Kategoriarkiv: Folkpartiet

Om Jasenko Selimovic, Israel och Folkpartiet

Publicerad den av
57

Inför det borgerliga segervalet 1976 spred Folkpartiet en broschyr med titeln Att inte svika Israel. Där stod bland annat: 

”Under den hets mot Israel som nu bedrivs på så många håll i världen måste vårt land visa sin solidaritet med den demokrati som lever under ständigt hot om angrepp och utplåning. Vår vänskap till staten Israel får aldrig svikas hur rika och mäktiga som Israels fiender än blir… Vi får inte tveka att fördöma dem där hemma som hukar eller tystnar när Israel är i fara.”

Orden har inte mist sin aktualitet. Då som nu står Israel under hot från terrorister och diktaturregimer, vars mål är den judiska statens förintelse. Då som nu pågår i omvärlden en hets mot Israel, som inte sällan får antisemitiska uttryck. Då som nu prövas valörerna hos våra politiska partier när det gäller denna avgörande moraliska testfråga: synen på Israel, Mellanösterns enda demokrati och världens enda judiska stat. 

Men vilka politiker kommer inför 2010 års val att mana till solidaritet med Israel och varna för antisemitismens förbannelser? Vilka partier är att lita på när grundläggande värden utmanas? 

Hur är det med Folkpartiet självt numera? Det finns dessvärre skäl för viss tveksamhet. I Göteborg har partiet nominerat tidigare Radioteaterchefen Jasenko Selimovic som riksdagskandidat. Efter att nyligen ha gjort succé i det interna provvalet har Selimovic mycket goda möjligheter att bli medlem av Folkpartiets riksdagsgrupp nästa år. 

I den liberala tidskriften NU (nr 48/2009) understryker Jasenko Selimovic att han bland annat känner sig lockad att syssla med utrikesfrågor. Men vilka är då hans värderingar när det gäller Israel?

Jag har själv en bakgrund som aktiv Israelvän och den senaste tiden har det droppat in flera oroliga frågor i min mailbox från gamla vänner som känner djupt för den judiska staten. De brukar rösta på Folkpartiet eftersom inget annat parti varit så tydligt när det gäller försvaret av Israel och dess rätt att existera. Men säger de: hur går detta ihop med att låta Jasenko Selimovic göra kometkarriär i Folkpartiet?

Efter att ha granskat det hela kan jag inte låta bli att dela deras oro. Jasenko Selimovic har offentligen under flera år redovisat en syn på den judiska staten, som knappast är förenlig med liberala traditioner på området. Att rikta legitim och berättigad kritik mot Israels politik i olika sammanhang är förstås en sak. Många är vi som exempelvis känner stark motvilja mot bosättningarna på Västbanken.

Men Jasenko Selimovic har gång på gång uttryckt en oförsonlighet, vilken måste betecknas som rent fientlig mot den judiska staten som sådan. Ta bara hans krönika i tidskriften Fokus nr 5/2007. Med utgångspunkt från Förintelsen skriver där Selmovic:

”Orättvisor som man uthärdat i det förflutna kan lätt förvandlas till en aggressiv besatthet att inte bli offer igen och utnyttjas för att rättfärdiga ‘preventiva krig’ och egna övergrepp, vilka Serbien och Israel är exempel på. Förmodligen två av de platser där man minns sin egen historia bäst i världen. Och där man just i det minnet hämtar näring till nästa konflikt.”

Mycket kan man förvisso tycka om Israel och dess tragiska historiska erfarenheter. Men att låta påskina att den judiska staten är en lika god kålsupare som Serbien! Ett land som utlöst den blodigaste konflikten i Europa sedan andra världskriget och medvetet piskat fram folkmord på hundratusentals oskyldiga människor?!

Menar verkligen Selimovic att Israels ledare drivs av samma ”aggressiva besatthet” som de serbnationalister vilka gjort sig skyldiga till otaliga bestialiska övergrepp på Balkan? Uppenbarligen.

