Kategoriarkiv: Europa

Molnen blir mörkare kring Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

Det började se hoppfullt ut ett tag. Det franska ordet ”détente” – avspänning – var plötsligt på allas läppar. Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes inte lika ångestfullt. 1970-talets töväder blev dock tillfälligt.

USA hade försvagats av politiska problem i kölvattnet av Watergate och Vietnam. Sovjetunionen noterade och agerade offensivt igen. 1979 inleddes det som brukar betecknas ”det andra kalla kriget”. Ryssarna invaderade Afghanistan och placerade ut nya medeldistansrobotar med kärnstridsspetsar (SS-20) i Europa.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön. Upp till 150 000 man deltog. Manövern kallades Zapad 81.

Den hösten glömmer ingen i Sverige. Kvällen den 27 oktober fastnade den sovjetiska ubåten U-137 på ett grund vid marinbasen Karlskrona. Vår frihet, demokrati och nationella oberoende låg uppenbart i vågskålen.

Men USA hade fått en ny president, Ronald Reagan, som var besluten att sätta hårt mot hårt. Sovjetunionen tvingades på reträtt och fick en resonablare ledare, Michail Gorbatjov. Det ryska ordet ”glasnost” – öppenhet – var plötsligt på allas läppar.

Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes som bortblåst. Berlinmuren försvann, Sovjetunionen upplöstes och kalla kriget var väl över? Nog såg det väldigt hoppfullt ut ett tag.

Men vid millennieskiftet fick Ryssland en oförsonligare ledare, Vladimir Putin. Han gillade inte den nya världsordningen, talade om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största ”geopolitiska katastrof” och sände oroväckande revanschistiska signaler.

Att han menade allvar visade kriget mot Georgien 2008, som medförde att ryssarna tog kontrollen över utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien.

Att han definitivt inte skojade visade ockupationen av Krim 2014, kriget mot Ukraina och härtagandet av landets östra delar, Donetsk och Luhansk (två separatistiska ”folkrepubliker” som i realiteten är Moskvastyrda marionetter).

Ett kraftigt ryskt upprustningsprogram har dragits igång, inkluderat en modernisering av kärnvapenarsenalen. Nu har Ryssland iscensatt en jättelik militärmanöver som till och med överskuggar Zapad 81 i omfattning: Vostok 2018. Den äger rum i Sibirien där 300 000 ryska soldater uppges vara mobiliserade sedan i tisdags, även diktaturen Kina samövar med en mindre truppstyrka.

Enligt den ryske analytikern Pavel Felgenhauser syftar Vostok-manövern till förberedelse på ett världskrig som ryska militärer räknar komma efter 2020. Sant eller ej, men med Rysslands inställning och uppträdande vore det dumdristigt att ta freden för given. Samtidigt är såväl USA som EU försvagade av politiska problem.

Historien imiterar sig själv. Välkommen till kalla kriget del 3. Ska det också denna gång avlösas av ett tövädersord på allas läppar? Vem vet. Läxan vi borde lärt oss är att framtiden är omöjlig att inteckna och att vi måste ha beredskap för det värsta.

Men när de mörka molnen åter hopas kring vårt lilla land ligger försvaret sedan länge i spillror och politikerna är upptagna med att kivas om regeringsmakten.

Därför blev Zheng He ingen Columbus

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/9:

Kontrafaktisk historia är en spännande tankelek. Fundera på Zheng He, den berömde kinesiske amiralen under Mingdynastin. Mellan åren 1405 och 1433 gjorde han sju expeditioner runt Stilla havet och Indiska oceanen med den väldigaste, slagkraftigaste flotta som dittills skådats. Zheng He nådde Afrikas ostkust och seglade in i Röda havet, men sökte sig aldrig vidare mot Europa. Tur för oss, kanske.

Om makthavarna i Mittens rike varit på det humöret skulle de relativt lätt kunnat kolonisera våra europeiska förfäder. Kinas örlogsfartyg var så överlägsna och tekniskt avancerade att möjligheten fanns till skapandet av ett världsomspännande imperium. Istället blev det Europa, och dess avknoppning USA, som kom att dominera jordklotet medan Kina tappade bollen och hamnade i en lång utförsbacke av stagnation. Varför?

