Kategoriarkiv: Europa

På drift mot kärnvapenkrig?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/6:Corren.

Denna sommar är det 70 år sedan Little boy och Fat man singlade genom skyn. Så kallade den amerikanska militären de bägge atombomber som utplånade Hiroshima och Nagasaki i andra världskrigets slutskede.

Bomberna detonerade en halv kilometer över marken för att nå maximal destruktiv effekt. Ungefär 200 000 människor dog direkt. Många fler omkom av strålskador under decennierna som följde. Gjorde USA rätt som använde detta fruktansvärda vapen?

Landet förde ett försvarskrig mot en totalt hänsynslös, fanatisk militärdiktatur som i det längsta hårdnackat vägrade att ge upp. En markinvasion av den japanska huvudön hade antagligen kostat minst en miljon människoliv, enligt gängse beräkningar. Med Little boy och Fat man undveks detta, Japan tvingades inse det lönlösa i att kämpa vidare och kapitulerade.

Samtidigt går det inte att på något vis snacka bort det ohyggliga öde som civilbefolkningen i Hiroshima och Nagasaki drabbades av. Aldrig mer, måste vara lärdomen. Atombomben har heller inte använts i väpnade konflikter sedan dess.

Under kalla krigets epok kan man till och med säga att kärnvapnen var fredsbevarande. USA och Sovjetunionen begrep att det låg i deras gemensamma intresse att undvika ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Ändå hängde det på håret flera gånger. Mest känd är Kubakrisen 1962, då världen var otäckt nära domedagen. Numera vet vi också att Sovjet under 70- och 80-talen var redo till massivt anfall mot Västeuropa, där den ryska militären helt utan skrupler planerade att i stor skala använda taktiska kärnvapen för att bomba sig fram till Atlantkusten.

Uppenbarligen har Putinregimen dammat av dessa nukleära planer, om inte annat i syfte att skrämma fredligt sinnade nationer till anpassning och undfallenhet. Mönstret är lika tydligt som oroande.

Under ”ryska påsken” 2013 simulerade bombplan från Ryssland kärnvapenattacker mot militära mål i Stockholmstrakten och i södra Sverige. Även Polen och Baltikum har utsattas för samma sorts övningar.

I våras hotade den ryske ambassadören i Danmark öppet och ogenerat vårt grannland med atomkrig, om danskarna utrustar sin flotta med luftförsvarsrobotar som är integrerade i Natos defensiva missilsköld.

Och nu annonserar Vladimir Putin med ett varggrin att Ryssland utökar sin domedagsarsenal. 40 nya, toppmoderna interkontinentala ballistiska missiler ska finnas klara att användas i år.

”Vi har sett att Ryssland generellt sett investerar mer i försvaret och särskilt i sin kärnvapenförmåga. Det här ryska kärnvapenskramlet är omotiverat, det är destabiliserande och farligt”, kommenterar Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg dystert.

Västalliansen, inklusive Sverige och Finland, har förstås inget annat val än att höja beredskapen och demonstrera viljan att vägra lägga sig för Putins aggressiva maktanspråk. Men risken att situationen urartar i en okontrollerad spiral kan inte negligeras.

Kalkylerar den ryska politiska och militära eliten på fullt allvar med möjligheten av ett ”begränsat” användande av kärnladdningar, vilket signalerna indikerar, utmanar man respektlöst helvetets portar.

Aldrig mer? 70 år efter Hiroshima och Nagasaki faller ännu svampmolnets skugga tung över oss.

Putins nyttiga idioter

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Nyligen avslutades den stora flygövningen Arctic Challenge i norra delarna av Sverige, Finland och Norge. Kort efteråt startade den nu pågående marinövningen Baltops i Östersjön, samtidigt som flyg- och och markstridsövningen Saber strike äger rum i Baltikum.

Det är USA- och Natoledda operationer med Sverige som deltagare (utom i Saber Strike, där å andra sidan vår icke-Natoansluta militära samarbetspartner Finland är med).