Ty beakta bara hur Selimovic sammanfattade världsläget i Göteborgs-Posten den 22/12 2001. Där slog han fast som ett ”faktum” att ”Israel aldrig har varit mer irrationellt, mer upphetsat och mer erövringssuget än under Sharons ledning”. Parallellen till krigsförbrytare som Slobodan Milosevic, Ratko Mladic eller Radovan Karadžić är inte långt borta. Vilka känslor vädjas det till genom en sådan demonisering? 

Jasenko Selimovic stannar dock inte här. I Göteborgs-Posten den 4/5 2002 vägrade han att godta Israels existensberättigande. Det var nämligen omöjligt att förena fred och demokrati i Mellanöstern med idén om en judisk stat – vars fundament tydligen är byggt på rasism: 

”För israeler kommer freden att kräva ett tydligt ställningstagande: är Israel ett religiöst projekt eller en sekulär stat? Vill de vara en judisk stat – som just därför inte kan vara en demokrati, eller en demokrati – som just därför inte kan vara enbart judisk. För att bli en demokrati måste nämligen Israel ge palestinierna samma rättigheter som judar och därmed upphöra att vara en judisk stat. Israelerna har aldrig tidigare gjort detta val, men om det nu görs kommer det att tvinga fram ett slut på Israels rasistiska politik gentemot palestinierna…”

Slutsatsen är given. Israel bör upplösas. För att framtvinga denna så kallade fredslösning krävde han i samma artikel att Sverige skulle ”betala sitt pris” genom ”hotet om ekonomisk blockad och bojkott” mot den judiska staten. 

I ljuset av ovanstående övertygelser blir man faktiskt ganska betänksam över vilka motiv Jasenko Selimovic egentligen hade, när han den 8/9 2007 ansvarade Radioteaterns uppsättning av pjäsen Sex nakna judar (av Ricki Neuman och Lars Norén). På SR:s hemsida presenterades verket i följande ordalag:

”Sex judar. En är innerligt trött på Förintelsen. En annan på Israel. En tredje har förgiftade barn. Medan en fjärde skiter blankt i Kosher. En femte älskar att tjäna pengar. Och en sjätte kan inte komma över att hans oomskurna snopp är fulare än pappans. Judarna är nakna.”

Ursprungligen välkomnade jag att Selimovic anslöt sig till den liberala rörelsen. Han har gjort många berömvärd insatser för svenskt kulturliv och skulle med sina erfarenheter kunna bli en stor tillgång för Folkpartiet.

Nu är jag dock inte alls lika säker längre. Ett klargörande från Jasenko Selimovic om han vidhåller sina Israelfientliga åsikter vore nog på sin plats. Det skulle även vara klädsamt med ett besked från liberalerna i Göteborg – står de fast vid att Folkpartiet inte ska svika Israel? Eller föredrar de istället att huka och tystna? 

Fel att kasta igen dörren på Mona

Publicerad den av
1

Hur motbjudande tanken än är, så pekar trenden mot att Sverigedemokraterna forcerar riksdagsspärren nästa höst. Sedan partiledaren Jimmie Åkesson fick slunga ut sitt hat mot muslimer på debattplats i Aftonbladet, tycks SD ha parkerat sig på en nivå strax över fyra procent i opinionsmätningarna (vad är det egentligen för stämningar som gror i folkdjupet?). 

Risken att vi får ett främlingsfientligt parti som vågmästare efter nästa val är därmed överhängande. Hur göra då? Förre statsministern Ingvar Carlsson (S) rekommenderar en blocköverskridande regering. Hans tidigare skyddsling och kronprinsessa Mona Sahlin är beredd att verkställa. I dagens DN säger hon rent ut:

Inget annat än en majoritetsregering är acceptabelt. Med de utmaningar som Sverige står inför de kommande åren vore det politisk katastrof med en minoritetsregering som är beroende av Sverigedemokraterna… Men jag ser inte Moderaterna som deltagare i en bred regering, i första hand är det Folkpartiet och Centern som är aktuella.

Jag tycker Mona Sahlin agerar moget och ansvarsfullt här. Hotet från SD är en realitet och väljarna har rätt att få veta vilka alternativ som gäller om olyckan skulle vara framme. 

