Kategoriarkiv: FN

Ett brott mot mänskligheten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/8:Corren.

Den råa, nakna, fullständigt samvetslösa brutaliteten får blodet att isa sig i ådrorna på varje betraktare. Bilderna som i går kablades ut från inbördeskrigets Syrien har chockat en hel värld. Kroppar i rader på gatorna, liken av barn, kvinnor och män som alla gått en fasansfull död till mötes.

Oundvikligen väcks minnen från Halabja, den kurdiska staden i norra Irak som Saddam Hussein giftbombade 1988. Tusentals civila dog där i ett bestialiskt anfall med kemiska vapen, fördömt som ett av samtidens grymmaste brott mot mänskligheten.

Nu händer det igen och detta i Damaskus förorter. Rapporter talar om att kanske uppåt 1300 människor förlorat livet, kanske färre, kanske fler.

Anfallet uppges ha skett under Assadregimens försök att slå ut starka rebellfästen i områden kring den syriska huvudstaden. Diktatorns hantlangare förnekar, i vanlig ordning, att deras trupper använt giftgas.

Det finns emellertid klara indikationer på att sådant skett tidigare, om än i mindre skala. Tvivel råder även om bilderna, som spridits av oppositionen, är autentiska. Viss försiktighet är att rekommendera innan otvetydiga bevis föreligger, men enligt experter pekar mycket på att det värsta verkligen har inträffat.

Tidpunkten för dådet är dock märklig. Assadregimen har precis släppt in FN-inspektörer för att på några utvalda platser i landet granska anklagelserna om kemisk krigföring. Varför i det läget iscensätta denna hämningslösa giftgasmassaker?

Har Assad inte kontroll över sina trupper? Eller är det en djävulsk provokation av rebellstyrkor i syfte att trigga omvärlden till intervention? Också oppositionen beskylls för bruk av kemvapen i striderna.

För nästan exakt på dagen ett år sedan deklarerade USA:s president Obama att han ansåg sådant som överträdelse av en kritisk gräns och hotade med kraftfull reaktion. Hittills har det stannat vid ord och omständigheterna är förvisso komplicerade, milt uttryckt.

På rebellsidan slåss islamiska jihadkrigare. Assadregimen backas upp av Iranstödda Hizbollahstyrkor och är därtill allierad med Putin i Kreml. Ryssland hindrar tillsammans med Kina FN:s säkerhetsråd från att agera. EU tvår sina händer.

Samtidigt blir våldet allt oförsonligare. Antalet döda överstiger 100 000, omkring 6 miljoner människor befinner sig på flykt inom och utom landet. Den humanitära katastrofen är inne på sitt tredje år och har antagit episka proportioner.

Oavsett vem som bär skulden för giftgasattacken och varför, råder inga tvivel om att Syrien sjunker djupare ner i apokalypsens helvete.

Det vore en outhärdlig skam att bära för den civiliserade världen att låta slakten, lidandet och den blodindränkta hopplösheten fortsätta. Endast en nation kan ta ledningen och i mänsklighetens namn försöka dra ett streck för mördandet. Det är USA. Hur länge till innan Obama axlar ansvaret?

Bildts blockader

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:Corren.

När Carl Bildt låter som Maj Britt Theorin har vi skäl att bli nervösa, skrev Per Ahlmark i 90-talets början. Bildt var statsminister och inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade.

Serbien gick till offensiv mot Bosniens muslimer och belägrade Sarajevo. FN svarade med en vapenblockad som i praktiken gynnade serberna, vilka redan hade stora militära lager att ösa ur. Muslimerna fick förtvivlat försöka kämpa så gott de själva kunde.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal och höll stenhårt fast vid blockaden. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta uttalande kan ställas mot Srebrenica något år senare, då värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945.

Nu är Bildt utrikesminister och ett långt, blodigt inbördeskrig rasar ånyo, denna gång i Syrien. FN är handlingsförlamat inför upproret mot den samvetslösa Assadregimen, som Ryssland och Iran backar upp, samtidigt som USA:s Obama tvår sina händer.

Situationen är komplicerad sägs det. Och det är sant. Man sa samma sak om Jugoslavienkonflikten. Men säg det också till alla syrier som jagas av Assads tungt beväpnade militär, som nu även fått utökat stöd från Ryssland.

