Hur kan vi säga nej?

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

De nya axelmakterna?

Skrivit i Corren 11/8:Corren.

”Min käre vän Vladimir”, löd omkvädet från sultanen vid besöket hos tsaren i tisdags. Tills helt nyligen var relationerna mellan Turkiet och Ryssland ordentligt frostiga, efter att regimernas intressen hamnat på kollisionskurs i Syrienkonflikten.

Rent fientligt blev läget i november förra året, när turkarna sköt ner ett av de ryska stridsflygplan som Putin skickat till sin blodsbesudlade kollega Bashar al-Assads stöd i inbördeskriget. Men handelsförbindelserna som då bröts ska återupptas igen.

Omsvängningen kom fort. Tidigare i somras grep Recep Tayyip Erdogan tillfället att be Vladimir Putin om ursäkt för det nedskjutna planet, och Putin var fingerfärdigt tajmad att snabbt bedyra Erdogan sina sympatier efter det misslyckade kuppförsöket mot honom den 15 juli.

Veckans toppmöte i St Petersburg bekräftar tövädret. ”Jag tror att våra relationer blivit ännu starkare”, meddelade Erdogan nöjt. Kanske ser vi här en olycksbådande slags axelmaktsallians i vardande.

Putin och Erdogan är till mycket av samma skrot och korn. Presidenter är de bägge till namnet, moderna varianter av sultan respektive tsar är i praktiken en mer rättvisande titulatur. Ursprungligen har de haft ett folkligt mandat som tagits till intäkt för att utveckla en allt auktoritärare, maktfullkomlig ledarstil.

De sätter likhetstecken mellan sig själva och staten, mänskliga rättigheter nonchaleras, oppositionella tystas, journalister och författare ska veta hut, en belägringsstämning av lömskt intrigerande fiender såväl inom som utom riket piskas upp.

I Erdogans fall har statskuppförsöket blivit ett lägligt carte blanche att kasta masken och dra åt tumskruvarna. Inte konstigt att dessa tvillingsjälar återfunnit varandra och säger att deras mellanhavanden i Syrien nog kan redas upp.

Men det är naturligtvis större saker som spelar in. Erdogans beteende gör Turkiets gamla ambitioner att kvala in i EU omöjliga och skapar spänningar i Natoklubben där landet är en viktig strategisk medlem.

Att luta sig mot Putin kan vara ett skrämskott i syfte att hålla väst medgörligt och inte starta något obekvämt bråk om Erdogan tyranniska sätt att sköta sina affärer på hemmaplan.

Det kan också vara början på en tyngre omorientering österut, trots att Turkiet inte minst ekonomiskt borde ha långt större skäl att stå på hygglig god fot med EU och USA. Men vem vet hur en man som Erdogan kalkylerar?

Putin å sin sida gläds förstås åt att ytterligare kunna splittra ett redan försvagat Europa och ställa till oreda i Natofronten, vilket tjänar hans revanschistiska mål för Ryssland. Vad än fortsättningen blir, är sultanens och tsarens omfamning knappast lovande för dem som önskar en mindre osäker värld att leva i.

Tyranniets medlöpare

Ruinen Carl Bildt, utrikesminister (M). Foto Wikimedia Commons

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade Tingstenliberalen och tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN februari 2007.

Det specifika föremålet för hans ilska var Carl Bildt, som Alliansen precis gjort till utrikesminister. Ahlmark hade skäl för sin upprördhet.

Hur Carl Bildt efter borgerlighetens valseger 2006 kunde utnämnas till Sveriges röst i världen med sina färska synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den krasst amoraliska konstens alla icke-regler. Värnande om de lukrativa kontrakten teg Bildt om regimens slaktande i Darfur.

När den internationella kritiken stegrades, vägrade Bildt att kalla katastrofen för ett folkmord – till skillnad från exempelvis folkrättsexperten Ove Bring och USA:s kongress.