Om Sahlin är redo att hänga av Vänsterpartiet är det knappast att sörja. Att Moderaterna inte ska vara med – trots att de faktiskt sakpolitiskt står närmare S numera – är riktigt. En stor koalition S + M vore kvävande för hela det politiska fältet. Liknande erfarenheter från Tyskland manar inte till efterföljd. S + FP + C + MP är förvisso ingen optimal lösning. Men ändå, givet situationen, en rimlig väg att gå. 

Dock har Folkpartiets och Centerns partisekreterare så gott som omedelbart slagit igen dörren i ansiktet på Sahlin. De bägge är förstås måna om att inte skapa sprickor inom Alliansen. Taktiskt vill man inte göra några utfästelser som hotar den samlade borgerlighetens trovärdighet.

Jag kan förstå detta. Men hukandet är samtidigt ett underbetyg åt rationaliteten i det svenska politiska samtalet. När valörerna prövas måste seriösa partier kunna handla med landets och demokratins bästa för ögonen. Väljarna får heller inte ses som enfaldiga barn, oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Den enda plan B som vädrats från borgerligheten hittills, är lite löst snack om att försöka fånga in Miljöpartiet som stödhjul åt Reinfeldt & Co. Svagt, diffust och föga respektingivande – dessutom är hela upplägget redan avfärdat av de gröna språkrören. 

Beredskap att bygga en fastare bro över blockgränsen i orostider borde åtminstone finnas hos ett konstruktivt idéparti som Folkpartiet. Om jag känner den reflekterande, kloke socialliberale partisekreteraren Erik Ullenhag rätt så är det nog vad han ärligen tycker också. 

Alltså: avvisa inte Sahlins regeringsalternativ. Men kräv gärna Jan Björklund som statsminister…

Par i grått

Publicerad den av
Svara

Fredrik Reinfeldt var helnöjd efter att ha lyckats sy ihop EU-ländernas olika viljor till det gemensamma beslutet. Han gick till och med ut på en pub i Bryssel och firade genom att skål i öl med EU-kommissionens José Manuel Barroso. 

Frågan är hur många andra än de närmast berörda som har anledning att slå klackarna i taket. Utnämningen av den belgiske premiärministern Herman Van Rompuy till EU:s president framstår snarare som en stor gäspning. 

Inte heller upphöjelsen av Cathrine Ashton (tidigare brittisk labourminister, idag handelskommissionär) till EU:s gemensamma utrikesminister var någon kioskvältare. 

Två gråa, för de flesta helt okända personer – därtill oprövade i de stora sammanhangen – ska alltså vara EU:s ansikten på den globala arenan. Det är ingen djärv gissning att de kommer att stå sig slätt i jämförelse med aktörer som USA:s Barack Obama eller Kinas Hu Jintao. Men det är tydligen så EU-ländernas elit vill ha det.

Utnämningarna bör den klassiska kompromissens sämsta drag över sig. Ett starkt, karismatiskt namn som Tony Blair som EU-president hade väsentligt kunnat öka unionens prestige och tyngd. Men samtidigt hade han naturligtvis riskerat att kvadda egot hos självmedvetena europeiska ledare som Nicolas Sarkozy eller Angela Merkel, vilka absolut inte vill stå i skuggan av någon.

Hellre då en visionslös medelmåtta som alla kunde acceptera utan knot: Van Rompuy. 

Vill man vara elak skulle man kunna säga att Van Rompuy tycks som en spegling av Reinfeldt själv: en lagom anonym, kameralaktig och förvaltningsinriktad regeringschef från ett litet EU-land. 

EU tog ett steg framåt med Lissabonfördraget, men halkade genast en bit bakåt igen. Processen känns igen från förr. Det är ju inte sällan framsteg i EU:s utveckling möts av en rekyl. Men ska man ändå var lite optimistisk kanske det finns skäl att instämma i DN:s huvudledare den 21/11. Tidningen kommenterade det nya lågprofilerade EU-paret  Van Rompuy 0ch Ashton med att föräntningarna är så låga på dem att de har goda chanser att överraska. 

En person som däremot definitivt har möjligheter att komma bättre till sin rätt är Cecilia Malmström (FP). I alliansregeringen har hon inte gjort mycket väsen av sig, nog främst på grund av att posten som Europaminister ter sig ganska substanslös (vad gör egentligen en Europaminister på dagarna?).

