Kategoriarkiv: EU

Spola inte bort vattenkraften

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:Corren.

I Sverige kommer 90 procent av elproduktionen från kärnkraft och vattenkraft. Effektivt, leveranssäkert, ekonomiskt konkurrensmässigt och detta till priset av i stort sett inga klimatfarliga koldioxidutsläpp alls. Fantastiskt, va?

Tacka tidigare generationers kloka beslutsfattare för det. I början av 1900-talet inleddes en storsatsning på vattenkraftsbyggen för att tillgodose vårt framgångsrika näringslivs behov av bra och billig energi.

Några decennier senare kompletterades basen i elförsörjningen med det svenska kärnkraftsprogrammet, bland annat för att bryta beroendet av importerad olja och kol. Sverige, som varit ett pionjärland inom vattenkraft, blev nu också en världsledande nation på den fredliga atomteknologins område.

Stolta och nöjda? Icke. Plötsligt slogs den politiska enigheten om utvecklingen av vårt goda energisystem sönder under 70-talet. Främst Centern, då största borgerliga parti, drabbades av en närmast religiöst färgad mani om kärnkraftens absoluta förkastlighet, en växande opinion inom Socialdemokraterna likaså.

Följderna är bittert kända: regeringskris, partipolitisk grälsjuka, en snurrig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, ständigt motstridiga besked och en lång period av osäkerhet kring kärnkraftens framtid som Sverige lider av än i denna dag. Som sur grädde på det politiska moset riskerar nu även vattenkraften att äventyras.

Bakgrunden är ett EU-direktiv från Bryssel som det C-styrda Miljödepartementet låtit underkasta sig. EU kräver striktare regler för vattenkraftens ekologiska påverkan, det handlar om utökat skydd för växt- och djurliv. Det kan låta utmärkt.

Men i Miljödepartementets så kallade Vattenverksamhetsutredning föreslås så radikalt långtgående åtgärder att hela branschen hamnar i gungning. Gamla tillstånd och miljödomar ska rivas upp.

I princip samtliga Sveriges över 3700 vattenkraftverk och dammar, stora som små, måste fullständigt prövas på nytt mot miljöbalkens och EU-rättens lagstiftning. Och då utifrån en retroaktiv konsekvensanalys av befintliga kraftverks inverkan på en jungfrulig miljö som inte existerat på kanske 100 år!

Det blir en byråkratisk och juridisk apparat utan dess motstycke att tröska igenom. Hur stora måste kraftanläggningarnas ombyggnader bli för att nya tillstånd ska ges? Till vilka belopp?

Utredningen, som miljöminister Lena Ek är ansvarig för, saknar bisarrt nog en helhetssyn gällande den totala samhälls- och miljönyttan av kalaset. Exempelvis hänsyn till klimatmålen, vattenkraftens lönsamhet, elpriset, påfrestningarna för näringsliv och statsbudget, etc.

Från kraftbolagens sida befarar man att en elproduktion motsvarade upp till två svenska kärnkraftsreaktorer kommer att slås ut, om det revolutionära förslaget görs till verklighet.

Den biologiska mångfalden ska värnas. Men det måste ju ske på ett smart och rimligt sätt som inte drar proppen ur kraftverksdammarna och släcker ljuset i Sverige. Det räcker med farsen kring kärnkraften. Återställ förnuftet.

Varför svassar vi för Erdogan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

”Min käre vän”, sa Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan om Fredrik Reinfeldt under gårdagens presskonferens på Rosenbad. Orden speglar mer än vanlig artighet.

Sveriges regering tillhör Turkiets varmaste supportar i EU, på vars dörr turkarna knackat i decennier. Erdogans Stockholmsbesök är ett led i en ny friarstråt med syfte att få fart på de sega medlemskapsförhandlingarna i Bryssel.

Motviljan är dock stark bland tongivande EU-stater, inte minst Tyskland med Angela Merkels kristdemokratiska CDU i spetsen. Bland kontinentens konservativa partier finns en föreställning om EU som går bortom gängse ekonomiska och politiska aspekter.

Man betraktar unionen som en gemenskap förbehållen den europeiskt kristna kultursfären. Att släppa in ett stort muslimskt land som Turkiet vore därför väsensfrämmande, något som skulle äventyra EU:s identitet. Det är en grumlig, inskränkt och fördomsfull syn, gränsande till det islamofobiska.

