Antag att man har ett välutvecklat intresse för hårdrock och film. Och att man då i synnerhet – som jag – är en passionerad diggare av både Iron Maiden och Ingmar Bergman. En lite udda kombination kan tyckas.
Men visst blir det en läcker grej att ha på sin T-shirt?
(Trycket finns att beställa från cinefilevideo.com)
Skammen blev till En lektion i kärlek.
När kvarlåtenskapen efter Ingmar Bergman hotade att skingras för höstvindarna, ryckte en kapitalstark doldis från Norge ut för att rädda en unik del av vårt kulturarv.
Den skygge IT-mångmiljonären Hans Gude Gudesen har klivit ur kulisserna som köpare av Bergmans fastigheter på Fårö. Det var även han som via bulvaner ropade in större delen av demonregissörens prylar, vilka auktionerades ut på Bukowskis nyligen.
Tanken är nu att omvandla Fåröegendomen till en ideell stiftelse och ett konstnärscentrum. Bergmans dotter Linn Ullman, som samverkat med Gudesen i räddningsaktionen, säger i dagens DN:
”Jag tycker det är en underbar lösning för alla parter, och det är underbart att det finns människor som kan och vill göra det möjligt.”
Det är inte svårt att hålla med henne om det. Kärleken till konsten kan stundtals försätta berg. Förutsatt att det finns resurser… Tveklöst är detta en av årets mest överraskande som positiva kulturnyheter.
Dock är det ironiskt att skulle krävas privatkapital från Norge för att värna minnet av Sveriges främste dramatiker sedan Strindberg. I en kulturnation värd namnet kunde man annars tro att exempelvis den egna regeringen hade engagerat sig i frågan.
Men från det hållet uppvisades snarare en demonstrativ likgiltighet när Bergmans världsberömda Fåröegendom skulle gå under klubban. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) flydde undan frågan med krystade hänvisningar till att man från statligt håll ”av princip” inte ville ta hand om några egendomar av detta slag.
Nu trumpetar hon emellertid ut följande kommentar i ett färskt pressmeddelande:
”För regeringen är det viktigt att Ingmar Bergmans konstnärliga arv bevaras och görs tillgängligt.”
Jasså? Bullshit, för att tala klarspråk.
I SVT:s Debatt sitter regissören Jasenko Selimovic och pratar om sitt beslut att kandidera till riksdagen. Medlemsavgift till Folkpartiet betalade han häromdagen.
Medan jag ser Selimovic i rutan, håller jag av en ren slump Jörn Donners nya bok i handen. Titeln är Ingmar Bergman: PM.
Det är en personlig skildring av Donners relation till Bergman. Själv har jag precis kommit till sidan 34 i boken.
Någon kan ju försöka räkna ut oddsen för detta sammanträffande.
Men under tiden jag hör Selimovics utläggningar från teven sveper mina ögon genom Donners text. Och plötsligt har jag svårt att ta situationen på fullt allvar. Förbluffad läser jag igenom det aktuella avsnittet igen.
Jodå. Där står det, svart på vitt. Jasenko Selimovic är i finast tänkbara sällskap. Även den store demonregissören Ingmar Bergman var på ålderns höst medlem i Folkpartiet.
Bergman hade tidigare sympatiserat med Socialdemokraterna. Men när han blev gripen på Dramaten för misstänkt skattebrott 1976 blev det tvärt slut på den politiska romansen.
Enligt Donner berättade Ingmar Bergman 1997 att han formellt anslutit sig till Folkpartiet. Fast motiveringen bakom detta engagemang är kanske inte helt smickrande.
För den förvånade författaren förklarar Bergman sin uppfattning om partiet:
”Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i folkpartiet.”
På Sankt Eriksgatan 58 i Stockholm ligger ABBA:s legendariska Polarstudio. Hit kommer idag människor från hela världen för att insupa atmosfären där den svenska gruppen skapade genialiska popmästerverk, väl i klass med Beatles och Beach Boys.
I anslutning till studion finns ett museum med scenkläder, instrument och andra artefakter från ABBA:s sagolika karriär. Den enorma succén för musikalen Mamma Mia har knappast dämpat intresset. Polarstudion är numera en av Stockholms främsta turistmagneter.