Men som EU-kommissionär efter Margot Wallström ska hon säkert kunna blommat ut och göra större politiska avtryck än sin svenske föregångare.

Lär av skräckexemplet Majakovskij

Publicerad den av
Svara

Nästa vecka har Folkpartiet landsmöte i Växjö. Inför denna sammankomst har man utlyst ett samråd bland distrikten för att uppdatera och komplettera partiets kulturpolitiska program. Bland annat finns förslag om att införa en ”kulturkanon” efter dansk förebild. Sedan tidigare har Folkpartiet också tagit beslut om att införa en svensk litteraturkanon. 

Att främja läsningen av längre texter av reflekterande karaktär är särskilt betydelsefullt idag med internets utbredning. Datorskärmarna ger bevisligen sämre läsförståelse än vad som är fallet på tryckt papper, och fragmentiseringen i informationsflödet medför även nedsatt koncentrationsförmåga.

Att vissa skolor – som friskolan Galären i Karlskrona – kastar ut läroböckerna till förmån för datorer är enbart dumt. Nu mer än någonsin bör istället skolan hålla fast vid boken.

Dock är tanken på en s.k. litteraturkanon en dålig idé. Att staten skulle adla vissa litterära verk som Stora Nödvändiga Klassiker är inte bara uttryck för motbjudande kulturkonserverande dirigism, utan också sannolikt direkt kontraproduktivt. Det vore som att dra gadden ur författare som Strindberg eller Söderberg. 

Majakovskij, ihjälkramad av staten

Vladimir Majakovskijs öde förskräcker. Efter sitt tragiska självmord 1930 blev denne briljante och nyskapande ryske poet utsedd till statlig författarikon i Sovjetunionen. Gator och torg döptes efter honom, statens kulturpolitiker hyllande honom i alla möjliga sammanhang, i skolorna måste varenda elev tugga sig igenom Majakovskijs dikter.

Följden? Idag är Majakovskij så död man kan bli hemmavid, ingen ryss läser honom frivilligt. Det är utomlands han har sin publik numera, bland dem som sluppit utsättas för kanoniseringen!

Litteraturen får alltså inte bli behandlad som vore den någon slags kulturell kostcirkel, sanktionerad av Socialstyrelsen. Tvärtom måste levande litteratur få vara lite farlig och outsideraktig.

Folkpartiet har tagit striden för att höja lärarnas status och kompetens. Då borde partiet också med varm hand kunna ge dessa förtroendet att förmedla ingångarna till litteraturens värld utan statliga pekpinnar. En litteraturkanon är dessutom överflödig, eftersom en sådan redan existerar – fast på ett informellt och amöbaaktigt plan. Som sådan gör den sig också bäst. 

Samma sak gäller idén om en kulturkanon. Danmarks modell är ingenting att eftersträva. Den danska regeringens initiativ tillkom i en kontext av nationell självtillräcklighet och speglade de tendenser av främlingsrädsla som uppstått i samhället. Varför ska Folkpartiet fiska i dessa grumliga vatten?

Sverige har redan institutioner för att värna kulturarvet och behålla trådarna bakåt. Men vad tror man sig uppnå genom att i en statlig katalogaria förklara Carl Larsson som Den Store Målaren? Eller Öyvind Fahlström som Den Store Avantgardisten? Eller peka ut Glimmingehus i Skåne som En Väldigt Viktig Historisk Byggnad?

En sådan kulturkanon blir lätt bara en utmaning av löjet, och snarast en återgång till hur Carl David af Wirsén och Fredrik Böök brukade se på saken i 1900-talets början.

Då är det bättre att staten intresserar sig för det svenska kulturarvet på riktigt. Som att anslå medel till underhåll av just Glimmingehus, vilken i likhet med många andra kulturhistoriska byggnadsverk snart riskerar att bli ruiner. Det fysiska förfallet har på otaliga håll nått närmast alarmerande proportioner. 

Folkpartiet har många goda idéer på kulturpolitikens område, men när det gäller ”kanonerna” hoppas jag att man tänker om. 