Ett oenigt EU har dock till sist lyft sitt vapenembargo mot Syrien för att oppositionens moderata krafter ska få bättre chanser, vilket kanske, förhoppningsvis kan leda till att Assad tvingas förhandla.

Men Bildt är missnöjd och försvarar åter embargot likt en Maj Britt Theorin: ”Jag är mera för vapenvila än för vapenleveranser.” Javisst.

Bara ett problem som borde göra oss andra mycket nervösa. Fortsatt blockad hade ökat risken för att denna vapenvila dikterats av en triumferande Assad.

Befria dödens rike

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 8/4:

Vem regerar Nordkorea? Den unge Kim Jong Un som senaste veckorna hysteriskt hotar med krig och kärnvapen? Faktiskt inte, formellt sett.

Det är hans farfar Kim Il Sung, som grundade kommuniststaten efter andra världskriget. Denne avled visserligen 1994, men enligt konstitutionen är Kim Il Sung ännu president. ”I evighet”. Landet är något så unikt absurt som en nekrokrati, alltså dödsstyre.

Förvisso passande. Ty dödens skugga vilar ständigt tung över Nordkoreas cirka 24 miljoner invånare, vilka en av de mest samvetslösa regimer historien känner håller i järnhård gisslan.

Den fanatiska brutaliteten i detta exceptionellt syrefattiga totalitära samhällsystem saknar motstycke i dagens värld. Minsta felsteg innebär risk för avrättning, eller omedelbar transport till något av de många koncentrationsläger som täcker landet. Hundratusentals människor är där fångna bakom taggtråd och vakttorn under obeskrivliga förhållanden.

Vem som helst kan pekas ut som ”statsfiende” och hela släktled straffas på kuppen. Ekonomiskt är Nordkorea ett totalt haveri. Men hellre än att lätta på de kommunistiska dogmerna låter regimen sitt underlydande folk lida i extrem fattigdom. Bristen på mat är kronisk. De värsta svältåren på 90-talet skördade liv i miljoner och kannibalismen fick närmast epidemisk spridning.

Nordkorea är en skam för mänskligheten. Den notoriskt aggressiva regimen utgör en konstant fara för internationell fred och säkerhet. Nationellt betyder diktaturen ett bokstavligt helvete av blod, terror och förlamande skräck för den egna befolkningen.

Både moraliskt och realpolitiskt vore det högst motiverat att önska en intervention som sätter detta sällsynt barbariska tyranni ur spel. Förmodligen är det ingen svårare match för en beslutsam militärkoalition. Nordkoreas konventionella stridskrafter är omoderna och på 70-talsnivå. Atomvapnen är få och primitiva. Frågan är om landet ens har kapacitet att ladda någon missil med dem. Hittills åtminstone.

Så vad hindrar den demokratiska världen från att agera polis mot denna råbarkade gangster? Kan en brottsling tillåtas fortsätta sin kriminella verksamhet, om han bara leker tillräckligt farligt med nitroglycerin framför ögonen på konstaplarna?

En betydande stötesten i sammanhanget är förstås Kina, som varken vill översvämmas av nordkoreanska flyktingar eller ha utländska stormaktstrupper (läs amerikanska) stationerade i sin närhet. Men skulle Kina verkligen gå i krig för Nordkoreas skull, som Mao gjorde på 50-talet?

Betänk konsekvenserna för den globala handeln och finansmarknaderna. Priset vore enormt, inte minst för Kina själv. Rimligtvis väger omsorgen om de ekonomiska relationerna med väst tyngre för Pekings nuvarande ledare. De borde kunna lugnas genom avtal som garanterar Kinas vitala intressen i området efter att Kimdynastin avlägsnats (flyktingprogram, demilitarisering av koreanska halvöns norra del, etc).

Folkrätten då? Traditionellt har den FN-kodifierade statssuveräniteten lite tillspetsat betytt att despoter likt Nordkoreas kunnat slakta sina undersåtar inom säkra och erkända gränser.

Under senare år har dock en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande skett, exemplifierat av de Nato-ledda interventionerna i Jugoslavien 1999 och i Libyen 2011. Även krossandet av Saddam Husseins massmördarvälde i Irak 2003 kan räknas dit.