Reinfeldt stack heller inte under stol med att avsevärda problem väntade. ”Många länder kan öppna för folkomröstningar kring Turkiets medlemskap”, varnade han. Men förkunnade otvetydigt att ”Sverige kommer att säga ja”.

Fast är det så självklart? Lika fel som att diskriminera Turkiet av religiöst kulturella skäl, vore det att blunda för den skepsis mot landet som bygger på reellt sakliga motiv.

I onsdagens Dagens Industri skrev utrikesminister Carl Bildt en lyriskt svärmande artikel inför statsbesöket under rubriken ”Erdogans Turkiet på rätt väg”. Nog har framsteg nåtts sedan det gamla militärstyrets dominans bröts och ekonomin sköt fart.

Samtidigt har Erdogan blivit allt mer maktfullkomlig, minns bara sommarens förfärande kravaller i Istanbul där fredliga demonstranter brutalt slogs ner av polisen.

Erdogans auktoritära tendenser har fått honom att liknas vid en turkisk Putin. Han har närmat sig den islamitiska diktaturen Iran och brutit de tidigare vänskapliga förbindelserna med Israel. Tidigare i år jämställde han sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, ett uttalande som fördömdes av såväl Israel, USA som FN.

Det faktum att tusentals judar tvingas fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar (underblåsta av Erdogans retorik) är bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnar åtskilligt att önska.

Kurderna är fortfarande hårt trängda av den turkiska staten. Yttrandefriheten är deprimerande usel. Journalister fängslas i en förskräckande utsträckning och författare förföljs.

Turkiet vägrar också envist att erkänna skuld till det ökända folkmordet 1915, då runt en miljon människor (armenier, assyrier med flera) slaktades i första världskrigets skugga. Oviljan att göra upp med detta mörka arv förgiftar ännu Ankaras relationer med bland andra EU.

En mindre blåögd och eftergiven inställning från Sveriges sida vore nog på sin plats. Ty frågan om Turkiet är på rätt väg tål sannerligen att diskuteras.

Flyktingpolitik vid vägs ände

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/10:Corren.

”Det är fruktansvärt där nere. Dussintals lik, kanske hundratals. De ligger på varandra, i högar, fastkilade. De som dog först hade tur”.

Ovanstående berättar en av dykarna som i helgen sökte efter drunknade utanför den italienska ön Lampedusa. En fiskebåt med upp till 500 eritreanska flyktingar kapsejsade förra veckan, bara 155 överlevde.

Katastrofens omfattning är skakande, dock är liknande händelser inte ovanliga. Medelhavet har blivit en dödsfälla för människor som försöker ta sig från Afrika till Europa. Många tusentals offer har skördats de två senaste decennierna.

Vad tragedin vid Lampedusa mer än något annat belyser är följden av EU:s hårdnande migrationspolitik, vilken i sin tur är ett resultat av ökande europeiska tendenser till främlingsfientlighet, rasism och nationell inskränkthet.

Runt om i EU-ländernas huvudstäder hukar regeringar för brunfärgade politiska rörelser som hetsar mot invandrare och olika minoriteter (romer icke minst). Rädslan att förlora väljare till intoleransens kolportörer gör att etablerade partier från höger till vänster skyr humanare asylregler och liberalare migrationslagar.

Istället har kontrollerna blivit strängare, murarna högre, attityderna råare. Sverige är delvis ett undantag, vår egen regering har tack och lov inte krökt rygg för Sverigedemokraterna, men debatten finns även här.

Det är verkligen hög tid att det mobiliseras mot främlingsfientlighetens förvillelser. Ty migration är i grunden inget negativt, tvärtom är det något som alla EU-medlemmar borde välkomna.

Den främsta källan till välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap, framtidstro, deras vilja att skapa en bättre tillvaro för sig själva och sin familjekrets.

Israel är kanske det mest slående exemplet på detta, vilket briljant skildrats i den internationellt uppmärksammade boken Start-Up Nation – The Story of Israel’s Economic Miracle av Dan Senor och Saul Singer (2009).

