Kategoriarkiv: Europa

Med Cameron för Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 24/1:

Har ni hört talas om Neelie Kroes? Om inte, så kan vi meddela att hon är EU-kommissionär för ”den digitala agendan”. Hösten 2011 tillsatte Kroes en utredning om ”fri media och pluralism” under ledning av Lettlands tidigare president Vaira Vike-Freiberga.

I måndags presenterades det färdiga resultatet. Varje EU-land ska tillsätta ett mediaråd med makt att bötfälla misshaglig journalistisk, framtvinga publicerade ursäkter, och frånta journalister rätten att kalla sig journalister.

Råden ska vara ”oberoende”, men samtidigt kontrolleras av EU-kommissionen. Yttrande- och tryckfriheten skulle alltså i framtiden utövas på nåder av icke-folkvalda teknokrater i Bryssel.

Förslaget kommer förhoppningsvis aldrig att bli verklighet. Men är bara ett belysande exempel i raden på hur EU:s grundläggande idé att värna freden, friheten och demokratin i Europa håller på att korrumperas av Brysselapparatens  maktfullkomliga tjänstemannaelit.

Den producerar varje år en oöverskådlig pappersmassa av lagar och regleringar inom området efter område, smått som stort. Det demokratiska underskottet vidgas, en klyfta som tenderar att förstärkas av eurokrisen och kraven på ännu mer överstatliga befogenheter i syfte att rädda det skadeskjutna valutaprojektet från totalt haveri.

Hans Magnus Enzensberger, tysk vänsterliberal intellektuell och EU-vän, varnade nyligen i den läsvärda skriften Det mjuka monstret Bryssel för hur EU:s medborgare riskerar att bli omyndigförklarade av det som i praktiken blivit ett slags europeiskt mandarinvälde.

Enzensberger citerar filosofen Hanna Arendt som redan 1975 såg ”en förvandling av alla statsformer till byråkratier, det vill säga en makt som utgår varken från lagar eller människor utan från anonyma kontor eller datorer”. Där har vi hamnat nu, menar Enzensberger beklagande.

Det är i ljuset av denna dystra utveckling vi bör se den brittiske premiärministern David Camerons tal om ett reformerat EU. Hotet om att Storbritannien skulle lämna unionen efter en folkomröstning är drastiskt. Det skulle vara mycket olyckligt med en union utan de frihandelsvänliga britterna.

Men att Cameron sätter ned foten ordentligt och rejält är sannolikt nödvändigt för att styra EU tillbaka i sundare riktning. Mot ökad ekonomisk konkurrenskraft, mot mindre av byråkratiska överhetsfasoner och mera av folkligt inflytande, mot en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas olikheter.

I Sverige hämmas tyvärr EU-debatten fortfarande av okritiska anhängare (oftast borgerliga) och gammeldags nejsägare (oftast vänster). Det är hög tid att dessa förlegade skyttegravar överges. Istället borde Camerons EU-vision bli en välkommen start för den mogna, brett engagerande diskussion om EU:s mål och syften som både Sverige och övriga Europa behöver.

Alliansens seger och skattedebattens nederlag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 13/12:

Våren 2005 startade lovande. The Economist, husorgan för varje makthavare med självaktning, publicerade ett nummer på temat ”The flat-tax revolution”.

Tidskriften var hänförd över systemet med platt skatt som flera länder i Central- och Östeuropa infört efter kommunismens fall. Vad som tidigare mest betraktats som en fängslande vision bland marknadsorienterade politiker och opinionsbildare i väst, hade faktiskt förverkligats med succéartat resultat på andra sidan av den gamla järnridån.

The Economist beskrev utvecklingen som ett steg mot enklare, rättvisare och bättre skatter i Europa. Plötsligt blev ämnet även hett i svensk debatt. DN:s ledarsida hakade snabbt på The Economist och pläderade för den platta skattens välsignelser.

”Sverige bör dra lärdom av grannarna i öst”, förkunnade den liberala morgontidningen och radade upp argumenten: det blir lönsammare att arbeta och utbilda sig, det stimulerar ekonomisk tillväxt, det minskar behovet av byråkrati, etc (DN 24/4 2005).

Bland de borgerliga partierna, ännu i opposition, väcktes ett snart allt livligare intresse. FP:s Lars Leijonborg gillade tanken, KD:s Göran Hägglund uttryckte sympati och Centerns Maud Olofsson instämde. Bara Fredrik Reinfeldt avvek. Dock hade Moderaterna tidigare drivit frågan och förhoppningar fanns om en renässans.

