Kategoriarkiv: Europa

Vårt kluvna europeiska hem

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/1:Corren.

Kalla krigets järnridå som i decennier klöv kontinenten må vara borta. Det bittra arvet gör sig ändå plågsamt påmint och den (egentligen månghundraåriga) öst-västliga konflikten består till mycket än.

Det blir tydligt om vi försöker definiera vad Europa är. Geografiskt är gränserna oklara. Vi bor på en utväxt från Asien som allmänt brukar avdelas vid Uralbergen. Sedan blir linjerna skissartade och löper ungefärligen ner längs Svarta havets stränder till Dardanellerna vid Medelhavet.

I detta europeiska rum finns olika folk med historiska, politiska, kulturella, religiösa och nationella erfarenheter som både skiljer dem åt och knyter dem samman. Mångfalden är vår rikedom, men kan också föda antagonism och allsköns hemskheter.

Därför har vi, under lång och stor vånda, utvecklat en uppsättning fundamentala värden för att kunna leva och frodas tillsammans: demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstat och marknadsekonomi. Dessa värden kan anses universella.

Men kan också sägas vara europeiska, och är vad EU i grunden står för och ska säkra åt oss. I öster drar emellertid post-kommunismens Ryssland i annan riktning.

Där har de europeiska värdena aldrig fått möjlighet att slå rot. Första världskrigets utgång med kommunistisk statskupp och rött imperiebyggande (Sovjetunionen) förhindrade det. Hoppet om att knyta Ryssland närmare väst efter kommunismens fall blev också ytterst kortvarigt.

Detta jätteland har förblivit en västlig motpol med auktoritärt styre, nepotism, en mycket selektiv rättvisa och korrumperad oligarkkapitalism. Samt med geopolitiska ambitioner att återsamla sitt tidigare imperium, eller åtminstone kunna dominera sina grannar.

Därav kampen om Ukraina, bildad som självständig stat ur Sovjetunionens spillror 1991, som också inom sig slits mellan öst och väst. Den alltmer Putinliknande presidenten Janukovytjs vägran att ingå samarbetsavtal med EU och istället sluta sig till Ryssland, har utlöst omfattande protester bland västligt sinnade invånare som såg framtiden släckt.

De våldsamma kravallerna med dödsoffer på Kievs gator vittnar om hur allvarlig situationen är. EU har ett ansvar att stödja frihetens krafter, i värsta fall kan Ukraina förfalla till ett nytt Vitryssland. Dock är Putin fast besluten att hindra fortsatt EU-expansion inom Rysslands förmenta intressesfär.

Men även inom EU finns järnridåns skugga. Medlemmar från det forna östblocket som Bulgarien, Rumänien och Ungern uppvisar starkt oroande tecken: omfattande korruption, urholkat rättsväsende, bristande respekt för mänskliga rättigheter.

Konsekvenserna riskerar att bli ödesdigra. Det enda som kan överbrygga och hela öst-västsprickan i Europa är våra civilisatoriska värden. Förmår inte EU-länderna att ens själva upprätthålla och försvara dem väntar bara olycka.

Syrisk repris på Bergen-Belsen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/1:Corren.

”Detta är systematiska och ohyggliga brott i industriell skala. Vidriga brott mot mänskligheten”, säger Desmond de Silva. Han har tidigare varit chefsåklagare vid FN:s specialdomstol för Sierra Leone och är nu medförfattare till en färsk rapport om den syriska regimens övergrepp mot den egna befolkningen.

Uppgifterna bygger på en avhoppad fotograf från diktatorn Bashar al-Assads militärpolis, som överlämnat bilder på 11 000 människor som bestialiskt svultits ut, torterats och mördats. På ett enda ställe, påpekar Desmond de Silva i en intervju för SvD (22/1) och liknar grymheterna med vad världen tidigare bevittnat i nazistiska koncentrationsläger som Bergen-Belsen.

Misstanken ligger nära till hands att Assad bär ansvar för fler än ett sådant slakthus. Det kanske finns mängder, vilket i så fall tyvärr inte skulle förvåna mot bakgrund av den hämningslösa brutalitet som vi redan vet att Assad uppvisat under inbördeskriget.

