Kategoriarkiv: Europa

Tysk elfattigdom blir svensk?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

På söndag är det val i Tyskland, Europas ekonomiska motor. Där som här försöker den socialdemokratiska oppositionen vinna väljarnas förtroende genom höjda skatter. Förslagen skulle särskilt drabba tyska företagare hårt, vilket vore ödesdigert inte bara för dem.

Utan riskerar också att få kännbara konsekvenser för EU:s återhämtningsförmåga efter finans- och eurokrisen. Sätts hämsko på näringslivets dynamik i Tyskland, gnisslar de ekonomiska hjulen även på den övriga europeiska marknaden – inklusive Sverige.

Förbundskansler Angela Merkel har avvisat de skadliga skatteidéerna och trummar istället in sitt huvudbudskap: stabilitet, inga experiment! Hon vill sitta still i båten och lär sannolikt få göra det, såvida inte hennes vänsterutmanare om makten välsignas med en mirakulös uppgång i opinionen under helgen.

Allt är inte frid och fröjd för det. Trots sina löften om att undvika äventyrliga experiment, har Merkel tidigare agerat sjövilt med båtens åror. När kärnkraftverket Fukushima havererade efter en förödande kombination av jordbävning och tsunami i Japan 2011, gjorde Merkel en skamlös opportunistisk tvärvändning och anslöt sig till de rödgrönas kärnkraftsfientliga hållning. Bedövande enighet rådde plötsligt om att stänga alla tyska reaktorer.

Historien upprepar sig inte men den rimmar, sa Mark Twain. I Sverige hände ju något liknande en gång.

Det bråkades oändligt under 70-talet om vår egen kärnkraft, främst på grund av Centerns närmast religiöst färgade avsky mot atomproducerad elektricitet. Våren 1979 fick M, FP och S nog av tjafset. En överenskommelse med solid majoritet i riksdagen låg klar för att köra vidare kärnkraften. Då inträffade en reaktorolycka.

Fast inte här, utan i amerikanska Harrisburg. Haveriet var inte i närheten av Fukushimas omfattning. Men det räckte för att S av lika opportunistiska opinionsskäl som Merkel skulle tvärvända. Följden blev en märklig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, där resultatet tolkades som att samtliga reaktorer skulle vara borta 2010.

Tanken att sol, vind och vatten skulle klara hela energiförsörjningen i ett kylslaget, modernt industriland med en elintensiv produktionsapparat var naturligtvis bara romantiska drömmerier, så kärnkraften är lyckligtvis kvar. En av Alliansens stora bedrifter är också att man enats kring energipolitiken och fått C att släppa sin traditionella atomfientlighet.

Men vad vill S? Den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson hävdar fortfarande avvecklingsspåret, troligen av omsorg om den tilltänkta koalitionspartnern MP. Den förr uttalade kärnkraftsvännen Stefan Löfven duckar och hummar.

Men ska S och MP stoppa kärnkraften är Tyskland ett varnande exempel för väljarna. De tyska energipriserna är nu skyhöga, det talas om bistert om en stigande ”elfattigdom” bland vanliga konsumenter. Massiva skattesubventioner till vind- och solkraft har inte hjälpt. Då nya reaktorer är politiskt uteslutna, är enda alternativet att skyffla kol i parti och minut.

Inget vidare betyg till Merkel, och knappast ett lockande scenario för Sverige om S ämnar slå in på samma väg vid ett eventuellt maktskifte.

Raoul Wallenberg förpliktigar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Synagogan vid Berzelii park i Stockholm fick en synnerligen prominent besökare i går. USA:s president.

Han kom i sällskap med statsminister Fredrik Reinfeldt för att uppmärksamma minnet av diplomaten som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen. Att Barack Obama visade Raoul Wallenberg sin vördnad är naturligt, allt annat vore otänkbart för en amerikansk president på premiärvisit i vår huvudstad.

Wallenberg är ju inte enbart svensk. Sedan 1981 är han även Obamas landsman, efter att Ronald Reagan utnämnt Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare. Det var också på USA:s initiativ som svenska UD gav Raoul Wallenberg uppdraget att åka till Budapest, hösten 1944.