SD-ledare: ”Islam är långt värre än nazism och kommunism””

Publicerad den av
1

Förra måndagen (19/10) fick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson publicera en brett uppslagen debattartikel i Aftonbladet, där han påstod att den muslimska invandringen till Europa representerade:

”…vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Debattartikelns nakna avsky mot mulismer ansågs visa att SD nu kastat masken och öppet blottade sin verkliga rasistiska natur.

Åkessons muslimattack väckte så stort uppseende att moderatledaren Fredrik Reinfeldt till sist tvingades bekänna färg om hur han skulle ställa sig om SD blev vågmästare i riksdagen efter nästa val: 

”Jag tänker inte försätta mig i ett läge där jag blir beroende av Sverigedemokraterna eller ger dem något inflytande. Vi tänker inte hamna i ett läge där vi behöver aktivt röststöd av SD för att fortsätta regera Sverige.” (SvD 23/10)

I samma veva friade Folkpartiets Jan Björklund till Miljöpartiet som ett tänkbart stödhjul åt den borgerliga alliansen om olyckan skulle vara framme. Miljöpartisterna var dock inte roade av utsikten att agera röstunderlag åt en moderatledd regering. Och så rullade debatten på med spekulationer om diverse regeringsalternativ, kombinerat med närmast yrvakna fördömanden av SD:s islamfientlighet. 

Men Jimmie Åkessons brutala åsikter om ”det muslimiska hotet” som triggade igång förra veckans debattstorm utgjorde ingen nyhet. Detta fascistiska synsätt var redan etablerat i SD:s partistyrelse. 

Där sitter Richard Jomshof, som dessutom ingår i SD:s innersta kärna tillsammans med Åkesson, partisekreteraren Björn Söder och pressekreteraren Mattias Karlsson. Detta ”de fyras gäng” är hjärnorna bakom SD:s strategi och mobilisering de senaste åren. 

Jimmie Åkessons argumenterade helt i samma anda som Richard Jomshof gjorde på sin egen blogg den 28/9 – alltså redan tre veckor innan Åkessons famösa artikel i Aftonbladet. 

Så här skrev då Jomshof om islams framväxt, vilken ansågs innebära:

”…en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.”

Richard Jomshof avslutade sitt blogginlägg med följande ord:

”Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att ”fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”

Alltså. Observera hur grovt alla människor med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar nazisterna. Därmed lämnas också fältet fritt för radikala lösningar – notera: ”om ingenting drastiskt görs”.

Vad brukar sådant betyda när fascister är i farten?

Fråga judarna. 

Mona Sahlin hycklar om SD

Publicerad den av
2

Hotet om att Sverigedemokraterna inte bara ska komma in i riksdagen, utan även bli vågmästare efter valet nästa år, hänger som ett svart moln över det politiska landskapet. 

Om det värsta blir verklighet ställs både den borgerliga alliansens, liksom den rödgröna trepartikartellens, mödosamt utmejslade planer på huvudet. Hur ska de anständiga partierna hantera en sådan situation? 

Från Socialdemokraternas sida har beskedet till väljarna varit glasklart. När Mona Sahlin talade i Almedalen den 8 juli förra året slog hon fast:

”Aldrig gör vi oss beroende av ett parti som SD – i någon politisk församling, någonstans, någon gång.” 

Även den 2 juli i år när Sahlin framträdde på samma plats, förkunnade hon:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, någonstans, någonsin, någon gång göra oss beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Budskapet upprepades ånyo i samma reservationslösa ordalag av Sahlin under sitt sommartal i Nacka den 15 augusti:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Inte en millimeters utrymme för tvivel, alltså. I de beslutande församlingar där Socialdemokraterna är representerade – oavsett om det är riksdag, kommunfullmäktige eller landsting – ska det vara totalt otänkbart för Monas Sahlins parti att gå i armkrok med SD. 

All heder till henne för detta. I Aftonbladet idag (20/10) låter Sahlin även meddela att hon är öppen för en blocköverskridande regeringskonstellation om de främlingsfientliga Sverigedemokraterna får en utslagsgivande roll i riksdagen 2010:

”Jag säger nej till samarbete med odemokratiska partier, men inget av de andra partierna i riksdagen är odemokratiska.”

Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet förklarar sig tydligt stå på samma linje som Sahlin. Mycket bra. Dåligt uppsminkade fascister som SD, vilka hetsar mot muslimer i termer snarlika 30- och 40-talens judefientliga hatpropaganda, ska inte ges något inflytande över regeringsmakten i Sverige. 

Hur är det då på den borgerliga planhalvan? Tyvärr har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) satt i system att offentligt vara notoriskt oklar på denna avgörande punkt. Kommer en eventuell borgerlig minoritetsregering efter valet 2010 att luta sig mot SD eller inte? 

Att låta den frågeställningen sväva i dimma är inte bara ett svek mot väljarna. Utan lämnar också fältet fritt för gnagande misstankar om hur pass engagerad borgerligheten egentligen är i kampen mot intoleransens mörkermän. Man saknar onekligen en idéburen företrädare av Bengt Westerbergs kaliber på detta område. 

Enligt vad en källa i Folkpartiets riksdagsgrupp nyligen sade mig, har det aldrig ens seriöst diskuterats vilka handlingsvägar som kan bli aktuella om SD tar plats som riksdagens vågmästare. Uppenbarligen litas det på att detta otäcka scenario ändå inte kommer att inträffa. En ganska vågad nonchalans. Någon slags beredskap borde man väl ändå rimligen kunna begära?

Men snack – eller inte snack – om hypotetiska situationer är en sak. Hur partierna handlar i skarpa lägen är en annan. Trots Mona Sahlins kategoriska uttalanden och Fredrik Reinfeldts fluffiga undanflykter kan vi redan nu dra vissa slutsatser om vad deras ord är värda.

I vissa kommuner är ju SD vågmästare. Som exempelvis i Karlskrona, där SD har hela åtta mandat och de fyra borgerliga partierna jämte Miljöpartiet försökt styra i minoritet sedan valet 2006. Det har ärligt talat gått ganska knackigt. Det politiska klimatet mellan borgerligheten och Socialdemokratin är sedan länge förgiftat, misstron från bägge håll är kraftig. 

För att bryta dödläget satte sig kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) i förhandlingar med SD:s gruppledare Richard Jomshof hösten 2007. Moderaterna i Karlskrona sökte alltså aktivt stöd från SD. Men tvingades abrupt avbryta alltihop. Från Stockholm kom nämligen en otvetydig order från Fredrik Reinfeldt: inga överenskommelser med SD!

I Trelleborg råder en liknande parlamentarisk situation. SD är vågmästare, en borgerlig allians med Moderaterna i spetsen regerar sedan förra valet i minoritet. Pressad av lågkonjunkturens risiga ekonomi föreslog nyligen den styrande alliansen att skolmaten på gymnasiet skulle avgiftsbeläggas. 

Det ledde förstås till protester från eleverna. Men också till att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fann varandra. För några veckor sedan gick oppositionsrådet Catherine Persson (S) arm i arm med SD:s lokala representanter i ett demonstrationståg genom staden. 

Tillsammans har S och SD majoritet i fullmäktige. Under gårdagens sammanträde när avgiftsfrågan diskuterades, avlöste de bägge partierna varandra i talarstolen med gemensam kritik mot alliansens sparförslag. 

Trelleborgs Allehanda ger idag en ögonblicksbild av stämningen: 

”Åhörarplatserna i Trelleborgssalen på Parken var välfyllda. Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas argument för att skrota avgiften följdes av applåder.”

Samstämmigheten i debatten utmynnade i votering, där S och SD röstade ihop för att fälla borgerlighetens skolmatsavgift. Röstsiffrorna blev triumfatoriska 29-22 i Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas favör. 

Till Trelleborgs Allehanda kommenterade Folkpartiets Lars Hemzelius efteråt: 

”Det är ju märkligt att Mona Sahlin har sagt att Socialdemokraterna aldrig någonsin ska samarbeta med Sverigedemokraterna och att man sen ändå gör det i Trelleborg.”

Exakt! Jämför exemplen från Karlskrona och Trelleborg. Vem är det som då har störst trovärdighet i hur SD ska behandlas: Sahlin eller Reinfeldt? Den saken tål att tänkas på… 

Folkpartisten Ingmar Bergman

Publicerad den av
1

I SVT:s Debatt sitter regissören Jasenko Selimovic och pratar om sitt beslut att kandidera till riksdagen. Medlemsavgift till Folkpartiet betalade han häromdagen.

