Kategoriarkiv: Film

Filmstödet som behövs

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/3:

Är Linköping en vit fläck på filmkartan? Ja, menar kultur- och fritidsnämndens ordförande Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP). Hon är inte nöjd med det som SF:s åtta salonger bjuder på i Filmstaden – det vill säga ofta filmer av amerikanskt märke som är kommersiellt gångbara och som den breda publiken vill se.

Sant är att mer kräsna cineaster kanske inte har lika stort utbyte av att gå dit. Den styrande majoriteten i stadshuset har därför beslutat att utreda om kommunen för skattebetalarnas pengar ska starta en egen biograf, som kan visa smalare nya filmer och äldre klassiker. Är det en bra idé?

Möjligen för 30-40 år sedan, då den kategori filmer som MP et consortes efterlyser fortfarande hade begränsad tillgänglighet. Men nu?

Den borgerliga oppositionen, som röstat mot utredningen, tycker inte att behovet av en kommunaldriven bio existerar. Uppfattningen är rimlig, eftersom digitaliseringen och teknikutvecklingen gjort underverk för filmdiggaren jämfört med hur snålt och svårt det var förr.

Idag har distributionskanalerna och visningsfönstren mångfaldigats, marknadsutbudet av alla sorters filmer har aldrig varit så rikt och varierat, inga oöverstigliga hinder föreligger att få tag på dessa filmer, vi kan titta på film med biokvalitet i hemmet och lekande lätt starta enskilda cineastklubbar om vi vill.

Således torde inte angelägenheten av att satsa offentliga medel på en kommunbiograf för att tillgängliggöra annan film vad som finns på SF:s aktuella repertoar vara direkt trängande. Därmed inte sagt att inga kulturpolitiska filminsatser alls är angelägna.

Men det handlar om att säkra bevarandet och tillgängligheten av gamla filmer i analogt format, som snart är omöjliga satt se överhuvudtaget om de inte digitaliseras. Svenska filminstitutet arbetar febrilt med detta. Dock har anslagen bara räckt till att digitalisera en bråkdel av de många tusentals filmer som finns i deras arkiv.

Att överföra rubbet av detta historiska filmguld i högkvalitativ digital version beräknas kosta 300 miljoner kronor. Summan som Svenska filminstitutet hittills fått är 40. Förvisso är detta inte en fråga som Linköpings kommun äger, den ligger naturligtvis på regeringens bord.

Men då glädjande nog våra styrande lokala makthavare verkar hysa ett sånt brinnande cineastiskt intresse, kunde de väl för sina partivänner i rikspolitiken påtala vikten av ett ökat digitaliseringsstöd? Det motsvarar nålpengar i statskassan och den kulturella nyttan vore oskattbar.

 

John Hurts bästa roll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/1:Corren.

Tråkigt var beskedet häromdagen att den brittiske skådespelaren sir John Hurt lämnat oss, 77 år gammal. Hans insatser i filmer som Alien, Elefantmannen och Tinker Tailor Soldier Spy – bara för att nämna några – var magnifika.

Men för mig är han alltid först och främst Caligula i Jag, Claudius. Rollen blev Hurts stora och synnerligen välförtjänta genombrott.

Själv hade dock John Hurt ingen aning om att hans prestation skulle ta folk med sådan kioskvältande storm: ”Oh no. You’re just bowling along and then suddenly people like it. You think, ‘I’ve got a hit, man.’ You don’t realise that’s the public saying, ‘Welcome’”, sa han långt efteråt.

John Hurt svidar om för sin paradroll.Tolkningen av den romerske dårkejsaren måste anses som definitiv. Det svårt att ens tänka på Caligula utan att se John Hurts suveräna gestaltning framför sig.

BBC gjorde onekligen ett styvt jobb med att förvandla Robert Graves bägge tegelstensromaner om stackars Claudius och hans bisarra härskarfamilj till en miniserie i tretton avsnitt 1976. Engelsk TV-dramatik är med rätta välrenommerad och Jag, Claudius är fortfarande något av juvelen i kronan bland deras produktioner.

Trots att serien numera till förstående kan kännas mer som filmad teater – scenografin är uppenbart daterad – fångas man ändå kvickt av illusionen eftersom skådespeleriet genomgående håller yppersta kvalitet.

I den högoktaniga ensemblen gör Derek Jacobi ett gripande porträtt av huvudpersonen. Dock är det, i hård konkurrens med Livia – Siân Philips giftspindel till mor och drottning – John Hurt som glänser skarpast i rutan.

Under sina fem tilldelade avsnitt stjäl han hela showen med en formidabel uppvisning i hämningslös megalomanisk galenskap, bloddrypande maktfullkomlighet, vildsint paranoia och milt uttryckt sedeslöst leverne.