Svaret är intressant, inte minst därför att det har dagsaktuell bäring på EU-debatten. Zheng Hes seglatser fick i förlängningen ingen betydelse och glömdes bort. Kina beslutade sig nämligen för en isolationistisk kurs. Flottan förföll, varven övergavs, oceangående fartyg bannlystes. Kontakter med fjärran länder fördömdes som stridande mot statsintresset.

Kejsardömet var hårt centralstyrt, det var bara för alla att lyda den fastlagda politiken. Något svängrum för att testa alternativ och korrigera misstag gavs inte. Således blev konsekvensen av självskadebeteendet att den kinesiska civilisationen förlorade sin ledande roll. I Europa däremot rådde en välsignad stökighet.

Vår lilla kontinent var kroniskt splittrad mellan olika länder, bråkiga kungar, småfurstar och rivaliserande maktinstitutioner som påvekyrkan. I jämförelse med den strikta ordningens jättenation Kina kunde det synas som rena kaoset.

Men det gjorde att fruktbart utrymme öppnades till experiment och konkurrens. Gillade inte någon företagsam person villkoren på ett ställe, var det bara att kila över gränsen till nästa och försöka där. Christofer Columbus mötte föga intresse i födelserepubliken Genua för sina vilda planer att finna en sjörutt västerut till Indien.

Då shoppade han runt förslaget bland diverse europeiska hov, tills kungaparet Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien nappade som finansiärer. Columbus seglade iväg och råkade upptäcka Amerika. I motsats till Zheng Hes bedrifter blev resultatet av den expeditionen milt uttryckt bestående.

Åtskilliga européer, som av ett eller annat skäl var missnöjda med situationen hemmavid, fick ett nytt ställe att schappa till och ingen kejsare hade makt att stoppa dem, ens om han ville. Ännu en experimentverkstad uppstod på andra sidan Atlanten och fortsättningen vet vi.

Poängen är att Europas storhet och välstånd föddes ur ett tillstånd av bristande övervakning, en kontroll som aldrig blev fullständig utan bara ”lagom”. Just tack vare detta kunde det politiska, ekonomiska och kulturella lapptäcket Europa utveckla en fantastisk dynamik från sin samexisterande mångfald.

Men det tycks inte EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker förstått. Hans tal om att sätta hela EU i eurons tvångströja, och gasa på mot det konformistiska målet av en federal union, riskerar kväva den stökighetens vitalitet som varit Europas styrka. Han och hans gelikar bland Bryssels mandariner borde måhända läsa lite om Columbus och Zheng He.

Var är vår Metternich?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/8:

Efter franska revolutionens excesser och de förödande Napoleonkrigen var Europas hårt prövade folk grundligt trötta på bråkiga makthavare, ändlösa konflikter och stökiga omvälvningar som i skiftet mellan 1700- och 1800-talet förpestat deras tillvaro. Tursamt nog blev de bönhörda.

Statsmännen som samlades på den berömda Wienkongressen 1814-1815 för att reda upp kontinentens svårt tilltrasslade affärer motsvarade ypperligt tidens behov. Resultatet blev en uppgörelse som till sin huvudsak gav Europa hundra år av civilisatorisk sans och balans. Det möjliggjorde en imponerande period av ekonomisk, social, vetenskaplig och kulturell utveckling, vilken på ett enastående sätt vidgade människans horisonter och förbättrande hennes levnadsvillkor.

Tacka Klemens von Metternich för det. Han var som Österrikes utrikesminister och habsburgmonarkins reelle rorgängare den tongivande arkitekten bakom Wienkongressens fredsstruktur.

I den brittiske historikern Paul Johnsons lysande verk Det modernas födelse 1815-1830 karaktäriseras Metternich enligt följande: ”Han ville ha en lugn tillvaro där alla i alla samhällsskikt, från kejsare till bönder, hade sina ägodelar i trygg besittning, var nöjda med dem och inte ville breda ut sig på sina grannars bekostnad. Kungar borde nöja sig med sina gränser, hålla sina löften och gå in för att sköta sitt land ordentligt… Han var empiriker, accepterade verkligheten och var beredd på att kompromissa. Vad han framför allt ville ha var en stabil ordning som fungerade”.

