Ingmar Maiden

Dance of Death

Vad sägs om lite otippad Bergmanspotting i hårdrocksvärlden? I husorganet Classic Rock Magazine finner jag en ball kommentar av Maidengitarristen Janick Gers om gruppens skiva Dance of Death från 2003:

I loved the feel of this album. Everything about it felt big. And the song Dance Of Death is one that I’m really proud of. It was based on the Ingmar Bergman movie, The Seventh Seal.

I saw it when I was a kid and just loved it. It’s about someone looking for hope in a world that’s devastated. And at the end of the movie there is this dance of death. The funny thing is, I was on the tube not long after we’d written it, and I saw this huge poster of The Seventh Seal. Such a weird coincidence.

Up the Ingmars!

Up the Ingmars!

Malin i vårt hjärta

Malin Saltkråkan

Vad göra som landlocked i Linköping över helgen? Tja, substitut som cognac och Saltkråkan får väl funka. Coolast i serien (förutom Ulf Björlins modernistiska musik) är självklart den ständigt omsvärmade Malin, som framstår så Grace Kelly-ordentlig men som – på riktigt – strulat med Steve McQueen. Det är Respect!

Porsche 917

Malin med Porsche 917 i McQueens klassiska kultrulle Le Mans (1971).

Out of Africa

Out of Africa

Karen Blixen: I had a farm in Africa at the foot of the Ngong Hills. The Equator runs across these highlands, a hundred miles to the north, and the farm lay at an altitude of over six thousand feet. In the day-time you felt that you had got high up; near to the sun, but the early mornings and evenings were limpid and restful, and the nights were cold.

Out of Africa

Karen Blixen: He even took the gramophone on safari. Three rifles, supplies for a month, and Mozart.

Out of Africa

Karen Blixen: She almost had me for lunch.
Denys Finch Hatton: It’s not her fault, Baroness. She’s a lion.

Out of Africa

Denys Finch Hatton: Get in!
Karen Blixen: When did you learn to fly?
Denys Finch Hatton: Yesterday.

Out of Africa

Denys Finch Hatton: You’ve ruined it for me, you know.
Karen Blixen: Ruined what?
Denys Finch Hatton: Being alone.

Out of Africa

Karen Blixen: Perhaps he knew, as I did not, that the Earth was made round so that we would not see too far down the road.

Out of Africa

Karen Blixen: If I know a song of Africa, of the giraffe and the African new moon lying on her back, of the plows in the fields and the sweaty faces of the coffee pickers, does Africa know a song of me? Will the air over the plain quiver with a color that I have had on, or the children invent a game in which my name is, or the full moon throw a shadow over the gravel of the drive that was like me, or will the eagles of the Ngong Hills look out for me?

Luftburen

Karen Blixen menade att tillvarons väsentliga glädjeämnen kunde sammanfattas till tre. Den första är känslan av att ha kraft i överflöd. Den andra är när smärtan upphör. Den tredje är vetskapen om att man fullföljer sitt öde.

Jag vill hävda att det finns ett fjärde: Ett gult flygplan med dubbla vingar och nån som säger ”get in!”. Att vara luftburen. Att vara fri. Att vara förälskad i livet, i världen, i en särskild vacker människa. ”Once I get you up there / Where the air is rarefied / We’ll just glide / Starry-eyed”, som Frank Sinatra sjunger i Come fly with me. 

Suck, vad kunde jag inte gjort för att, om så bara för en kortare stund, byta plats med Karen Blixen och Denys Finch Hatton i Kenya back in the day! Men det går ju inte. Man får försöka färglägga den verklighet som faktiskt är i deras anda istället. Inte så dumt. Om det lyckas. Och varför skulle det inte göra det?

Out of Africa

Robert Redford och Meryl Streep i kioskvältarklassiska filmen Out of Africa.

Filmer kan vi se själva

Skrivit i Corren 25/11:Corren.