Bland annat äktar han sin syster, gör henne på smällen och äter upp fostret då han inte vill vara sämre än överguden Zevs. På meritlistan finns även bravader som utnämningen av en häst till senator och att låta romarriket gå i väpnad konflikt mot havets Neptunus (krigsbyte: snäckskal).

I dessa politikens sunkiga dagar är det en djup tröst att återvända till Jag, Claudius igen. Ty vad än Donald Trump och hans stolliga gelikar må hitta på som makthavare i våran värld, är det knappt nyhetsmässiga gäspningar i jämförelse med John Hurts plattan i botten-vanstyre som Caligula. Vi ska nog klara skivan.

Rättvisa åt Tengil

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/12:Corren.

Veckan innan jul förklarade Jimmie Åkesson i Expressen att han inspirerades av Astrid Lindgren i sin politiska gärning. Det bemöttes bland annat genom att bilder av Tengil började spridas i sociala medier, där den fascistliknande tyrannen i Bröderna Lejonhjärta giftigt påstods vara Åkessons enda rimliga inspirationskälla ur Lindgrens verk.

Men förtjänar ens Tengil att buntas ihop med Åkesson?

Underskatta inte Astrid Lindgren, hon var en sofistikerad författare. Bröderna Lejonhjärta är ett av de förnämsta exemplen på detta – för barn en fascinerande fantasyhistoria, för en mognare läsekrets spåras en intrikatare berättelse där Tengils förtryckarroll upplöses i något annat.

Lindgren arbetar ungefär som Stanley Kubrick gjorde i sina bästa filmer. Vi anar ett djupare budskap under ytan, vilket väntar på att dyrkas upp om vi noterar de subtila ledtrådarna. Är superdatorn HAL 9000 i Kubricks 2001: A Space Odyssey egentligen ond? Eller vill den faktiskt försöka rädda mänskligheten från vidare ödesdiger kontakt med utomjordingarna och deras skumma monoliter?

På ett liknande sätt skulle vi kunna betrakta Tengil. Man kan undra om han inte fungerar som Bröderna Lejonhjärtas dolde hjälte och huvudperson i ett drama som kritiserar den urgamla paradismyten och religionens traditionella affärsidé om livet efter döden, här symboliserat av Nangijala. Dit kommer Jonatan och Skorpan, fast tänk nu efter.

Hur vettiga är paradisets klassiska förutsättningar? Ett tag är det nog underbart. Solen skiner ständigt. Allt är perfekt. Tills tristessen och händelselösheten blir alltmer kvävande. Det är denna situation som Lindgren i ett radikalt grepp låter Tengil göra uppror mot. Han är den emancipatoriske revolutionären som störtar Nangijalas olidligt statiska och ultrakonservativa samhällsordning. Därav hans lösen ”All makt åt Tengil – vår befriare”.

Plötsligt har Nangijalas uttråkade invånare fått en meningsskapande gestalt att förhålla sig till och som lättar deras bojor, fjättrade som de är i evigheten. Antingen kan de ansluta sig till Tengils häftiga riddararmé och ge sig ut på spännande erövringståg (alternativt göra som Körsbärsdalens värdshusvärd Jossi: jobba som undercover-agent). Eller så följer de Jonatan och upplever äventyret som motståndskämpar. Tengil kan förvisso förefalla elak.

Dock får vi i slutet av Bröderna Lejonhjärta veta att inga ruskigheter i Nangijala varit på riktigt, utan i praktiken bara ett rollspel. De personer som ”dör” kilar smidigt bort till Nangilima – ett ställe dit det dessutom står vem som helst fritt att schappa om man inte har lust att fortsätta.

Jonatan gör så själv framför utsikten att stanna kvar som handikappad (han har ju blivit förlamad av draken Katla under finalstriden mot Tengil). Och Skorpan hänger på eftersom han inte tycker det är kul utan sin storebror.

Sedan kan vi misstänka att det finns ett tyngre skäl till att bröderna sticker. Tengil har vid tidpunkten redan slagits ut från spelplanen – och logiskt sett hamnat var? Inte undra på att Nangijala då ter sig fattigt och blekt i jämförelse.

Tengil är i detta sammanhang väsensskild Åkesson, SD-ledaren som istället för att spränga gränser vill resa murar, istället för att syresätta samhället vill likrikta det, och som definitivt inte är på lek utan på blodigt allvar.

Om SD hämtat någon ideologisk inspiration från Astrid Lindgrens universum tycks det snarare vara riddar Kato och hans hjärta av sten i Mio, min mio. Har det inte skavt ont i bröstet länge nog, Åkesson?

Jazz on a Summer’s Day

Publicerad den av
Svara

Jazz on a Summer's Day

Skrivit i Corren 28/11:Corren.

