Kategoriarkiv: Folkpartiet

Hur högt pris tänker Birgitta Ohlsson betala?

Publicerad den av
2

I början av veckan utsågs Birgitta Ohlsson (FP) till EU-minister. De första orden i hennes första pressmeddelande som statsråd löd:

”EU är vårt viktigaste utrikespolitiska verktyg och ska vara en stark röst för frihet i världen.

En stark röst för frihet och mänskliga rättigheter har Birgitta Ohlsson själv varit både i Liberala Ungdomsförbundet och i Folkpartiet. Men blir hon det när det nu är på allvar i regeringen? 

Frågan ställs på sin spets med statliga Rymdbolagets försäljning av övervakningsutrustning till Libyen, en av världens mest repressiva tyrannier. Handelsminister Ewa Björling (M) prisar affären (läs här).

Bakgrunden är att Khadaffiregimen har ett avtal med EU-landet Italien att stoppa flyktingar från att komma till Europa. Teknik från svenska Rymdbolaget ska enligt den officiella förklaringen hindra ”flyktingsmugglare”. I praktiken: att låsa in redan utsatta och desperata människor ännu hårdare i Khadaffis gangsterstat. 

Att Moderaterna genom Ewa Björling uppenbarligen tycker att detta är rimligt och bra är illa nog. Men vad säger den nya EU-ministern med sitt brinnande engagemang för liberala värderingar och principer? Då regeringen är kollektivt ansvarig för sina beslut, blir även Folkpartiet och Birgitta Ohlsson medskyldiga i godkännandet av Rymdbolagets skandalaffär med Libyen. 

Är det ett pris som Birgitta Ohlsson stillatigande tänker betala för statsrådstaburetten? Poängen med liberala värderingar och principer är ju annars att man bör stå för dem. I synnerhet när frihet och mänskliga rättigheter sätts på spel. 

Birgitta Ohlsson – rätt person på fel post

Publicerad den av
1

Egentligen är det kuriöst att regeringen anser sig behöva en särskild EU-minister. Vilka specifika ärenden ska denne hantera? Naturligen borde EU-relaterade frågor kunna skötas av vanliga fackministrar när det gäller den löpande ruljansen, medan tyngre spörsmål faller på utrikesministerns eller statsministerns bord.

Eller är det främst opinionsbildning man tänkt sig att EU-ministern ska pyssla med? I så fall känns det onekligen som ett politiskt fattigdomsbevis. Vårt land har trots allt varit med i unionen sedan 1995. 

Nå, eftersom statsrådsposten ändå blivit ledig efter den anonyme Cecilia Malmströms befordran till EU-kommissionär, känns ändå valet av hennes efterträdare riktigt spännande. Folkpartiets Birgitta Ohlsson kan man ju verkligen inte anklaga för att vara en grå strukturtapet. Tvärtom.

Hon är snarare av ett virke som blivit allt ovanligare inom svensk politik numera. Idéburen, frispråkig, intressant, välformulerad – och kontroversiell. Även om Birgitta Ohlsson garanterat inte stod högst på listan av Jan Björklunds kandidater, har hon alla förutsättningar att bli en välbehövlig krydda i regeringen. EU-ministernposten må i realiteten vara en ganska tom affär. Men känner jag Ohlsson rätt kan hon nog utnyttja den som plattform till starkare profilering av viktiga liberala krav.

Dit hör avskaffandet av EU:s bisarra jordbrukspolitik och skarpare fokus på mänskliga rättigheter, både inom och utom EU. Två frågor som Ohlsson också själv säger sig vilja prioritera. Utmärkt! Men hennes gamla snack om kvotering kan vi gärna slippa i fortsättningen.

Folkpartiet vädrar ut epoken Leijonborg?

Publicerad den av
Svara

”Folkpartiet liberalerna kommer inte att följa trenden att anpassa budskapet efter opinionen utan vi ska möta väljarna med en tydlig förändringsagenda i höstens val.”

Erik Ullenhag, partisekreterare (FP), skriver på Aftonbladet Debatt om sin plan för hur folket ska vinnas 2010. 

Intressant. Ska vi tolka detta som en markering att FP nu förändrar agendan från Lars ”Leijonkungen” Leijonborgs dagar med utspel i stilen språktest för invandrare, övergångsregler mot ”social turism” från EU-staterna i öst, sänkt straffmyndighetsålder och automatisk utvisning av människor utan svenskt medborgarskap som begår brott?