Geografiskt är Israel en lilleputt, ungefär som Småland i storlek, och har inte funnits på kartan längre än i 65 år, därtill i en extremt fientligt omgivning. Nyligen upptäcktes stora oljefyndigheter inom Israels gränser, men tidigare har man inte haft några naturtillgångar att tala om. Förutom människor.

Israel ger medborgarskap till varenda kotte världen över som kan påvisa judisk börd. Vid statens grundande 1948 hade man en befolkning på blott 806 000 personer. Numera är invånarantalet drygt 8 miljoner. En tiodubbling på lite mer än ett halvsekel alltså.

Har migrationsvågorna från när och fjärran knäckt samhället? Knappast. Motsatsen är fallet. Israel är Mellanösterns starkaste stat med ett ekonomiskt blomstrande näringsliv. Förklaringen är att Israel har utformat ett system och bejakat en kultur som uppmuntrar människors drivkraft och företagsamhet.

Som det konstateras i nämnda bok: ”Immigranter är inte avoga till att börja om på nytt. De är, per definition, risktagare. En nation av immigranter är en nation av entreprenörer”.

Om Israel kan, varför skulle inte EU och Sverige kunna? Men istället: Lampedusa.

Hela svenska statens skamfläck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:Corren.

”I dag saknas i många europeiska länder ledarskapet för att stå upp för det självklara, nämligen att även romers mänskliga rättigheter fullt ut ska respekteras.”

Ovanstående skrev integrationsminister Erik Ullenhag (FP) på DN Debatt den 10 april. Han hade då bjudit in till en internationell konferens i Stockholm för att diskutera hur den utbredda antiziganismen i Europa skulle bekämpas. Ett brännande ämne, absolut. I EU-stater som Ungern, Tjeckien och Italien pågår vad som måste kallas för en institutionaliserad diskriminering av romer.

Att mellan 10-12 miljoner europeiska människor som tillhör denna folkgrupp utsätts för trakasserier, förföljelser, misstänksamhet och fördomar från majoritetssamhällets sida är ett lika skrämmande som oacceptabelt faktum.

Rasismen är kontinuerlig och systematisk, konstaterade Europarådet förra året i diger rapport om romernas situation. Ta Norge. Där har det främlingsfientliga Fremskrittspartiet krävt att östeuropeiska romer ska deporteras och fått medhåll av Høyre, som nyligen blev regeringsbildare i vårt västra grannland.

”Även Sverige har en historia och en nutid att skämmas för när det gäller romer. Svenska myndigheter har under lång tid varit ansvariga för övergrepp mot romer”, skrev Erik Ullenhag vidare i nämnda DN-artikel. Nog är det så.

Den svenska statens kränkning av romernas mänskliga och medborgerliga rättigheter under 1900-talet var omfattande. Gå gärna in på Forum för levande historias hemsida och läs! Myndigheterna kontrollerade, övervakade och registrerade romer utifrån rena rasbiologiska motiv.

De ansågs hota svenskheten och befolkningens genetiska kvalitet. Inte sällan tillgreps tvångssteriliseringar. Till exempel. Först 1952 deklarerade socialminister Gunnar Sträng (S) att romerna skulle ha samma medborgerliga rättigheter som alla andra.

Men politiska deklarationer är en sak, verkligheten en annan. Vilket inte minst Ullenhag och dagens regering illustrerar. Trots sina konferenser och välvilliga strategiplaner i syfte att inkludera romerna i samhället, tycks lite tränga ut genom mötesrummens väggar.

Hur är det bara möjligt att svensk polis kan lägga upp etniska register över tusentals romer, där till och med småbarn tydligen räknas som potentiella brottslingar? Vad är det för kultur som egentligen frodas inom polisväsendet – att romer har en särskild fallenhet för kriminalitet som ligger i blodet?

Tanken går onekligen till hur många i Europa en gång (och tyvärr ännu) betraktade judarna. Giriga, förslagna, icke-lojala med staten, oroselement som måste ringas in.

Märk väl att det var tack vare DN:s undersökande journalist (och tidigare Correnmedarbetaren) Niklas Orrenius som polisens etniska registrerande kunde avslöjas och ansvar börja utkrävas. Varken några polischefer eller andra företrädare för vår omfångsrika statsmakt hade uppenbarligen förmågan att själva stävja och rensa upp i verksamheten.