Metternich hade förstås inte klarat allt på egen hand. Framgångsrika politiska förhandlingar kräver också goda, måttfulla motparter.

En sådan hade Metternich i Storbritanniens utrikesminister Castlereagh, som Johnson skriver brett uppskattad av alla partier på hemmaplan i det brittiska parlamentet: ”De högaktade Castlereagh för hans hövlighet, även mot de tjatigaste medlemmar, för hans hederlighet och inte minst för att han höll sig till sanningen. Den respekt han därmed vann var källan till hans oerhörda inflytande i parlamentet under denna tid. Det förklarar också hans framgångar som diplomat”.

En annan viktig person för Wienkongressen var Metternichs och Castlereaghs franske kollega Talleyrand, tecknad av Johnson i dessa ord: ”Det som gjorde honom speciellt värdefull vid fredsförhandlingarna var hans realistiska syn på vad Frankrike behövde. Han ville inte veta av entusiasm och dess ständiga följeslagare, överdrift. Till sina sekreterare sade han: ‘Surtout, messieurs, pas de zèle’ (‘Var framför allt inte för nitiska’).”

Sannerligen ingen dum trio. Problemen som skulle lösas var väldiga. Men Metternich, Castlereagh och Talleyrand var ansvarstagande vuxna och överkom svårigheterna med glans. Detta hände sig alltså i början av 1800-talet.

Varför kan vi inte i Sverige 2017 ha politiker av liknande kaliber som är sina styrelseuppgifter mogna? Istället har partisystemet skurit ihop, vi har fått en dysfunktionell riksdag och en regeringsmakt i förfall. Vi lever ändå i en demokrati och borde kunna begära bättre av våra valda.

Klemens von Metternich, 1773-1859.

Trump eller Merkel?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:

I decennier vägrade S höra talas om ett svenskt EU-medlemskap. Vårt land skulle representera en tredje väg mellan västlig kapitalism och östlig socialism, neutralt och alliansfritt. Den blågula folkhemsmodellen och EU gick därför inte att kombinera, hette det. Tills S under Ingvar Carlssons pragmatiska ledning slängde dogmen över bord och Sverige tog steget in i unionen 1995 efter en folkomröstning.

Omsvängningen rubbade dock den invanda ideologiska världsbilden hos stora skaror S-medlemmar och orsakade smärtsamma interna konvulsioner som man ogärna vill uppleva igen. Det är främsta förklaringen till att S inte orkat göra upp med sitt gamla motstånd till ett fullvärdigt Nato-medlemskap, trots att Sverige numera samarbetar mer intimt än någonsin med västalliansen i det oroliga läge som uppstått efter Putinregimens allt hotfullare agerande.

Problemet att vi som partnerland saknar det avgörande – försvarsgarantier och inflytande över besluten i Natos högkvarter – har Stefan Löfvens regering försökt gå runt genom att etablera en slags bilateral transatlantisk direktlänk till USA.

Den politiken tycktes krönas med framgång när Obamas vicepresident Joe Biden i augusti 2016 besökte Sverige och kompromisslöst deklarerade: ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.

Strax därpå blev det maktskifte i Vita huset. Plötsligt var den Putinhyllande Nato- och EU-skeptikern Donald Trump president. Vem var han att hedra Bidens löften? Nyligen besökte försvarsminister Peter Hultqvist Washington och då uttalande hans amerikanske motsvarighet James Mattis en lugnande försäkran: ”Vi kommer att stå vid Sveriges och alla andra demokratiers sida. Sverige är inte en Nato-allierad men det är ändå från vår synpunkt en vän och allierad” (DN 26/5).

Frågan är bara vad dessa ord egentligen är värda. Mattis är en underhuggare. Trump är statschef och överbefälhavare, de facto är det han som idag håller i den säkerhetspolitiska livlina som Löfvenregeringen satsat krutet på. Hur betryggade känns det?

Efter Trumps Europabesök förra veckan, då han bland annat avstod från att bekräfta USA:s försvarsförpliktelser till Natoländerna och istället skällde ut dem för att smita från den militära kostnadsnotan, är Vladimir Putin den ende som har anledning att vara nöjd (någon kritik mot Rysslands aggression vädrade Trump som vanligt inte).