Övningarna är logiska, nödvändiga och självklara när Ryssland bedriver anfallskrig i Ukraina och uppträder notoriskt aggressivt mot alla Östersjöstater. Då gäller det för fria demokratiska länder att visa enighet, beredskap och muskler i försvaret av vår suveränitet.

Fast V och MP skyr tydligen USA mer än Ryssland och försöker offentligt undergräva det legitima i att Sverige medverkar i Natoövningarna.

Ingen kan väl vara förvånad över att dessa partier agerar som Putins nyttiga idioter. Men hur kan S låta sådana oansvariga skojare delta i styret av Sverige? Kreml är säkert inte missnöjt. Vi andra borde ha dubier.

Kompisar i krig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Imorgon den 9 maj firar Putinregimen 70-årsminnet av Sovjetunionens seger över Nazityskland. Men jubileet går knappast i fredens tecken. På Röda torget i Moskva planeras en jättelik uppvisning av Rysslands militära muskler, en maktdemonstration ämnad att injaga respekt och fruktan.

Varken Stefan Löfven eller några andra västliga ledare kommer att delta. Ryssland bedriver ju åter anfallskrig i Europa, precis som Putins företrädare Josef Stalin gjorde. Det kan vara värt att påminna om att andra världskriget startades av Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans.

Det var genom Molotov-Ribbentroppakten, sluten bara någon vecka innan nazisternas överfall på Polen i september 1939, som Hitler fick möjlighet att skicka iväg sina invasionsarméer. Det polska bytet delades sedan broderligt mellan Sovjet och Tyskland. Stalin gavs även fria händer att angripa Finland och Baltikum av sin diktatorskollega i Berlin.

Det är en vanligt förekommande tes att Molotov-Ribbentroppakten var ett sätt för Stalin att köpa tid. Han behövde rusta upp krigsmakten efter sina förödande utrensningar i Röda armén tidigare under 30-talet. Sedan skulle Hitler minsann få. Historiken John Lukacs har i sin bok Juni 1941. Hitler och Stalin (2007) visat att detta inte stämmer.

Stalin hade uppriktiga intentioner att hålla sig vän med nazisterna. Han följde obrottsligt pakten till punkt och pricka. Sovjet levererade bland annat olja som höll Wehrmachts pansarvagnar igång när det var Frankrikes och Beneluxländernas tur att nedkämpas.

Bokstavligen intill sista minuterna innan Operation Barbarossa sattes i verket morgonen den 22 juli 1941 rullade sovjetiska tåg med förnödenheter över den tyska gränsen. Stalin hade satsat så hårt på att vinna Hitlers förtroende att han i det längsta vägrade acceptera naziledarens svek. Stalin hamnade faktiskt i djup kris, det skulle dröja tills han förmådde återta fullt kommando i Kreml.

Trots att deras bägge totalitära stater bedrev utrotningskrig mot varandra i flera år därefter, behöll Hitler och Stalin en stor – närmast varm – aktning sinsemellan ända till slutet. Fiendskap på det personliga planet är det svårt att finna belägg för. Hitler uttryckte sig ofta i beundrande ordalag om Stalin, däremot kunde han reta upp sig till vansinne över Winston Churchill.

Och vad betydde Stalins seger över Hitler? Att han kunde utöka sitt rov från krigets början med hela Östeuropa. Värt att fira? För Putin kanske.

Lyssna till Ayn Rand

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

”Vår försvarsbudget är angripen, förtalad och urholkad av människor som hävdar att ekologiska rosenträdgårdar och kurser i estetiskt självförverkligande för sluminvånare måste ges ekonomisk förtur.”

Den liberala filosofen Ayn Rand sparade inte på krutet när hon våren 1974 talande inför den amerikanska militärakademin West Point. Hon skulle knappast uttryckt sig mindre giftigt häcklande om hur den svenska försvarsbudgeten hanterats i våra dagar.

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Men det är i än högre grad att välja, att prioritera. Katalogen av olika behov och önskemål som den politiska sfären tagit på sig (och energiskt uppmuntrat!) att tillfredsställa är ständigt svällande. Resurserna är alltid begränsade.