Det är vår tids värsta katastrof. Dödssiffran beräknas för närvarande till 130 000 människor. FN uppskattar att över 13 miljoner syrier kommer att vara på flykt, inom och utom landet, vid årets slut. Men någon ände på våldet kan inte skönjas.

I går inleddes en internationell fredskonferens i schweiziska Montreaux (kallad ”Genéve II”), där FN försöker få den syriska regimen och oppositionen att börja förhandla. Ingen tror egentligen på några resultat.

Assad har stärkt sina positioner och hånskrattar åt tanken på en koalitionsregering som övergångslösning, lanserad förra gången FN-flaggorna fladdrade i Schweiz (”Genéve I”, 2012).

Oppositionsgrupperna är hopplöst splittrade, flera bojkottar konferensen och bekrigar även varandra. Västinspirerade delar står mot islamistiska jihadister, vars kompromisslösa fanatism och förakt mot människoliv inte står Assad efter.

För att göra saken ännu mer komplicerad har Syrien blivit en dragkamp mellan det shiamuslimskt styrda Iran och sunnimuslimernas Saudiarabien, ärkefiender om vem som ska dominera regionen. Iran är på samma sida som Ryssland och Kina i stödet till Assad.

Saudiarabien har, tillsammans med Qatar, varit mest frikostigt i att sätta vapen i händerna på Syriens rebeller. USA och EU står vid sidlinjerna som impotenta, förvirrade jättar. Läget ger kort sagt allt annat än skäl till optimism.

Men EU kunde åtminstone öppna gränserna för syriska flyktingar istället för att mota bort så många som möjligt. Snart, den 27 januari, infaller Förintelsens minnesdag. ”Aldrig mer”, brukar det heta i högtidstalen.

Innan andra världskrigets utbrott och Auschwitz, kunde judar fly Hitlertyskland (utvandring uppmuntrades officiellt dessutom). Problemet var bara att övriga Europa knappt ville ta emot några.

Nu när brott mot mänskligheten avslöjas i Syrien som påminner om nazisternas, vad gör EU då? Vad har Europas ledare lärt av den stängda portens politik?

Jazzen som frihetens och demokratins musik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

”Man kan inte förstå jazzen om man inte taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö.”

Raderna levererades av nazisten Erik Walles i dennes famösa hatskrift Jazzen anfaller från 1946 (numera ett eftertraktat samlarobjekt bland svenska jazzdiggare). Boken var ett uttryck för hur många, ej bara politiska extremister, såg på denna musikform – en depraverad kulturfara av värsta sort, som inte minst hotade att fördärva ungdomars lättpåverkade sinnen.

Peststämpeln må förefalla svår att fatta idag. Men jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och som sådan en direkt utmaning mot de ultranationalistiska och rasbiologiska idéer, vilka särskilt trollband Europa på 30- och 40-talen.

Även USA brottades dock med rasdiskriminering och djupt rotade fördomar. Att jazzen kunde verka som ett liberalt motgift är klarinettkungen Benny Goodman ett belysande exempel på. Goodman var stilbildande inom swingmusiken under denna epok. Och liksom påfallande många vita amerikanska jazzmusiker – som Gene Krupa, Stan Getz, Artie Shaw med flera – var han jude.

Sannolikt bidrog Goodmans bakgrund i den kosmopolitiska judiska kultursfären till att han våga bryta den tabubelagda rasbarriären 1937. Då plockade han in Teddy Wilson (piano) och Lionel Hampton (vibrafon) i sitt band. 1939 tillkom även gitarristen Charlie Christian.

Tidigare hade något sådant varit otänkbart. Jazzorkestrarna var antingen helsvarta eller helvita. Men Benny Goodman var färgblind. Hans insats gjorde svarta musiker mer accepterade bland den vita befolkningsmajoriteten i USA.

Det blev ett viktigt steg mot att krossa gamla rasistiska attityder och slog en liten, med betydelsefull, bräsch i segregeringen av det amerikanska samhället. Kunde ungdomsidolen Goodman – The King of Swing – umgås med svarta på jämlik basis kunde väl även andra. Eller åtminstone bli något mer fördomsfria.