Intresset ljuger aldrig, som Marx sa. Och vad Carl Bildt hade för intressen att odla i sin undergivenhet mot det sudanesiska våldsregementet torde inte vara svårt att se (en lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja, 2010).

Bildts okänslighet inför massmördande skurkgäng var inget nytt. Som statsminister i 90-talets början, när inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade, höll han hårt på FN:s vapenblockad som gynnade serberna (vilka hade stora militära lager att ösa ur) på bosnienmuslimernas bekostnad.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta kan ställas mot Srebrenica något år senare, där värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945. Efter sin statsministertid blev Bildt medlare i Jugoslavienkonflikten. Att hans namn än idag förknippas med avsky bland bosnienmuslimerna som serbernas handgångne man är signifikativt för hur Bildts insatser uppfattades.

Att vi fick en utrikesminister som därtill demonstrerat sin likgiltighet inför antisemitismens faror och sina antipatier mot Israel gjorde inte saken bättre. Om den judiska staten förklarade han i magasinet Neo, mars 2006, att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Vem kunde förvånas över att Bildt som utrikesminister därefter gjorde utspel som försökte få EU att ensidigt lägga sig i linje med palestiniernas förhandlingspositioner? Sveriges anseende i Israel, Mellanösterns enda demokrati, gick inte precis någon ny vår till mötes.

Symptomatiskt är också att han lade in veto mot förslag att EU borde straffa Ungern för dess auktoritära utveckling, och han gjorde Sverige till Turkiets varmaste supporter för ett EU-medlemskap. ”Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt svärmiskt i Dagens Industri hösten 2013.

Det var samtidigt som tecknen på Erdogans maktfullkomlighet och människorättsbrott började få honom att liknas vid en turkisk Putin. Yttrandefriheten var deprimerande usel, journalister fängslades, författare förföljdes, den kurdiska minoriteten var hårt trängd. Erdogan hade då även närmat sig Iran och brutit med Israel.

Samma år jämställde Erdogan sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, något som fördömdes av Israel, USA och FN. Det faktum att tusentals judar tvingades fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar – underblåsta av Erdogans retorik – var bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Men Bildt hade inga betänkligheter mot att svassa för denne bandit. Han har det fortfarande inte.

Efter den misslyckade statskuppen, som sultanen i Ankara välkomnat ”som en gåva från Gud” och gjort till förevändning att koppla greppet ännu hårdare kring statsapparaten, utropar Carl Bildt i amerikanska Politico: ”Europa, stå upp för Erdogan” (2/8).

Våldet, massarresteringarna, övergreppen, hänsynslösheten, Erdogans illa dolda hunger att göra sig till oinskränkt härskare, har chockat en hel värld. Men Bildt beklagar att EU inte tidigt kom till Erdogans stöd vid kuppförsöket och hävdar nu: ”Det råder ingen tvekan om att Turkiet har rätt att, och faktiskt måste vidta åtgärder för att skydda sig mot krafter som försöker störta den konstitutionella ordningen”.

Så talar en tyranniets medlöpare. Så talar en ideologisk, moralisk och intellektuell ruin. Så talar en man som varit både statminister och utrikesminister i Sverige. Så talar Carl Bildt.

Är det underligt att Per Ahlmark fann honom motbjudande?

På glid in i mörkret

USA EU

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

Brist på dramatiska frågor att avhandla fanns inte när EU:s utrikesministrar och USA:s dito John Kerry möttes i Bryssel under måndagen.

Mot bakgrund av världspolitikens stormiga skymningsläge var det knappast märkligt att det utåt betonades vilken fundamental roll som den transatlantiska länken mellan Europa och USA spelat för demokratin, friheten och välståndet.

Detta partnerskap svetsades ihop under andra världskrigets kamp mot nazismen och fascismen, under den fortsatta nödvändigheten att besegra kommunismen; det tog sig uttryck i Natos och EU:s bildande, det representerar en oskattbar civilisatorisk värdegemenskap.

