Skrivit i Corren 3/5:

Stig Järrels rolltolkning av latinlektorn Caligula i Ingmar Bergmans film Hets är klassisk. Här möter vi läraren som absolut sämst. Ond, sadistisk, skräckinjagande. Lektionerna med honom blir rena plågan.

De stackars eleverna lär varken älska latinämnet, eller skolan som sådan, efter den bistra erfarenheten i bagaget. Caligulas raka motsats på vita duken är John Keating, engelskläraren i Robin Williams gestalt från Döda poeters sällskap.

Keating ser undervisningen som ett personligt kall. Han inspirerar eleverna med sin passion för poesi och litteratur, vidgar deras horisonter och får dem att upptäcka nya sidor av livet. Lektionerna med honom är något att längta efter även under sommarlovets soligaste dagar.

Caligula och John Keating är förstås hårddragna karaktärer ur fiktionens värld. Men just därför illustrerar de också extra tydligt vilken central betydelse läraren har. Ja, man skulle utan överdrift kunna säga att läraren är utbildningssystemets grundbult. Det borde kunna kasta visst ljus över den svenska skolkrisen.

Problemen är välkända: eleverna underpresterar både i de nationella proven och i internationella kunskapsmätningar. Trots sex år av borgerlig regering och Jan Björklund som högprofilerad skolreformator i stort som smått, låter ännu resultaten vänta på sig.

Saknas resurser? Nej. År 2000 satsade kommunerna i genomsnitt 55 400 kronor per elev. Dryga decenniet senare var summan 87 500 kronor, en ökning med 31 procent (rensat på inflation). Kommunsektorn spenderar 42 procent av sina budgeterade medel på förskolan, grundskolan och gymnasiet. I reda pengar handlar det om totalt 220 miljarder kronor.

Knappast snålt. Ändå detta förfall som bara fortsätter. Varför?

I går presenterade regeringens särskilda utredare Per Thullberg sin förklaring. Effekter av skolreformer tar tid och dagens åtgärder lär inte slå igenom förrän runt 2020. Systemet är uppenbarligen väldigt trögt.

Skolverket anklagade samtidigt det fria skolvalet för att ha motverkat likvärdigheten med sämre utbildning i undermåliga skolor som följd. Och Socialdemokraterna drog igång en vårkampanj om skolan med huvudbudskapet att mindre klasser är svaret.

En stor undersökning i senaste numret av Dagens Samhälle visar å sin sida att varken ökad personaltäthet, högre anslag eller mer undervisningstid garanterar bättre resultat, något som också tidigare forskning tyder på.

Elevernas socioekonomiska bakgrund spelar däremot roll, men kan kompenseras genom goda lärarinsatser. Vilket för oss tillbaka till utgångspunkten: det hänger på lärarkåren.

En dålig lärare måste inte heta Caligula för att vara olämplig. Det räcker med att han eller hon bara tappat intresset för sitt yrke, alternativt saknar fallenhet för det.

Bra lärare kan däremot göra underverk och lyfta sämre skolor till högpresterande, blomstrande bildningsinstitutioner. Det Sverige behöver är att kunna locka best and the brightest till katedern. Fokusera pengarna och reformivern på det, så kommer nog resultaten.

Skrivit i Corren 11/3:

Måndag morgon och dubbeltimme matte. Snacka om plågsamt. Schemaläggaren på min högstadieskola den där terminen i nian måste varit sadist.

Att börja veckan med att traggla trista ekvationer under överinseende av en knastertorrt mässande lärargubbe; sådant önskar man inte ens sin värsta ovän (jo, förresten – det gör man!).

Jag minns ingen i min klass som verkligen gillade matematik. Men vi bet ihop och gjorde det nödvändiga för att komma undan eländet med hyfsade betyg.

Detta var i mitten av 80-talet och situationen tycks inte bättre i dag. Läget är tvärtom sämre, av kunskapsresultaten att döma. Sedan 90-talet presterar svenska niondeklassare bara allt skralare i matte, både jämfört med oss i tidigare årskullar och i relation till övriga OECD-länders elever.

Utbildningsminister Jan Björklunds uppgörelse med ”flumskolan” har hittills inte burit frukt. Fortsätter den negativa utvecklingen i samma deprimerande takt riskerar vi att bli en nation av matematiska analfabeter. Hur ska Sverige då kunna hävda sig inom modern teknik, ekonomi och naturvetenskap som är centrala områden för landets tillväxt och konkurrenskraft?

Till hösten utlovas nu en storsatsning i syfte att rycka upp mattelärarnas undervisningsmetoder. På tiden, onekligen. Vad som behövs är förmågan att ge ekvationsnötandet en kontext och att väcka elevernas lust till ämnet.

Själv fick jag en helt annan upplevelse än pluggets själlösa räknande när jag på bio såg Ron Howards drama A Beautiful Mind (om nobelpristagaren John Nash). Wow, kunde matte vara så intressant?

Matematiken är ju universums grundspråk. Det är genom siffrornas formler vi kan fånga och förstå hur tillvaron är uppbyggd och fungerar – koden som knäcker de stora gåtorna. Hade vi fått lärare i skolan som gett oss det sammanhanget, skulle garanterat måndagarnas mattelektioner blivit betydligt mera spännande.