Föga överraskande förbjöds jazz i Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933. Musiken var ju starkt förknippad med svarta och judar, vilka inte precis stod högt i kurs hos nazisterna. Att ertappas med jazzskivor under armen kunde innebära livsfara.

Medan andra världskriget rasade misstänkliggjordes jazzdiggare rutinmässigt som sympatisörer till de allierade i det naziockuperade Europa. Inte undra på. För politiskt oliktänkande och aktiva motståndskämpar blev jazzen ett inspirerande andningshål som höll hoppet uppe.

Genom att lyssna på Benny Goodman, Duke Ellington eller Louis Armstrong hördes hur friheten och demokratin lät.

En sak är fortfarande säker. Den som älskar jazz är sällan eller aldrig rasist. Nog är det talande att jazzhataren Erik Walles på äldre dagar blev aktiv inom Sverigedemokraterna.

När stormen klarnar sikten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 23/12:

En bok man önskar fanns tillgänglig i nytryck är Torgny Segerstedts artikelsamling från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) åren 1933-45. Titeln sammanfattar med genial enkelhet Segerstedts publicistiska insats: När stormen klarnar sikten”.

Han var chefredaktör under en epok som tillhör mänsklighetens mörkaste. Två totalitära monster, Hitler och Stalin, hade tagit tiden som gisslan och hur dramat skulle sluta visste ingen.

Torgny Segerstedt var inte någon okomplicerad människa. Till sin natur en intelligensaristokrat med svårigheter att förlika sig med folkstyrets praktiska sidor.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Politikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Men sådant kom för Segerstedt att väga lätt när nazismens förbrytargalleri avskaffade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands nya herrar. Den annalkande stormen klarnade verkligen sikten. Demokratins bristfälligheter var intet mot barbarernas alternativ. Men utmaningen prövade valörerna.

Många opinionsbildare, beslutsfattare och vanliga svenskar valde att huka av rädsla, anpasslighet eller bekvämlighet. I skarpast möjliga kontrast stod Torgny Segerstedt, vars liberala penna glödde i GHT:s spalter likt en frihetens fyrbåk.

Striden hade sitt pris. Segerstedt upplevdes som jobbig och kontroversiell, beundrades förvisso av en del. Men rösterna som höjdes i avsky mot honom ljöd ofta tydligare. Han drabbades bland annat av mordhot i mängd och lär ha sett sig tvungen att bära en revolver innanför rocken. Ändå var han ståndaktig intill slutet.

I dag lever vi ett Europa som inte så få börjar jämföra med Segerstedts 30-tal. I den ekonomiska krisens kölvatten surfar högerextrema rörelser fram över hela EU. I Grekland sitter till och med nazister i parlamentet.

Hatet, intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten sätter åter sitt märke på tiden. Enkla lösningar saluförs, syndabockar utses, konspirationsmättade världsbilder sprids. Retoriken blir aggressivare och riskerar att göra politiskt motiverade våldsamheter vanligare.

Vi bevittnade ett otäckt exempel söndagen den 15/12 i Stockholmsförorten Kärrtorp, då nynazister brutalt attackerade en antirasistisk manifestation. Den stormbyn tycks dock klarat sikten med besked, ty igår kom svaret: omkring 20 000 människor slöt upp på samma plats för ta avstånd från högerextremisterna och deras rasistiska budskap.

På flera andra orter i Sverige hölls samtidigt liknade manifestationer. Ytterligare ett antal är planerade under dagarna som kommer. Det finns hopp.

Nazisterna, näthatarna på Avpixlat och kostymfascisterna i SD har ingen chans om vi alla denna gång tar vårt ansvar för demokratin, vägrar huka och försvarar det öppna samhället. Som Segerstedt skrev: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt.”

Ukraina som läxa för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Minns vad Vladimir Putin sade 2005: ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”.

Deklarationen borde varit en väckarklocka för alla som fortfarande trodde på ett normaliserat Ryssland, harmoniskt integrerat med övriga Europa. Inte minst svenska försvarspolitiker skulle spetsat öronen. Trodde de möjligen att Putin skojade? Tydligen.

Men hans ord sammanfattar i blixtbelysning den världsbild och mentalitet som dikterar Kremls strategiska ageranden. Det handlar inte om nostalgi över Sovjetsystemets kommunistiska planekonomi och leninistiska testuggande.