Resultatet av Trumps visit är att klyftan ytterligare vidgats mellan Europa och USA. Allvaret i detta underströks av Tysklands Angela Merkel i söndags: ”Vi européer måste ta ödet i egna händer. Tiden där vi kan lita på andra fullt ut är på sätt och vis förbi, precis som jag har upplevt de senaste dagarna”.

Det är en dramatisk vändpunkt i relationerna som därmed skymtar.

EU har inte råd med fortsatt splittring, Brexit-trasslet bör skyndsamt och konstruktivt lösas så att Storbritannien inte alieneras, tack och lov att den fransk-tyska axeln i alla fall stärkts med valet av Macron som Frankrikes president. Samtidigt måste de europeiska Natoländerna höja garden och svetsa sig hårdare samman mot Kremls ambitioner att söndra kontinenten.

Kan Sverige i den kritiska försvars- och säkerhetspolitiska situationen som uppstått längre avstå från Nato-medlemskap? Vilka sorts intressen är viktigast för S? Bollen ligger hos Löfven.

En kardinal betyder så mycket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:

Tre Kronors VM-triumf i hockey i all ära. Men söndagens besked om att påven för första gången någonsin utsett en svensk till kardinal i den världsomspännande katolska kyrkan kniper ändå guldmedaljen.

Att Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, får ikläda sig den röda högtidsdräkten som påven Franciskus närmaste rådgivare i Vatikanen är tveklöst en historisk nyhet av rang. Katolicismen må i vårt land vara en minoritetsinriktning, länge misstänkliggjord och fördomsfullt bespottad i efterdyningarna av reformationen för 500 år sedan.

Men det är hos ”papisterna” (detta slitna gamla skällsord) som den svenska kristna kultursfären har sina odiskutabla rötter. Arvet är påtagligt, inte minst i Östergötland.

Ta bara Linköpings majestätiska domkyrka som tronar över stadens centrum, den byggdes som en katolsk katedral. Alvastra klosterruin vid Omberg i Ödeshög var en gång platsen där franska munkar från den inflytelserika Cisterciensorden etablerade sig, det var också i Alvastra som en av våra främsta världskändisar – Heliga Birgitta – fick sina första uppenbarelser.

Hon kom senare att grunda klostret i Vadstena, vars förr så centrala betydelse inte går att överskatta. ”Vadstena representerade liturgiskt, andligt, estetiskt och intellektuellt den svenska medeltidskulturens kulmen”, skriver Sven Stolpe i sin klassiska biografi över drottning Kristina.

De katolska klostren var mer än religiösa inrättningar. De var lika mycket institutioner för bildning, vetenskap, kultur, läkekonst och socialvård – och utgjorde våra kontaktnav till kontinenten. Katolska kyrkan kristnade inte endast Sverige, vi blev även civilisatoriskt inlemmade i Europa genom den (vilket, det ska man heller inte glömma, underlättade handeln och det ekonomiska utbytet).

Rom kan man säga var den tidens Bryssel och kyrkans nätverk fungerande som en slags protoversion av EU. Politiskt innebar det en maktdelning mellan påven och de världsliga furstarna; en situation som knappast var till samhällelig nackdel för vanligt folk då herremännen inte kunde härja hur som helst.

På många sätt blev reformationen en Swexit av svåröverskådligt katastrofala proportioner när Gustaf Vasa högg av våra europeiska band och gjorde riket till en starkt centraliserad, protestantistisk militärstat. Det går inte att nog betona vilken omfattande prägel detta fått på vår nation ända in i dessa dagar.

Men 1990-talets EU-medlemskap blev en form av svensk comeback från periferins självtillräcklighet (det hjälpte lyckligtvis inte att Vasas vålnad symptomatiskt nog rasslade med kedjorna i folkomröstningen; ett av argumenten som hördes från nejsidan var nämligen att Bryssel stod i beroende av Vatikanens diktat!).

Upphöjelsen av Anders Arborelius till kardinal har i ekumeniska termer tolkats som att påven Franciskus vill närma sig ett protestantiskt dominerat land, ett led i hans ambition att främja en brobyggande dialog mellan kristenhetens olika falanger och de övriga stora världsreligionerna. Det är naturligtvis mycket vällovligt.