Låt Cecilia Malmström bli den siste EU-ministern

Publicerad den av
2

Folkpartiets Cecilia Malmström klarade av allt att döma Europaparlamentets utfrågning med glans. Som ansvarig EU-kommissionär för asylfrågor, invandring och brottsbekämpning gör hon sig nog bra. Jag har i alla fall inga skäl att betvivla motsatsen.

Fast påminner Cecilia Malmström ändå inte lite om Margot Wallström? Mycket sympatisk, varm, trevlig. Ger ett habilt intryck. Men sen kommer man till frågan om vad hon egentligen gjort för politiska avtryck. Rent konkret, alltså. Och då tar det liksom stopp.

I Wallströms fall erinrar jag mig att hon fick igenom någon slags kemikalielagstiftning när hon var miljökommissionär. Efter det är det tyvärr blankt. När det gäller Cecilia Malmström kommer jag inte på ett ringaste skvatt.

Jo, javisst. Det är ju sant. Som Europaparlamentariker höll hon på med en namninsamling för att fimpa flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg. Men det får väl räknas mer som ett massmedialt jippo. 

Och så har Malmström då varit svensk EU-minister sedan 2006. Det ska dock inte hållas emot henne. Ty det är snarare ämbetet i sig som förefaller tämligen hopplöst. Vad gör en EU-minister om dagarna? Vilka är uppgifterna? Beställa och kommentera opinionsundersökningar? Någon som vet? 

Nu snackas det om att Malmströms energiske FP-kollega Birgitta Ohlsson borde få överta posten som EU-minister. Jag hoppas inte det.

Förvisso vore det väldigt roligt om Ohlsson – en sann, skarpslipad politisk profil – fick sätta mera liberal färg på regeringen. Inte som EU-minister dock, eftersom ingen borde utses till EU-minister. Ett sådant statsråd är rimligen helt överflödigt.

Vi är medlemmar i en union, där EU och Sverige är intimt inflätade med varandra på oräkneliga områden (kanske för många, rent av). Det är en chimär att EU-frågor i vardagspolitiken längre kan skiljas ut och läggas på ett särskilt bord. Således är det naturligare att varje departement med sina vanliga fackministrar sköter den löpande ruljansen – utan att någon klistrig EU-minister ska dyka upp som gubben (eller tanten) i lådan och försöka hitta på något. 

Cecilia Malmström har ändå säkert gjort så gott som hon har kunnat. Låt henne nu gå vidare in i historien som Sveriges sista enskilt EU-ansvariga statsråd. Jag tror faktiskt hon att som övertygad Europavän skulle gilla det själv.

Dags för Alliansen att satsa på en gemensam valsedel?

Publicerad den av
Svara

För några år sedan genomgick Centern en lovande återfödelse. Det storstädades plötsligt på bondeloftet. Ut åkte resterna av den förvirrade epoken Olof Johansson med böjelse för antimodernism, landsbygdsromantik och 50-talsnostalgiskt armkrokande med Socialdemokraternas Göran Persson. 

Istället tonade Centern fram som borgerlighetens vassaste systemkritiker och verkade vilja bli ett mer liberalt alternativ än både Folkpartiet och Moderaterna. Maud Olofsson spelade därtill en viktig roll i alliansbygget, som kom att försätta det rödgröna vänsterblocket i opposition vid valet 2006. 

Men tiden i regeringen har uppenbart kramat musten ur Centern. Partiets trovärdighet bland yngre liberala storstadsväljare föll med de patetiska tårarna på Fredrik Federleys kinder, när han i riksdagens talarstol hulkande förklarade sig tvungen att rösta ja till den kontroversiella FRA-lagen. 

Maud Olofsson har heller inte varit någon jublande succé som näringsminister. Hennes angrepp på Vattenfall nyligen blottade en politiker som föreföll både okunnig och tunn.

Därtill har hon fått klä skott för att GM tröttnat på det eviga sorgebarnet Saab, fastän regeringen saklig sett gjort helt rätt som vägrat rädda den sedan länge undergångsmärkta biltillverkaren i Trollhättan.

En politisk räddningsplanka kunde varit klimatfrågan, där Centern borde haft chansen att dra nytta av sin inarbetade miljöprofil. Istället är det Miljöpartiet som lyckats profitera på den debatten. Miljöminister Andreas Carlgren tycks lika borta från banan som Centerns övriga ministrar. 