I början av valåret 2006 lät CUF-ordföranden Fredrik Federley förtröstansfull: ”Om alliansen blev överens skulle man kunna införa platt skatt det tredje året med en borgerlig regering” (SvD 2/2 2006). En borgerlig regering fick vi. Men ingen platt skatt. Intresset tvärdog när makten var vunnen.

I tisdagens SvD försökte dock MUF:s ordförande Erik Bengtzone åter skaka liv i debatten. Han krävde höjt grundavdrag och platt inkomstskatt i syfte att göra beskattningen rättvisare och människors liv friare. Ett hedervärt initiativ. Sverige bör sträva mot enhetlighet och neutralitet i skatteuppbörden.

Största problemet på den vägen tycks emellertid vara att borgerligheten drabbats av samma sjuka som Socialdemokraterna uppvisat i regeringsställning. Väl på taburetterna vill politikerna styra och ställa så mycket som möjligt. Om man låser skattesystemet genom de fasta principer som platt skatt innebär, begränsas regeringens makt och manöverutrymme.

Sånt är mentalt svårsmält i vår offentliga kultur där myten om politikens omnipotens är stark. Kortsiktigt dribblande med olika skattesatser, momsnivåer och avdrag är både ett sätt att demonstrera handlingskraft och njuta maktens sötma. Därför har vi också fått leva med ett lapptäcke till skattesystem.

Kanske krävs det först en ny generation politiker som Erik Bengtzone för att ändra på det.

Judehat i repris

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 10/12:

Minnesåret för Raoul Wallenberg går mot sitt slut, men hans gärning förblir brännande aktuell. I Ungern, där Wallenberg räddade mängder av judar undan inhemska pilkorsare och tyska SS, flammar åter antisemitismen.

De gamla pilkorsarna har fått en arvtagare i Jobbik, som i senaste valet blev Ungerns tredje största parti. Hat mot judar och romer är deras paradgren. Nyligen krävde partiet att regeringen skulle registrera Ungerns judar, då de utgjorde en ”nationell säkerhetsrisk”.

Men det var droppen. Förra helgen samlades tiotusentals ungrare i Budapest för att visa sin avsky mot Jobbik. Det styrande högerpartiet och den socialistiska oppositionen höll gemensamt i manifestationen, en i sig kraftfull uppvisning i solidaritet med Ungerns utsatta judiska minoritet.

Tyvärr frodas även antisemitismen i Raoul Wallenbergs hemland. Malmö har nått internationell ryktbarhet som en stad där judar lever under ständiga hot. Samma helg som manifestationen i Ungern ägde rum, polisanmälde två kvinnor i stadsdelen Rosengård att de under lång tid utsatts för upprepade antisemitistiska hatbrott. Hakkors har målats på deras ytterdörrar, glåpord som ”judesvin” är vardagsmat.

”Antisemitismen har eskalerat här år efter år”, säger en av kvinnorna. Minns de svenska riksdagspartierna egentligen vad Wallenberg stod för? Då borde Reinfeldt och Löfven resa gemensamt till Malmö, tycker jag.

Kofi Annan och massmorden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Sydöstran 21/11:

”Blekinge är ett fredligt ställe. Att gå längs ständerna och i skogen är underbart. När man far mellan världens olika oroshörn är det ett bra ställe att slappna av på.” Det sa Kofi Annan till Dagens Industri förra veckan, då han intervjuades om sina nyutkomna memoarer.

Att FN:s tidigare generalsekreterare uppskattar Blekinge och har sitt sommarviste på Gyön tycker jag tillhör Kofi Annans mest försonande drag. Men när hans självrättfärdigande bok dök upp på mitt skrivbord häromdagen, måste jag erkänna att det kändes jobbigt att ens ta i den.

Det låter kanske konstigt. Den sobre och verserade Kofi Annan brukar vanligen mötas med stor respekt och beundran. Jag har aldrig begripit varför. För mig är han en moralisk katastrof i elegant kostym. Ty världspolitikens ledare bör bedömas efter deras uppträdande i svåra krissituationer, när avgörande värden står på spel och grundläggande valörer prövas. Hur ska vi då se på Kofi Annan?

1993-1996 var han chef för FN:s fredsbevarande operationer. Tidigt 1994 fick han utförliga rapporter om att huturegimen i Rwanda förberedde utrotning av landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande.