Samtliga tre fall var ur strikt legalistiskt perspektiv folkrättsstridiga. Men säg det till alla offren för dessa länders blodsbesudlade härskare och orden får genast en unken smak av brännvinsadvokatyr. Om inte folkrätten värnar folket utan istället skyddar dödens hantlangare, vad är den då värd?

Javisst, vi lever i en ofullkomlig värld. Ta bara passiviteten inför det aktuella blodbadet i Syrien och så vidare. Sådant är dock en klen ursäkt för oföretagsamhet överallt där grundläggande civilisatoriska ideal konsekvent utmanas, kränks och bespottas.

Nordkoreas invånare har i decennier utsatts för det vämjeligaste förtryck som står i mänsklig fantasi att uppbåda. Det räcker nu.

Dagens FN är inte Hammarskjölds

Publicerad den av
2

SkrivitCorren. i Corren 15/2:

Sverige har en stolt tradition som FN-nation. Mängder av svenskar har tjänstgjort i de blå baskrarnas fredsbevarande styrkor och utfört viktiga uppgifter världen över. Vår egen Dag Hammarskjöld lyser ännu som den främsta bland organisationens generalsekreterare.

Vilket inte är så konstigt. Efter honom har aldrig FN:s stormakter accepterat en stark, självständig ledare av samma kaliber. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har snarare blivit idealet.

En grå diplomatnolla som älskar ständigt flyga klotet runt och hålla högstämda katalogarior till tal på knackig engelska. För USA, Kina och Ryssland är Ban Ki-moon perfekt. Det finns ingen risk att han skulle utmana deras maktpolitiska intressen.

Svenska regeringar, oavsett kulör men i synnerhet röda, brukar alltid lägga vikt vid att bedyra sitt varma engagemang för FN och prisa dess omistliga betydelse. Stundtals låter det som om dagens FN fortfarande vore Hammarskjölds, trots att han varit tragiskt omkommen sedan 1961.

Detta var under kalla kriget när USA och Sovjet regelmässigt blockerade varandra i säkerhetsrådet. Men Hammarskjöld besatt ändå förmågan att hävda FN:s integritet genom egna initiativ när dödlägen uppstod. Då representerande FN ett tydligt hopp om en rättvisare jord. Men nu?

Förvisso ska FN inte underskattas som aktör på den globala scenen. Mycket av dess humanitära bistånd är av stor och angelägen betydelse. I Liberia har fredsbevarande trupper gjort väsentliga insatser efter det ohyggliga inbördeskriget.

Samtidigt har dock FN solkats svårt av utbredd korruption, överbyråkratisering och förkärlek till pratsjuka konferenser om allt och inget. Än värre är de flagranta misslyckandena att ingripa i blodiga konflikter som Rwanda, Jugoslavien, Darfur, Kongo och Syrien. Där har våldet triumferat medan världssamfundet bara tittat på.

Socialdemokraternas Urban Ahlin anklagade under veckans utrikesdebatt i riksdagen Alliansen för svalt FN-intresse, vilket skulle förklara att Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen floppade. Men det ska vi nog vara tacksamma för.

Detta MR-råd belyser FN:s grundproblem: ingen skillnad görs mellan demokratier och tyrannier, man tvingas låtsa en värdegemenskap som inte finns. Under Hammarskjöld var de demokratiska länderna i majoritet. I dag räknas endast 47 procent av medlemmarna som politiskt fria.

Följaktligen flockas MR-rådet av notoriska människorättsbusar (Saudiarabien, Kuba, Nordkorea, etc) som de repressiva staterna röstar in. Arbetet i rådet har föga förvånande urartat till en svart fars. Strax innan Gaddafis fall hyllades exempelvis Libyen som förebild gällande demokrati och mänskliga rättigheter!

Frågan är om det längre är möjligt att reformera FN. Kanske skulle mänsklighetens intressen tjänas bättre av en ny organisation som kan ge hoppet tillbaka: ett demokratiernas världsförbund.

Mot det fjärrstyrda kriget?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/7: Corren.

Nu verkar det klart. Riksdagens försvarsutskott har gett grönt ljus till beställningen av super-JAS. Men Saab håller redan på att flyga än längre in i framtiden. Under helgen gjorde Neuron sin premiärtur i luften när den lyfte från startbanan i södra Frankrike. 2014 är samma prototyp planerad att testas över Norrbottens skyar.