Så kunde det ha blivit.
Polarstudion finns dock icke mer. Våren 2004 stängdes dörrarna för alltid. Studion revs, lösöret slumpades bort på auktion. Inspelningsverksamheten var visserligen fortfarande lönsam. Det var fastighetsägarens chockhöjning av hyran som knäckte ekonomin.
Om Led Zeppelin var 70-talets största rockband, så var ABBA decenniets regenter på den internationella poptronen. Money, money, money flödade in som resultat av framgångarna. Delar av vinsten investerades i bygget av en egen stuperstudio, state-of-the art, som invigdes 1978.
Polarstudion med sin unika ljudbild blev genast mycket eftertraktad. Zeppelin spelade exempelvis in sitt sista album där, In Through The Out Door, 1979. ABBA själva sålde studion 1983 i samband med att gruppen gick skilda vägar. Men dess gamla inspelningsmarker fick med tiden en nimbus som var i partiet med Sun Studios i Memphis eller Abbey Road i London.
Det saknades heller inte upprörda röster när rivningen hotade.
Riksantikvarieämbetet granskade ärendet, men trasslade in sig i en sällsynt formalistisk tolkning av regelverket och förklarade sig oförmögna att agera. På kulturdepartementet lät man någon ointresserad tjänsteman dra saken i byråkratisk långbänk tills det var för sent. Det ansvariga statsrådet Marita Ulvskog brydde sig inte.
I Polarstudions urblåsta lokaler huserar numera ett gym.
Lärdom? Ingen.
Ty sorgligt nog har det fysiska arvet efter Ingmar Bergman drabbats av ett liknande spektakel. Om två dagar, den 20 augusti, ska Bergmans hus och egendomar på Fårö gå till försäljning på den engelska auktionsfirman Christie’s. Den 26 september har turen kommit till lösöret, som klubbas bort av Bukowskis.
Att så sker är helt i enlighet med Ingmar Bergmans testamente, och att hans familj följer mästerregissörens sista vilja är väl inget att moralisera över. Dock kan man tycka att det ligger i vårt gemensamma nationella intresse att inte ännu en del av det nutida svenska – och internationella! – kulturarvet skingras.
Det är dokumenterat bortom all diskussion vilken roll egendomen på Fårö spelade i Bergmans liv och för hans konstnärskap. Här fanns hans hjärta och själ. Här hämtade han inspiration och kraft. Här skapade han verk som berört och påverkat miljoner människor. Och kommer att fortsätta göra så för många generationer efter både honom och oss själva.
Borde vi därför inte ha ett kollektivt ansvar att för framtiden bevara och säkra tillgängligheten till detta sällsamma konstnärsresidens? Polarstudions öde var illa nog. Gällande Bergman, där det handlar om än tyngre kulturell dignitet, är det riktigt läskigt.
Men även nu har vädjanden och protester klingat ohörda.
Att kulturdepartementet skiftat färg från rött till blått har inte haft någon inverkan. Statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth tvår sina händer. Hon hänvisar till ”principen” om att staten inte ska gå in som köpare i fall som dessa (även kulturkonservatismen är tydligen ett minne blott i de ”nya” moderaterna).
Återstår Stiftelsen Bergmancenter på Fårö, som dock uppenbarligen saknar nödvändiga finansiella muskler. Resultatet lär därför sannolikt bli att avgörande bitar försvinner från det prisma varigenom eftervärlden har att tolka, förstå och uppleva Ingmar Bergman.
Kulturpolitiskt är det en skandal.
Historiskt en tragedi.
I senaste numret av det brittiska magasinet Classic Rock reminiscerar Twisted Sisters frontman Dee Snider kring sin karriär som hårdrockare.
En anekdot handlar om ett stjärnögt möte med Zeppelingitarristen Jimmy Page vid en hyllningsfest för den legendariske skivbolagsbossen Ahmet Ertegun på Atlantic Records. Dee Snider minns den lyriska känslan:
I remember standing in the buffet line with Jimmy, Mick Jagger and Henry Kissinger, thinking: ”How the hell did I get here?”