Räddningsaktionen finansierades därtill av amerikanska War Refugee Board. Detta i kombination med Sveriges neutrala status och Raoul Wallenbergs kompromisslöst personliga mod, listighet och organisatoriska skarpsinne möjliggjorde den historiska insatsen i mänsklighetens tjänst.

Få symboler lyser därför klarare än Wallenberg när det gäller relationerna mellan USA och Sverige, han binder våra länder samman på ett unikt sätt.

Wallenberg är dock mer än en heroisk legend ur det förflutna. Hans arv talar med särskild uppfordran till oss i detta nu. Budapest 1944 var en jordens farligaste platser, hemsökt av massdöd, skräck och terror. Ungerns judar var utelämnade åt nazisterna och hade ingenstans att fly.

Redan innan kriget hade Europas länder mer eller mindre stängt sina gränser för judar som hamnat i Hitlers våld. Ett fåtal flyktingar fick motvilligt fristad. När Tysklands militärmaskin därefter rullade över kontinenten var det för sent att öppna famnen och resultatet vet vi: Auschwitz.

I dag finns helvetet i Syrien. Medan Barack Obama tvått sina händer under två och halvt års inbördeskrig, har avgrunden vidgats till obeskrivbar humanitär tragedi.

Om det blir något amerikanskt ingripande mot Assadregimens hämningslösa mördande står ännu skrivet i stjärnorna. Obama har skjutit över ansvaret till kongressen, men rimligen måste han snart handla.

Samtidigt har EU fällt ner gränsbommarna för Syriens flyktingar. Drygt fyra miljoner människor har tvingats lämna sina hem inom landet. Över två miljoner har tagit sig till Libanon, Jordanien, Turiket och Irak. Förhållandena i flyktinglägren är miserabla.

Knappt 8 000 syrier har lyckats ta sig till Sverige, samtliga ges nu permanent uppehållstillstånd eftersom inget slut på konflikten bedöms vara i sikte. Ett utmärkt beslut av Migrationsverket.

Skamligt nog gör dock EU:s fortsatt hårda linje det närmast hopplöst svårt att söka asyl på europeisk mark. I praktiken måste desperata syrier vända sig till människosmugglare om de vill ta sig bort från Mellanösterns eskalerande kaos. Oacceptabelt.

Har vi som i vår del av världen lever i trygghet, fred och välstånd dragit några lärdomar av andra världskrigets grymheter och Raoul Wallenbergs gärning? Då är det hög tid att visa det.

Om Albanien kan…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:Corren.

Sjukvård brukar prioriteras högt när svenska folket tillfrågas om de viktigaste valfrågorna. Enligt en Sifoundersökning i juli återfinns vården på andra plats efter skolan (med sysselsättningen som trea).

Politikerna har inte varit sena att uppfatta budskapet. Räknat i andel av BNP satsar Sverige mer på hälso- och sjukvård än EU:s genomsnitt. Vi får dessutom fin valuta för skattepengarna. Svensk vård är mycket kvalificerad, behandlingsresultaten är väldigt goda.

I den återkommande rankningen som analysföretaget Health Consumer Powerhouse (HCP) gör över de nationella sjukvårdssystemen i trettiotalet europiska länder, kom Sverige sexa i senaste mätningen 2012.

Holland är bäst, följt av Danmark, Island, Luxemburg och Belgien. Egentligen skulle vi toppat listan, om det vore för ett ganska väsentligt aber. Vården må vara suverän. Problemet är bara för de svenska patienterna att få den.

Usel tillgänglighet har länge varit den feta plumpen i protokollet som hindrat oss från att nå guldmedaljen i Europas sjukvårdsliga. Till och med fattiga Albanien är bättre på det området. Vilket torde visa att det inte är bristande resurser som orsakar landstingens ringlande köer. Utan byråkratiska strukturfel.