Men det faktum att en svensk utnämns till kardinal i Rom den 28 juni har en vidare dimension än blott och bart religiöst. Det kan ses som en symbolmättad illustration av ett återknytande till den gamla europeiska kulturgemenskapen med dess rika mångfald och traditioner, där Sverige självklart hör hemma.

Nato pressas av Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/2:Corren.

USA, Storbritannien, Polen, Estland – och faktiskt det ekonomiska moraset Grekland. Dessa fem länder är de enda av Natos 28 medlemsstater som beaktat organisationens finansieringsmål, nämligen att varje allierad nation ska satsa minst 2 procent av BNP på försvaret.

Supermakten USA har i decennier axlat huvudbördan för de europeiska demokratiernas militära skydd och tolererat att övriga medlemmar i Natofamiljen gärna tagit springnota från sina säkerhetsförpliktelser. Så icke fortsättningsvis.

Det inskärptes med besked under veckans Natomöte i Bryssel, där USA:s nye försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis i bryska ordalag gjorde slut på all vidare diskussion: ”Amerikanska skattebetalare kan inte längre bära en oproportionerlig andel av försvaret av värderingar i väst” (SvD 16/2).

Få torde förvånas. Det är precis vad som varit budskapet från ”Mad Dogs” husse Donald Trump ända sedan denne äntrade den politiska arenan. I detta fall inget galen begäran. Trump har, för en gångs skull, rätt i sak.

Natoalliansens sammanhållande devis vid skarpt läge är ”en för alla, alla för en”. Då måste även alla ställa upp och bidra solidariskt till försäkringskostnaden. Det gäller också partnerlandet Sverige, som från Tage Erlanders dagar varit djupt involverat i Natos militära samarbete och förlitat sig på USA som räddaren i nöden.

När Donald Trump skickar ut sin attackhund för att dra åt tumskruvarna i Bryssels Natohögkvarter, kan därför heller inte vi undkomma pressen på ökande anslag i försvarsbudgeten – särskilt efter Stefan Löfvens egendomliga projekt att ”runda Nato” med en bilateral transatlantisk länk till Washington.

Problemet är vad som händer om ett Natoland inte lyder betalningskravet. Ska Trump använda sin favoritreplik från dokusåpan The Apprentice och ryta ”You’re fired!”? Har USA villkorat sina garantier för att upprätthålla den europeiska säkerhetsordningen eller hur ska vi tolka det?

Donald Trump har inte precis rosat USA:s traditionella vänner och allierade. Snarare har presidenten under sina första veckor i Vita huset närmast njutit av att läxa upp, förolämpa och stöta sig med i stort sett varenda en.

Om den aggressive Vladimir Putin däremot, som krigar i Ukraina och nyligen bestyckat Östersjöenklaven Kaliningrad med moderna kärnvapenmissiler, har Trump haft föga ont att säga – gammal beundrare som han är av Kremls envåldshärskare.

Det är inte fel att uppmana Natoländerna till större kostnadsansvar gällande försvaret. Men det är Trumps torpedaktiga sätt att slänga notan på bordet, och frågan om vilka intressen han egentligen värnar i Europa, som injagar oro.

Väckarklockan Brexit?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/1:Corren.

Det är snart 60-årsjubileum för Romfördraget, undertecknat i mars 1957 av Italien, Västtyskland, Frankrike och BeNeLux-länderna. Fördraget gäller enligt artikel 240 ”för obegränsad tid” och murade grunden för den europeiska gemenskapen, det som successivt växt till dagens union med 28 medlemsländer. Men viss sordin lär nog vila över 60-årsfirandet.

I mars väntas nämligen Storbritanniens premiärminister Theresa May formellt anmäla sin nations utträde ur EU. Det är ett klart bakslag för hela projektet, något som går på tvärs mot dess själva DNA – grundkoden i Romfördraget om att skapa ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.

Särskilt folklig har dock aldrig sammanslutningen varit. Den har heller inte varit menad att vara det.

Medborgerligt demokratiskt inflytande har snarare setts som problematiska hinder mot de djärva visionerna. Sedan 50-talet har integrationsprocessen företrädesvis dikterats av byråkratiska kommittéer som, drivna av ständig expansionsvilja inåt och utåt, byggt en allt snårigare och oöverblickbarare maktapparat kring sig i Bryssel.