Sedan kalla kriget tog slut har försvaret ansetts om inte överflödigt, så nära nog. Ett lika förföriskt som bedrägligt fredsparadigm inträdde. Stora belopp som försvaret kostat, styrdes om till diverse välfärdsgodis.

Den inledningsvis befogade neddragningen av militär kapacitet övergick till ett sorglöst brutalbantande mot anorektiska nivåer, som fortsatte i blint oförnuft även när omvärldsläget uppenbart slagit om. Varningar klingade ohörda.

För detta bär Alliansregeringen 2006-2014, och mest Moderaterna, ett tungt ansvar. Nu står vi där med ett fredsparadigm som har krossats av verkligheten.

Ryssland satsar till den ekonomiska bristningsgränsen på massiv upprustning, skramlar demonstrativt med kärnvapen, övar aggressivt sina trupper i vårt närområde, kränker våra och våra grannländers territorium, bedriver anfallskrig mot Ukraina och har ockuperat Krim.

Det sänder dramatiska signaler om vad den kriminella Putinregimen är kapabel till och villig att göra. Spänningsläget, som Ryssland helt och hållet själv oprovocerat drivit fram, liknar ett kokande preludium till något vi hoppats aldrig mer skulle inträffa i Europa.

Den nyss förklarade fördjupade nordiska försvarssamordningen är ett logiskt, nödvändigt och riktigt svar. Genom Danmark och Norge närmar vi oss Nato ytterligare ett steg, det höjer tröskel något och visar en gemensam beredskap att inte falla undan för Kremls maktspråk.

Men att reparera skadorna av Sveriges sedan åratal urholkade och tidigare förtalade försvarsbudget är svårare. Regerings- och oppositionspartierna försöker under galgen enas om ökade anslag. Risken är en risig kompromiss av typen för lite, för sent. Av statens budget på långt över 800 miljarder får försvaret idag 40.

Försvarsexperten Johan Wiktorin menar en rimlig förstärkning handlar om 10-30 miljarder årligen (Dagens Industri 10/4). I bästa fall kanske politikerna orkar skjuta till 4 miljarder.

Antag att vi vaknar upp med rysk militär på Gotland, del i en operation för ta kontroll över Östersjön och besätta Baltikum. Det är, tyvärr, inget otänkbart scenario. Vad är då mest värt?

Ograverade välfärdsambitioner i nuvarande skala? Eller vi skruvar ner dessa krav på det offentliga något och ger större budgetutrymme åt värnet av vårt lands integritet och självbestämmande?

”En fri nations självförsvar”, menade Ayn Rand på West Point, ”betyder försvaret av människans individuella rättigheter”. Det är vad allt i grunden handlar om. Tvingas vi leva i Putins dominerande skugga är din och min rättslöshet ett faktum.

Säkerhetsrisken Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:Corren.

Förra veckan hotade den ryske ambassadören i Danmark vårt grannland med atomkrig, om danskarna utrustar sina örlogsfartyg med luftförsvarsrobotar som är integrerade i Natos defensiva missilsköld. Ett makalöst grovt och chockerande rått uttalande.

Men en gangsterdiplomati som är helt i linje med Putinregimens extremt fientliga uppträdande i Östersjöområdet de senaste åren. Ryssland kränker inte bara systematiskt Sveriges gränser till sjöss och i luften. Ryska stridsflygplan har också simulerat kärnvapenangrepp mot svenskt territorium.

Även Baltikum och Polen har utsatts för nukleära anfallsövningar av den ivrigt upprustande ryska militärkolossen. Att Danmark nu fått göra andra Östersjönationer sällskap i den radioaktiva skottgluggen borde således inte förvåna.

Ryssland vill skrämma till anpassning och underkastelse, sannolikt med det långsiktiga målet att göra den strategiskt viktiga Östersjön till ett i praktiken ryskdominerat innanhav (en dröm som har gamla anor i Kreml).