Doktor Arne Björnberg, som ansvarar för HCP:s rankning, kallar det hela för ”en mental åkomma, som drabbar sjukvårdsadministratörer och profession”. Han menar att det inte är fler kömiljarder som behövs. Det är en botande insats. Tydligen får vi vänta även på denna.

Ett tips under tiden: leta upp ett sjukhus i exempelvis Holland. En ny lag i höst gör det nämligen smidigare att söka vård i valfritt EU-land. Notan betalar landstinget. Måhända kan det pressa vårdbyråkraterna här hemma att äntligen lösa tillgänglighetseländet.

Om inte annat kan de väl åka på studiebesök till Albanien.

Kennedys tal inte Ohlys val

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/6:Corren.

Det är i dag precis femtio år sedan John F Kennedy höll sitt berömda tal i Västberlin, en frihetens oas djupt inne i DDR.

Två år tidigare hade Sovjets östtyska knektregim byggt Berlinmuren för att stoppa massflykten från det kommunistiska förtrycket. Det delade Berlin var länge en av kalla krigets brännpunkter i den globala kraftmätningen mellan demokratins allierade länder och det röda slaveriet.

Sovjet hade på olika sätt försökt pressa USA att ge upp Västberlin och dess avskärmade invånare fruktade att bli övergivna. Den 26 juli 1963 försäkrade Kennedy på plats att så aldrig skulle bli fallet. Inför en jublande folkmassa klargjorde presidenten att han orubbligt stod på deras sida med de förlösande orden: ”Ich bin ein Berliner”.

Femtioårsminnet av Kennedys historiska anförande har uppmärksammats över hela världen. Men gissningsvis lär det talas tystare om saken inom Vänsterpartiet i Sverige.

Från början till det bittra slutet stod ju Vänsterpartiet kommunisterna (som var det fullständiga namnet fram till 1990) fast parkerade på motsatt sida Berlinmuren. Man odlade intima vänskapsförbindelser med Sovjetsblockets totalitära diktaturer som även hotade att kväva Sveriges frihet, slöt icke att förglömma också pavlovskt instinktivt upp bakom Stalin när denne allierade sig med Hitler och anföll Finland 1939.

Vänsterpartiets förflutna av diktaturhångel är så omfattande och komprometterande att ingen genuint övertygad demokrat kan betrakta dess gamla synder med annat än avsky och förakt.

På goda grunder ansågs de svenska kommunisterna stå i främmande makts sold som potentiella landsförrädare och ideologiska samhällsomstörtare. Det vore direkt tjänstefel av säkerhetspolisen om de inte höll ett parti som detta under uppsikt. I riksdagen var kommunisterna tryggt isolerade från alla känsliga frågor som försvaret, och de var givetvis bannlysta från utrikesnämnden.

Om dagens Vänsterparti kan man säga mycket kritiskt. Men att partiet numera skulle vara ett hot mot rikets säkerhet måste anses absurt. Gårdagens avslöjande i Aftonbladet att Säpo övervakat ledande vänsterpartister så sent som på 2000-talet är därför lika häpnadsväckande som anmärkningsvärt.

Om uppgifterna stämmer ska bland andra dåvarande partisekreteraren Lars Ohly utsatts för spioneri från vad som förefaller vara en frilansande informatör med udda framtoning åt Säpos räkning.

Säkerhetspolisens roll är att skydda vårt demokratiska system mot faror. Ska dylika faror kunna avvärjas måste verksamheten vara hemlig, vilket i sin tur bygger på att vi kan känna förtroende för att Säpo sköter sin viktiga uppgift med omdöme och professionalitet.

Det vore olyckligt om Säpo äventyrar sin legitimitet genom snedsteg ut i åsiktsregistreringens skymningsmarker. Lars Ohly må ha sina avvikande sidor. Han har dock knappast en sådan diabolisk agenda att han aktivt konspirerar i syfte att krossa författningen.

Däremot kan det på femtioårsdagen av Kennedys frihetstal gärna få påminnas om vad Ohly gjorde när Berlinmuren föll. Han sörjde. Den skammen räcker.

