Man tänker sitt hade premiär under sensommaren förra året. Många kritiker plockade fram sina vackraste lovord. Andra tyckte filmen var urtråkig och händelselös. Eftersom jag tillhör skaran vilken föredrar att slippa antikverade kollektiva inrättningar som biografer, har jag sett den på DVD. Hemma. Där film är bäst. 

Mitt intryck är att regissörerna Fredrik Wenzel och Henrik Hellström skapat ett förlorat litet mästerstycke. Låt mig återkomma till betydelsen av förlorat.

Man tänker sitt är i grunden en poetisk, idéburen film som blandar svärta och ljus på remarkabelt vis. Genom det filosofiska prismat av Henry David Thoreaus naturromantiska civilisationskritik skildras tillvaron i ett andefattigt halländskt villaområde med sina tuktade medelklassliv och välansade trädgårdar. 

Okej, visst kan sparkar mot den småborgerliga konformismen lätt bli tröttsamt klichémässiga. Men inte denna gång. Här sker det på ett avsevärt originellare plan. Gestaltningen är närmast meditativ, vilket gör historien starkare, budskapet mera drabbande. Den fragmentariskt uppbyggda berättelsen kretsar kring fyra människor, alla på sitt sätt ensamma dissidenter i den articifiella villaidyllen. Centralfiguren är elvaårige Sebastian, en intuitiv rebell som med oskuldens blick utgör filmens ciceron.

I hans broderskap av udda solitärer möter vi gästarbetaren Mischa, sedan 70-talet ”tillfälligt” strandad i sitt nya land. Mischa är en lika illa sedd utböling som Jimmy, en ung vilsen man som fortfarande bor kvar hos sina föräldrar. Han är inte betrodd med egna husnycklar. Men däremot vårdnaden om sin baby (!) som han ständigt bär i famnen. 

Ytligt sett är Jimmys motsats den jämnårige Anders. Han har materiellt lyckats i livet och köpt villan bredvid sin fars. Anders renoverar dyrt och flott i enlighet med statusjaktens regler. Men känner sig snärjd och fångad, ångesten rider honom intill det fysiska sammanbrottets gräns.

Antitesen till den schematiskt, kvävande ordningen är skogen och ån strax bredvid. Nyckelmeningen i filmen är ett av de återkommande citat från Thoreau som Sebastian med sin tunna röst läser för oss: 

”Det mesta som av mina grannar betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt och finns det något jag kommer att ångra så är det med största sannolikhet mitt eget goda uppförande.”

Naturen ”uppför sig” inte. Den är fri, vild, bekymmerslös, ursprunglig. För samtliga nämnda karaktärer blir den tillflyktsorten – eller snarare det egentliga hemmet  – att söka tröst, lugn och räddning hos. 

Man tänker sitt är ett suggestivt drama som man gärna vill sjunka in i, låta sig översköljas av. Men det tillåts inte. Gång efter annan rycks man upp ur illusionen av Erik Enocksons skärande, pseudosakrala musik. Den tränger sig elefantlikt irriterande i vägen mellan filmen och dess betraktare. 

Avsikten bakom musikläggningen är förstås att förhöja stämningen. Istället hackas den sönder, bryts och strimlas. Det är som regissörerna plötsligt fått dåligt självförtroende vid första genomkörningen, inte vågat lita på den sugande kraften i sitt bildspråk och adderat en förment hjälpande komponent. Som inte bara är fullständigt onödig. Utan direkt saboterande. 

Själv tänkte jag hela tiden på vilken konstnärlig triumf detta kunde varit. Om Fredrik Wenzel och Henrik Hellström nöjt sig med befintligt naturljud, sporadisk dialog och voice-over. Nu dessa patetiska pianoklanger och ylande sångröster, ett veritabelt övergrepp.

Synd på så rara filmrutor.

Jag har nu haft det tveksamma nöjet att okulärbesiktiga filmen Knowing. Denna rulle är en rejält imponerande prestation i uselhet av regissören Alex Proyas.

Handlingen är ologiskt bisarr på ett näst intill intressant sätt. Ty man blir snarare skadeglad än irriterad över hur Proyas trasslar in sig i trådar som han uppenbart inte kommer att kunna knyta ihop med ett minimum av trovärdighet.

Med fiktionens ramar brutna övergår spänningsmomentet till att bli en gissningslek över hur många magplask Proyas tänker plåga sig själv med innan han knuffat sin kraschade berättelse i mål. 

Den patetiska uppvisningen förstärks av ett mystictiskt, kvasireligiöst budskap som skulle få vilken pingstvän som helst att överväga konvertering till närmaste lokala djävulsdyrkarklubb. 

Dock lider man verkligen med den stackars barnskådespelaren Chandler Canterbury. Han tvingas spela en så lillgammalt beskäftig unge att åskådaren snart ivrigt önskar honom all världens katastrofer  – vilka han dock räddas från av ett på fyllan designat rymdskepp och dumpas sedan på ett ställe som mest liknar en propagandabroschyr från Jehovas Vittnen. Också ett öde.

Huvudrollen ikläds av en envist teatraliskt överspelande Nicholas Cage, vars karaktärstolkning knappast ens skulle platsa i en ordinär skolpjäs på roliga timmen i mellanstadiet. 

I genren undergångsfilmer är detta som en apokalyps iscensatt av gänget bakom Åse-Nisse flyger i luften. Skillnaden är bara att Alex Proyas haft större budget och därför kan fläska på med några hyggliga specialeffekter mellan varven. 

Ja, Knowing är verkligen så här bottenlöst kass. Kort sagt en grandios illustration av flagrant talanglöshet i kombination med skrikande brister i hantverkskunnande. Jag rekommenderar den varmt till alla som är seriöst intresserade av hur film inte ska göras. Ty även sådant har sitt värde.