Neuron är en så kallad drönare; ett obemannat attackplan för precisionsbombning, utrustad med smygteknik som gör den svårupptäckt på radarskärmar. Det aktuella projektet är ett samarbete mellan sex europeiska länder. Ett hundratal anställda på Saab i Linköping har bland annat utvecklat bränslesystemet och monterat ihop skrovet.

Vem vet? Kanske kommer vanliga stridsflygplan att tillhöra gårdagen om några decennier. Inga dyrt utbildade piloter behöver utsättas för faror. Istället kan uppdragen skötas via kommandocentraler på bekvämt avstånd från krigshärdarna. Risken för aktören som jagar, attackerar eller spanar blir minimal.

Den som är nyfiken på vad denna nya sköna värld kan innebära, bör kasta en blick mot USA. Där är man långt framme i drönarteknikens praktik, systematiskt använd i det amerikanska kriget mot terrorismen efter World Trade Center 2001.

Men det var först sedan Barack Obama ersatte George W Bush i Vita huset som drönarjakten på misstänkta terrorister eskalerade till aldrig tidigare anade nivåer. Drönarflottan har svept över Afghanistan, Pakistan, Somalia, Jemen, Irak och skördat dödsoffer i tusental. Mängder av blodsbesudlade militanta islamister har oskadliggjorts.

Men också ett betydande antal oskyldiga civila har förlorat sina liv. Och icke att förglömma: drönarattackerna är ofta att klassa som utomrättsliga, ett led i en icke-reguljär krigföring bedriven av CIA där avrättningarna personligen godkänts av presidenten.

Även om syftet är eliminerandet av fanatiska fiender som struntar i alla mänskliga hänsyn, blir det problematiskt när en demokratisk nation själv åsidosätter folkrättsliga regler mera som norm än undantagsvis. Särskilt anmärkningsvärt är naturligtvis att ansvaret vilar på en president som är Nobelpristagare i fred.

Drönartekniken har lovande aspekter, visst. Utvecklingen kan ingen stoppa och Saab gör helt rätt i att utforska Neurons möjligheter. Samtidigt går det inte att bortse från att drönarna hotar att ytterligare avhumanisera krigföringen. Philip Alston, FN:s rapportör för utomrättsliga avrättningar, har varnat för en kaotisk värld om drönarna får okontrollerad spridning.

När bruket av militär vapenmakt börja likna ett spel på datorskärmar, riskerar den mentala tröskeln för våldsanvändning att sänkas. Målen är långt borta, själv befinner man sig i trygghet, verklighetens blod och död reduceras till en abstraktion. Nog finns goda skäl att fundera allvarligt över den framtiden.

Kofi Annan och massmorden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Sydöstran 21/11:

”Blekinge är ett fredligt ställe. Att gå längs ständerna och i skogen är underbart. När man far mellan världens olika oroshörn är det ett bra ställe att slappna av på.” Det sa Kofi Annan till Dagens Industri förra veckan, då han intervjuades om sina nyutkomna memoarer.

Att FN:s tidigare generalsekreterare uppskattar Blekinge och har sitt sommarviste på Gyön tycker jag tillhör Kofi Annans mest försonande drag. Men när hans självrättfärdigande bok dök upp på mitt skrivbord häromdagen, måste jag erkänna att det kändes jobbigt att ens ta i den.

Det låter kanske konstigt. Den sobre och verserade Kofi Annan brukar vanligen mötas med stor respekt och beundran. Jag har aldrig begripit varför. För mig är han en moralisk katastrof i elegant kostym. Ty världspolitikens ledare bör bedömas efter deras uppträdande i svåra krissituationer, när avgörande värden står på spel och grundläggande valörer prövas. Hur ska vi då se på Kofi Annan?

1993-1996 var han chef för FN:s fredsbevarande operationer. Tidigt 1994 fick han utförliga rapporter om att huturegimen i Rwanda förberedde utrotning av landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande.

Kofi Annan reagerande endast med undvikande passivitet. Tre månader senare hade omkring en miljon tutsier hackats ihjäl. Folkmordet skulle sannolikt kunnat hindras, men blev möjligt på grund av FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (i synnerhet USA:s) nekan att intervenera.