Uppdatering: Lars Ohly har i ett mejl till mig reagerat på texten ovan och hävdat att uppgiften att han skulle varit ledsen över Berlinmurens fall är en myt. Snarare sörjde han vid tillfället att ”socialismen i Östeuropa
hade utvecklats från att bygga på människors drömmar om frihet till raka motsatsen, ett förtryck av folks frihetslängtan”. Men genom vinklad klippning av Janne Josefsson i Uppdrag granskning, där Lars Ohly intervjudes i ämnet för ett antal år sedan, skulle hans svar komma att framställas felaktigt. Tro´t om ni vill.

Sorry, 6 juni blir aldrig 17 maj

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 5/6:Corren.

I morgon är det nationaldag. Sådana brukar ju alltid vara liktydiga med folkfest, glam och patriotisk yra. I andra länder.

Som Frankrike 14 juli, då trikoloren vajar stolt till åminnelse av revolutionärerna som stormade Bastiljen 1789 och spred parollen om frihet, jämlikhet och broderskap över världen. Eller i USA där fyrverkerierna bränns av 4 juli, dagen då amerikanerna utropade sig självständiga från kolonialmakten Storbritannien 1776.

Vårt grannland Norge har 17 maj som celebrerar Grundloven, antagen 1814 och för sin tid en tämligen radikal demokratisk konstitution. Men främst symboliserar den frigörelsen från Danmark och därefter uppbrottet från den påtvingade unionen med Sverige.

Själva har vi 6 juni för att fira… ja, vad då? Björn Borgs födelsedag?

Länge hade vi ingen officiellt sanktionerad nationaldag alls, den tillkom först 1983 när Svenska flaggans dag uppgraderades i almanackan. Trots detta infann sig aldrig någon partystämning, vilket tydligen bekymrade vissa riksdagsledamöter.

Efter år av diskussion och byråkratiskt malande beslöt man därför att ytterligare höja statusen på 6 juni till helgdag. I utbyte reducerades annandag pingst till vanlig veckodag. Det blev inte roligare för det.

Snarare tråkigare, då pingstens sköna karaktär av långhelg som försmak till den stundande sommarledigheten gick förlorad (annandag pingst inföll som bekant ständigt och tryggt på en måndag, 6 juni är veckodagarnas Mädchen für alle).

Det påbjudna svenska flaggviftandet har från början haft något stelt, krystat och sömnigt över sig. Helgdagsreformen liknade mest ett desperat försök att ge konstgjord andning åt något livlöst som redan är bortom räddning.

I motsats till Frankrikes, USA:s och Norges nationaldagar är vårt 6 juni en rent artificiell konstruktion av det politiska etablissemanget. Förankringen i det folkliga medvetandet är praktiskt taget obefintligt.

De sammanfallande datumen av Gustav Vasas kungakupp 1523 och fastställandet av 1809 års grundlag som skrotades 1975, har klistrats ihop och anbefallit oss som nationaldag i brist på egna grandiosa erfarenheter av stormade bastiljer.

Frågan är förstås varför vi ska framhärda med denna patetiska kopia av utländska förebilder när vi faktiskt redan har en äkta, om än inofficiell, nationaldag lite senare denna månad.

Sedan sekler tillbaka har midsommar fungerat förträffligt som en verkligt genuin manifestation av den svenska nationalkänslan. En totalt opolitisk helg som inbjuder alla till gemenskap, värme och fest i en spontan lovsång till livet, ljuset och den nordiska naturen.

Vilka andra länder kan väl konkurrera med det?

Vår femfaldiga Wimbledonmästare Björn Borg är naturligtvis väl värd att hurra för i morgon. Men i övrigt tycker jag att 6 juni bör få avsomna i frid och att annandag pingst ska återupprättas som den trevliga röda försommardag som den tidigare var.

Bildts blockader

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:Corren.

När Carl Bildt låter som Maj Britt Theorin har vi skäl att bli nervösa, skrev Per Ahlmark i 90-talets början. Bildt var statsminister och inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade.