Positivt var därför löftet om att ytterligare stärka banden genom påskyndandet av det stora europeisk-amerikanska frihandelsavtalet, som nu ska försöka förverkligas redan innan årets utgång.

Men samtidigt, på andra sidan Atlanten i Cleveland, inleddes Republikanernas partikonvent som ska kröna vildhjärnepopulisten och förolämpningsmaskinen Donald Trump till presidentkandidat – en uttalad protektionist och frihandelsmotståndare, isolationist och Putinbeundrare.

Om denne olycka når det mäktigaste politiska ämbetet i världen, hur säkra kan vi då vara på att det transatlantiska partnerskapets hållfasthet och styrka?

ErdoğanEtt USA på drift är det sista vi behöver i denna påfrestande tid av global islamistisk terror, IS-jihadism i ett statskollapsande Mellanöstern, geopolitisk rysk aggression, ovisshet om det kinesiska tyranniets vägval och ett EU som brottas med flyktingkris, ökande främlingsfientligt auktoritära krafter, konvulsionen av Brexit och som lök på laxen: den misslyckande militärkuppen i Turkiet, utnyttjad av presidentsultanen Recep Tayyip Erdogan för att koppla greppet hårdare kring makten.

Hans ogenerade utrop att ”upproret är en gåva från Gud” säger allt om denne cyniske skurk. Erdogan har tagit tillfället i akt att inleda massutrensningar i statsapparaten, än mer likrikta systemet till sin fördel och kanske återinföra det barbariska dödsstraffet.

Hoppet om Turkiet som regional utvecklingsmodell för en demokrati på muslimsk botten ter sig definitivt grusat, så även illusionen om Turkiet som framtida EU-medlem.

Erdogans tidigare tunga syndakatalog av valfusk, rättsövergrepp, klappjakt på journalister och förtryck av den kurdiska minoriteten har visat vilken Putinartad, skendemokratisk gangster han är, nu slår han ut i full blom.

Men vad ska EU och USA göra? Turkiet är en Natoallierad gränsande till Syrien och behövs i kriget mot IS. EU betalar Erdogans regim miljardbelopp för att Turkiet ska dämma upp Mellanösterns flyktingvåg.

Vill väst på allvar bråka med en sultan som sitter med sådana realpolitiska trumfkort på hand?

Turkiet, fortfarande ovilliga att erkänna det ottomanska sultanatets folkmord 1915.

Skippa Erlanderlinjen

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Trupp från övriga Nato ska sändas till Polen och de tre baltiska länderna. Det beslutades på försvarsorganisationens toppmöte i Warszawa förra veckan och är ännu ett tecken på situationens allvar i vårt närområde.

Polacker och balter har inga illusioner om Ryssland. Deras erfarenheter av att bo granne med björnen i öster är allt annat än lyckliga. Efter den folkrättsvidriga ryska aggressionen i Ukraina känner de åter, högst konkret, hur trycket hårdnat.

”Vi välkomnar de ytterligare steg som Nato nu tar för att stärka säkerheten för sina östliga allierade”, sa försvarsminister Peter Hultqvist under sitt tal på toppmötet, där han deltog tillsammans med statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström.

Det officiella Sverige kunde inte låtit sig representeras av en tyngre politisk laguppställning vid Natobordet. I sig är det en viktig signal om Sveriges prioriteringar och lojaliteter. Vi är så intimt förbundna man kan bli med Nato och samtidigt stå utanför.

I praktiken har ryssarna naturligtvis räknat in oss i Natolägret, precis som de gjorde under kalla krigets epok då Sveriges proklamerade ”neutralitet” mest var en liturgisk fras för inhemsk konsumtion.

Varför vi då fortfarande envisas med att avstå från att sätta signaturen på medlemsbeviset som ovillkorligen ger oss skydd av Natos försvarsgarantier (enligt D’Artagnans och de tre musketörernas princip ”en för alla, alla för en”) synes logiskt och rationellt svårförklarligt.