Efter Ukrainakriget och stölden av Krim finns skäl att frukta att baltstaterna står i tur för Putins revanschistiska imperieplaner. Här har den ryske härskaren en gyllene chans att ytterligare förnedra och splittra det väst som redan fegat ur från att sätta hårt mot hårt i Ukraina.

Till skillnad från det olycksaliga ukrainska folket har invånarna i Estland, Lettland och Litauen Natomedlemskapets skyddsgarantier att luta sig emot. Problemet är att dessa länders utsatta geografiska position gör dem mycket svårförsvarade, och skulle Nato vilja riskera ett europeiskt storkrig för Baltikums skull?

Ska ett ryskt angrepp trovärdigt kunna avskräckas, har Sverige en oundviklig nyckelroll. I synnerhet om man tar Gotland i beaktande. Med denna ö i ryska händer kan militär kontroll över Östersjön snabbt etableras, och undsättande sjö- och flygstridskrafter från Nato till baltstaterna effektivt skäras av.

Omvänt kan ett starkt svenskt försvar, inkluderande Natobaser med insatsberedda styrkor, både på Gotland och längs vår övriga Östersjökust, sända signalen att priset för iscensättningen av ett nytt Krim på baltisk mark vore väldigt högt.

Men Sverige saknar dels egen militär kapacitet att tala om, dels ingår vi inte i Natos medlemskrets. Därmed är vi ingen stabiliserande aktör i regionen. Utan tvärtom en säkerhetsrisk, som snarast inbjuder Ryssland till fortsatta äventyrligheter och vidare aggression.

På sin blogg den 21/3 varnade Försvarshögskolans tidigare chef Karlis Neretnieks för att vårt allians- och försvarslösa land kan utnyttjas som ett presumtivt verktyg i Putins erövringspolitik:

”Den svenska försvarsmaktens oförmåga att idag, och inom överskådlig framtid, hindra Ryssland att tämligen enkelt och billigt besätta, ‘låna’, sådana delar av svenskt territorium som skulle göra det mycket svårt, kanske omöjligt, för Nato att ingripa till försvar av sina baltiska medlemmar har gjort ett isolerat angrepp mot Sverige till en tänkbar option”.

Men förståelsen bland ansvariga politiker i regering och riksdag tycks ytterst begränsad. Man kan inte ens ena sig om tillräckliga anslag till det famösa ”enveckasförsvaret”, som i bästa fall är stridsdugligt i mitten av nästa decennium. Ett svenskt Natomedlemskap är också långt borta.

Vad återstår? Att prova bönens makt om lugnare tider?

Det förrådda Ukraina

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

I söndags var det ett år sedan det provästliga upproret i Ukraina tvingade landets korrupta, Kremlvänliga president Viktor Janukovytj att fly. Oppositionens seger i Kiev vägrade godtas av Vladimir Putin.

Att det ukrainska folket skulle få friheten att orientera sig mot EU kunde inte accepteras av den revanschistiska ryska grannen, som ville göra Ukraina till en vasallstat inom sin egen ”intressesfär”. Putin svar blev brutal militär aggression.

Krim annekterades och i östra Ukraina orkestrerades en blodig ”separatistrevolt”, understödd av ryska trupper med tunga vapen. Överenskommelsen i Minsk den 12 februari fick varken krutröken att skingras eller stakade ut något som ens hjälpligt kunde kallas en acceptabel konfliktlösning.

”Putin vann i allt. Avtalet ledde inte till någon vapenvila utan gav ryssarna möjlighet att förstärka sin offensiv mot Debaltseve, eftersom de ukrainska soldaterna fått order att inte skjuta annat än i självförsvar”, konstaterade nationalekonomen och östeuropaexperten Anders Åslund i SvD den 22/2.

Han anklagar Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande för att med Minskavtalet ha sålt ut Ukraina på ett sätt som liknar ”München 1938 när Neville Chamberlain och Edouard Daladier gav Hitler Sudetenland”. Att ett europeiskt broderland prisgivits igen åt en stridslysten, respektlös och notorisk lögnaktig militaristisk stormaktsregim är ett skändligt svek av historiska dimensioner.