Regelverket som syftar till att styra och uniformera Europa i överstatlig riktning är ett sekreterarregementes våta dröm att förskansa sig bakom – en gigantisk dokumentmassa av direktiv, lagar och föreskrifter.

Vem kan egentligen navigera genom denna ocean av paragrafer förutom imperiets mandariner? Tacka Jean Monnet, den grå eminensen och franske EU-fadern, som konstruerade byråkratprocessen som den upplysta elitens väg för att nå verkligt enande. Det demokratiska underskottet fick man helt enkelt ta, enligt devisen om att ändamålet helgar medlen.

Den stora vinsten har varit freden. Men EU-centralismen svär samtidigt mot det som historiskt gjort vår kontinent framgångsrik och tidigare världsdominerande: den institutionella konkurrensen mellan länderna, den kulturella mångfalden, utveckling genom olikheternas möjligheter, rivaliteten inom en löslig europeisk familjeram (blott alltför krigisk också, tyvärr).

Det liberala Storbritanniens olust och missnöje med EU:s konformistiska ambitioner har i det perspektivet varit en sundhetens väckarklocka. Eller borde varit det.

Bryssel slog dövörat till när förre brittiske premiärministern David Cameron efterlyste en reformerad union med sikte på ökad ekonomisk tillväxtkraft, mindre byråkratiskt överhetsvälde, mer demokratiskt inflytande och en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas särarter. I huvudsak en linje som harmonierade med vad flertalet av EU:s invånare faktiskt tycks ha önskat genom åren – bland breda väljargrupper har aldrig en hägrande federal superstat väckt någon vidare eufori.

Att programmera om EU:s DNA-kod ville sig emellertid inte, att behandla britterna som en unionens trilskande OBS-klass gick inte heller. Därav folkomröstningen som resulterade i Brexit. Theresa May förklarade under tisdagen sitt önskemål om innebörden av denna skilsmässa.

Storbritannien återtar sin fulla demokratiska suveränitet, globalt bejakande, välvillig mot EU som en jämlik partner och god granne, med ett avtal som ger maximal frihandel. Det synes som ett civiliserat och rimligt förhandlingsbud.

Men vad Bryssel lär av Brexitläxan framöver står skrivet i stjärnorna. Att bara blint tuta på i Romfördragets och Jean Monnets anda vore ett äventyrligt utslag av hybris som bär motreaktionens frö till sönderfall inom sig

Kraftwerks tåg ur spår

Publicerad den av
Svara

Kraftwerk

Skrivit i Corren 23/12:Corren.

Snart fyller ett briljant album 40 år; Trans-Europe Express utgivet 1977 av den tyska gruppen Kraftwerk, inflytelserika pionjärer inom den elektroniska populärmusiken.

Ett bärande tema på skivan är kontinentalt tågresande, raffinerat tolkat och återskapat i ljudbilden. Inledningsstycket sätter tonen: Europe Endless.

Det hypnotiskt rytmiska titelspåret, där frasen ”Trans-Europe Express” upprepas gång på gång, låter oss färdas med morgonexpressen från ett rendezvous på Champs Elysées i Paris till ett nattligt kafé i Wien – sedan vidare i en direkt anslutning till Kraftwerks hemstad Düsseldorf (där vi får möta inga mindre än Iggy Pop och David Bowie).

Sviten klingar ut till låten Endless, Endless. Expresståget som ändlöst susar fram genom olika nationer och städer är hos Kraftwerk en metafor för det gränslösa, flärdfulla, dekadent hippa och kulturellt potenta Europa.

Till saken hör att albumet skapades under epoken av kalla krigets traumatiska järnridå mellan öst och väst. Trans-Europe Express är lika delar ett musikaliskt poem, som det är en hyllning till, och en vision om, det gemensamma europeiska hemmet.

Någon tid senare var det som Ödet själv lyssnat på Kraftwerk och beslutat att sätta fart på kontinentens integration. 1970-talets politiska och ekonomiska stagnation förbyttes i 80-talets liberaliseringsvåg.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för personer, kapital, varor och tjänster kom på plats. Berlinmuren föll, Östeuropa befriades och unionen växte med rader av nya medlemsländer.