Det handlar om känslan av förödmjukelse över att Ryssland förlorat sitt forna imperium och sin dominanta maktställning. Något som Putin är fast besluten att återskapa. Det är en auktoritärt och militaristiskt driven revanschism på kollisionskurs med europeiska värden som demokrati, rättsstat och fredligt, respektfullt samarbete mellan suveräna stater.

Därav dragkampen om Ukraina vi nu bevittnar. Landets djupt korrumperade och maktfullkomliga regering under president Viktor Janukovitj avslog nyligen ett fördelaktigt associationsavtal med EU efter kraftfulla ryska påtryckningar, i realiteten rena utpressningen.

EU:s strävan om östligt partnerskap med en rad tidigare Sovjetrepubliker i syfte att vidga marknader och ge incitament till byggande av demokratiska rättsordningar, uppfattas i Kreml som en direkt utmaning mot ambitionen att återsamla så mycket som möjligt av det gamla Sovjetimperiet inom ramen för vad Putin kallar en ”euroasiatisk union”.

Massdemonstrationerna i Kiev visar dock att många ukrainare inte lockas av utsikten att åter hamna under den ryska stövelklacken. När tiotusentals människor samlas kring parollen ”Vi vill leva i Europa!” finns onekligen hopp.

Frågan är bara om deras röster är starka nog för att slita Ukraina ur det ryska greppet. Det är ett drama med höga insatser och bör ses i sitt rätta sammanhang: en omgång i det nya kalla kriget som de facto pågår här och nu.

Vilka återverkningar har det för Sveriges del? Utan ett försvar att tala om längre, har vi i praktiken lämnat säkerhetspolitisk walkover i Östersjön, även detta ett område som Ryssland på ett flagrant sätt försöker muta in som del av sin intressesfär.

De omfattande ryska militärmanövrarna Zapad 2009 och 2013 i närheten av våra och övriga Östersjönationers gränser signalerar ett tydligt maktspråk. Inte konstigt att Finland och de baltiska staterna allvarligt oroas över utvecklingen. Men vi? Och vad innebär förskingringen av vår försvarsförmåga?

Forskaren Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors är inte nådig i sin dom över Sverige: ”Ett land som i århundraden har bidragit till regional säkerhet har på mindre än ett halvt årtionde blivit en konsument av säkerhet” (SvD 29/11).

Ska vi vara snyltgäster på andra eller inse att verkligheten kräver eget ansvar, både för oss själva och för länderna vi delar värdegemenskap med?

Stå upp för frihetens Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/11:Corren.

Ni har väl inte glömt? Den 25 maj nästa år är det val till Europaparlamentet.  Förra gången, 2009, brydde sig inte ens hälften av den svenska väljarkåren om att rösta (45,5 procent).

Å andra sidan var det den högsta deltagarsiffran som Sverige haft i dessa sammanhang, vilket bröt den sjunkande trenden sedan premiären 1999. Måhända ökar motivationen ytterligare inför 2014 års EU-val? Det saknas sannerligen inte skäl.

En mörk våg av främlingsfientlighet sveper över Europa. Nyfascistiska partier planerar att bilda en gemensam ultranationalistisk grupp i Europaparlamentet för att stärka inflytandet. Marine Le Pen från franska Nationella Fronten besökte nyligen Stockholm i syfte att locka med Sverigedemokraterna i samarbetet (om SD kommer in i parlamentet alltså, och den risken måste betraktas som överhängande).

Den som inte tycker att islamofobi, intolerans och järnrör är framtidens melodi, bör ta tillfället i akt att lägga sin röst på något parti står för motsatsen. Och då även gärna välja en kandidat som också anser att offentlighetsprincipen är värd att kämpa för.

Under trycket av EU har öppenheten successivt krympt sedan Sverige blev medlem, trots våra politikers löften om så aldrig skulle bli fallet. Nyligen gjorde riksdagen en stor, svepande inskränkning i vår rätt till insyn i den offentliga maktapparatens verksamhet. Nog av detta!

Öppenhetens försvarare får inte reduceras till en liten betydelselös minoritet. Vi behöver tuffare Europaparlamentariker som kan sätta press på EU-byråkratin, slåss för större transparens i unionen och värna medborgarnas intressen.