Minns bakgrunden. Efter Sovjetimperiets fall ärvde Ukraina en kärnvapenarsenal som var den tredje största i världen. Med Budapestmemorandumet 1994 gav Ukraina upp kärnvapnen mot att Ryssland, USA och Storbritannien garanterade den nyligen självständiga nationens säkerhet och territoriella integritet.

Dessa tre permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd lovade hjälp om Ukraina skulle utsättas för hot i framtiden. Samma år blev Ukraina medlem i Natos Partnerskap för fred. Ukraina även deltagit i mängder av fredsbevarande FN-operationer jorden runt.

Vad är allt detta värt idag; de säkerhetsstrukturer som Ukraina försäkrats om, inlemmats i och aktivt bistått? Skulle Ryssland tillåtas rasera rubbet är det mer än Ukrainas öde som står på spel.

Det är en signal om att den internationella säkerhetsordningen efter 1945 mest bara är fluff, skrift i vatten, att anarki och den starkes rätt råder. Fullvärdigt Natomedlemskap synes i Europa vara den enda kollektiva strukturen som garanterar skydd för enskilda nationer vid angrepp (vilket i och för sig återstår att se om Ryssland ger sig på det svårförsvarade Baltikum).

”EU måste tänka om illa kvickt. De EU-länder som kan bör leverera vapen till Ukraina och be USA att ta ledningen”, menar Anders Åslund. Problemet är att vapenleveranser inte räcker i dagsläget. Ska Ukraina ha en rimlig chans att hävda sig mot Rysslands övergrepp, krävs insatser av Natotrupper som sätter hårt mot hårt på marken.

Detta anses dock vara politiskt omöjligt. Risken av en upptrappning förskräcker. Men risken av att ryggradslöst förråda Ukraina till Putin kan bli än värre och omfattande i förlängningen.

Merkel och Hollande, liksom övriga demokratiska höjdare, har skäl att betänka vad Winston Churchill sa till Chamberlain efter München: ”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig”.

Dina skattepengar sponsrade judehatare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/2:Corren.

På kort tid två blodiga terrordåd i Paris och i Köpenhamn med judiska offer. 70 år efter Auschwitz befrielse är Europa inte befriat från den mordiska antisemitismen.

Inom såväl den militanta islamismen som höger- och vänsterextremismen är hatet mot judar, sionismen och Israel utmärkande. Antisemitiska konspirationsteorier och avskyn mot det öppna, liberala samhället går hand i hand.

Den svenske hiphopartisten Daniel ”Dani M” Monserrat har i flera år gjort sig ökänd genom att sprida antijudisk propaganda. Stilenligt förklarade han i söndags på sin Facebooksida att attentatet i Köpenhamn ”luktar falskflagg”, alltså att judarna själva orkestrerat morden.

Nyligen sponsrade Linköpings kommun en konsert med Dani M för ungdomar i utsatta stadsdelar. Trots kritik stod kommunen på sig. Stolta nu, politiker?

Ukrainas sak är vår

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/2:Corren.

Ju oroligare det blir i världen, desto bättre är det för Linköping. Skulle man ironiskt kunna säga. Kommunens största privata arbetsgivare, försvarskoncernen Saab, uppvisar starka vinstsiffror och har all anledning att vänta fortsatt fina affärer framöver.

”Vi kommer att se en ökning av försvarsutgifterna och vi ser ett ökat intresse för våra produkter”, konstaterade Saabs vd Håkan Buskhe i gårdagens Corren. Den gamla cynismen om att ”den enes död är den andres bröd” ligger nära till hands. Men verkligheten går knappast att blunda för längre.

Den iskalla sanningen är att inte minst Sverige, vars försvarsmakt skandallöst missköts under många år, är i stort behov av de avancerade vapensystem som Saab erbjuder. Kundpotentialen bland många andra europeiska länder torde också vara mycket god, eftersom få regeringar hittills brytt sig om att leva upp till Natos rekommendation att satsa minst 2 procent av BNP på försvaret.