Kofi Annan reagerande endast med undvikande passivitet. Tre månader senare hade omkring en miljon tutsier hackats ihjäl. Folkmordet skulle sannolikt kunnat hindras, men blev möjligt på grund av FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (i synnerhet USA:s) nekan att intervenera.

Samma kyliga ovilja till handling demonstrerade Kofi Annan året därpå, när 7000 bosniska muslimer slaktades i Srebrenica av den serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Stadens muslimer var utlovade FN-skydd. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften. Kofi Annan kunde exempelvis begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot de serbiska bödlarna. Han gjorde inget.

Att denne man därefter ansågs kvalificerad för att upphöjas till generalsekreterare säger oss åtskilligt om den förfallna värld som är FN-diplomatins. Kofi Annan är numera ångerfull om Rwanda och Srebrenica. Det är så dags.

Sänker Frankrike eurozonen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:

Ur en viktig aspekt var det skönt att socialisten François Hollande i våras vann de franska väljarnas gunst. Medan den sittande högerpresidenten Nicolas Sarkozy skamlöst fiskande i främlingsfientlighetens mörka vatten och flirtade med Le Pens extremnationalister, stod Hollande som en försvarare av öppenheten och 1789 års universella republikanska ideal.

Därför var det även en seger för Frankrikes, och i vid mening liberalismens, humanistiska idéarv när Sarkozy fick respass från Élyséepalatset. Problemet med att Hollande flyttade in handlade om ekonomin. Hans program på detta område var en vänsterpopulistisk soppa av chockhöjda skatter på företag och kapital, sänkt pensionsålder och en allmänt statskramande ovilja till strukturreformer.

Och då är Hollande ändå inte någon rigid fransk motsvarighet till Göran Greiders halvmarxistiska testuggare, utan räknas som en tillväxtvänlig pragmatiker i socialistpartiets mittfåra… Det blotta faktum att många franska entreprenörer hotar att lämna landet i protest mot presidentens företagsfientliga politik säger en del om den pragmatismen.

Men Frankrike är, på gott och ont, ett annorlunda land på flera sätt. Kulturellt en nation i yppersta särklass, bärare stolta intellektuella traditioner, med en grandios historia som ständigt gör sig påmind. Fransmännen har välutvecklade böjelser för smak och förfining.

Dock har man också en lika välutvecklad tendens till att snobbigt rynka på näsan åt liberalt marknadstänkande. Det gäller oavsett om de politiska sympatierna ligger till höger eller vänster. Istället vurmar man fortfarande för den starka staten. Frågan är hur länge det håller.

Ty Frankrikes ekonomi, världens femte största, är inne i en allvarlig stagnationsfas vilken hotar att övergå i en fullfjädrad kris med dramatiska konsekvenser för det redan mörbultade eurosamarbetet. The Economist beskriver målande den franska situationen som ”en tickande bomb i Europas hjärta”.

Länge har Frankrike kunnat maskera strukturproblemen genom att det dynamiska Tyskland tryckte ner räntenivåerna, vilket gjorde pengar billiga att låna. Samma fenomen i eurozonen som fick Grekland, Portugal, Spanien och Italien på fall. Där har regeringarna sedan tvingats till en hårdhänt saneringspolitik.

François Hollande har emellertid visat föga tecken på att vilja stämma i bäcken medan tid är, trots att larmklockorna ringer allt högre. Konkurrenskraften är i nedgång, arbetsmarknaden stelbent, mängder av fransmän saknar jobb, tillväxten knappt flämtande, statsskulden är massiv och de offentliga utgifterna motsvarar hela 56 procent av BNP.

Frankrike är kort sagt mycket sårbart om investerare och banker börjar tappa förtroendet och räntorna rusar i höjden. Bäva Europa.

Europa behöver marknad, inte bidrag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:

I decennier var den svenska jordbrukspolitiken en härva av regleringar och subventioner. Som ofta brukligt är när staten griper in för att ”korrigera” marknaden var motivet välvilligt.

Den djupa krisen under 1930-talet gjorde att bönderna fick problem att sälja sina produkter. Till detta kom beredskapsaspekten, aktualiserad av det påföljande andra världskriget. Vid konflikter då handeln spärrades måste Sverige klara självförsörjningen.

Ett batteri av statliga åtgärder sattes in för att gynna jordbruket, som snart fick drag av detaljstyrd och kostsam planekonomi. Eftersom mekanismerna av tillgång och efterfrågan sattes ur spel, fick vi en tilltagande överproduktion från 60-talet och framåt. Spannmåls- och köttbergen växte.