Samtidigt måste det sättas gränser för vad EU egentligen ska syssla med. Frihandelsfrågor, mänskliga rättigheter och miljöpolitik är tre exempel på nationsöverskridande områden som lämnar sig för Europaparlamentet. Sådant som kvotering av bolagsstyrelser gör det definitivt inte.

Ändå har Europaparlamentets majoritet, däribland svenska socialdemokrater, nu bestämt att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i styrelserummen inom 7 år. Lagen lär knappast träda i kraft eftersom stöd saknas i ministerrådet.

Men varför ska Europaparlamentet överhuvudtaget ge sig på att diktera skötseln av privata företag? Det strider mot näringsfriheten och mot äganderätten, det är ett flagrant missbruk av den överstatliga makten. Förutom att det urholkar respekten för jämställdhetsarbetet. Vilken person, man eller kvinna, vill bli objektifierat föremål för politisk tvångskvotering till en position utifrån sitt könsorgan som främsta merit? Befängt.

Europaparlamentariker som inte har några problem med att bidra till EU:s svällande regleringsiver bör man akta sig för. Ju fler befogenheter Bryssel tar sig, desto mindre blir utrymmet för självbestämmande på det nationella och lokala planet – vilket i sin tur hotar att slå tillbaka mot själva grundidén om ett förenat Europa i fred och frihet.

Något att tänka på inför nästa år. Det är värt att bry sig. Mer än på mycket länge.

Europas baneman

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

I går sände jag en sur tanke till sir Edward Grey. Det var ju 95-årsdagen av vapenstilleståndet den 11 november 1918, när kanonerna äntligen tystnade efter fyra års exempellös masslakt på Europas slagfält. Miljoner människoliv hade förspillts, därtill en lovande samhällsutveckling i frihetlig riktning.

Ruiner återstod av den gamla världen där den politiska sfären var begränsad, gränserna öppna, välståndet växte och en allmän tendens av liberalisering sakta men säkert stöpte om tillvaron. Snart är det 2014 och precis ett sekel sedan första världskriget startade.

Hade inte Grey som engelsk utrikesminister manipulerat in en motvillig liberal brittisk regering i konflikten (som därmed blev ett världskrig och inte bara ett ”vanligt” kontinentalkrig), skulle tyskarna förmodligen vunnit 1914/1915.

Med resultatet att vi redan då sannolikt fått det ungefär som i dag: ett enat Europa i någon form av mer utvecklad tullunion där Tyskland spelat rollen som tyngsta aktör. Minus allt avgrundselände med kommunism, fascism, nazism och ett ännu värre krig 1939-1945.

”The lights are going out all over Europe”, sa Grey i ett bevingat uttalande från de ödesdigra sensommardagarna 1914 då civilisationens framtid plötsligt hamnat i vågskålen för beslutsfattarna. Och Grey borde veta. Mer än någon annan bar han ansvaret för att ljuset släcktes. Ännu har vi inte helt återvunnit vad mörkret stal.

Varför svassar vi för Erdogan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

”Min käre vän”, sa Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan om Fredrik Reinfeldt under gårdagens presskonferens på Rosenbad. Orden speglar mer än vanlig artighet.

Sveriges regering tillhör Turkiets varmaste supportar i EU, på vars dörr turkarna knackat i decennier. Erdogans Stockholmsbesök är ett led i en ny friarstråt med syfte att få fart på de sega medlemskapsförhandlingarna i Bryssel.

Motviljan är dock stark bland tongivande EU-stater, inte minst Tyskland med Angela Merkels kristdemokratiska CDU i spetsen. Bland kontinentens konservativa partier finns en föreställning om EU som går bortom gängse ekonomiska och politiska aspekter.

Man betraktar unionen som en gemenskap förbehållen den europeiskt kristna kultursfären. Att släppa in ett stort muslimskt land som Turkiet vore därför väsensfrämmande, något som skulle äventyra EU:s identitet. Det är en grumlig, inskränkt och fördomsfull syn, gränsande till det islamofobiska.

Reinfeldt stack heller inte under stol med att avsevärda problem väntade. ”Många länder kan öppna för folkomröstningar kring Turkiets medlemskap”, varnade han. Men förkunnade otvetydigt att ”Sverige kommer att säga ja”.