Socialdemokraterna tycker måhända att deras sedan Tage Erlanders epok gamla invanda linje om ”Natomedlemskap utan medlemskap” tjänat oss väl. Och i rättvisans namn; historiskt är regeringspartiet inte helt utan täckning för den hållningen.

Vi hade en slags ”allians-men-ändå-inte” med USA och Nato i kalla kriget, vår nation klarade skivan och varför skulle vi inte göra det igen?

Men den tidens svartvita supermaktskonfrontation är icke dagens. Numera är konfliktens art mer förrädisk genom intåget av den femte generationens krigföring, som suddar ut gränserna mellan krig och politik (Rysslands metod att ockupera Krim är ett exempel).

Villkoren på spelplanen har alltså skiftat, därmed ökar kraven på tydlig fasthet från demokratiernas sida.

Problemet med vår säkerhetspolitik är att den skapar mått av ovisshet om hur Sverige kan tänkas agera i ett akut europeiskt krisläge. Raka rör och ordentligt definierade förpliktelser är alltid bättre än motsatsen i dessa sammanhang. Alla vet vad som gäller, kan planera och handla efter det. Utrymmet för äventyrligheter, fatala missförstånd och stressade felgrepp minskar.

Därför bör Sverige bli Natomedlem utan konstigheter.

Tage Erlander, statsminister 1946-1969. Foto Wikimedia Commons

Mannen bakom vårt lands ”dolda” allianspolitik under kalla kriget.

Brexit? Take it easy, please!

Union Jack

Skrivit i Corren.Corren 27/6:

Politik är ofta en fråga om tajming, konsten att leverera rätt grej i rätt tid. Och segern för Brexit i den brittiska folkomröstningen är verkligen en rökare i krysset.

För fel lag på planen, en skara skymningsaktörer som står i harnesk mot det öppna, liberala samhället och den friare världsordningen efter 1989: Vladimir Putin i Ryssland, USA:s Donald Trump, Frankrikes Marine Le Pen, SD i Sverige, alla dessa vulgärnationalistiskt auktoritärt populistiska krafter som andats morgonluft under senare år.

För dem kom Brexit likt en perfekt serverad exploderande dynamitgubbe i det europeiska huset. Gratulerar. Nu hoppas de att konsekvenserna blir att väggar och tak rasar samman. EU slits sönder i en okontrollerad process, även Storbritannien kan upplösas om Skottland (och möjligen även Nordirland) separerar för att undgå Brexit.

Det vore en mardrömslik geopolitisk försvagning av Europa, osäkerheten i ett redan oroligt världsläge riskerar att tillta dramatiskt och ofredens draksådd spridas. Men varför skulle det bli så?

Att Brexit skulle utlösa en kedjereaktion i olyckans favör är naturligtvis icke givet. Lika lite som Wienkongressens länge framgångsrika europeiska ordning hade behövt spåra ur i avgrunden 1914, om bara den epokens ledare haft vett att hålla sina huvuden något kallare efter skotten i Sarajevo. Så ta det lugnt och sansat, please!

Storbritannien har i sekler varit en omistlig hörnsten för liberalism, frihet och tolerans. Dess försvar är EU:s starkaste, dess marknad är EU:s vitalaste, dess kultur har en attraktion som inget annat land på kontinenten.

Hämndgiriga tankar som vädrats på att britterna ska straffas med ofördelaktiga avtal med EU vid utträdet (om det blir av) är dumheter i kubik. EU-höjdarna borde istället göra sitt yttersta för att ge britterna en sån generös överenskommelse som det bara går, och värna om att Storbritannien inte delas.

Samtidigt måste EU ta signalen om det folkliga missnöjet med den oavsättliga, välgödda Brysselelitens monsterprojekt på grundligaste allvar. Idén om att gradvis likrikta Europa till en fullfjädrad federal union bör förklaras som felaktig, skadlig och dödfödd.