Medan jag ser Selimovic i rutan, håller jag av en ren slump Jörn Donners nya bok i handen. Titeln är Ingmar Bergman: PM.

Det är en personlig skildring av Donners relation till Bergman. Själv har jag precis kommit till sidan 34 i boken.

Någon kan ju försöka räkna ut oddsen för detta sammanträffande.

Men under tiden jag hör Selimovics utläggningar från teven sveper mina ögon genom Donners text. Och plötsligt har jag svårt att ta situationen på fullt allvar. Förbluffad läser jag igenom det aktuella avsnittet igen.

Jodå. Där står det, svart på vitt. Jasenko Selimovic är i finast tänkbara sällskap. Även den store demonregissören Ingmar Bergman var på ålderns höst medlem i Folkpartiet.

Bergman hade tidigare sympatiserat med Socialdemokraterna. Men när han blev gripen på Dramaten för misstänkt skattebrott 1976 blev det tvärt slut på den politiska romansen.

Enligt Donner berättade Ingmar Bergman 1997 att han formellt anslutit sig till Folkpartiet. Fast motiveringen bakom detta engagemang är kanske inte helt smickrande.

För den förvånade författaren förklarar Bergman sin uppfattning om partiet:

”Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.

Varför i helvete har du en Morris? sa jag.

Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i folkpartiet.”

Camilla Lindberg – en liberal Engelbrekt

Publicerad den av
Svara

I Dagens Nyheters kulturdel läser jag en essä av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson där han bland annat skriver:

”Demokrati är inte bara en form för att styra utan också ett sätt att engagera människor: resonera, ifrågasätta, utmana konventioner, renodla där det är bäst, splittra där det är nödvändigt”.

Essän (publicerad 30/9) handlar egentligen om de intellektuellas roll i samhället – den från partiband fristående kultureliten. Men jag tycker att citatet ovan också ger en utmärkt bild av politikern Camilla Lindbergs credo. 

Som riksdagsledamot för Folkpartiet är hon inte bara en kugge i det offentliga maktmaskineriet. Hon är även en inspirerande, idéburen liberal med kurage att ta strid när avgörande värden sätts på spel.

Det bevisade hon med all önskvärd tydlighet den 18 juni 2008. Som enda borgerliga riksdagsledamot röstade hon nej till FRA-lagen. Den var undermåligt utformad och tog inte tillräcklig hänsyn till människors personliga integritet, tyckte hon. Och stod för det.

Igår träffade jag Camilla Lindberg när hon besökte Karlskrona och berättade om sina upplevelser från de stormiga dagarna förra sommaren. Hon konstaterade att både regering och riksdag underskattat opinionen mot den kontroversiella FRA-lagen. Inte sedan Vietnamkriget har någon fråga väckt sådan vrede i folkdjupet.

På sätt och vis räddade hon Folkpartiets heder. Det fanns i alla fall någon i riksdagsgruppen som förstod det tvingande behovet av att värna medborgarrätten – ett klassiskt liberalt profilområde…

Trots att regeringspiskan ven för att tvinga in dissidenterna i ledet, var Camilla Lindberg beredd att betala priset för sin övertygelse:

”Efter mitt nej, trodde jag aldrig att jag skulle kunna komma tillbaka till riksdagen.”

Men även om partiledningen surade (”fast jag tror ändå att Jan Björklund blev lite stolt över mig”) fick hon desto handfastare bevis på väljarnas uppskattning.

”Det blev Europarekord i blomsterbombning. Det vällde in buketter till mitt riksdagsrum, 328 stycken till slut. Och folk skickade nallebjörnar, hemmastickade halsdukar och allt möjligt.”

Tack vare det massiva trycket utifrån och Camilla Lindbergs motstånd tvingades FRA-lagen ändras på 15 punkter. En ny votering sker den 14 oktober. Hon är inte helt nöjd med utformningen, men tycker ändå att lagen i dess nuvarande version blivit klart bättre.