I många europeiska länder saknas ledarskapet och även Sverige har en nutid att skämmas för, skrev alltså Erik Ullenhag den 10 april. Dessvärre hade ministern mer rätt än han antagligen anade.

Tysk elfattigdom blir svensk?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

På söndag är det val i Tyskland, Europas ekonomiska motor. Där som här försöker den socialdemokratiska oppositionen vinna väljarnas förtroende genom höjda skatter. Förslagen skulle särskilt drabba tyska företagare hårt, vilket vore ödesdigert inte bara för dem.

Utan riskerar också att få kännbara konsekvenser för EU:s återhämtningsförmåga efter finans- och eurokrisen. Sätts hämsko på näringslivets dynamik i Tyskland, gnisslar de ekonomiska hjulen även på den övriga europeiska marknaden – inklusive Sverige.

Förbundskansler Angela Merkel har avvisat de skadliga skatteidéerna och trummar istället in sitt huvudbudskap: stabilitet, inga experiment! Hon vill sitta still i båten och lär sannolikt få göra det, såvida inte hennes vänsterutmanare om makten välsignas med en mirakulös uppgång i opinionen under helgen.

Allt är inte frid och fröjd för det. Trots sina löften om att undvika äventyrliga experiment, har Merkel tidigare agerat sjövilt med båtens åror. När kärnkraftverket Fukushima havererade efter en förödande kombination av jordbävning och tsunami i Japan 2011, gjorde Merkel en skamlös opportunistisk tvärvändning och anslöt sig till de rödgrönas kärnkraftsfientliga hållning. Bedövande enighet rådde plötsligt om att stänga alla tyska reaktorer.

Historien upprepar sig inte men den rimmar, sa Mark Twain. I Sverige hände ju något liknande en gång.

Det bråkades oändligt under 70-talet om vår egen kärnkraft, främst på grund av Centerns närmast religiöst färgade avsky mot atomproducerad elektricitet. Våren 1979 fick M, FP och S nog av tjafset. En överenskommelse med solid majoritet i riksdagen låg klar för att köra vidare kärnkraften. Då inträffade en reaktorolycka.

Fast inte här, utan i amerikanska Harrisburg. Haveriet var inte i närheten av Fukushimas omfattning. Men det räckte för att S av lika opportunistiska opinionsskäl som Merkel skulle tvärvända. Följden blev en märklig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, där resultatet tolkades som att samtliga reaktorer skulle vara borta 2010.

Tanken att sol, vind och vatten skulle klara hela energiförsörjningen i ett kylslaget, modernt industriland med en elintensiv produktionsapparat var naturligtvis bara romantiska drömmerier, så kärnkraften är lyckligtvis kvar. En av Alliansens stora bedrifter är också att man enats kring energipolitiken och fått C att släppa sin traditionella atomfientlighet.

Men vad vill S? Den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson hävdar fortfarande avvecklingsspåret, troligen av omsorg om den tilltänkta koalitionspartnern MP. Den förr uttalade kärnkraftsvännen Stefan Löfven duckar och hummar.

Men ska S och MP stoppa kärnkraften är Tyskland ett varnande exempel för väljarna. De tyska energipriserna är nu skyhöga, det talas om bistert om en stigande ”elfattigdom” bland vanliga konsumenter. Massiva skattesubventioner till vind- och solkraft har inte hjälpt. Då nya reaktorer är politiskt uteslutna, är enda alternativet att skyffla kol i parti och minut.

Inget vidare betyg till Merkel, och knappast ett lockande scenario för Sverige om S ämnar slå in på samma väg vid ett eventuellt maktskifte.

Helt åt skogen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) var upprörd. ”Det är helt åt skogen, rent ut sagt!”, röt hon i Ekot den 30 oktober förra året. Anledningen till hennes ilska var pengarullningen i EU:s långtidsbudget för 2014-2020.

Det handlade om astronomiska belopp, 9 000 miljarder kronor, varav 40 procent skulle plöjas ned i kapitalförstörande jordbrukssubventioner. Det vägrade Birgitta Ohlsson å den svenska regeringens vägnar acceptera och krävde rejäla besparingar.