Men när Kjell-Olof Feldt utsågs till finansminister efter den socialdemokratiska valsegern 1982 blev det annat ljud i skällan. Jordbrukspolitikens tunga belastning på statsbudgeten gick inte längre att försvara, ej heller den byråkratiska apparaten för att administrera snårskogen av regleringar. En marknadsanpassning inleddes som var menad att återställa ordningen och ge Sverige en modern och konkurrenskraftig jordbrukssektor.

Slutet gott, allting gott? Icke. Vid Sveriges EU-medlemskap 1995 omintetgjordes hela reformeringen. Vårt land blev istället påtvingad en massiv återreglering i enlighet med EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Även denna var ursprungligen välvilligt tänkt.

Efter kriget rådde matbrist i Västeuropa. Ett prioriterat mål för det europeiska samarbetet var – precis som i Sverige när det begav sig – att säkerställa ett självförsörjande jordbruk. Konsekvensen blev med tiden också en svindlade dyr överproduktion, där mycket fick dumpas på världsmarknaden genom exportsubventioner.

Tyvärr har EU aldrig haft någon av Kjell-Olof Feldts kaliber i Bryssel som kunnat fasa ut en uppenbart föråldrad, överbyråkratiserad och ekonomiskt oförsvarbar politik på detta område. Alltså har eländet bara rullat vidare, främst påhejat av Frankrike som benhårt motsatt sig minskade subventioner till sina stridslystna bönder.

Dock har Sverige åtminstone en klok EU-minister i Birgitta Ohlsson (FP) som nu satt klackarna i åkern. I det senaste förslaget till EU:s långtidsbudget på astronomiska 9000 miljarder kronor, ska ungefär 40 procent fortfarande spenderas på jordbruket.

”Helt åt skogen”, säger Ohlsson och kräver rejäla besparingar. Istället vill hon se satsningar på forskning, entreprenörskap och ett EU som rustar sig för framtidens utmaningar på den globala marknaden. Sverige är nettobidragsgivare till EU.

Om inte unionen förmår att reformera i synnerhet sin kapitalförstörande jordbrukspolitik, borde vi överväga att i allas intresse ryta som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Vad vill vi med EU?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/10:

Ack, kära gamla Europa! Vi måste verkligen börja prata om det. Framtiden alltså. Vi behöver, mer än någonsin, en genomgripande diskussion om vad vi egentligen vill med det europeiska integrationsprojektet.

Låt gärna utgångspunkten vara Nobels fredspris, som EU tilldelades i år. Nog var det tämligen ironiskt att EU fick priset just i denna stund, när hela unionen skakar under trycket av en svår finanskris, massiv skuldsättning och eurons krossade förhoppningar. Centrifugala krafter har satts i rörelse som ingen vet konsekvenserna av.

Men den gyllene medaljen från Nobelkommittén i Oslo kan ändå tjäna som en nyttig påminnelse om vad EU i grunden handlar om: att göra slut på den militanta nationalismen, att säkra fred och frihet åt Europas folk. Detta är EU:s kärnuppdrag, något som tyvärr riskerar att hamna i bakgrunden av Brysselbyråkratins ogenerade ambitioner att i praktiken bygga ett federalt, politiskt imperium.

Dessa tendenser har förstärkts påtagligt under senare tid, när tunga EU-länder som Tyskland och Frankrike kräver utökade överstatliga befogenheter, som en bankunion med gemensam finansinspektion, för att få krisen under kontroll. Det hävdas att något alternativ inte finns, att vi måste rusa snabbt, snabbt i denna enda vägens riktning om inte sönderfall och elände ska drabba oss.

Men något mycket väsentligt fattas. Ty var är det folkliga mandatet? Invånarna i EU:s medlemsländer förväntas bara ge sitt blinda godkännande till konstruktionen av en långtgående federal apparat, vars omfattning saknar tidigare motsvarighet på vår kontinent. Det är äventyrliga steg in i det okända, som hotar kullkasta det statsmännen i sina slutna sammanträdesrum försöker rädda.

Den brittiska historikern Anthony Beevor, som skrivit flera uppmärksammade böcker om andra världskriget, fångade problematiken väl i en intervju nyligen. Från sitt perspektiv betonar han folkstyrets avgörande betydelse och ser med oro på EU:s utveckling mot maktfullkomlig elitism:

”Demokrati däremot motverkar nationalism – demokratier går inte i krig mot varandra. Men när man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”

Och om det monstret börjar sprattla på allvar, då är vi väldigt illa ute. Nu gäller det att se kallt nyktert på situationen. Krisen ger trots allt möjligheter att rätta det som varit fel och återställa fokuset. Värna den inre marknaden, frihandeln, den gränsöverskridande rörligheten och skyddet av mänskliga rättigheter.