Samma kyliga ovilja till handling demonstrerade Kofi Annan året därpå, när 7000 bosniska muslimer slaktades i Srebrenica av den serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Stadens muslimer var utlovade FN-skydd. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften. Kofi Annan kunde exempelvis begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot de serbiska bödlarna. Han gjorde inget.

Att denne man därefter ansågs kvalificerad för att upphöjas till generalsekreterare säger oss åtskilligt om den förfallna värld som är FN-diplomatins. Kofi Annan är numera ångerfull om Rwanda och Srebrenica. Det är så dags.

Alla rättigheter är inte rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/11:

Richard Wilkinson höll huvudtalet på MR-dagarna i Göteborg, som avslutades i går. Det är en årlig nordisk konferens där politiker, myndigheter, ideella organisationer och andra engagerade samlas i syfte att  öka medvetenheten kring de mänskliga rättigheternas betydelse. Arrangörer är bland andra Svenska kyrkan, Röda korset och Raoul Wallenberginstitutet. Mycket lovvärt, naturligtvis.

Tanken om universella mänskliga rättigheter tillhör vår civilisations viktigaste landvinningar. Få texter i modern tid har sådan idémässig sprängkraft som de 21 första artiklarna i FN:s allmänna deklaration från 1948. Dessa artiklar utgör ett ovillkorligt skydd för individens liv och okränkbarhet. De slår fast rätten till frihet, egendom, likhet inför lagen och förbjuder slaveri, tortyr, godtyckligt fängslande, etc.

Med FN-deklarationen som moraliskt fundament har medborgaraktivister över hela världen fått ett mäktigt vapen mot statligt förtryck och kunnat pressa maktfullkomliga härskare till ökad liberalisering. Problemet är när sådana personer som Richard Wilkinson dyker upp i sammanhanget. Han är en brittisk hälsoforskare som skrivit den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden.

Där pläderas för att samhällen med en långtgående jämlikhetspolitik, som de nordiska länderna, har avsevärt mindre sociala problem än exempelvis USA. Boken har hyllats av den politiska vänstern. Men Wilkinson har också skarpt kritiserats för att vara ovetenskaplig och godtycklig. Denna debatt åsido; poängen är korten riskerar att blandas bort när Wilkinsons teser tas till intäkt för att även betona de nio återstående artiklarna i FN:s rättighetsdeklaration.

Dessa tillkom som resultatet av en kompromiss med det dåvarande kommunistiska Sovjetblocket och handlar om rätten till arbete, bostad, semester, kultur, utbildning och liknande. I grunden alltså väsensskilda från det klassiskt liberala rättighetstänkandet och uttrycker egentligen socialt önskvärda målsättningar.

Konsekvensen har blivit djupt olycklig relativism som försvagat värnet av individens frihet. Vanligt är att diktaturregimer, typ Kuba, ursäktar sitt förtryck med att lyfta fram hur påstått fenomenala man är på att ge befolkningen sjukvård och annat i den stilen. Samtidigt finns i välfärdsdemokratier som Sverige en tendens att upphöja allt möjligt behjärtansvärt till rättigheter.

Det kan vara funktionshindrades rätt att slippa bristande tillgänglighet till offentliga lokaler, eller barnens rätt att fritt delta i det konstnärliga livet. Ingalunda oviktiga saker, tvärtom. Men om alla rättigheter flyter ihop och betraktas som likvärdiga, blir ingen rättighet särskilt viktig.

Bara det faktum att Wilkinson bjöds in som slagnummer på årets MR-dagar, betyder att ytterligare bensin kastas på rättighetsinflationens brasa. Det är oroande.

Khadaffis kompisar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:

Sverige kandiderar till FN:s råd för mänskliga rättigheter. Bland dem som redan fått förtroendet att övervaka de mänskliga rättigheternas efterlevnad finns spöstraffsdiktaturen Saudiarabien tillsammans med andra notoriska flåbusar som Kina, Kongo och Kuba.

Libyens stol står dock tom. Landet uteslöts när Khadaffiregimens brutala krig mot sin egen befolkning kablades ut i TV-apparaterna världen över.

Men dessförinnan hade samma FN-råd förberett en rapport som hyllade Khadaffis starka känsla för demokrati och mänskliga rättigheter. Libyens upproriska invånare var tydligen av en annan mening. De lyckades handfast dementera rapporten i oktober förra året genom att göra slut både på Khadaffi och hans fyra decennier långa skräckvälde.