Serbien gick till offensiv mot Bosniens muslimer och belägrade Sarajevo. FN svarade med en vapenblockad som i praktiken gynnade serberna, vilka redan hade stora militära lager att ösa ur. Muslimerna fick förtvivlat försöka kämpa så gott de själva kunde.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal och höll stenhårt fast vid blockaden. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta uttalande kan ställas mot Srebrenica något år senare, då värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945.

Nu är Bildt utrikesminister och ett långt, blodigt inbördeskrig rasar ånyo, denna gång i Syrien. FN är handlingsförlamat inför upproret mot den samvetslösa Assadregimen, som Ryssland och Iran backar upp, samtidigt som USA:s Obama tvår sina händer.

Situationen är komplicerad sägs det. Och det är sant. Man sa samma sak om Jugoslavienkonflikten. Men säg det också till alla syrier som jagas av Assads tungt beväpnade militär, som nu även fått utökat stöd från Ryssland.

Ett oenigt EU har dock till sist lyft sitt vapenembargo mot Syrien för att oppositionens moderata krafter ska få bättre chanser, vilket kanske, förhoppningsvis kan leda till att Assad tvingas förhandla.

Men Bildt är missnöjd och försvarar åter embargot likt en Maj Britt Theorin: ”Jag är mera för vapenvila än för vapenleveranser.” Javisst.

Bara ett problem som borde göra oss andra mycket nervösa. Fortsatt blockad hade ökat risken för att denna vapenvila dikterats av en triumferande Assad.

Håll EU borta från vardagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Datumet i almanackan var 9 maj, 1950. Den franske utrikesministern Robert Schuman hade kallat till presskonferens med löftet om en ”kommuniké av största vikt”.

De församlade journalisterna behövde inte bli besvikna. Andra världskriget låg bara fem år bort i tiden. Minnet var färskt av slagfältens fasor och Hitlers terrorvälde i Europa.

Robert Schuman hade varit med förra gången också, under första världskriget 1914-18. Men då som tysk, eftersom han växte upp i provinsen Lothringen som Tyskland tagit från Frankrike efter sitt segerrika fälttåg på 1870-talet.

Vid Versaillesfreden 1919 var rollerna omvända och Lothringen återfick sitt franska namn Lorraine – vilket medförde att Schuman bytte fosterland på kuppen. Freden i Versailles hade dock blivit grogrunden för Hitlers väg till makten och ännu ett europeiskt blodbad.

Nu fick det vara nog, menade Schuman. För journalisterna presenterade han en sensationellt radikal försoningsplan. Frankrikes och Tysklands kol- och stålindustri utgjorde ”krigets livsnerv”, basen för de bägge arvfiendernas militära styrka.

Om man istället satte produktionen under gemensam kontroll kunde nya väpnade konflikter omöjliggöras.

Två år senare var kol- och stålunionen verklighet. Förutom Västtyskland och Frankrike anslöt sig Italien, Holland, Belgien och Luxemburg. Numera har unionens medlemsskara utökats till 27 länder, inklusive vårt eget, och kallas för EU.

Säga vad man vill, men gamle Robert Schuman har lyckats väldigt bra med sitt syfte. Att EU-staterna skulle skicka soldater mot varandra förefaller ju komplett otänkbart.

Ändå lär det knappast bli folkfest på den officiella Europadagen i morgon, till åminnelse av Schumans historiska kommuniké. I Sverige vill inte ens en majoritet av invånarna vara med längre, enligt SOM-institutets senaste undersökning.

Medlemskapet stöds bara av 42 procent, euron gillar endast 9 procent. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) kommenterade siffrorna i måndags med att hon vill återskapa förtroendet genom intensivare politisk debatt i EU-frågor och ”visa hur de påverkar oss i vår vardag”. Men det är väl just detta som är felet.

EU har säkrat freden och givit oss en inre marknad för fri rörlighet och handel. Kombinerat med värnet av mänskliga rättigheter är det en fantastisk prestation som gjort vår tillvaro tryggare och rikare.