Det blev en minskning av Bryssels budgetramar (låt vara ganska blygsam i sammanhanget). Som effekt krymptes anslagen till det svenska landsbygdsprogrammet, som kostat 36 miljarder kronor perioden 2007-2013. Notan har delats lika mellan det svenska och europeiska skattekollektivet.

Som Correns ledarsida tidigare uppmärksammat fick landsbygdsprogrammet nyligen förintande kritik av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). Stödpengarna till bönderna och glesbygdens utveckling gjorde ingen egentlig nytta. 36 miljarder upp i rök, en chockerande slöseriskandal.

Men vad gör regeringen? Den låter inte bara programmet fortsätta för en ny sjuårsperiod. Alliansen har också försökt kompensera EU:s nedskurna bidragsdel med att plussa på ytterligare pengar ur den svenska statskassan.

Extraanslaget, ivrigt påhejat av Centern, dämpar inte sänkningen fullt ut. Totalt blir nu kostnaden 32,4 miljarder kronor. Men det är naturligtvis ändå 32,4 miljarder för mycket, en häpnadsväckande skamlös utmaning mot ekonomiskt förnuft, politisk rationalitet och alla skattebetalares blodtryck.

Ett öppet mål för oppositionen? Icke. Socialdemokraterna gisslar inte Alliansen för att den kastar bort folkets pengar på ett bevisligen havererat och utdömt projekt. S gisslar Alliansen för att den satsar på tok för lite skattepengar i landsbygdsprogrammet.

Ja, alltihop är verkligen helt åt skogen, rent ut sagt.

Raoul Wallenberg förpliktigar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Synagogan vid Berzelii park i Stockholm fick en synnerligen prominent besökare i går. USA:s president.

Han kom i sällskap med statsminister Fredrik Reinfeldt för att uppmärksamma minnet av diplomaten som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen. Att Barack Obama visade Raoul Wallenberg sin vördnad är naturligt, allt annat vore otänkbart för en amerikansk president på premiärvisit i vår huvudstad.

Wallenberg är ju inte enbart svensk. Sedan 1981 är han även Obamas landsman, efter att Ronald Reagan utnämnt Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare. Det var också på USA:s initiativ som svenska UD gav Raoul Wallenberg uppdraget att åka till Budapest, hösten 1944.

Räddningsaktionen finansierades därtill av amerikanska War Refugee Board. Detta i kombination med Sveriges neutrala status och Raoul Wallenbergs kompromisslöst personliga mod, listighet och organisatoriska skarpsinne möjliggjorde den historiska insatsen i mänsklighetens tjänst.

Få symboler lyser därför klarare än Wallenberg när det gäller relationerna mellan USA och Sverige, han binder våra länder samman på ett unikt sätt.

Wallenberg är dock mer än en heroisk legend ur det förflutna. Hans arv talar med särskild uppfordran till oss i detta nu. Budapest 1944 var en jordens farligaste platser, hemsökt av massdöd, skräck och terror. Ungerns judar var utelämnade åt nazisterna och hade ingenstans att fly.

Redan innan kriget hade Europas länder mer eller mindre stängt sina gränser för judar som hamnat i Hitlers våld. Ett fåtal flyktingar fick motvilligt fristad. När Tysklands militärmaskin därefter rullade över kontinenten var det för sent att öppna famnen och resultatet vet vi: Auschwitz.

I dag finns helvetet i Syrien. Medan Barack Obama tvått sina händer under två och halvt års inbördeskrig, har avgrunden vidgats till obeskrivbar humanitär tragedi.

Om det blir något amerikanskt ingripande mot Assadregimens hämningslösa mördande står ännu skrivet i stjärnorna. Obama har skjutit över ansvaret till kongressen, men rimligen måste han snart handla.

Samtidigt har EU fällt ner gränsbommarna för Syriens flyktingar. Drygt fyra miljoner människor har tvingats lämna sina hem inom landet. Över två miljoner har tagit sig till Libanon, Jordanien, Turiket och Irak. Förhållandena i flyktinglägren är miserabla.

Knappt 8 000 syrier har lyckats ta sig till Sverige, samtliga ges nu permanent uppehållstillstånd eftersom inget slut på konflikten bedöms vara i sikte. Ett utmärkt beslut av Migrationsverket.