Henry Kissinger?! Frågan är väl snarare hur USA:s gamle utrikesminister hamnade i detta otippade sällskap av dekadenta, hårdpartajande rockmusiker…
Fast det är klart. Kissinger var ju famös för sin förmåga att ständigt dyka upp i alla möjliga sammanhang, bara det fanns tillräckligt många fotoblixtar och celebriteter närvarande.
Knappt hade Richard Nixon gett den tidigare anonyme akademikerprofessorn en entrébiljett till maktens centrum i Vita huset 1969, innan Kissinger började slå mynt av den nyvunna berömmelsen.
Man kunde kanske tro att Henry Kissinger borde haft agendan fulltecknad med redan tidskrävande uppdrag som att avsluta Vietnamkriget, trappa ner kapprustningen mot Sovjetunionen eller tina upp de bottenfrusna relationerna med Kina.
Men i skytteldiplomatens stressiga almanacka tycktes det ständigt finnas luckor för andra högintressanta uppgifter. Hade exempelvis Hollywood galapremiär på en storfilm som Gudfadern (1972) var det inte svårt att gissa vem som skulle dyka upp och mingla. Den entrébiljetten fick förresten Kissinger genom att lägligt bli kompis med Paramountchefen Robert Evans.
För övrigt grep Kissinger gärna tillfällen att få möta vackra filmdamer på tu man hand. Bland annat dejtade han Bondbruden Jill St. John och Bergmanbruden Liv Ullman. Och såg förstås till att stolt skylta med dem i skvallerblaskorna.
Nu var måhända inte Henry Kissinger själv utseendemässigt den attraktivaste killen i stan. Men som han sade i en sedermera bevingad replik i New York Times 1973: ”Power is the ultimate aphrodisiac”.
Och Kissingers jetsetliv är ingalunda historia än. 86 år gammal är han still going strong som linslus i den professionella underhållningsvärlden.
När tennismästaren Roger Federer vann den senaste Wimbledonfinalen och därmed slog Pete Sampras rekord i antal Grand Slamsegrar – vem tror ni inte hade lyckats nästla sig på kändisläktaren då?
På 70-talet var Led Zeppelin hårdrockens odiskutabla kungar på världens arenor.
Zeppelin var till och med så mäktiga att man 1973 kunde turnera i USA med en egen specialinredd Boeing – det legendariska ”The Starship”.
Det var också på denna turné bandet spelade in sin famösa konsertfilm The Song Remains The Same. Ett ogenerat självförgudande dokument, som säger ganska mycket om gruppens milt sagt uppblåsta ego och distanslösa hållning.
Se den och ni får en pedagogisk förklaring till punkrevolten på köpet.
Faktiskt var det på denna gamla Zeppelinrulle jag inledningsvis tänkte vid onsdagens förhandsvisning av Iron Maidens första långfilmsdokumentär, Flight 666. Numera är det väl inget snack om vilka som regerar på hårdrockstronen. Och Maiden är dessutom mer än så.
Gruppen har praktiskt taget blivit mainstream i publikhänseende och får idag klassas som ett av de största rockbanden överhuvudtaget. Inför deras spelning på Ullevi förra sommaren sålde biljetterna slut på 16 minuter. Bara en sån sak.
Ändå är kontrasten till gårdagens heavy metalhjältar i Led Zeppelin närmast total. I alla fall om man använder deras bägge biograffilmer som måttstock.
Flight 666 är en skildring av Iron Maidens retroturné Somewhere Back In Time 2008, då bandet åkte jorden runt på 45 dagar och gav 23 konserter i 13 länder. Även Maiden lyxar här med ett specialinrett Boeingplan. Att man humoristiskt döpt det till ”Ed Force One” är talande för gruppens attityd.
De må flyga högt som Zeppelin. Ändå framstår Maidenkillarna som påfallande jordnära och sympatiska rockstjärnor. Ingen av dem, möjligen sångaren (och piloten!) Bruce Dickinson undantagen, är några karismatiska gestalter i stil med Jimmy Page och Robert Plant.