Linköping fick onekligen ett brottartungt finbesök av det kulturella slaget under helgen som gick. Roy Andersson, den briljante och internationellt hyllade regissören, gästade Filmens dag i samband med visningen av hans senaste verk, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (belönad med Guldlejonet i Venedig förra året, minsann).

I ett samtal med publiken efteråt passade Roy Andersson på att hylla kommunens egen biosatsning, Linköpings filmsalonger som visar smalare kvalitetsrullar. ”Det är fantastiskt att det finns en sådan här verksamhet i Linköping. Den precis lika viktig som att bygga Jas-plan”, förklarade Anderson till åhörarnas jubel (Corren 23/11).

Jämförelsen med stadens flygindustri för Linköpings väl och ve i det aktuella fallet kan förvisso diskuteras… Men allmänt sett har Roy Andersson otvivelaktigt helt rätt i att kulturens roll för både vårt personliga och samhällets välbefinnande inte nog kan understrykas.

Frågan är bara hur mycket politisk intervention, om någon, som är nödvändig för detta. Låt oss ta just Linköpings filmsalonger som exempel.

Sedan den 31 augusti hyr kommunen in sig i Filmstaden. Det välvilliga syftet är att frälsa oss med unikare filmer än vad den lokala kommersiella marknaden förmår göra på vita duken. Rullarna som vanligen går upp på Linköpings biografer är ju tämligen strömlinjeformade, vars konstnärliga halt knappast de lite kräsnare cineasterna har anledning att falla i trans över.

Denna brist åtgärdas nu genom att kommunen gett en särskilt kompetent tjänsteman uppdraget att plocka fram intressantare filmer åt medborgarna. Urvalet sker enligt kriterier (däribland ett mångfaldsperspektiv, givetvis) som i god demokratisk sammanträdesordning beslutats av kultur- och fritidsförvaltningen.

Någon direkt kioskvältarsuccé har visningarna emellertid inte hittills varit, trots ett relativt ringa biljettpris på 70 kronor. De första två månaderna kom endast omkring 10 besökare i snitt till varje föreställning. Å andra sidan kanske man få ge satsningen längre tid innan den sätter sig. Eller inte.

Ty finns egentligen något problem? Jag är själv cineast och upplever inga oöverstigliga hinder att få tag i nästan vilka filmer som helst. I princip kan jag beställa varenda rulle som jag är nyfiken på, antingen via DVD/Blu-ray eller få streamad på nätet. Inte minst Youtube har inneburit underbara möjligheter.

Aldrig har marknadens utbud varit så rikt, varierat och lättillgängligt som i dag, både vad gäller klassiker och färskare verk.

Tack vare den moderna teknikutvecklingen kan man även lyxa till det med biokvalitet på stor skärm, alternativt duk, i det privata hemmet. Filmfreaks som vill samlas och kolla gemensamt kan göra detta i egna klubbar. Det är bara att bilda en. Filmkulturen kan utmärkt leva och frodas i Linköpings civilsamhälle, utan politiskbyråkratiska omsorger subventionerade med skattemedel.

Och varför ska de stackare som fullständigt struntar i konstnärlig film – tydligen finns ganska många sådana människor, obegripligt nog – tvingas bekosta inbitna cineasters stora fritidsintresse? Låt oss behålla mer av våra surt förvärvade pengar istället, så vi kan konsumera ännu mera film. Själva!

Best of Metropolitan (6)

Metropolitan

Jane Clark: You’re totaly impossibe and out of control with some sort of drug problem and a fixation on what you consider Rick Von Sloneker’s wickedness. You’re a snob, a sexist, totally obnoxious and tiresome, and lately you’ve gotten just weird. Why should we believe anything you say?

Nick Smith: I am not tiresome.

Best of Metropolitan (3)

Metropolitan-Whit-Stillman

Nick Smith: The titled aristocracy are the scum of the earth. What really makes me furious is the idea of a whole class of people, mostly Europeans, all looking down on me.

Sally Fowler: You always say ”titled” aristocrats. What about ”untitled” aristocrats?

Nick Smith: Well, I could hardly despise them, could I? That would be self-hatred, which is unhealthy.”