Kraschen i Expressen/Demoskops senaste opinionsundersökning är stenhård och bekräftar det deppiga läget. Centern ligger nere för räkning på 3,1 procent, och skulle alltså inte ens komma in i riksdagens om det vore val idag. Även Kristdemokraterna hamnar strax under spärren med 3,9 procent. Göran Hägglunds kampanj för ”verklighetens folk” tycks inte ha slagit an bland verklighetens väljare. Också Folkpartiet backar något, men har ändå en någorlunda stabil position på 7,4 procent. 

Alliansen, vilken lite paradoxalt fick nytt liv när finanskrisen slog knock på ekonomin, är tillbaka i dödsskuggans dal – och det med besked. Trots att även Vänsterpartiet ligger lågt som en sjunken båt, klarar Socialdemokraterna och Miljöpartiet skivan på egen hand. 

Nu skulle man naturligtvis kunna säga följande. En opinionsmätning är bara en opinionsmätning och inte the real thing. Loppet är ingalunda kört. Väljarkåren är lättrörligare än någonsin, lika otrogna partierna som blocken. Mycket kan hända till valet om åtta månader. När Mona Sahlin & Co granskas noggrannare i sina illa sydda sömmar kommer säkert en backlash för vänstern. Etc.

Visst, det är rimliga argument. Men ingenting av detta motsäger att Alliansen brottas med allvarliga problem när gäller utsikten att bli återvald. Den friska frejdighet man visade prov på inför 2006 års holmgång är som bortblåst. En rejäl, offensiv omladdning vid kanonerna känns alltmer nödvändig. Som att svetsa sig mera samman i valet under beteckningen Allians för Sverige på partiernas röstsedlar, kort och gott. 

SvD:s ledarsida föreslog detta recept innan förra valet och det borde vara än angelägnare nu. Moderaternas starka dominans har i praktiken förvandlat de övriga allianskamraterna till perifera satellitpartier, som för att rädda sitt eget skinn kan tvingas till mer eller mindre genomtänkta profileringsutspel ju närmare valdagen kommer. Ett gemensamt borgerligt valparaply hade kunnat verka återhållande på dylika desperata soloåkningar. 

Samtidigt bör man betänka att de ideologiska skillnaderna inom borgerligheten (ja, inom svensk politik överhuvudtaget) blivit suddigare och suddigare. Som kraftcentrum för idéburen debatt och opinionsbildning spelar knappast något parti en övertygande roll längre. Sånt sköts på helt andra håll numera via tankesmedjor, politiska bloggar, idétidskrifter, kvalitativa ledarsidor, osv. 

Någon demokratisk förlust skulle därför näppeligen en intimare borgerlig allians medföra. Redan finns ju också en inneboende gravitation mot etablerandet av ett tvåpartisystem de facto, eftersom blocken cementerats med både gjutjärn och betong. Om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen kan möjligen spelplanen ändras. Men givet dagens situation förefaller en borgerlig valallians som den mest rationella satsningen för att på allvar komma in i matchen igen. 

Vad har man egentligen att förlora på att pröva? Tanken på ännu en långvarig socialdemokratisk regeringsperiod borde väl om inte annat stimulera till djärvare lösningar för att vitalisera politiken och skärpa motståndet.

Böcker är livsfarligt

Publicerad den av
Svara

Att hänga i TV-soffan istället för att motionera är livsfarligt. Bokstavligen. Den som sitter stilla och glor på dumburken flera timmar om dagen lider högre risk att dö i förtid, enligt en färsk larmrapport. Liemannen kikar nämligen extra noga över axeln på storkonsumerade TV-tittare både i skepnad av hjärt- och kärlsjukdomar, liksom cancer. 

Men borde det då inte vara precis lika livsfarligt att häcka i läsfåtöljen? Att dagligen ägna mycket tid åt att fördjupa sig i böcker är, enligt samma logik, rimligen heller ingen hälsokur. Förutom det fysiska förfallet som boken bär i sitt sköte, har vi även alla konstiga idéer och influenser vilka riskerar förvrida huvudet på ömtåliga bladvändare. 

Tag bara JD Salingers klassiker The Catcher in the Rye. Den har visserligen ansetts som en av 1900-talets bästa engelska romaner. Men hur mycket elände har den inte ställt till med? Mark Chapman läste om Salingers antihjälte Holden Caulfield och mördade John Lennon. John Hickley drabbades av samma läsupplevelse och sköt Ronald Reagan. För att bara nämna två beryktade exempel. 