Däremot besitter de en avväpnande charm som få andra i denna testosteronstinna bransch. Och sen har de ju Eddie the Head, den geniala maskoten som personifierar hela Maidenfenomenet. Vilka andra konkurrenter kan skryta med en sådan tillgång?
Flight 666 måste vara en våt dröm för alla fans. Det är en turnérulle som lyckas förmedla en stark närvarokänsla från exotiska spelplatser som Indien, Mexiko och Japan. Stämningen är uppsluppen och engagerande. Det är ungefär som man får hänga med ett gäng förvuxna grabbar på en väldigt speciell skolresa.
Och musiken?
Jag lovar, livesekvenserna är hur grymma som helst. Med hjärtlig energi öser Maiden på ur sin digra katalog av klassiker och det är ståpälsvarning hela vägen. Filmmakarna Sam Dunn och Scot McFayden har gjort ett suveränt jobb. Bild och ljud är av excellent kvalitet. Närmare än så här kan ni knappast komma the real thing.
Flight 666 har premiär den 21 april på 37 digitala biografer i Sverige. En av dem finns i Tranemo. Åk dit. Up the Irons!
(Borås Tidning 2009-04-15)
Slagkraftig samhällskritik behöver varken vara skrikig eller agitatorisk. Det kan bli betydligt giftigare om tonläget skruvas ned.
Ett intressant exempel är Måns Månssons dokumentär H:r Landshövding, som nyligen haft biopremiär. Månsson har under ett halvår följt Anders Björcks arbete som statens högste representant i Uppsala län.
Med ett stillsamt, närmast meditativt bildspråk skildras Björck när han klipper blågula band, sår en åker under Linnéjubileet, tar emot det japanska kejsarparet, etc. Den ena hopplöst uppstyltade ceremonin avlöser den andra.
Anslaget påminner om Tom Alandhs dokumentärfilm Kungen och jag (2004). På sitt återhållna, lugna sätt satte Alandh fokus på Carl XVI Gustafs minst lika själlösa jobb som monark.
Majestätet åker på ett tragikomiskt stelt statsbesök till Slovakien, delar ut militära fälttecken i Kristinehamn, gratulerar en 100-årig pensionär i Tyresö… Som betraktare grips man till slut av passionerat medlidande med denne stackars människa, vars tillvaro tycks bestå av en orgie i livslång, förgylld tristess. Att skyndsamt byta statsskick till republik framstår främst som en humanistisk välgärning.
Varför finner vi det nödvändigt med alla dessa i grunden tomma, tråkiga och substanslösa rituler som landshövdingar och monarker är menade att utföra? Behöver vi ämbeten som egentligen bara är en form av samhällelig teater?
Månsson och Alandh tvingar fram frågeställningar som är omöjliga att inte reflektera över. Och detta just genom att avstå från hårda puckar och skjutjärnspropaganda. Publiken sänker garden och blir på så vis mera mottagliga för filmernas budskap.
Det subtila är kanske revolutionens bästa vapen…
(Borås Tidning 2008-12-11)
Efter nästan 30 år är det dags för den gravt dysfunktionella familjen Backlund att ge sig ut på semestervägarna igen. Den 5 december har uppföljaren till humorklassikern Vi hade iallafall tur med vädret (1980) biopremiär.
Och vem vet? Den kanske blir kul. Värre kalkon än lågvattenmärket Göta Kanal 2 häromåret lär det i vilket fall knappast bli.
Uppföljare av det här slaget känns förstås som tämligen lättköpta historier. Handen på hjärtat, när såg du senast en sequel som var i klass med ettan? Tja, vi har naturligtvis Gudfadern 2, Terminator 2 och sen… ungefär ingenting.
Hur många gånger har man inte suttit där i biofåtöljen med besvikelsens iskalla popcorn i munnen?
Hög tid för förnyelse av genren!
Varför inte göra sequels av rullar som egentligen borde vara helt omöjliga att spinna vidare på? Själv skulle jag exempelvis gärna sett att James Cameron satte igång med Titanic 2.
Hopplöst projekt? Inte alls.