Fokusera på det viktiga: att den sameuropeiska andan mellan demokratierna är levande och att den gemensamma marknaden är konkurrenskraftig. Leder Brexit till kloka reformer och hanteras smart kan det på sikt bli till Europas fördel. I annat fall lär Putin, Le Pen och Trump få skäl för sitt jubel.

De mörka molnen hopas

Moln

Skrivit i Corren 21/6:Corren.

I flera år hade de militära spänningarna ökat i Europa. En tyrannisk stormakt upprustade intensivt och började ockupera sina grannars territorium. Valhänta försök att avvärja hotet misslyckades.

Slutligen signalerade kontinentens tongivande, men militärt försvagade demokratier motvilligt att vidare aggression inte kunde tolereras. För sent. Storkrig utbröt.

En vårdag skedde ett överraskande blixtanfall mot Norden. Sverige, som i praktiken lagt ner försvaret efter att tursamt undkommit den senaste världsomspännande konflikten, fick brådstörtat samla ihop vad som fanns kvar av militära resurser.

Publicisten Gustav von Platen ger i sina memoarer en talande bild av situationen, när han som värnpliktig soldat var inkallad i Skåne medan Nazityskland invaderade Danmark och Norge 1940:

”Vår beredskap var god, hade Per Albin sagt, men sanningen är att den var usel. Arméns vapen var antikverade, vi infanterister lunkade tungt lastade fram längs vägarna, trossen var hästanspänd, i den mån inte kokvagnar och ammunitionskärror kunde transporteras på inhyrda lastbilar. Av pansarvärnskanoner fanns bara en tredjedel av behovet, kulsprutepistolen var ett kuriosum och ytterst få hade någon ammunition till den – svenska arméns ammunitionsförråd hade bara räckt till en veckas krigföring. I gryningen den 9 april var våra gränser lika oförsvarade som Danmarks. I hela Skåne fanns det förutom landstorm och luftvärn bara ett enda stridsdugligt kompani och några kanonavdelningar med bara ett fåtal pjäser”.

Spola fram historien till 2016. Nog finns väsentliga skillnader mellan nu och då, Putinryssland är inte Hitlertyskland. Men likheterna i omvärldsläget är ändå tillräckliga för att bli besvärande. I denna stund har den redan höga europeiska spänningsnivån efter det ryska överfallet på Ukraina skruvats upp ytterligare.

Utan förvarning har Ryssland precis satt sina förband inom samtliga militärdistrikt (inkluderat beredskapsreserven) på krigsfot i den sannolikt väldigaste mobiliseringsövning som vi sett sen Gud vet när.

Siffror är hemliga, men det kan handla om över två miljoner man som satts i rörelse. Kreml anklagar sin vana trogen USA och Nato (som nyligen samövat i Östersjöregionen) för att ha provocerat fram detta dramatiska steg.

”Ryssland tvingas ta till svarsåtgärder både politiskt, ekonomiskt och militärt. Dessa åtgärder bland annat i Baltikum, bygger på Rysslands nationella säkerhetsstrategi som godkändes av den ryske presidenten i slutet av 2015”, heter det från ryska säkerhetsrådet (Tass 20/6).

Man ska förvisso inte vara alarmistiskt. Dock kan väl ingen direkt känna sig lugnare av detta fortsatt upptrappade vapenskrammel. Johan Norberg på Försvarets forskningsinstitut säger: ”Ryssland bygger förmågan att bedriva storskaliga krig… Hur kan då Sverige hantera den här typen av stora saker som Ryssland förbereder sig för?” (DN 20/6). Bra fråga.

Ett ryskt anfall mot baltstaterna, med blixtbesättning av Gotland för att skära av Nato i Östersjön, är ett välbekant skräckscenario som tyvärr inte kan uteslutas framöver. Det är bara att beklaga att vår egen försvarsförmåga relativt sett inte är mycket bättre än på Gustav von Platens tid.