Fast är det så självklart? Lika fel som att diskriminera Turkiet av religiöst kulturella skäl, vore det att blunda för den skepsis mot landet som bygger på reellt sakliga motiv.

I onsdagens Dagens Industri skrev utrikesminister Carl Bildt en lyriskt svärmande artikel inför statsbesöket under rubriken ”Erdogans Turkiet på rätt väg”. Nog har framsteg nåtts sedan det gamla militärstyrets dominans bröts och ekonomin sköt fart.

Samtidigt har Erdogan blivit allt mer maktfullkomlig, minns bara sommarens förfärande kravaller i Istanbul där fredliga demonstranter brutalt slogs ner av polisen.

Erdogans auktoritära tendenser har fått honom att liknas vid en turkisk Putin. Han har närmat sig den islamitiska diktaturen Iran och brutit de tidigare vänskapliga förbindelserna med Israel. Tidigare i år jämställde han sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, ett uttalande som fördömdes av såväl Israel, USA som FN.

Det faktum att tusentals judar tvingas fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar (underblåsta av Erdogans retorik) är bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnar åtskilligt att önska.

Kurderna är fortfarande hårt trängda av den turkiska staten. Yttrandefriheten är deprimerande usel. Journalister fängslas i en förskräckande utsträckning och författare förföljs.

Turkiet vägrar också envist att erkänna skuld till det ökända folkmordet 1915, då runt en miljon människor (armenier, assyrier med flera) slaktades i första världskrigets skugga. Oviljan att göra upp med detta mörka arv förgiftar ännu Ankaras relationer med bland andra EU.

En mindre blåögd och eftergiven inställning från Sveriges sida vore nog på sin plats. Ty frågan om Turkiet är på rätt väg tål sannerligen att diskuteras.

Flyktingpolitik vid vägs ände

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/10:Corren.

”Det är fruktansvärt där nere. Dussintals lik, kanske hundratals. De ligger på varandra, i högar, fastkilade. De som dog först hade tur”.

Ovanstående berättar en av dykarna som i helgen sökte efter drunknade utanför den italienska ön Lampedusa. En fiskebåt med upp till 500 eritreanska flyktingar kapsejsade förra veckan, bara 155 överlevde.

Katastrofens omfattning är skakande, dock är liknande händelser inte ovanliga. Medelhavet har blivit en dödsfälla för människor som försöker ta sig från Afrika till Europa. Många tusentals offer har skördats de två senaste decennierna.

Vad tragedin vid Lampedusa mer än något annat belyser är följden av EU:s hårdnande migrationspolitik, vilken i sin tur är ett resultat av ökande europeiska tendenser till främlingsfientlighet, rasism och nationell inskränkthet.

Runt om i EU-ländernas huvudstäder hukar regeringar för brunfärgade politiska rörelser som hetsar mot invandrare och olika minoriteter (romer icke minst). Rädslan att förlora väljare till intoleransens kolportörer gör att etablerade partier från höger till vänster skyr humanare asylregler och liberalare migrationslagar.

Istället har kontrollerna blivit strängare, murarna högre, attityderna råare. Sverige är delvis ett undantag, vår egen regering har tack och lov inte krökt rygg för Sverigedemokraterna, men debatten finns även här.

Det är verkligen hög tid att det mobiliseras mot främlingsfientlighetens förvillelser. Ty migration är i grunden inget negativt, tvärtom är det något som alla EU-medlemmar borde välkomna.

Den främsta källan till välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap, framtidstro, deras vilja att skapa en bättre tillvaro för sig själva och sin familjekrets.

Israel är kanske det mest slående exemplet på detta, vilket briljant skildrats i den internationellt uppmärksammade boken Start-Up Nation – The Story of Israel’s Economic Miracle av Dan Senor och Saul Singer (2009).

Geografiskt är Israel en lilleputt, ungefär som Småland i storlek, och har inte funnits på kartan längre än i 65 år, därtill i en extremt fientligt omgivning. Nyligen upptäcktes stora oljefyndigheter inom Israels gränser, men tidigare har man inte haft några naturtillgångar att tala om. Förutom människor.