Storyn kunde ju vara i stil med följande:
En fanatisk Titanicfreak och multimiljardär bärgar vraket och skruvar ihop det till ett fungerande fartyg igen. Den andra jungfrufärden får TV-serien Love Boat att blekna i jämförelse. Men ingen har räknat med att det elaka isberget ånyo är på hugget. And this time it’s personal!
Rafflande, va?
Andra otippade uppföljare kunde vara filmer som Alla presidentens män 2 – Watergateäventyret fortsätter, Dr Strangelove – återkomsten, Der Untergang – nu mer än någonsin.
Försök tänka ut storylines till dessa, om ni kan.
Vinnaren får fikon.
(Borås Tidning 2008-11-21)
I vilken grad filmvåldet påverkar samhället är en omdiskuterad fråga. Men den som tror att dess brutaliserande effekt är ringa, bör begrunda följande historia.
USA:s gamle president Richard Nixon var en tvättäkta filmfreak. Under sin tid i Vita huset – där det finns en privat biosalong – såg han över 500 rullar. Den odiskutabla favoriten var krigsfilmen Patton med George C Scott i huvudrollen som den stentuffa amerikanska generalen.
Vid den här tiden (1970) pågick Vietnamkriget fortfarande. Pentagon upptäckte att fienden Nordvietnam hade militärbaser i det formellt neutrala grannlandet Kambodja. Dock. Att slå ut dessa baser var kontroversiellt. Det skulle ju ses som att Nixon utvidgade kriget i Indokina istället för att avsluta det, vilket han lovat när han blev vald två år tidigare.
Vad göra? Nixon våndades. Sen kollade han på Patton, som nyss haft premiär. George C Scott var i filmen närmast en karikatyr på den uniformsklädda, våldsromantiska machomannen. Men Nixon älskade det. Han såg filmen gång på gång och kände sig inspirerad.
Sen fattade presidenten beslutet – Pentagon fick till och med klartecken för en större bomboffensiv mot Kambodja än vad som ursprungligen var tänkt.
Reaktionen från den amerikanska folkopinionen blev massivt kritisk. Nixon stålsatte sig i biomörkret med ännu fler visningar av Patton.
För Kambodjas del slutade allt i total tragedi. Vissa historiker menar att Nixons bombningar bäddade för Pol Pots maktövertagande 1975 och med det ett av 1900-talets grymmaste folkmord. Tacka Patton för det, alltså.
Undra vilken film Bush såg innan han invaderade Irak?
(Borås Tidning 2008-10-28)
Regissören Stefan Jarl har definierat sin egen genre enligt följande: ”Julia Roberts är inte med och om man kommer in i en biosalong där det är tomt på folk kan man ge sig fan på att det är en dokumentärfilm som visas”.
Nä, dokumentärrullar brukar vanligen inte tillhöra kioskvältarna, publikmässigt sett. Stefan Jarls helvetesskildring Ett anständigt liv, andra delen i den mästerliga Modstrilogin, tillhör dock undantagen.
Den har setts av över en miljon människor sedan premiären 1979. Samma år var det val i Sverige och Olof Palme grep tillfället att föra filmens budskap om narkotikans förbannelse och välfärdsstatens sociala utslagningsmekanismer rakt in i den politiska debattens centrum.
Hur många dokumentärfilmare kan drömma om ett sådant genomslag?
Stefan Jarl har fortsatt att leverera, trots branschens snåla villkor. Själen är större än världen, Naturens hämnd och Hotet är några klassiska filmer som bara inte går att värja sig emot. Jarls humanistiska patos får celluloiden att glöda i varje ruta.
Och han glöder lika bra i textform. Läs Cyril Hellmans nyutkomna intervjubok med honom! Den 67 år unga regissören är sannerligen i högform välformulerad, vass, provokativ och oavbrutet engagerande över bokens alla 357 sidor.
”Jag tror på franska revolutionens grundbegrepp och jag tror på motstånd och revolution”, förklarar han på ett ställe.
Naivt?
Kanske. Men medge att det är befriande med någon som vägrar kapitulera för cynismen och fortfarande är övertygad om att konsten kan bidra till att göra en rättvisare värld möjlig.
(Borås Tidning 2008-10-04)
Christian Dahlgrens Blogg 