Problemet är att EU utöver detta utvecklats till en byråkratisk koloss, ivrig att med sin ansiktslösa och ständigt svällande makt lägga sig i allt mer av människornas vardag.

Eurokrisen, där varenda regel för valutasamarbetet brutits, har inte hejdat ambitionerna. Utan tvärtom blivit en förevändning för att öka centraliseringen till Bryssels aristokrati av tjänstemän och ytterligare tunna ut demokratin. Är det konstigt att den folkliga skepsisen tilltar?

EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i enskilda människors liv. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för fredens och frihetens bevarande.

Jag vill bo i Österrike-Ungern

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/4:Corren.

”Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra.”

Dessa rader av den portugisiske poeten Fernando Pessoa citerar akademiledamoten Horace Engdahl med längtansfylld avund i sin bok Cigaretten efteråt. Jag förstår honom. Själv drabbades jag av en liknande känsla vid läsningen av författaren Stefan Zweigs klassiska memoarer Världen av igår från 1943.

Zweig växte upp i habsburgarnas Österrike-Ungern kring förra sekelskiftet och tillhörde samma generation av yngre europeiska intellektuella som Pessoa. De var lika hemmastadda i dubbelmonarkins Wien som i London, Paris eller Berlin.

Aldrig har gränser spelat mindre roll än då. Frånsett några mindre väpnade konflikter i kartans marginaler härskade lugn, fred och framtidsoptimism. Vetenskapens landvinningar och industrikapitalismens tillväxtmaskin gav löften om ett dittills oanat välstånd, vars frukter allt fler fick del av.

Demokratin hade ännu inte fått sitt genombrott. Men den politiska sfären var å andra sidan begränsad och i stort fanns klara tendenser till allmän liberalisering av samhällslivet.

Zweig skriver: ”Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”.

Vad gick snett? Svar: första världskriget som Europa snubblade in i 1914. När krutröken skingrades efter fyra exempellöst blodiga år på slagfälten var den gamla ordningen förödd, tiden hade tvingats ur led och formade nu en radikalt annorlunda verklighet.

Totalitära läror som kommunism, fascism och nazism förgiftade människors sinnen och öppnade vägen mot än värre katastrofer. Men även där demokratin slog rot blev den allomfattande staten normerande. Politiseringen kom att genomsyra hela den moderna tillvaron.

Ingen kunde längre som Fernando Pessoa odla sin egen trädgård, oberörd av den nya politiska klassens svällande anspråk på att dirigera, diktera och reglera.

I Pessoas och Zweigs privilegierade förkrigsvärld stod engagemanget för teatern, litteraturen, poesin och konsten i centrum. Kulturen sågs som det viktigaste medlet för att knyta mänskligheten samman. Tänk om utvecklingen hade fortsatt att löpa längs den linjen.

Effekten av syndafallet 1914 blev istället en abrupt mentalitetsförändring, ett paradigmskifte hos de samhällsbärande skikten där humanisten trängdes ut av politikern och estetiken korrumperades av ideologin.

Hade vi inte varit lyckligare om Österrike-Ungern och det forna Europa funnits kvar och tillåtits blomstra i en uppdaterad 2000-talsversion? Jag vågar faktiskt tro det.

EU som den nya rövarkungen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:Corren.

Lite elakt skulle Cypern kunna liknas vid titeln på ett gammalt album med Nationalteatern: Rövarkungens ö. Hit har diverse ljusskygga aktörer världen över, inte minst ryska oligarker, skickat fartygslaster med skumraskpengar genom åren.

Då är det väl inte mer än rättvist att dessa giriga isterbukar tvingas hjälpa den cypriotiska staten ur eurokrisens skuldträsk, kan man tycka. Eller hur har annars EU:s höjdare resonerat i detta fall? Det är svårt att bli klok på hela saken.

Bakgrunden är att Cypern ropar desperat efter nödlån från EU och Internationella valutafonden, som ställer upp med 10 miljarder euro på ett villkor: att Medelhavsön själv drar in närmare sex miljarder euro från sina banksparare.