Skamligt nog gör dock EU:s fortsatt hårda linje det närmast hopplöst svårt att söka asyl på europeisk mark. I praktiken måste desperata syrier vända sig till människosmugglare om de vill ta sig bort från Mellanösterns eskalerande kaos. Oacceptabelt.

Har vi som i vår del av världen lever i trygghet, fred och välstånd dragit några lärdomar av andra världskrigets grymheter och Raoul Wallenbergs gärning? Då är det hög tid att visa det.

Ett brott mot mänskligheten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/8:Corren.

Den råa, nakna, fullständigt samvetslösa brutaliteten får blodet att isa sig i ådrorna på varje betraktare. Bilderna som i går kablades ut från inbördeskrigets Syrien har chockat en hel värld. Kroppar i rader på gatorna, liken av barn, kvinnor och män som alla gått en fasansfull död till mötes.

Oundvikligen väcks minnen från Halabja, den kurdiska staden i norra Irak som Saddam Hussein giftbombade 1988. Tusentals civila dog där i ett bestialiskt anfall med kemiska vapen, fördömt som ett av samtidens grymmaste brott mot mänskligheten.

Nu händer det igen och detta i Damaskus förorter. Rapporter talar om att kanske uppåt 1300 människor förlorat livet, kanske färre, kanske fler.

Anfallet uppges ha skett under Assadregimens försök att slå ut starka rebellfästen i områden kring den syriska huvudstaden. Diktatorns hantlangare förnekar, i vanlig ordning, att deras trupper använt giftgas.

Det finns emellertid klara indikationer på att sådant skett tidigare, om än i mindre skala. Tvivel råder även om bilderna, som spridits av oppositionen, är autentiska. Viss försiktighet är att rekommendera innan otvetydiga bevis föreligger, men enligt experter pekar mycket på att det värsta verkligen har inträffat.

Tidpunkten för dådet är dock märklig. Assadregimen har precis släppt in FN-inspektörer för att på några utvalda platser i landet granska anklagelserna om kemisk krigföring. Varför i det läget iscensätta denna hämningslösa giftgasmassaker?

Har Assad inte kontroll över sina trupper? Eller är det en djävulsk provokation av rebellstyrkor i syfte att trigga omvärlden till intervention? Också oppositionen beskylls för bruk av kemvapen i striderna.

För nästan exakt på dagen ett år sedan deklarerade USA:s president Obama att han ansåg sådant som överträdelse av en kritisk gräns och hotade med kraftfull reaktion. Hittills har det stannat vid ord och omständigheterna är förvisso komplicerade, milt uttryckt.

På rebellsidan slåss islamiska jihadkrigare. Assadregimen backas upp av Iranstödda Hizbollahstyrkor och är därtill allierad med Putin i Kreml. Ryssland hindrar tillsammans med Kina FN:s säkerhetsråd från att agera. EU tvår sina händer.

Samtidigt blir våldet allt oförsonligare. Antalet döda överstiger 100 000, omkring 6 miljoner människor befinner sig på flykt inom och utom landet. Den humanitära katastrofen är inne på sitt tredje år och har antagit episka proportioner.

Oavsett vem som bär skulden för giftgasattacken och varför, råder inga tvivel om att Syrien sjunker djupare ner i apokalypsens helvete.

Det vore en outhärdlig skam att bära för den civiliserade världen att låta slakten, lidandet och den blodindränkta hopplösheten fortsätta. Endast en nation kan ta ledningen och i mänsklighetens namn försöka dra ett streck för mördandet. Det är USA. Hur länge till innan Obama axlar ansvaret?

Politikerna hoppas, du betalar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:Corren.

”Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter… För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas”.

Orden är från rapporten Bonde söker bidrag, som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) offentliggjorde den 5 augusti. ESO skärskådade det svenska landsbygdsprogrammet som kostat Sveriges och EU:s skattebetalare 36 miljarder kronor perioden 2007-2013 och kunde alltså konstatera att nyttan var i princip noll.

Bara en dryg vecka senare, i onsdags, höll Centerns partiledare Annie Lööf sitt sommartal i Stockholm och förkunnade, totalt ogenerat:

”Ett av verktygen för att skapa fler jobb och tillväxt i hela landet heter Landsbygdsprogrammet… Det har stärkt vårt jordbruks konkurrenskraft och det har skapat jobb. Min och Centerpartiets ambition är att nivån på programmet under de kommande sju åren ska vara den samma som i dag.”