Att MR-rådet liknar en svart fars torde vara uppenbart. Man kan fråga sig vad Sverige har där att göra. Risken finns att vår regering bidrar till att legitimera MR-rådet som ett slags fikonlöv för diktaturernas smutsiga maktutövning. Å andra sidan kan Sverige, under förutsättning att vi uppträder rakryggat, medverka till att sätta stopp för de värsta dumheterna.

Nu är vi inte helt snövita själva heller. Med anledning av Sveriges kandidatur har organisationen UN Watch riktat en skrivelse till FN som påtalar antisemitismen i Malmö.

Det uppflammande judehatet har i flera år fläckat stadens rykte. Den lilla judiska minoriteten lever under ständiga hot, vittnesmål om situationen för tankarna till 30-talets Europa. Inte blir det bättre av att kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) gång på gång uttalat sig nedsättande om judar, Israel och sionismen.

UN Watch hävdar att Sveriges trovärdighet i MR-frågor kan ifrågasättas om vårt land inte kraftfullt tar itu med problemen. Nog är det så. Men i detta sammanhang fungerar väl antisemitismen i Malmö snarast som en ”merit” för Sveriges del.

Ska man tro FN:s råd för mänskliga rättigheter är det nämligen den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, som är världens otäckaste skurk. Ingen annan nation har så ofta och så ensidigt brännmärks av rådet som Israel. Annat var det minsann i Khadaffis Libyen…

Adjö och tack, William Safire

Publicerad den av
Svara

Det är aldrig lätt när stora killar tar ner skylten. Beskedet att William Safire gått ur tiden känns dock lite extra tungt.

Han var utan tvekan en av USA:s främsta politiska kommentatorer och opinionsbildare. Aldrig ointressant, alltid inspirerande – även om man inte nödvändigtvis behövde dela hans åsikter.

Men jag erkänner gärna att jag ofta gjorde det.  

William Safires väg till stjärnorna började – otippat nog – i Moskva. Året var 1959. USA hade som en goodwill-gest tillåtits arrangera en utställning som skulle spegla den amerikanska livsstilen. Det var där Sovjetledaren Nikita Krustjev och dåvarande vicepresidenten Richard Nixon råkade drabba samman i den berömda ”köksdebatten” om kommunism kontra kapitalism.

En av de privata utställarnas PR-agenter blev så imponerad att han istället beslöt att börja jobba för Nixon och det republikanska partiet. Entré Safire.

När Nixon vann presidentvalet 1968 flyttade Safire med honom till Vita huset som talskrivare. Efter att Nixons första mandatperiod var till ända 1973, värvades Safire till New York Times som politisk högerkolumnist.

Uppdraget var att utgöra motvikt till tidningens liberala ledarsida. Det gjorde Safire så bra att han vann Pulitzerpriset 1978. Det blev två kolumner varje vecka fram till avgången 2005. 

När jag själv arbetade som ledarskribent var Safires oklanderligt faktaunderbyggda och elegant formulerade opinionsartiklar en fröjd att ta del av. Så bra, så snyggt kunde alltså jobbet göras. Det var bara att läsa och lära av mästaren i gamet. 

Safire var stundtals en ovärderlig informationskälla. Jag tillhörde nog en av de ledarskribenter i Sverige som skrev mest och uthålligast om Kofigate, skandalen som rörde FN:s olja-mot-matprogram i Irak.

Denna historiens största korruptionshärva behandlades annars förbluffande snålt av svenska medier. Det verkade nästan som om journalisterna här hemma vägrade tro något ont om generalsekreteraren Kofi Annan. 

Men på andra sidan Atlanten fanns en envist grävande och stenhårt FN-kritisk William Safire, vars högintressanta uppgifter snabbt letade sig vidare till mina egna ledare i ämnet. Varmt tack för hjälpen!

William Safire skrev också ett tiotal böcker. Jag vill särskilt rekommendera hans insiktsfullt balanserade skildring av Nixonåren: Before the Fall. An Inside View of the Pre-Watergate White House (1975).