Men denna engångsskatt skulle förstås inte bara drabba Rysslands gangsterkapitalister. Varenda kotte som samlat tillgångar i bankerna riskerar att hamna i fogdens klor. Inte konstigt att det kokar av ilska bland Cyperns folk och i går kväll förkastade landets parlament lyckligtvis det vettlösa kravet.

När EU-eliten inte ens ryggar för att konfiskera hederliga småsparares pengar i syfte att rädda sitt havererade europrojekt, ja då har alla unionens medborgare synnerligen goda skäl att resa ragg. Ty vad är den statliga insättningsgarantin, detta fundament i det moderna banksystemet, längre värd i Europa?

Om inte pengarna kan anses säkra på Cypern, då kanske pengarna heller inte är tryggade i andra och större krisländer som Spanien. Äldre tiders bankrusningar, då sparare belägrade bankkontoren för att tömma sina konton, är det vad som väntar oss igen?

Måhända är det bäst att vi redan nu istället börjar stoppa sedlarna i madrassen som skydd mot rövarkungen. Det verkar ju faktiskt vara i Bryssel som han egentligen bor.

Carl Bildts skamliga tystnad

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 15/3:

Inför Tysklands anfall på Polen 1939 gav Hitler order till sina generaler att agera hänsynslöst. Polacker, även civila, skulle skjutas utan pardon. Führern förklarade: ”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”

Hitler syftade på Turkiet som under första världskriget 1915 hade försökt att utplåna den kristna armeniska kulturen. Ungefär en miljon människor mördades – armenier, assyrier, pontiska greker.

I omvärlden reagerade ingen. Vilket Hitler tacksamt noterade. Likgiltigheten för offrens öde bidrog till att uppmuntra nazisternas samvetslöshet och deras ohyggliga brott mot Europas befolkning.

Men medan dagens Tyskland har gjort upp med sitt ruggiga förflutna, vägrar ännu regimen i Ankara benhårt att erkänna slakten 1915 som ett folkmord. Konsekvensen är att någon försoning aldrig skett. Trots att nästan hundra år passerat, fortsätter detta mörka arv från 1900-talets början att förgifta även vår tid.

Den turkiska statens halsstarriga ovilja att lösa sin historiska skuld, visar med all oönskad tydlighet att landet inte är moget för sitt länge hett eftertraktade EU-medlemskap. Respekten för mänskliga rättigheter är helt otillräcklig. Kurder diskrimineras, journalister fängslas, författare förföljs, folkmord förnekas.

Under president Abdullah Güls svenska statsbesök i veckan konstaterade förvisso Fredrik Reinfeldt att bland annat pressfriheten lämnar en del övrigt att önska. Men annars framstod den svenska regeringen som Turkiets ivrigaste EU-supporter.

Inget fel i det, om det samtidigt görs kristallklart vad som krävs för att Turkiet ska släppas in i unionen. Tyvärr verkar Moderaterna och i synnerhet utrikesminister Carl Bildt slira oroväckande på den punkten.

2010 beslutade Sveriges riksdag att kalla den turkiska statens folkmord för ett folkmord. Regeringen med Bildt i spetsen var totalt kallsinnig och slog dövörat till. Då som nu prioriterade Bildt istället kärvänligt varma relationer med Ankara.

Carl Bildts nonchalanta inställning till mänskliga rättigheter är ett återkommande fenomen som kastar en ovärdighetens skugga över Alliansen. I måndags ville exempelvis EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) att Sverige skulle delta i några andra medlemsstaters uppmaning till bestraffning av EU-länder som gör våld på demokratin.

Detta med anledning av den auktoritära utvecklingen i det konservativt styrda Ungern. Bildt lade in veto direkt, vilket måstes anses anmärkningsvärt. Kan vi lita på honom som Sveriges röst i världen?

Denna fredag samlas landets moderater på partikonferens i Karlstad. Välgörande vore om någon tog tillfället i akt att tala klarspråk om Turkiet och armenierna. Ty Bildts skamliga tystnad i denna moraliska testfråga kan väl ändå inte vara representativt för Moderaterna som helhet. Eller?