Kategoriarkiv: EU

Stora värden på spel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

Kommunfullmäktige i Linköping vill bygga en ny simhall. Tragiskt nog kan det innebära att tennisbanorna vid Cloetta center måste skatta åt förgängelsen.

Fast än mer anmärkningsvärt är att simhallsdiskussionen, som förefaller vara en typisk lokalpolitisk angelägenhet, har dimensioner som går bortom Sveriges gränser. Tentaklerna från Bryssel griper nämligen ända in i ett sådant beslut.

EU:s svällande lagstiftnings- och regleringskatalog påverkar exempelvis upphandlingsförfarandet, vilken miljöhänsyn som måste tas vid frågor som rör stadsplanering och byggnadsprojekt, och så vidare. Enligt SKL:s rapport EU i lokalpolitiken har Bryssel, direkt eller indirekt, inflytande över omkring 60 procent av alla fullmäktigebeslut i Linköping och övriga svenska kommuner.

Man kan lugnt säga att EU av idag inte är det EU som Sverige blev medlem i 1995. Maktkoncentrationen har på ett smygande sätt ökat radikalt, samtidigt som Bryssel vävt in oss i ett komplext nät av olika slags generösa bidragsprogram där otaliga skattemiljarder (motsvarande 75 procent av EU:s budget) slussas runt till allt mellan himmel och jord.

Det är inte bara ekonomiskt osunt, det stärker också beroendet till Brysselbyråkratin som kontrollerar pengaflödet.

Carl-Oskar Bohlin, fjärdenamn på Moderaternas lista till Europaparlamentet, skrev nyligen träffande om denna utveckling i Svensk Tidskrift:

”Ett federationsvurmande har lett till att frågor som inte är betjänta av att hanteras på europeisk nivå upptar mer och mer av unionens fokus. Social ingenjörskonst har blivit viktigare än fokus på tillväxtskapande åtgärder och satsningar för internationell konkurrenskraft. I en global konkurrens av aldrig tidigare skådat slag kommer Europas väg framåt aldrig vara regionalstödsprogram, administration och utportionering av bidrags- och subventionssystem”.

Tyvärr har höstens riksdagsval hittills kvävt vårens EU-val. Partiernas engagemang för Europapolitiken är måttlig, milt uttryckt. Men desto viktigare att vi utnyttjar vår rösträtt och kritiskt granskar vad kandidaterna står för.

Leder deras politik till mer eller mindre överstatlighet, bidragsrullning och byråkratiska ingrepp i vardagen? Den som önskar en annan inriktning på EU-samarbetet får den 25 maj chansen att medverka till en konstruktiv förändring, så varför inte ta den?

Ska EU ägna större kraft åt marknadsreformer, tillväxt och jobb? En lämplig testfråga är då partiernas inställning till det planerande frihandelsavtalet mellan EU och USA, som skulle betyda en rejäl och välbehövlig stimulans för hela världsekonomin.

Enorma värden står på spel. Bara vinsten för ett genomsnittligt europeiskt hushåll beräknas till ungefär 4500 kronor årligen i minskade utgifter. Men det är ett komplicerat avtal som hotas av starka protektionistiska särintressen. Inom två är förväntas allt vara klart för Europaparlamentets dom. Ledamöterna har vetorätt och kan skicka frihandelsavtalet till papperskorgen.

Miljöpartiet har redan vädrat åsikter som går i den vägen, från Socialdemokraternas sida finns också massor av förbehåll som kan stjäla lasset. Därmed skulle Europa riskera att fastna i centralistisk stagnation. Fler politiker av Carl-Oskar Bohlins marknadsvänliga kaliber hade onekligen inte skadat i Bryssel.

Politiken är problemet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Augusto Lopez-Claros, chef för globala indikatorer och analys vid Världsbanken, varnade nyligen för att det höga skattetrycket i Sverige riskerar att driva fram en växande informell ekonomi.

Redan nu är denna svarta svenska sektor större än i länder som Schweiz, påpekande han. Onekligen något att betänka för trianguleringspartierna som nu går till val med sitt blocköverskridande budskap om att skatterna inte ska sänkas, snarare motsatsen.

Vilket alltså betyder att politikerna, tvärtemot Världsbankens rekommendationer, kastar ytterligare bensin på den informella ekonomins hotande brasa. Och ju högre dess flammor blir, desto hårdare tvingas den offentliga apparaten att försöka bekämpa elden genom mer kontroller, straff, bevakning, polisjakt och så vidare.

Ett aktuellt exempel på detta och den informella ekonomins lika olagliga som lönsamma näringsfång har Corren skildrat i en avslöjande reportageserie. Den handlar om oseriösa bussbolag som utnyttjar EU:s generösa regler för privatimporterad alkohol till organiserad smuggling i stor skala.

Man köper upp mängder av billiga rusdrycker i Tyskland som säljs vidare till privatpersoner och företag i Östergötland och övriga Sverige. De tio bussbolag som Corren undersökt beräknas dra in ungefär 120 miljoner svarta kronor i vinst varje år på hanteringen. Men genom Östgötapolisens ”Operation Bus stop” har smugglingen till vårt län stött på patrull.