Men till 40-årsjubileet av Trans-Europe Express verkar det inte längre som utvecklingen står på Kraftwerks sida. I höstas talade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker dramatiskt om att unionen hotas av ”existentiell kris”. Delvis har Junker och hans gelikar sig själva att skylla.

Bryssels centralistiska maktambitioner har bidragit till att korrumpera idén om frihetens och mångfaldens Europa. Man vägrade förstå och hörsamma Storbritanniens ovilja mot federalistiska tendenser, som konsekvens bäddades för Brexit. Man berusade sig på tanken av en europeisk enhetsvaluta, euron, som omsatt i praktik medfört allvarliga ekonomisk-strukturella problem.

2017 kan bli väldigt tufft för EU-projektet. Ingen vet hur Brexit ska hanteras och vilken framtida relation Storbritannien ska ha med EU. Italien har en tickande bankkris som kan explodera med mycket oroande följdverkningar.

Val väntar i Nederländerna, Frankrike och Tyskland där främlingsfientligt populistiska krafter kan vinna ökat inflytande i kölvattnet av flyktingströmmarna och den islamitiska terrorismen. Ungerns nationellt auktoritära väg bort från den liberala demokratins ideal har fått sin motsvarighet i Polen med dess styrande nationalkonservativa regeringsparti PIS.

Våld görs på författningen, toleransen krymper, den politiska likriktningen tilltar, press- och yttrandefriheten beskärs. ”Det som händer i Polen nu hotar hela det fundament som EU är byggt på när det gäller värderingar och rättssäkerhet”, säger Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström. Den gamle polske frihetshjälten Lech Walesa anser att hans land inte förtjänar att vara kvar i EU utan bör slängas ut som straff.

Kraftwerks transeuropeiska tåg har i verkligheten inte bara bromsat in. Banan har fått rälsbrott.

Tåg TEE

Sent vaknar syndarna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/12:Corren.

Karlis Neretnieks? Det är inte vem som helst. Han är en av Sveriges främsta militära experter, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare rektor på Försvarshögskolan.

Han har återkommande varnat för den ryska strategin att flytta fram positionerna i Östersjöområdet och vilket hot det innebär för Sveriges säkerhet. Och nu var måttet rågat.

”De tänker inte längre än vad näsan räcker”, röt han i Aftonbladet den 6 december. Måltavlan för upprördheten var lokalpolitikerna på Gotland och i Blekinge, som frestas att sälja sig för ryska rubel genom att hyra ut hamnarna i Slite och Karlshamn till bygget av Nord Stream 2 – det jättelika gasledningsprojektet i Östersjön med Kremlkontrollerade Gazprom som huvudägare.

”Vi ska inte underlätta rysk verksamhet i områden som är militärstrategiskt viktiga. Det gäller så väl Gotland som Karlshamn”, sa Karlis Neretnieks och fördömde naiviteten. Överbefälhavare Micael Bydén var heller inte glad.

Tidigare under hösten hade han, oroad av den ryska upptrappningen i regionen, gett en rak order till ett skyttekompani som övade på Gotland att stanna permanent. Den reella tröskeleffekten av detta är kanske begränsat imponerande. Men det visade ändå att Försvarsmakten, givet sina snålt tilldelade resurser, gjorde vad den kunde i syfte att höja beredskapen på ön.

Att lokala politiker i det läget villigt skulle bjuda in Ryssland till potentiellt värdefulla militära brohuvuden på svenskt territorium var rena galenskaperna. Det utmanade inte bara egna vitala nationella intressen. Utan skulle även vara en provokation mot våra utsatta grannländer i östra Europa, främst baltstaterna, som protesterat mot gasledningen och de äventyrligheter projektet medför: energipolitiskt, militärt, säkerhetsmässigt.

Bara en sådan sak att göra EU ännu mer beroende av gas från en ivrigt upprustande stormakt, som nyligen ockuperat Krim och som de facto bedriver krig i Ukraina, är bortom allt förnuft.

Att den svenska Löfvenregeringen länge hukade undfallande i Nord Stream-frågan är knappast smickrande, och inte vad man borde kunna begära av människor som begärt förtroendet att ansvara för rikets styre. Men till sist klev regeringen ut ur dimman och levererade beskedet: hamnarna i Slite och Karlshamn bör inte upplåtas åt Putins ombud. De lokala makthavarna backade.