Bert Stern kunde varit som hämtad ur TV-serien Mad Men. 1950-talets amerikanska reklambransch – synonymt med hippa Madison Avenue i New York – satte fart på hans bana som självlärd toppfotograf. Den första marknadsföringskampanjen han gjorde var typiskt nog för vodkamärket Smirnoff.

Karriären snurrade vidare och allt snabbare in i 60-talets glammiga mode- och kändisvärld. För magasinet Vogue plåtade han rader av populärkulturella ikoner som Elizabeth Taylor, Twiggy och Audrey Hepburn.

Mest berömd är Stern för sin session med Marilyn Monroe 1962, då han under tre dagar tog 2500 intima porträttbilder av den gudomliga. Sex veckor senare var hon död. Bert Stern var nära att gå samma väg. Han började med amfetamin för att klara decenniets hektiska tempo, brände ut sig, privatliv och äktenskap kraschade.

Stern hoppade klokt nog av karusellen, återhämtade krafterna i Spanien innan han på 70-talet var mogen för storstilad comeback.

Men Bert Stern (1929-2013) är för mig främst Jazz on a Summer’s Day, hans enda försök inom det rörliga bildmediet. Och vilket försök!

Filmen dokumenterar 1958 års upplaga av jazzfestivalen i Newport, Rhode Island och måste vara en av de bästa konsertrullarna som finns att uppbringa. Tänk en tidig borgerlig version av Woodstock ungefär, städat och burget, utan droger och för vuxna.

Kombinationen av fantastisk musik, magiskt vackert bildspråk, den underbara miljön, atmosfären av läcker 50-talsestetik och den saltstänkta sommarkänslan gör det hela till ett enda 85 minuter långt lyckopiller av impressionistisk celluloid.

Öppningssekvensen är ren visuell poesi med Newports småbåtshamn speglad i skimrande blåa vattenytor, vibrerande kollegialt till Jimmy Giuffres The Train and the River (Giuffre var en betydande innovatör i jazzgenren, tyvärr ännu idag inte helt uppskattad efter förtjänst).

När sedan Thelonious Monk sätter sig vid pianot på den lilla konsertestraden får vi följa kameran med yachterna till havs. Uttagningarna för America’s Cup pågick nämligen samtidigt och de inväxlade segelbilderna från tävlingen är bedövande stilrent snygga. Den som inte drabbas av värkande längtan att få vara med ombord och kryssa är sannolikt knappast född.

Ursprungligen var faktiskt Bert Sterns ärende till Newport att fotografera America’s Cup, lyckligtvis fick han idén att föreviga festivalen också.

Förutom Giuffre och Monk i härlig form får vi uppleva legendarer som Jack Teagarden, Gerry Mulligan, ljuvligt eleganta Anita O’Day, Dinah Washington och den störste av dem alla – mästaren, charmören, the one and only – Louis Armstrong.

Som en coolt rockig katt bland jazzhermelinerna dyker även Chuck Berry upp på Newportscenen, där han första gången inför en betalande publik river av sin nya låt Sweet Little Sixteen. Häftigt, va?

Om kropp och själ törstar efter sol, D-vitamin och positiv livsenergi nu i sena novembermörkret bjuder Bert Sterns filmklassiker på allt vad du behöver. Se den!

Jazz on a Summer's Day

Ljuva livet. Seglande jazzpublik i amerikanska societetens Newport.

Vad Dirty Harry säger oss

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/11:Corren.

Scenen är klassisk. Clint Eastwood, beväpnad med Magnumpistol, har jagat upp en desperat skurk i ett hörn och fäller iskallt repliken: ”You’ve got to ask yourself a question: ’Do I feel lucky?’ Well, do ya, punk?”.

Filmen Dirty Harry blev en omedelbar kioskvältare i USA under början av 70-talet och fick flera uppföljare. Eastwood i rollen som den skjutglade San Francisco-polisen Harry Callahan, en rebell som inte skyr några medel för att få bort härjande våldsbrottslingar från gatorna, slog definitivt an en känslosträng hos vad Richard Nixon kallade ”den stora tysta majoriteten”.

Det var den skötsamma, arbetande och skattebetalande medelklassen som sällan höjde sina röster offentligt, men som allvarligt börjat oroa sig för tendenserna till normupplösning och krackeleringar i samhällsbygget.

Dirty Harry var mer än en vanlig actionrulle. Den återspeglade en växande folklig frustration med ett rättssystem som uppfattades alltmer dysfunktionellt och överbyråkratiserat. Medan den sociala oron och gängkriminaliteten bredde ut sig, vem garanterade längre lag och ordning?

Dirty HarryHarry Callahan struntade i allt vad inkompetenta polischefer och mjukryggade politiker hette, han gav tusan i regelboken, satte hårt mot hårt och blåste utan vidare diskussion iväg buset i en eldstorm av magnumkulor.