Allierade har vi inte heller. Och de flesta europeiska Natoländer har länge, liksom vi, nonchalerat behovet av ordentliga försvarsanslag. Be en bön för att USA är ståndaktigt.

Allians i upplösning?

Churchill Roosevelt 1944

Skrivit i Corren 20/6:Corren.

I tredje bandet av sitt väldiga verk om andra världskriget, Den stora alliansen (1950), skrev Winston Churchill:

”Både plikten och klokheten bjuder först och främst att hatets och hämndens smitthärdar hålls under ständig och vaksam kontroll och behandlas i god tid, och för det andra att en tillfredsställande organisation bildas som kan garantera att pesten redan från början läggs under kontroll, så att den inte hinner sprida sig och härja över hela jorden”.

Dessa rader var sprungna ur mellankrigsperiodens bittra erfarenhet. Totalitära våldsideologier, rop på enkla lösningar och starka män, ultranationalistisk berusning, antisemitism och annat rasistiskt gift – i olycksalig kombination med demokratiernas splittring och eftergivenhet – hade åren efter det gamla Europas sammanbrott 1914-18 bäddat för en ny, än värre civilisatorisk genomklappning.

När krutröken sedan skingrats för andra gången, gick det ungefär som Churchill ville. Två tillfredsställande organisationer bildades för att hålla hatets smitthärdar under kontroll och behandling.

Den ena var EU, syftande till att säkra freden mellan de forna stridande europeiska länderna, trygga demokratin och välståndet. Den andra var Nato, syftande till att hålla Sovjetkommunismen stången i det kalla kriget.

Både EU och Nato kan ses som konsekvens av, och fortsättning på, den transatlantiska allians som smiddes mellan Churchills Storbritannien och Roosevelts USA under trycket från Nazitysklands härjningar.

Washington var pådrivande för EU:s födelse. Och utan varken USA:s intervention i kriget, eller Storbritanniens vägran att ge upp 1940-41, hade inte EU funnits. Inte Nato heller.

Hela Europas framtid hade dikterats av Hitler alternativt Stalin.

Nu hotar detta viktiga arv att förskingras. Att Storbritannien är less på Brysselelitens maktfullkomlighet är begripligt. Men blir resultatet av folkomröstningen den 23 juni att britterna lämnar EU, riskerar det på flera sätt utlösa ett europeiskt sönderfall som spelar Rysslands revanschistiskt geopolitiska ambitioner i händerna.

Blir dessutom resultatet av USA:s presidentval i höst att Donald Trump segrar, får vi en uttalad Putinbeundrare och oberäknelig amerikansk isolationist i Vita huset. Vad är då USA:s garantier till sina Natoallierande och andra bundsförvanter i världen värda?

Det råder idag ingen brist på farliga smitthärdar. Går mellankrigstidens försvagning i repris bland demokratierna kan det gå mycket, mycket illa.

Extremister mot Nato

Nato

Skrivit i Corren 24/5:Corren.

Ytterkantsrörelsernas slitstarka band består. Febrigt odlar de ömsesidig fiendskap i underförstådd gemensam nytta. Bägge utmärks av korsfararaktig ideologisk oförsonlighet, rått språkbruk och kolporterande av en uppviglande manikeisk verklighetsbild.

Ivrigt vill de skruva upp den politiska konfliktnivån bortom reson i syfte att söndra det bestående och öka mobiliseringen på respektive håll. Vilka förolämpningar man än överöser varandra med, så trumfas sånt alltid av den överordnade avskyn mot den liberala samhällsordningen och föraktet mot den demokratiska vardagens gråa kompromissande.

Så har det varit sedan det totalitära tvillingparet kommunism och nazism stormade upp ur avgrundskratern från den europeiska civilisationens självmordsförsök 1914-18.

Därför är det ingalunda förvånande att vår riksdag fått en slags lightversion av den ökända Molotov-Ribbentroppakten. Ett parti med rötter i nazismen (SD) och ett parti som varit filial åt Sovjetkommunismen (V) bildar kampfront mot demokratiernas försvarsorganisation Nato.