Trots detta slår Folkpartiet nu ändå på trumman för att öka läsningen och kräver en utredning för stärka bokens ställning i samhället – i synnerhet bland unga, förstås. FP:s man i riksdagens kulturutskott, Christer Nylander, säger i ett pressmeddelande: 

”Tillgången till kvalificerad litteratur som utmanar våra sinnen, tankar och vanor är en förutsättning för en väl fungerande demokrati och en hög bildningsnivå.”

Jaha. Stalin, Hitler, Pol Pot, Ho Chi Minh och Mao Zedong var samtliga ivriga bokläsare. Staterna de styrde över lär dock svårligen kunna kallas väl fungerade demokratier. Tyskland ånjöt på sin tid den högsta bildningsnivån i världen. Vilket inte hindrade dess invånare från att rösta fram nazismen till makten, entusiastiskt starta världskrig och utrota judar i Treblinka. 

Allvarligt talat. Beskäftiga pekpinnar från politiker om att folk måste läsa mer litteratur leder sällan eller aldrig till några resultat – annat än möjligen avståndstagande. Mycket lite talar för att vi skulle bli bättre människor av att läsa.

Däremot finns förmodligen en djup sanning i Horace Engdahls iakttagelse: människor som inte läser böcker är i allmänhet är ganska trista typer. Själv ser jag sparsamt på TV. Men jag utmanar gärna ödet genom att försjunka länge i någon ”livsfarlig” roman. Just nu är det Musikanternas uttåg av den gamle Pol Potdiggaren och alkoholisten Per Olov Enqvist. Sånt kan väl aldrig sluta lyckligt… 

”Bara” 93 procent av SD:s väljare ogillar invandring

Publicerad den av
2

Har invandringen som skett till Sverige de senaste 20 åren varit bra eller dålig för landet? Sifo har ställt frågan och folket har sagt sitt. Svaret är: bra! 

En majoritet på 53 procent gillar invandringen, 30 procent är negativa och 14 procent vet inte. Vidare ger en partipolitisk nedbrytning av undersökningen guldplats åt… (trumvirvel)

Vänsterpartiet!

76 procent av deras väljare tycker att invandring är finfina grejer. Vilket faktiskt i sin tur bekräftar sociologiska studier där vänsterpartister ofta visar sig vara människor med påfallande öppna och liberala attityder. Varför de sedan tycker att marxism och gammal surkommunism är att föredra ideologiskt är en gåta. Nåja, livet är fullt av paradoxer. 

Bland liberalerna som samlas i Folkpartiet gillar 69 procent invandringen. Motsvarande siffra för Moderaterna är 55 procent. Övriga partier skiljer sig lite åt. Frånsett Sverigedemokraterna där resultatet självklart är givet. Eller? Men vilken överraskning…

Bland SD:s sympatisörer ansåg 93 procent att invandringen var av ondo. Hmm. Bara 93 procent? Med tanke på att SD bildades utifrån en enda fråga och fortfarande bara brinner för en enda fråga – avskyn mot människor från andra kulturer – så är väl det en konstig  siffra. Varför inte hundra jämt?

Jimmie Åkesson & Co måste uppenbarligen ha krismöte och kräva inpiskning i leden. Annars finns nog risk för att det bildas en utbrytarfraktion av snälla, toleranta och generösa personer i partiet. Dramatiska sex procent av SD-väljarna tycker nämligen att invandring är utmärkt.

Oj, oj. Hur ska detta sluta?  

Efterlyses: mindre Reinfeldt och mera Palme

Publicerad den av
2

Under gårdagen var aulan så gott som fullsatt på Ehrensvärdska gymnasiet i Karlskrona. Publiken, som mestadels bestod av skolans egna elever, hade kommit för att lyssna på en debatt mellan Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman och Erik Almqvist, ledare för Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det verkade lovande, jag gick själv dit och lyssnade.

Först och främst var det utmärkt att en sån här debatt kom till stånd. Att möta SD:s företrädare med öppet visir är riktigt och nödvändigt. Det finns ingen vinst i att försöka ignorera dessa inskränkta, främlingsfientliga vulgärnationalister. Deras motbjudande budskap bör demaskeras i rak konfrontation. 

Ämnena som avhandlades i aulan var ungdomsarbetslöshet, integration och skolpolitik. Både Adam Cwejman och Erik Almqvist uppträdde stillsamt, korrekt och vinnlade sig om att bemöta varandras argument på välkammat analytiskt vis. Okej, det var naturligtvis bra att vi slapp gyttjebrottning och träckskyffling uppe på podiet. 