Camilla Lindberg inger hopp. Genom sitt agerande har hon bevisat vad kombinationen personlig karaktär, ideologisk kompass och politiskt mod betyder. Vi skulle utan tvekan behöva fler förtroendevalda som henne – i alla partier.

Dock värjer hon sig mot översvallande beröm och hjältehyllningar. Detta är en kvinna med fötterna på jorden, väl medveten om politikens realiteter:

”Jag hade inte så mycket att förlora. Jag var ny i Folkpartiet och hade bara suttit i riksdagen under två år. Hade jag varit mer insyltad och haft massa fina uppdrag skulle det kanske inte varit lika självklart att rösta nej.”

Fast jag undrar det. Camilla Lindberg representerar ju Dalarna på riksdagsbänken. Folkpartidistriktet hemmavid stod unisont bakom henne när det gällde. Liberaler från Engelbrekts gamla trakter knäcker man inte så lätt!

Hellre riksdagen än teatern

Publicerad den av
Svara

”Om man vill påverka och förändra ett samhälle är riksdagen en mycket bättre plats än medier eller teater.”

Jasenko Selimovic, chef för Radioteatern, förklarar varför han ställer upp i Folkpartiets provval till riksdagslistan för Göteborg (DN 30/9).

Lycka till, Selimovic! I dessa cyniska tider är det befriande med någon som faktiskt verkar övertygad om att vårt baktalade parlament fortfarande kan utgöra en viktig, progressiv arena. 

Till frisinnets försvar

Publicerad den av
1

Den frisinnade profilen Roland Utbult lämnar folkpartiet och går över till kristdemokraterna. I tidningen Dagens nätupplaga förklarar han avhoppet enligt följande:

 Jag utgår från mina kristna värderingar och faktum är att det numera bara finns ett parti, som hämtar sina grundvärderingar i den kristna idétraditionen. I Folkpartiet hade frisinnet en stor betydelse fram till 1970-talet, men har det inte på samma sätt längre.

Om Roland Utbults uttåg är symptomatiskt för frisinnets försvagning inom den organiserade svenska liberalismen är det mycket beklagligt. Och oroväckande.

Personligen är jag inte kristen. Jag har ingen religiös trosbekännelse alls, utan är snarare att beteckna som fullblodsateist. Det spelar i sammanhanget ingen roll.

Som socialliberal hyser jag både djupaste respekt och varmaste sympati för det frisinnade idéarv, vilket de facto utgör en omistlig del av folkpartiets värderingsbas.

Det är vanligt att okunniga röster betecknar frisinnet som något slags särgruppering eller falang inom folkpartiet. Men som Ingemar Eliasson skriver i antologin Värde och värdighet (1997) apropå försöken att skilja socialliberalism och frisinne åt:

De är sammanvävda med varandra som varpen med väften i en tät textil. Ta bort det ena och väven faller sönder.

Det är ingen dum formulering. Själv skulle jag säga att frisinnet utgör mycket av folkpartiets hjärta och själ. 

Här finns en folkrörelseanknytning och ett medborgerligt gräsrotsperspektiv, som annars saknas inom den akademiska storstadsliberalism med vilken frisinnet legerades ihop med till folkpartiet 1934. 

Här finns en ofta uppfriskande socialpolitisk reformistisk radikalitet, ett starkt engagemang för samhällets utsatta och glömda grupper, en djupt känd solidaritet med folken i tredje världens u-länder och en bergfast övertygelse om den judiska staten Israels rätt att existera. 

Traditionellt sett har frisinnet aldrig varit särskilt opportunt, eller tenderat att ryggradslöst böja sig för vartåt dagspolitikens vindar tillfälligtvis blåser. Människor som bärs av idealism och en säker inre kompass gör ju sällan det. De står kvar, de kämpar på.

Måhända är deras skara inte iögonfallande stor. Men utan dem vore världen en väsentligt sämre plats att vistas i.

En sak är vilket fall glasklar. Ett marginaliserat frisinne skulle ej enbart göra folkpartiet väsentligt svagare och mindre vitalt. Det skulle även medföra att borgerligheten – ja svensk politik överhuvud – blev fattigare, kallare och gråare.