I realiteten har man förlitat sig på att USA ska dra lasset för att skydda Europa. Nu måste rimligen även vi européer inse nödvändigheten av att höja beredskapen och vässa den egna militära förmågan. Ty som utrikesminister Margot Wallström (S) sa när hon presenterade regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen under onsdagen: ”Vi lever i en ödesgemenskap, och vi gör det i en allt mer osäker tid”.

Wallström pekade på Rysslands aggression mot Ukraina som ”den största utmaningen mot europeisk fred och säkerhet sedan kalla krigets slut”. Helt riktigt.

Ett brutalt övergrepp har skett mot en suverän stat i vårt närområde. Ryssland vägrar att låta Ukraina välja sin egen väg och närma sig EU. Ryssland har åsidosatt folkrätten och alla etablerade normer för civiliserat mellanstatligt uppförande, annekterat en del av Ukrainas territorium (Krim) och bedriver aktiv krigföring i landets östra regioner.

Det är som 30-talet har gjort comeback. Vladimir Putins släktskap med diktatorer ur Europas mörka förflutna är närmast övertydligt. Han respekterar inga överenskommelser, inga fastställda nationella gränser, hans beteende mot omvärlden är lögnaktigt, falskt och hänsynslöst.

Historien har gett oss en avgörande lärdom: stoppas inte en sådan angripare på ett tidigt stadium, växer bara dennes aptit med varje erövring och situationen blir åtskilligt värre längre fram.

Parallellen till 30-talet har hittills utfallit till Putins fördel. Demokratierna, då som nu, har misslyckats att svara resolut och bestämt på en aggressiv europeisk stormakts kränkning av ett annat lands integritet och självbestämmande.

Ska Ukraina bli vår motsvarighet till Tjeckoslovakien som skändligen offrades i München 1938? Vi vet resultatet av det försöket till ”konfliktlösning”. Eller ska vi sätta hårt mot hårt innan det kanske är Baltikums tur att utsattas för Putins gröna män i omärkta uniformer?

Med hänvisning till Islamiska statens härjningar i Mellanöstern deklarerade Wallström igår: ”Regeringen undersöker förutsättningarna för att skicka svensk militär personal till Irak som kan bidra till utbildning av trupper som strider mot ISIL”.

Frågan är om inte den europeiska ödesgemenskapen kräver att Sverige och övriga EU, inkluderat Nato och USA, allvarligt borde överväga att göra samma sak till Ukrainas försvar.

Stalins sanning gäller

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/12:Corren.

När Vladimir Putin tog över rodret i Kreml efter Boris Jeltsin år 2000, inleddes vad som författaren och journalisten Arkadij Waxberg kallade en ”KGB-isering” av det ryska samhället. Det demokratiska experimentet var slut.

Bakom kulisserna hade tjänstemännen från sovjetsystemets säkerhetsapparat (dit Putin som bekant hörde) kammat hem spelet. Styret blev alltmer auktoritärt, militariseringen tilltog, det statliga propaganda- och desinformationsmaskineriet oljades effektivt upp och den bisarra personkulten kring Putin började påminna om Stalintidens.

Regimens syn på det förflutna gav en mycket oroande signal om vilken mentalitet som var förhärskande i Kreml. I officiellt sanktionerade skolböcker som Modernare rysk historia 1945-2006 ursäktades exempelvis Stalins terror med att den var ”ett redskap för att lösa extrema uppgifter under extrema förhållanden”.

2005 deklarerade Putin att Sovjetunionens sammanbrott var ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. Vad hade vi att vänta av en rysk ledare med en sådan uppfattning om en av historiens värsta totalitära monsterstater som ockuperade halva Europa i fyra decennier?