Israel ger medborgarskap till varenda kotte världen över som kan påvisa judisk börd. Vid statens grundande 1948 hade man en befolkning på blott 806 000 personer. Numera är invånarantalet drygt 8 miljoner. En tiodubbling på lite mer än ett halvsekel alltså.

Har migrationsvågorna från när och fjärran knäckt samhället? Knappast. Motsatsen är fallet. Israel är Mellanösterns starkaste stat med ett ekonomiskt blomstrande näringsliv. Förklaringen är att Israel har utformat ett system och bejakat en kultur som uppmuntrar människors drivkraft och företagsamhet.

Som det konstateras i nämnda bok: ”Immigranter är inte avoga till att börja om på nytt. De är, per definition, risktagare. En nation av immigranter är en nation av entreprenörer”.

Om Israel kan, varför skulle inte EU och Sverige kunna? Men istället: Lampedusa.

Hela svenska statens skamfläck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:Corren.

”I dag saknas i många europeiska länder ledarskapet för att stå upp för det självklara, nämligen att även romers mänskliga rättigheter fullt ut ska respekteras.”

Ovanstående skrev integrationsminister Erik Ullenhag (FP) på DN Debatt den 10 april. Han hade då bjudit in till en internationell konferens i Stockholm för att diskutera hur den utbredda antiziganismen i Europa skulle bekämpas. Ett brännande ämne, absolut. I EU-stater som Ungern, Tjeckien och Italien pågår vad som måste kallas för en institutionaliserad diskriminering av romer.

Att mellan 10-12 miljoner europeiska människor som tillhör denna folkgrupp utsätts för trakasserier, förföljelser, misstänksamhet och fördomar från majoritetssamhällets sida är ett lika skrämmande som oacceptabelt faktum.

Rasismen är kontinuerlig och systematisk, konstaterade Europarådet förra året i diger rapport om romernas situation. Ta Norge. Där har det främlingsfientliga Fremskrittspartiet krävt att östeuropeiska romer ska deporteras och fått medhåll av Høyre, som nyligen blev regeringsbildare i vårt västra grannland.

”Även Sverige har en historia och en nutid att skämmas för när det gäller romer. Svenska myndigheter har under lång tid varit ansvariga för övergrepp mot romer”, skrev Erik Ullenhag vidare i nämnda DN-artikel. Nog är det så.

Den svenska statens kränkning av romernas mänskliga och medborgerliga rättigheter under 1900-talet var omfattande. Gå gärna in på Forum för levande historias hemsida och läs! Myndigheterna kontrollerade, övervakade och registrerade romer utifrån rena rasbiologiska motiv.

De ansågs hota svenskheten och befolkningens genetiska kvalitet. Inte sällan tillgreps tvångssteriliseringar. Till exempel. Först 1952 deklarerade socialminister Gunnar Sträng (S) att romerna skulle ha samma medborgerliga rättigheter som alla andra.

Men politiska deklarationer är en sak, verkligheten en annan. Vilket inte minst Ullenhag och dagens regering illustrerar. Trots sina konferenser och välvilliga strategiplaner i syfte att inkludera romerna i samhället, tycks lite tränga ut genom mötesrummens väggar.

Hur är det bara möjligt att svensk polis kan lägga upp etniska register över tusentals romer, där till och med småbarn tydligen räknas som potentiella brottslingar? Vad är det för kultur som egentligen frodas inom polisväsendet – att romer har en särskild fallenhet för kriminalitet som ligger i blodet?

Tanken går onekligen till hur många i Europa en gång (och tyvärr ännu) betraktade judarna. Giriga, förslagna, icke-lojala med staten, oroselement som måste ringas in.

Märk väl att det var tack vare DN:s undersökande journalist (och tidigare Correnmedarbetaren) Niklas Orrenius som polisens etniska registrerande kunde avslöjas och ansvar börja utkrävas. Varken några polischefer eller andra företrädare för vår omfångsrika statsmakt hade uppenbarligen förmågan att själva stävja och rensa upp i verksamheten.

I många europeiska länder saknas ledarskapet och även Sverige har en nutid att skämmas för, skrev alltså Erik Ullenhag den 10 april. Dessvärre hade ministern mer rätt än han antagligen anade.