Det är fullt tillräckliga ambitioner som ger betydligt sundare förutsättningar för fortsatt fred mellan Europas länder än någon svällande superstat.

Skall jag ta vara på min broder?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 1/10:

Det var 30-tal. Hitler hade gripit makten i Tyskland. Naziregimens förföljelser av den judiska befolkningsgruppen blev år för år allt hårdare. Mängder av judar försökte fly terrorn genom att söka fristad i något annat land. Men samtidigt som läget successivt förvärrades, svarade övriga Europa med att försöka strypa flyktingströmmen.

Hösten 1938, bara någon månad innan Kristallnatten, begärde den svenska regeringen att Tyskland skulle förse judarna med särskilda pass. Nazisterna tyckte det var en utmärkt idé.

Alla tyska judar fick ansöka om nya pass, där ett rött ”J” stämplades på första sidan. Sverige och andra länder blev väldigt nöjda. Genast kunde man enklare avvisa de besvärliga judarna direkt vid gränsen. Sedan bröt andra världskriget ut. Och i dess skugga började Hitler systematiska mörda alla judar som var fångade i hans välde. Hur många hade Sverige kunnat rädda om vår flyktingpolitik varit annorlunda?

I alla fall otaliga fler än den lilla skara om cirka 3000 människor som på nåder släpptes in i folkhemmet innan krematorieugnarna i Auschwitz tändes. Om ett samhälle ska dömas efter hur det behandlar de mest utsatta, tvingas vi obestridligen sänka våra huvuden i skam inför historiens åklagare. Att övriga demokratier inte handlade mycket bättre vi än själva, är knappast någon moraliskt hållbar ursäkt.

Men å andra sidan har Sverige försökt ta lärdom. Visst, dagens flyktingpolitik är långt ifrån perfekt, det finns åtskilliga brister att peka på.

Ändå råder en hyfsad bred uppslutning kring grundprincipen att samma cyniska kallsinnighet som vi mötte 30-talets tyska judar med, den hör förflutenheten till. Medmänniskor som flyr undan förföljelse, terror och krig har rätt till skydd. I början av 90-talet tog Sverige exempelvis emot 100 000 flyktingar från inbördeskrigets Jugoslavien, den blodigaste konflikten i Europa efter 1945. Nu brinner Syrien på likartat sätt.

Det urskiljningslösa våldet slår blint mot män, kvinnor och barn. Flera hundratusen syrier har flytt till grannländer som Libanon och Turkiet, strömmen beräknas uppgå till 700 000 vid årets slut. Inom EU är det Tyskland och Sverige som tagit störst ansvar för att ge desperata människor från Syrien asyl.

Det är just i denna situation som Sverigedemokraterna kräver att asyl- och anhöriginvandringen måste minska med 90 procent! Genom detta påstår sig SD spara massor av skattemiljarder åt statskassan. ”Vad vi har kunnat se blir inte invandringen en tillgång för Sverige”, menar SD:s ekonomisk-politiske talesman Erik Almqvist iskallt.

Förutom att partiets kalkyler är starkt ifrågasatta, har väl sällan deras krassa och råa människosyn åskådliggjorts tydligare. Syrier i nöd, fruktansvärda fasor i deras land, SD tar fram miniräknaren och säger: försvinn.

Så kan nog bara ett parti agera som har sina ideologiska rötter i den antihumanistiska hakkors-rörelse som förpestade Europa på 30- och 40-talet.

I det röda tyranniets hemliga tjänst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/9:

I närmare femtio år bodde vi granne med ett totalitärt monster, som slukat halva Europa och hotade att sätta tänderna i resten. Om det inte varit för USA:s och NATO:s beslutsamma motstånd under kalla krigets långa isande period, hade knappast det kommunistiska Sovjetimperiet tvekat att utplåna friheten också i den västra delen av vår kontinent.

Sverige skulle sannolikt förvandlats till en lydstat åt Kreml med en röd quislingregim, i likhet med det olyckliga öde som drabbade bland andra Polen, Tjeckoslovakien och Ungern efter 1945. Deras vardag av andligt, socialt och ekonomiskt armod bakom taggtråd och vakttorn hade även blivit vår lott. Låter det alarmistiskt? Som retroaktiv skrämselpropaganda?