Den aggressiva ryska militära aktiviteten i Östersjön, kriget mot Georgien, invasionen av östra Ukraina och annekteringen av Krim borde knappast kommit som en överraskning. Ändå denna märkliga yrvakenhet i Sverige och övriga Västeuropa, där politikerna i det längsta satsat på vänskapliga relationer med Moskva och låtit försumma sitt eget militära försvar.

De senaste fem åren har Natoländerna skurit ner sina försvarsanslag med 20 procent. Endast tre europeiska Natomedlemmar – Storbritannien, Grekland, Estland – följer idag rekommendationen att anslå 2 procent av BNP till försvarsbudgeten (Fokus 21/11).

I allianslösa Sverige är anslagen till det beryktade ”en-veckas-försvaret” (som i bästa fall inte är operativt förrän 2024) bara 1,1 procent av BNP.

Vad som rör sig i Putins huvud angående Rysslands agerande framöver är naturligtvis svårt att veta. Men ytterligare ett uttalande av honom gällande gårdagen ger en skrämmande fingervisning om att det inte direkt är fred och harmoni som Kreml siktar på.

Nyligen rättfärdigade Putin förra århundradets skändligaste diplomatiska avtal: Molotov-Rippentrop-pakten mellan Stalin och Hitler 1939. ”Vad är det som är så förfärligt med det?”, frågade Putin retoriskt inför en grupp ryska historieforskare den 5/11.

Det var alltså denna djävulspakt som betydde starten på andra världskriget. De bägge tyrannerna slöt förbund om att erövra sina grannländer och broderligt stycka bytet med Polen som inledande offer.

Sovjetimperiets utbredning efter 1945 motsvarade i stort sett den ryska intressesfär som Stalin gjort upp med Hitler om. Med ett undantag: Finland, som bitit ifrån så rejält mot ryssarna att nationen slapp dela Östeuropas bistra öde.

Finland tvingades avträda betydande territorium, men undgick att bli en kommunistisk slavstat under Kremls stövelklack. Vid en mottagning för finska officerare 1948 förklarade Stalin: ”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé”.

Sorry, det är en sanning som gäller än i hanteringen av den Stalinnostalgiska, revanschistiska ryska regimen. Vilken respekt tror ni Putin har för EU, Nato och Sverige då?

Lenins värld eller Wilsons?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

Vid förra sekelskiftet härskade Europas stormakter på den globala scenen. Deras försök till gemensamt självmord i världskriget 1914–18 gjorde slut på den europeiska hegemonin.

Ur slagfältens krutrök klev två män fram som på gott och ont kom att forma den nya världen. Båda var utopister, vars politiska handlande radikalt skiljde sig från vad som tidigare varit brukligt, eller ens tänkbart.

Den ene var Lenin. Hans bolsjeviker kuppade till sig makten i Ryssland efter att krigsmotgångarna fått tsaren att abdikera 1917. Lenin lovade att frälsa världen med kommunism. Han skapade också den första totalitära staten – Sovjetunionen – med allt vad det innebar av förtryck, terror, slavarbetsläger och massmördande.

Lenins stat blev modell för den moderna diktaturen. Stalin, Mussolini, Hitler, Mao, Pol Pot, Saddam Hussein, Kim Il Sung, Hafez al-Assad, Muammar Gaddafi: samtliga byggde de sina gangstervälden på det arv som Lenin efterlämnade.

Den andre var USA:s president Woodrow Wilson, under vars ledning Amerika på allvar steg in i världspolitiken. Wilson hävdade i kontrast till Lenin att demokratin var mänsklighetens frälsning, vilket var anledningen till att USA intervenerade i första världskriget för att hindra Europa från att hamna under det tyska kejsardömets dominans.

I början av 1918 höll Wilson ett tal i den amerikanska kongressen där han lanserade ett program i 14 punkter syftande till en varaktig, global fred. Det var ett revolutionerande manifest för en ny världsordning, som slog fast principerna om frihet, demokrati, nationellt självbestämmande och internationellt samarbete.

Inflytandet från Wilson kan inte överskattas. Hans ideal blev vägledande för president Franklin D Roosevelts beslut att befria världen från nazismen under andra världskriget. Även Ronald Reagan var en varm beundrare av Wilson.