Även som romanförfattare kunde Safire briljera. Bestsellern Full Disclosure (1977) bjuder på rafflande underhållning i Washingtonmiljö. En fiktiv president drabbas av plötsligt blindhet, men vägrar lämna ämbetet. Kan han ändå tvingas från Vita huset enligt konstitutionens – oklara – bokstav? Makthungriga intrigörer gör sitt bästa…

Romanen finns översatt till svenska under titeln Att intet förtiga. Man brukar kunna hitta den på antikvariaten för några tior. Ett fyndpris, tro mig. Ty Safire gjorde sällan sina läsare besvikna. 

Liberia behöver hjälp

Publicerad den av
Svara

Låt stackarna återvända!

Tanken var lika godhjärtad som naiv, sprungen ur den unga amerikanska republikens ständigt värkande skamkänslor för det ogudaktiga slaveriet.

Otaliga svarta hade under årens lopp rövats bort från Afrika, skeppats över Atlanten under vidriga förhållanden, och sedan hållits fångna som tvångsarbetskraft på plantagerna i den amerikanska södern. Vid 1800-talets början fanns omkring två miljoner färgade i USA. 200 000 var fria.

För dessa människor ömmade det filantropiska sällskapet The American Colonization Society (ACS), bildat 1816 i syfte att handgripligen vrida historien rätt igen. En av de mest hängivna medlemmarna var James Madison, amerikansk grundlagsfader och USA:s fjärde president.

ACS:s utopiska vision liknade idén bakom det moderna Israel – att på ursprunglig mark återskapa ett tryggt nationalhem för ett fördrivet och plågat folk.

Den amerikanska kongressen gav snart sitt bifall. Med detta mäktiga stöd i ryggen kunde ACS 1822 roffa åt sig en bit av Kryddkusten i Västafrika, där frigivna slavar erbjöds att slå sig ned. Detta tänkta förlovade land åt den svarta diasporan kallades symboliskt nog Liberia.

Men endast några få tusen lockades dit. Trots slaveri och rasdiskriminering betraktade sig USA:s svarta som naturaliserade amerikaner och ville så förbli. Och den lilla skara som ändå bröt upp, tog Amerika med sig. 

När Liberias huvudstad grundlades hette USA:s president James Monroe, även han en varm supporter av ACS. Till Monroes ära döptes nybyggarmetropolen till Monrovia. Arkitektoniskt kunde den lika gärna varit en stad i South Carolina eller Virginia. 

Valutan kallades dollar. Flaggan var snarlik stjärnbaneret. Landskap döptes efter USA:s delstater. 

Liberia förklarades självständigt 1847 med en författning kopierad från den amerikanska konstitutionen – fast de vackert snidade paragraferna var döda bokstäver blott. I praktiken blev landet ytterligare ett av de många ruttna, korrumperade kolonialprojekt som drabbat Afrika.

Det enda som egentligen skilde Liberia från senare ökända rasistregimer som boernationalisternas Sydafrika eller Ian Smiths Rhodesia, var att också hudfärgen på den förtryckande minoriteten var svart.

De frigivna slavarna, americo-liberianerna, tog nämligen även med sig den despotiska plantageägarmentaliteten från den amerikanska södern. Nu fick de själva chansen att spela rollen som herremän och kräva underkastelse av andra. Vilket Liberias ursprungsbefolkning, mande- och krufolken, bittert fick erfara.

Americo-liberianerna och deras ättlingar bildade en parasitär politisk och ekonomisk elit, som levde högt på exploateringen av de fantastiska rikedomar som Liberia välsignats med: koppar, guld, diamanter, gummi, tenn, zink, bly och mycket annat. Endast smulor kom majoritetsbefolkningen till godo.

På 60-talet började ett svenskt-amerikanskt bolag, Lamco, med koncession från den liberiska staten att bryta järnmalm i landet. Den storskaliga gruvdriften krävde omfattande infrastruktur som hamnar, järnvägar och kraftverk. Även sjukhus, skolor och helt nya samhällen växte upp i spåren av Lamcos verksamhet, där många svenskar var engagerade.

Utvecklingen föreföll lovande. Liberias långvarige president William Tubman solade sig i glansen. Extra lyster fick hans anseende vid ett statsbesök i Sverige 1962, då Gustav VI Adolf förärade honom Serafimerorden. Att Tubman bakom den upplysta fasaden stod för tyranni och personkult var det få som orkade, eller ville, bry sig om. 