På onsdag var tanken att riksdagen ämnade godkänna värdlandsavtalet, vilket innebär att Natostyrkor – efter begäran av regeringen – kan stationeras på svensk mark i ett krisläge. Det närmandet bidrar till att stärka både Sveriges och övriga fria Östersjöländers säkerhet. En rejäl parlamentarisk majoritet står bakom.

V och SD ämnar dock förena sina röster för att uppnå en vilandeförklaring, som skulle tvinga riksdagen att skjuta på avtalet i ett år. Om så sker, är Putin bara att gratulera till den lilla framgången som hans svenska de facto-lakejer serverar hans aggressivt militaristiska regim.

Vi har tydligt sett Kremls målmedvetna strävan att underblåsa varje åtgärd som kan så split i, och resa frågetecken kring, den transatlantiska gardens fasthet mot Rysslands revanschistiska imperieambitioner.

Att SD och V gör drängtjänst åt Moskva är symptomatiskt för en oroande, bredare trend. Europas högerextremister dras till Putins auktoritära styre och hans fördömande av den västliga ”dekadensen”. Samtidigt sprattlar gamla rysklojala reflexer hos illröda vänstergrupper.

Ohelig allians? Egentligen inte. Vad som först och främst pumpar i deras ådror är hatet mot liberalismen och det öppna samhället, nu manifesterat i det unisona skallet mot Nato.

Srebrenica, FN:s skam

Skrivit i Corren 10/7:Corren.

För 20 år sedan imorgon inleddes den systematiska slakten på bosniska muslimer i Srebrenica. Blodbadet pågick i över en vecka. Omkring 8000 människor hade då förlorat livet.

Förövarna leddes av den ökände serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Inte sedan andra världskriget hade Europa bevittnat sådana grymheter. ”Aldrig mer!”, hade det sagts efter nazisternas mördarorgier. Nu skedde det igen, ett folkmord på europeisk mark. Hade katastrofen kunnat förhindras?

Srebrenicas muslimer var garanterade skydd av FN. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften.

Chefen för FN:s fredsbevarande operationer åren 1993-96 hette Kofi Annan. Han kunde, exempelvis, ha begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot Mladics bödlar. Kofi Annan gjorde inget.

Samma förödande passivitet gav han prov på redan året innan, i Rwanda. Tidigt 1994 fick Kofi Annan utförliga rapporter om att huturegimen förberedde folkmord på landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande. Kofi Annan gjorde inget.

Tre månader senare hade närmare en miljon tutsier hackats ihjäl. Hade katastrofen kunnat förhindras? FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (särskilt USA:s) ovilja att intervenera lämnade vägen till avgrunden öppen.

Varken de blodindränkta skamfläckarna Rwanda eller Srebrenica hindrade dock det moraliska konkursboet Kofi Annan från att upphöjas till FN:s generalsekreterare 1997-2006.

”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå… Folkrätten kräver respekt för FN-stadgan och dess principer om territoriell integritet samt för våldsförbudet. Folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och andra grova internationella brott ska bekämpas och bestraffas”, sa Margot Wallström (S) i sin utrikespolitiska deklaration inför riksdagen den 11 februari.

Med S/MP-regeringen har den gamla blågula FN-romantiken blommat upp igen. Att verka genom FN ska vara en hörnsten i svensk utrikespolitik och ett omhuldat prestigemål är Sveriges satsning på att bli medlem av FN:s säkerhetsråd 2017-18. Det är samma säkerhetsråd vilket nyss, till följd av Rysslands veto, vägrar beteckna slakten i Srebrenica som ett folkmord.

Aldrig mer? Den som på allvar tror att FN:s roll är helt central för att trygga fred, säkerhet och förhindrande av brott mot mänskligheten spelar onekligen väldigt, väldigt högt.