Sådana gränslösa poliser, som inte tvekar att skjuta för att döda och gärna lämnar efter sig hela kvaddade stadskvarter på kuppen, är vid närmare eftertanke kanske inte de mest optimala att hålla i handen. Men av gensvaret på filmen att döma, fanns det nog väldigt många som önskat att Callahan funnits i verkligheten.

Populärkulturens uttryck fångar ofta mycket talande rådande stämningslägen i tiden. Dirty Harry anklagades av vissa kritiker för att exploatera primitiv våldsromantik och uppmuntra en fascistisk längtan hos biopubliken. Det kan låta överdrivet idag, men det fanns korn av sanning i detta.

Succén för Harry Callahan var sorts en varningssignal, ett symptom på det fallande förtroendet för det demokratiska etablissemangets förmåga att trygga medborgarnas liv och egendom i vardagen. Det är inga obekanta erfarenheter vad ett sådant klimat kan föda i form av en för oss alla mindre trevlig politisk backlash. Det var också filmmakarna medvetna om och de tog inte lätt på saken.

När Clint Eastwood därför återkom som Dirty Harry-figuren i Magnum Force (1973) gavs han uppdraget att oskadliggöra en grupp totalt urspårade poliser som tagit sig rätten att kallblodigt avrätta kriminella element utan ett skvatts hänsyn till varken lag eller domstolar.

För att ytterligare driva hem den pedagogiska poängen fick Harry Callahan i central scen väsa: ”I hate the goddamn system, but until somebody comes along with changes that makes sense I’ll stick with it”.

Alltså: demokratins institutioner må vara bristfälliga och när systemet inte levererar är det illa. Men frestelsen till populistiskt fascistinspirerade lösningar är inte civilisation, det gör bara ont värre, värre än värst.

Anledning finns att återvända till dessa filmer. Hur väl fungerar exempelvis polisen i Sverige, hur många svåra brott beivras, hur bra lyckas politikerna styra upp det och vilka ideologiska krafter har vind i seglen?

Dirty Harry har fortfarande något viktigt att säga både om och till oss.

När tennisen blev rock and roll

Publicerad den av
Svara

Björn Borg

Skrivit i Corren 23/5:Corren.

Denna sommar är det 40 år sedan Björn Borg kastar sin racket mot himlen utanför London. Baslinjernas kung, det iskalla koncentrationsfenomenet från Södertälje, har just tvingat Ilie Nastase att bita i gräset och vunnit Wimbledon.

Det är bara början till den osannolika segerraden av fem titlar i följd på ärevördiga All England Lawn Tennis & Croquet Club.

För ett tag ställer Borg alla konkurrenter i skuggan. Tills ett yngre, hetlevrat bollgeni från New York gör entré: John McEnroe. Till spelstil och temperament Borgs motsats. Deras gladiatorliknande tvekamp på tennisarenorna fascinerar en hel värld.

I särklass står förstås den monumentala Wimbledonfinalen 1980, då Borg besegrar serve- och volleyspecialisten McEnroe i en grymt rafflande femsetare. Året därpå är det McEnroes tur att triumfera, både i Wimbledon och i US Open.

Utbränd och detroniserad drar Borg sig tillbaka – omåttligt saknad av McEnroe som förlorar den ende motståndare han genuint respekterar. Men snart får vi se rivalerna mötas igen. På bioduken i dramafilmen Borg/McEnroe, med skådespelarna Sverrir Gudnasson och Shia LeBouf i huvudrollerna.

”Jag har spelat tennis varje dag i två månader och ska spela i tre månader till, stenhårt. Jag ser allt rörligt material jag kommer över. Vi kommer snart att börja jobba på looken. Jag har inte provat pannbandet än. När det kommer på kan det bli magiskt”, säger Sverrir Gudnasson som ligger i träning för att göra Borgs gestalt (SvD 19/5).

En sak är i vilket fall klar: den vita sporten har aldrig varit så trollbindande som under epoken Borg/McEnroe. De var – tillsammans med Nastase och Jimmy Connors – mer än idrottsmän, de var rockstjärnor,  populärkulturella ikoner vars inflytande gick långt bortom tennisbanorna.

Det finns en djup symbolik i att Björn Borgs första Wimbledonseger ägde rum samma år som Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. 70-talets Borgfeber i Sverige bidrog till att lösa upp det gråtrist foträta folkhemsklimatet och dess socialistiska jämlikhetskonformism, ett förebud till det glittrande 80-talets öppnare och mer livsbejakande individualistiska ideal.

Som journalisten Jan Eklund skrivit: ”Med Björn Borg importerades internationell glamour till det svenska bönehuset. Pälsar, skumpa, disco. Åh, vilket party!”