i linje 3, (38,7 procent) vilken krävde omedelbart stopp för all vidare utbyggnad. De reaktorer som redan hunnit tas i drift skulle läggas ned inom högst tio år. Riksdagen korade linje 2 som knapp vinnare och tolkade resultatet som att kärnkraften skulle vara ett minne blott 2010. Årtalet hade inte funnits på någon valsedel, men Palme var djupt oroad över de splittringstendenser inom rörelsen som blottats under folkomröstningskampanjen.

Ledande socialdemokrater som Alva Myrdal och Inga Thorsson hade propagerat för linje 3. Alltså var Palme tvungen att ge dem ett köttben för att de skulle hålla sig lugna. År 2010 lät bra i sammanhanget, även om det officiellt påstods att tidpunkten motiverades av kärnkraftverkens tekniska livslängd. (En ren bluff kan tilläggas, så länge det är ekonomiskt rimligt med underhåll och återinvesteringar kan våra reaktorer köras i princip hur länge som helst – dessa har också trimmats under årens lopp för att ge högre effekt).

Så skapades den politiska härdsmälta som sedan dess har fördummat energidebatten i Sverige. Det har ofta talats om kärnkraftens oåterkallerliga avveckling, men atomenergin är märkvärdigt seglivad. Endast en reaktor (i Barsebäck) har stängts, detta som ett bondeoffer till centern när Göran Persson behövde dess parlamentariska stöd.

Nu är det vänsterpartiet och miljöpartiet som skall betalas för att de agerat stödhjul till socialdemokraterna. Ytterligare en i den långa raden av avvecklingsplaner väntas att presenteras denna månad. Men hur länge skall det destruktiva arvet från Palmeepokens cyniska taktiserande fortsätta att sabotera möjligheterna till en rationell svensk energipolitik?

För tjugo år sedan kommenterade Gösta Bohman den olycksaliga kärnkraftsomröstningen i sin bok Maktskifte:

”Lika väl som både folk och politiker snabbt kom till insikt om att vänstertrafik på våra vägar inte hör hemma i Sverige, lika väl borde förståelse vinnas för att inhemska miljövänliga och billiga energikällor är att föredra framför miljöfarliga och dyra importerade bränslen. Omvändelsen kommer, var så säker!”

Nu tycks Bohmans förutsägelse vara på väg att slå in. Folkpartiet har som första parti uttalat att folkomröstningen 1980 skall läggas till handlingarna, precis som 1967 blev fallet med högertrafikomröstningen anno 1955. De blygsamma bidragen från sol och vind kan aldrig ersätta kärnkraftens roll i den moderna elprodutionen.

Att satsa på olja och fossilgas (vilket regeringen är i färd med) ökar miljöförstöringen och driver på växthuseffekten. Istället bör vi ta lärdom från Finland och inte bara behålla kärnkraften, utan även bygga nya reaktorer vid behov. Tillväxten, välfärden och miljön är för viktiga områden för att äventyras av kortsiktiga politiker som prioriterar spelet om makten högre än omsorgen om landet.

(Borås Tidning 2004-04-07)

Ljuv musik från vänster

Publicerad den av
Svara

I alla dessa år har jag kölhalat vänsterpartiets företrädare, på alla upptänkliga sätt misskrediterat deras åsikter och motiv. Och så läser jag om den avgående partiledarvikarien Ulla Hoffmann i Svenska Dagbladet.

Som vanligt pratar hon politik helt uppåt väggarna, men vem bryr sig om sådana perifera saker?

Ty på den i sammanhanget otippade frågan om bästa hårdsrocksband, svarar hon kompromisslöst: ”Deep Purple! Jag hörde dem första gången i början på 1970-talet, sedan dess har de suttit i ryggmärgen. Nu i höstas var de i Sverige igen. Jag var där förstås, och rockade loss i flera timmar”.

Hela min världsbild rasar samman. Hoffmann, det är ju en kvinna med klös och utsökt omdöme. En själsfrände!

Alf Svensson däremot, som annars är en hyvens man, gjorde mig som ung och inbiten Purplediggare djupt besviken när han kastade ur sig följande ord i Expressen den 17 mars 1985: ”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse”.

Även Svenssons borgerliga bröder i folkpartiet har en vissen attityd till elgitarrer och Marshallstackar. ”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det i fp:s programskrift En liberal kultursyn (1970).

Eller som förre fp-ledaren Per Ahlmark uttryckte det i boken Fritt sinne (sic!) 1992: ”Den här musiken blir knappast älskad för sin egen skull, alltså våldtar den. Idag kan man knappast gå in i en butik i Stockholm utan att bli beskjuten av industriellt producerade popackord”.

Men hetsen mot populärmusiken, det är ju en gammal vals.

”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, menade lektor Erik Walles, författare till hatskriften Jazzen anfaller (1946).

Kom tillbaka Ulla Hoffmann, allt är förlåtet!

(Borås Tidning 2004-02-21)