Vi lever nu i annan tid. Över två decennier har passerat sedan Berlinmuren föll och kalla kriget upphörde. Det är lätt att glömma den bokstavligt talat livsfarliga utmaning mot demokratin som Sovjetkommunismen representerade. Och vilken enorm kraftansträngning det krävdes för att knäcka den. Men ännu kastar historien mörka skuggor över oss.

I våras avslöjades att en tidigare kyrkoherde i Västerbotten arbetat åt den östtyska säkerhetspolisen Stasi. Han kom till Sverige från DDR under slutet av 60-talet som politisk flykting. Egentligen var han en utsänd spion.

I 24 år matade han Stasi med rapporter om både svenskar och tyskar. Linköpingsprofessorn Anders Törnvall hjälpte intet ont anande denne spionpräst att etablera sig på svensk mark. Törnvall blev naturligtvis bestört när avslöjandet kom. Tillsammans med professor Lennart Stenflo, också från Linköping, kräver han att regeringen tillsätter en sanningskommission för att klarlägga Stasis infiltration av det svenska samhället.

Vi vet att verksamheten var omfattande. Stasi var specialiserade på att värva medarbetare i nyckelgrupper som journalister, jurister, läkare och lärare. Svenskar som alltså gjorde drängtjänst åt ett utländskt stormaktstyranni, som hade målsättningen att kväva vår nations oberoende och krossa vårt fria folkstyre.

Juridiskt är de blågula Stasi-spionernas brott preskriberade. Men den moraliska skulden vilar fortfarande tung. Framför allt borde vi få rätt till kunskap om dessa personers illgärningar. Sanningen ligger dock inlåst i Säpos arkiv. Regeringen har hittills varit ovillig att släppa på hemligstämpeln.

Det är inte acceptabelt att viktiga pusselbitar till förståelsen av vårt gemensamma förflutna hålls dolda på detta sätt. Anders Törnvalls och Lennart Stenflos begäran om öppenhet är i högsta grad rimlig. Riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) lägger i dagarna en motion, som föreslår att Stasi-materialet i Säpos arkivgömmor offentliggörs genom en vetenskaplig och rättssäker utredning. Denna motion bör riksdagen bifalla.

Låt euron krascha

Publicerad den av
1

Krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

”Ett sammanbrott för euron skulle kunna få EU att fungera bättre”, sa Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja nyligen. Det var förstås som att svära högt och ljudligt i EU-kyrkan. Vilket inte behöver utesluta att han har rätt.

Personligen har jag alltid varit en varm Europavän och tyckte länge att euron var en utmärkt idé. Inte främst som ett ekonomiskt projekt. Utan som ett politiskt. En gemensam valuta skulle knyta EU:s medlemsstater närmare varandra, främja den folkliga integrationen, samt stärka demokratins och frihetens värden på vår kontinent.

Men idag finns det goda skäl för oss gamla euroanhängare att betänka vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång konstaterade: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”

Och resultatet för euron är, trots intentionerna, knappast upplyftande. Tvärtom håller EU på att slitas sönder mellan de lågproduktiva, skuldtyngda ekonomierna i söder och de högproduktiva, finansiellt robustare ekonomierna i norr.

Man kan säga att euron medförde en skadlig dopingeffekt på Medelhavsländerna (och Irland) genom att det dynamiska Tyskland tryckte ner deras räntenivåer. Konsekvensen blev överhettning, växande fastighetsbubblor, stigande produktionskostnader och statsfinansiell störtdykning. Inte olikt Sveriges situation under slutet av 80- och början på 90-talet.

Vi kunde dock återställa vår konkurrenskraft genom att släppa den fasta växelkursen och låta kronan flyta (alltså att valutans värde bestäms på marknadsmässiga grunder). Den vägen är emellertid stängd för eurozonens sorgebarn.

Istället är det vilsna krisreceptet en kombination av hårda svältkurer och improviserade stödpaket för astronomiska belopp, trots att det sistnämnda strider mot Maastrichtfördraget som förbjuder EU att lösa ut medlemsstater i finansiella trångmål. Samtidigt talar EU-eliten om behovet av en fiskal union och ökad maktcentralisering till Bryssel för att rädda euron. Bara detta borde få oss att dra i bromsen.

Det räcker nu. Överallt jäser den folkliga misstron mot EU, potentiellt farliga nationalistiska vindar blåser upp i eurohaveriets spår, Europatanken håller på att korrumperas. En upplösning av euron blir mycket smärtsam. Men i långa loppet är det nog den sundaste lösningen.