Desto livligare kritik fick däremot Lamco utstå, som av den svenska 68-vänstern anklagades för imperalistisk utsugning. Det är förvisso ingen tvekan om att Liberias naturtillgångar kunde lagt grunden till ett brett nationellt välstånd. Men så ofta i Afrika förskingrades dessa utsikter av det egna landets kleptokratiska härskarklass.

Den inhemska avskyn mot americo-liberianernas maktmonopol och vanstyre kunde förstås inte hållas tillbaka hur länge som helst. Liberia var en tryckkokare som slutligen exploderade i revolt. 

Tubmans efterträdare William Tolbert fick en aprilmorgon 1980 buken uppsprättad. Sergeant Samuel Doe från krufolket höll i den blodiga kniven och statskuppen hälsades med jubel. Doe lovade befrielse.

Istället blev det förnyat tyranni, förvärrat elände, fler uppror.

Inbördeskrigets grymma mörker sänkte sig över Monrovia, där snart ännu en till president maskerad banditledare – Charles Taylor – gjorde sitt bästa för att plundra sönder landet med sin armé av fattiga desperados och barnsoldater.

Under 90-talet blev Liberia sinnebilden av en förlorad stat, misshandlad bortom all hjälp av samvetslösa krigsherrar. Runt 200 000 liberianer miste sina liv, samtidigt som ett lämmeltåg av flyktingar sökte fristad i grannländerna.

Men miraklernas tid är inte förbi. Omvärlden lyckades 2003 pressa fram ett fredsavtal och skickade Charles Taylor i exil till Nigeria. Sedermera utlämnades han till internationella domstolen i Haag, där Taylor åtalades för brott mot mänskligheten i en rättsprocess som fortfarande pågår.

För att trygga situationen efter att striderna upphört sände FN in en fredsbevarande trupp på 15 000 man (UNMIL) och betydelsen av denna insats kan knappast överskattas. De blå baskrarna garanterade ordning och stabilitet för Liberias utsatta befolkning, vilket gjorde att fria val kunde hållas i slutet av 2005.

Resultatet blev en seger för den Harvadutbildade ekonomen Ellen Johnson-Sirleaf och hon blev därmed Afrikas första demokratiskt utsedda kvinnliga president någonsin.

Förväntningarna på henne är enorma och mycket positivt har också skett. I Monrovia finns åter tillgång på el och vatten. Sjukhus och skolor byggs upp på nytt. Det förstörda vägnätet börjar långsamt restaureras. Den epidemiska korruptionen visar tecken på att avmattas. Och människor som tidigare varit på flykt har kunnat återvända hem.

Den omedelbara krisen må vara över. Dock saknas sannerligen inte problem. 80 procent av Liberias dryga tre miljoner invånare tvingas leva under fattigdomsgränsen på en dollar om dagen. Åtskilliga kvinnor är traumatiserade av de sexuella övergrepp som sattes i system under inbördeskriget.

Två generationer liberianer har växt upp utan någon som helst utbildning. En fjärdedel av alla barn som föds, dör innan de hunnit fylla fem år. I övrigt är befolkningens medellivslängd bara strax över 40 år.

Men då Liberia inte längre anses befinna sig i en nödsituation har många hjälporganisationer packat ihop och dragit vidare. FN har signalerat att man vill minska sina åtaganden, även om UNMIL nyligen fick sitt mandat förlängt till den 30 september 2009. 

Frågan är vad som händer sedan.

Framstegen som hittills gjorts innebär ju inte att framtiden är given. Ellen Johnson-Sirleaf har med all rätt uttryckt missnöje över att Liberia paradoxalt nog straffas när landet börjat utvecklas igen. Utan aktivt bistånd och långsiktigt engagemang utifrån sätts hela processen på spel. Sociala spänningar ruvar samhällsytan, gamla oroshärdar kan ånyo blossa upp.

Idag skymtar ett Liberia som äntligen är på väg att göra skäl för sitt namn – frihetens land. En liten stat visserligen, men med potential att bli ett betydande exempel för ett Afrika och övriga världen på hur till synes hopplösa konflikter kan biläggas.

Har vi råd att låta en sådan möjlighet gå oss ur händerna?

(Frisinnad Tidskrift nr 6/2008)