Dock blev föreställningen snart så avslipad och könlös att det var svårt att inte kväva en och annan gäspning. Det hela påminde mer om en diskussionsövning på ett statsvetenskapligt seminarium, än om en regelrätt politisk debatt. Av tonläget att döma var engagemanget betydligt större hos eleverna i bänkarna när frågan då och då släpptes fri. 

Trots att debatten i grunden rörde brännande områden av stor angelägenhet mellan två representanter för fundamentalt skilda idéuppfattningar, tog det förbluffande nog aldrig skruv. Och detta var ändå ungdomspolitiker som skulle ta mått på varandra! Något kändes plötsligt väldigt fel. 

Jag kan inte låta bli att undra, om det generellt sett berodde på en sociologisk defekt i vårt politiska system. Möjligen under influens av mediernas allt skoningslösare ögon, vilket ökar rädslan för att sticka ut, ta risker och ”göra fel”.

Men meningsutbytet i en demokrati behöver grader av passion och hetta, annars förlorar folkstyret sin vitalitet och styrka. Förtroendeuppdragens attraktionskraft i våra beslutande församlingar blir lidande utan människor med brinnande övertygelser, villiga att ta strid för sånt de tror på.

Håller vi nu på att uppfostra en ny generation av politiker till att bli slätstrukna, knastertorra resonemangsmaskiner? Tendensen tycks dessvärre gå i den riktningen – och det gäller alla partier (till och med SD tydligen…). Om normen är att ungdomarna måste stöpas till lillagamla Reinfeldtkopior för att göra karriär, då finns skäl till oro. Idéer och visioner är viktiga, men de måste också kunna bäras fram av profilerade personligheter. 

Jag kände – och känner – föga sympati för Olof Palme. Hans demokratiska socialism är mig främmande, sakpolitiskt tycker jag att han hamnade fel i det mesta. Ändå saknar jag hans person väldigt mycket.

Hos honom fanns en lust och själfullhet i gärningen som tvingade människor att ta ställning, för eller emot. Politiken fick en helt annan spänning och nerv när han var i farten. Vägvalen, även när det gällde tämligen glanslösa frågor, framstod ofta som de var av närmast existentiell betydelse. Debattklimatet blev inte mindre intressant av att Palme hade en uppsättning formidabla motståndare med skilda temperament i motsatt ringhörna: Gösta Bohman, Per Ahlmark, Thorbjörn Fälldin. 

Visst finns det drag av nostalgi i detta. Man ska väl inte romantisera tidigare decenniers politiska landskap alltför mycket. Men jag glömmer aldrig ett nyhetsinslag i TV dagen efter att Olof Palme blivit mördad. En ung, rödgråten MUF-tjej uttryckte sin förtvivlan med orden: ”Hur ska man nu orka bry sig?”.

Vilka av dagens ledande svenska politiker förmår tända liknade känslor? 

Selimovic: Jag är Israelvän

Publicerad den av
3

Riksdagskandidaten Jasenko Selimovic har tydligen korrigerat sin syn på Israel och Mellanösternkonflikten sedan han nyligen blev aktiv inom Folkpartiet.

I senaste numret av den liberala tidskriften NU (nr 49/2009) som utkom idag, skriver han bland annat följande i en debattartikel med rubriken Stå upp mot hatideologier: 

”I Israel-Palestina-fallet borde vi förespråka en sekulariserad tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Men för att den ska komma till stånd måste både terrorhandlingar från palestinsk sida, den israeliska bosättningspolitiken och barriärens/murens dragning genom palestinskt område upphöra. Och Israels grannar måste ovillkorligen erkänna Israels rätt att existera inom säkra gränser. Utan en demokratisering av de palestinska områdena kan man aldrig uppnå en säker och varaktig fred.

Israels vänner, dit jag räknar mig själv, måste oavbrutet kämpa för denna vision. Israel behöver varken oavbrutet kritiska eller okritiska vänner eftersom inget land i världen är hjälpt av ständig kritik på samma sätt som inget land räddas av förbehållslöst stöd. Många däremot av en rationell och sansad dialog.

Kritik mot Israels politik får aldrig tillåtas övergå i antisemitism lika lite som den avsky vi kan känna för fundamentalistisk terror får tas till intäkt för islamofobi. Liberaler ska stå upp mot hatideologier, oavsett vem hatet riktar sig emot.”

Utmärkt. Vi har fått ett klargörande i saken. Jag förutsätter att Jasenko Selimovic därmed också tar avstånd från sina tidigare ståndpunkter att den judiska staten bör upplösas, etc. Något sådant kan ju inte gärna en vän av Israel förespråka.