Det var från honom som Reagan hämtade moralisk inspiration när det gällde att knäcka Sovjetkommunismen på 1980-talet. Wilson, Roosevelt och Reagan ansåg alla att USA hade ett särskilt ansvar för att värna universella frihetliga värden, något som de menade var kärnan i den amerikanska utrikespolitiken.

Putinregimens Ryssland agerar skickligt aggressivt, och hittills ödesmättat framgångsrikt, för att successivt återta det gamla Sovjetimperiets förlorade maktpositioner. Som inte minst angreppen mot Ukraina visar är Putin helt främmande för Wilsons idéer.

Att Ryssland tar sig rätten att samvetslöst kränka sina grannars nationella suveränitet och ta kontroll över deras territorium är något oerhört – ett grundskott mot den civiliserade europeiska säkerhetsstrukturen. Vad blir nästa konflikthärd efter Ukraina? Måhända Baltikum och då ligger vårt nedrustade, allianslösa Sverige farligt nära att dras in.

Den militära spänningsnivån har redan ökat dramatiskt i Östersjöområdet. Och det är inte bara mot Sverige som den ryska stridsmakten uppträder flagrant provokativt i syfte att testa vår beredskap och injaga fruktan. Även övriga Östersjöländer utsätts för samma fientliga tryck.

Med Berlinmurens fall i november 1989 såg det ut som att världen tillhörde Wilson. I november 2014 är det långt ifrån självklart. USA är fortfarande den starkaste nationen med överlägsna försvarsmuskler.

Men ledarskapsförmågan lämnar mycket övrigt att önska. Det svidande nederlaget för Demokraterna i förra veckans kongressval, då Republikerna vann majoritet i både senaten och representanthuset, berodde till icke ringa del på missnöjet med president Barack Obamas svaga och tvehågsna utrikespolitik.

Symptomatiskt är att den amerikanska tidskriften Forbes nyligen för andra året i rad rankade Vladimir Putin som världens mäktigaste man, inte Obama.

Ett resolut amerikanskt engagemang på ett tidigt stadium hade möjligen kunnat hålla Putin i schack och avskräckt honom från värre äventyrligheter. Sorgligt nog saknades förutsättningarna.

Obamas svala intresse för Europa bäddade snarare för en utveckling i motsatt riktning. Vita husets oförståelse för Putinregimens natur, ambitioner och motiv gjorde inte saken bättre. Belysande är ett replikskifte under presidentvalskampanjen 2012, då republikanen Mitt Romney förklarade att Ryssland utgjorde USA:s största geopolitiska hot. Obama avfärdade Romney med en spydig hånfullhet: ”Åttiotalet ringde och ville ha sin utrikespolitik tillbaka”.

Den ignoranta nonchalansen har kostat Europa och USA dyrt.

I Mellanöstern har Obama saknat både vilja och strategi för att hantera det regionala sönderfallet efter den arabiska vårens krossade förhoppningar. Libyen är i totalt kaos. Militanta islamister har firat betydande triumfer i de praktiskt taget upplösta staterna Syrien och Irak.

De kärnvapenbesatta mullorna i Iran (ledande sponsor av Israelhatande terrororganisationer som Hizbollah) hotar att utnyttja situationen till att stärka sitt inflytande. USA kanske rent av tvingas tillåta Iran att spela en avgörande roll för uppnå någon slags regional stabilitet igen, trots den mardrömsaktiga draksådd det riskerar att innebära långsiktigt.

Andra svåra utmaningar är kommunisttyrannierna Kina och Nordkorea i Asien. Liksom moraset Afghanistan och kärnvapenstaten Pakistan, bägge plågade av fanatiska islamister.

I denna globala kraftmätning mellan frihet och förtryck är ett vacklande USA det sista vi behöver. Ska morgondagen vara Wilsons, eller ska världen dväljas i Lenins långa skugga av tyranni och terror? Frågan är lika giltig nu som för hundra år sedan.