Rimligen kan inte Annie Lööf undgått ESO:s förintande kritik. I annat fall är väl det minsta vi kan begära att hon informerat sig om den. Ändå denna lovsång till ett av oberoende forskare precis utdömt 36-miljardershaveri, som hon därtill vill ska rulla vidare i lika stor omfattning.

Häpnadsväckande. Lööf borde fundera lite över vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång sa: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”

Tyvärr är sådana misstag inte ovanliga i politiken. Ta det statliga svenska biståndet nu som pågått i över 50 år. En procent av BNP satsar vi på att hjälpa mindre lyckligt lottade människor i utvecklingsländerna. Enbart 2013 är anslaget 38 miljarder kronor. Motiven må vara oklanderliga, fast hur effektivt används pengarna?

Även om biståndsminister Gunilla Carlsson (M) stramat upp hanteringen och krävt tuffare kontroller, lämnar granskningen av de faktiska resultaten fortfarande mycket övrigt att önska. Nog är det anmärkningsvärt.

I synnerhet som senare decenniers forskning pekar på att traditionell fattigdomsbekämpning av SIDA-snitt ofta inte gör någon märkbar skillnad. Eller rent av är kontraproduktiv.

Missgreppen inom den globala miljöpolitiken är ett annat exempel. I gårdagens Expressen skrev Bjørn Lomborg, professor vid Copenhagen Business School, att EU i alarmistisk anda satsar hundratals miljarder kronor varje år på sakligt sett tveksamma gröna energiprojekt.

Syftet är att komma till rätta med klimatproblemen. De vetenskapliga beläggen visar dock enligt Lomborg att vi slösar bort ”enorma belopp på att åstadkomma nästan ingenting”.

Varför blir det så här? Politiska reformer är vanligen ideologidrivna. Stora resurser investeras, mycket prestige står på spel. Man vill göra gott, visa handlingskraft, få erkännande, vinna nytt förtroende vid makten.

Utvärderingar om att älsklingsreformen slagit fel blir då ett hot. Hellre än att korrigera kursen föredrar man att tro och hoppas i det längsta. Ungefär som Annie Lööf. Notan betalar ju ändå någon annan.

Om Albanien kan…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:Corren.

Sjukvård brukar prioriteras högt när svenska folket tillfrågas om de viktigaste valfrågorna. Enligt en Sifoundersökning i juli återfinns vården på andra plats efter skolan (med sysselsättningen som trea).

Politikerna har inte varit sena att uppfatta budskapet. Räknat i andel av BNP satsar Sverige mer på hälso- och sjukvård än EU:s genomsnitt. Vi får dessutom fin valuta för skattepengarna. Svensk vård är mycket kvalificerad, behandlingsresultaten är väldigt goda.

I den återkommande rankningen som analysföretaget Health Consumer Powerhouse (HCP) gör över de nationella sjukvårdssystemen i trettiotalet europiska länder, kom Sverige sexa i senaste mätningen 2012.

Holland är bäst, följt av Danmark, Island, Luxemburg och Belgien. Egentligen skulle vi toppat listan, om det vore för ett ganska väsentligt aber. Vården må vara suverän. Problemet är bara för de svenska patienterna att få den.

Usel tillgänglighet har länge varit den feta plumpen i protokollet som hindrat oss från att nå guldmedaljen i Europas sjukvårdsliga. Till och med fattiga Albanien är bättre på det området. Vilket torde visa att det inte är bristande resurser som orsakar landstingens ringlande köer. Utan byråkratiska strukturfel.

Doktor Arne Björnberg, som ansvarar för HCP:s rankning, kallar det hela för ”en mental åkomma, som drabbar sjukvårdsadministratörer och profession”. Han menar att det inte är fler kömiljarder som behövs. Det är en botande insats. Tydligen får vi vänta även på denna.

Ett tips under tiden: leta upp ett sjukhus i exempelvis Holland. En ny lag i höst gör det nämligen smidigare att söka vård i valfritt EU-land. Notan betalar landstinget. Måhända kan det pressa vårdbyråkraterna här hemma att äntligen lösa tillgänglighetseländet.

Om inte annat kan de väl åka på studiebesök till Albanien.