Beslutet är förstås det enda rimliga och en viktig signal om att den politiska sfären kommit i fas med försvaret – i alla fall på den här punkten.

Dock är det lätt att instämma i kritiken från Hans Wallmark (M), ledamot i försvarsutskottet: ”Jag menar att man långt tidigare borde ha påbörjat processer både i Sverige och i Europa för att driva opinion mot Nord Stream 2. Därför att det är inte i Sveriges, Europas eller Östersjöområdets intressen”.

Fast det uttalandet ackompanjeras samtidigt av klirret från stenar i glashuset. Vad var borgerligheten när Nord Stream 1 skulle byggas? Jo, i regeringen som 2009 lade sig helt platt för Rysslands begäran, trots att varningarna för denna första gasledning – icke minst i ljuset av Putins Georgienkrig 2008 – var nära nog identiska med den andra som idag är aktuell.

Sent vaknar svenska syndare oavsett politisk kulör, tydligen.

Litteratur för vår tid

Publicerad den av
Svara

Thomas Mann

Skrivit i Corren 10/10:Corren.

Denna vecka tillkännager Svenska Akademien vilken författare som får årets nobelpris. En alltid lika spännande händelse, där uppmärksamheten riktas mot det som anses vara det bästa och viktigaste inom den samtida litteraturen.

Utan att förminska betydelsen av detta, kan man dock fråga sig om inte det mest brännande om vår epok redan skrivits av en föregående diktargeneration.

Dessa författare var samtliga tyskspråkiga, huvudsakligen verksamma under mellankrigstiden och en av dem förärades nobelpriset så tidigt som 1929. Han hette Thomas Mann, världsberömd genom Huset Buddenbrook och Bergtagen.

Men den bok som lyser skarpast idag började han skriva 1943 som landsflyktig i USA undan nazisterna – Doktor Faustus (utkommen i spänstig svensk nyöversättning förra året). Det är en slingrade, tät vävd kollageroman, till det yttre en fiktiv biografi över tonsättaren Adrian Leverkühn som ingår förbund med djävulen i syfte att spränga gränserna och nyskapa musiken i genial avantgardistisk dräkt.

Manns övergripande tema är naturligtvis att gestalta hur Tyskland kunde förvandlas från högt stående kulturnation till ett land febrigt ringdansande kring barbariets eldsflammor. Som situationen i Europa artar sig, där vi ånyo tycks på glid mot det nyss otänkbara och där barriärerna ständigt förskjuts en bit i taget, finns onekligen skäl att återvända till detta sofistikerade mästerverk.

En annan författare från denna tid, i så mycket påminnande om vår egen, är Hans Fallada. Inte i samma briljanta klass som Thomas Mann, men desto lättillgängligare. Flera av Falladas romaner har återutgivits på svenska och nått stor publik. Mest känd är Hur ska det gå för Pinnebergs?; en lågmält observerande berättelse om den lilla människans försök att finna fotfäste i den socialt, ekonomiskt och politiskt osäkra sena Weimarrepublikens Berlin.

Sammanbrottet för den gamla europeiska ordningen och dess konsekvenser har även ypperligt skildrats av Stefan Zweig (Världen av igår) och Joseph Roth (Radetzkymarschen, Spindelnätet, Kejsarbysten och andra noveller).

Zweigs och Roths utgångspunkt är den kulturellt blomstrande, tolerant mångetniska och till synes evigt trygga Habsburgmonarkin – en slags protoversion i mindre format av EU, som traumatiskt överraskande slets sönder när Europa snubblade in i första världskriget. Österrike-Ungerns upplösning framstår som en av 1900-talets största tragedier, följdverkningarna har ännu inte övervunnits.

Den mänskliga vilsenheten, avsaknaden av fast mark, etablissemangets svek och svaghet, uppsvinget för vulgärnationalism och politisk extremism – stämningarna från Manns, Falladas, Zweigs och Roths böcker känns igen. Det är en oskattbar litterär erfarenhetsbank. Förhoppningsvis kan den bättre hjälpa oss till orientering i, och förståelse av, det vanskliga skeende som nu är.