I gårdagens tidning argumenterade riksdagsledamöterna Andreas Norlén (M) och Finn Bengtsson (M) för att hela Sverige borde ta efter ”Operation Bus stop”. Lagarna måste skärpas, de privata införselkvoterna från EU är inte rimliga och i synnerhet faran för alkoholmissbruk bland ungdomar måste bekämpas.

På onsdag arrangerar Norlén och Bengtsson ett riksdagsseminarium i syfte att gå till botten med problemet. Men hur har det uppstått?

Bussbolagens spritskurkar kan tjäna grova pengar därför att Alliansen inte bara behållit den hårda svenska moralbeskattningen på alkohol, utan dessutom höjt den ytterligare – senast vid årsskiftet.

”För de som illegalt handlar med stora mängder införd alkohol ger denna skattehöjning ännu bättre förutsättningar för verksamheten… Det krävs inte någon djupare kunskap om hur en marknad fungerar för att förstå att detta är orimligt”, menade flera tunga företrädare för den svenska bryggerinäringen då (Sundsvalls Tidning 5/1).

I grunden är det Sveriges antikverade alkoholförmynderi som spökar. Avskaffa det, slopa statens monopolbutiker, normalisera priserna och smugglarna har inte längre någon marknad.

Vilket i sin tur gör att polisen kan fokusera på annat, Norlén och Bengtsson slipper ägna sammanträdesmöda åt saken, och en del av den osunda informella ekonomin stryps. Men folkhälsan, utropar förstås monopol- och moralskatteförespråkarna.

Men det är ett överspelat argument. Fakta är att alkoholdrickandet i Sverige trendmässigt minskar – trots EU, trots den omfattande spritsmugglingen, trots Systembolagets satsning på självplocksbutiker och ökade öppettider. I synnerhet gäller det ungdomar.

Konsumtionen bland landets 15-åringar har sjunkit dramatiskt och inte varit så låg sedan 1971, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Lämpligen kunde väl politikerna då också nyktra till från sin skatte- och förmynderiberusning.

Hör Michnik och Oksanen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/3:Corren.

En överrumplad omvärld kunde bara häpet gapande titta på medan Putin stal Krim från Ukraina. Sannolikt flinar han gott åt de famlande försök till motåtgärder som EU och USA yrvaket svarat med.

Av allt att döma står vi inför 1900-talets återkomst, ett nytt kallt krig har anmält sig i Europa. Ingen västledare har valts med den prövningen i åtanke, vi förutsatte att arbetsbeskrivningen inte längre krävde det. Svagheten och fumlandet i Washington och Bryssel är symptomatiskt.

Men kommer förhoppningsvis inte att bestå. Våra demokratier har mött liknande situationer förr och då frambringat namn som Harry Truman, Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Helmut Schmidt. Fast ska ett sådant förstklassigt ledarskap till frihetens försvar bli politiskt möjligt, behövs bred insikt om den rådande utmaningens natur.

Lyssna därför gärna till den polske författaren Adam Michnik, som i gårdagens DN skrev:

”Putin återuppväcker ett Ryssland som hela världen känner igen och har tagit avstånd från under de senaste tre århundradena… Om inte den demokratiska världen begriper att det inte är läge att förlita sig på traditionell diplomati och att vi istället måste komma med ett kraftfullt gensvar för att sätta stopp för Putins imperialistiska och gangsteraktiga politik – då kommer en logisk räcka händelser att sättas igång som man idag inte ens vågar tänka på. Det krävs styrka för att stoppa en gangster”.

Hör också Michniks finländske kollega, den briljante Sofi Oksanen som samma fredag i Expressen skrev:

”Grundläggande för den europeiska unionen är att vi åtminstone försöker lära oss något av historien. Den euroasiatiska unionen, som drivs av en klick inom Putins maktelit, utgör motsatsen. Den bygger på de bästa bitarna av stalinismen och nationalsocialismen, vars propagandaläror ständigt efterföljs… Nu är det dags för väst att säga nej till Rysslands intentioner att utvidga sitt rike utanför landets gränser och det görs inte genom diplomatisk dialog. En kontrahent som ständigt ljuger om sina målsättningar är omöjlig som samtalspartner”.

Den orimliga ståndpunkten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/3:Corren.

Pragkuppen 1948. Sovjetkommunister tog makten i Tjeckoslovakien och gjorde landet till en rysk vasallstat. För många blev händelsen ett omskakande uppvaknande. Sovjetunionen, som nyss stått på västmakternas sida i nedkämpandet av Nazityskland, var det nya totalitära hotet mot friheten och demokratin i Europa.

Det stod nu klart bortom allt tvivel. Järnridån sänkte sig över vår kontinent, kalla kriget var här.

Men i svenska vänsterintellektuella kretsar fanns en djup olust mot att behöva överge tron på Kreml som vägvisare till framtidens progressiva lyckorike. Vissa som Lars Ahlin och Werner Aspenström hade när den ryska revolutionen firade sitt 30-årsjubileum 1947 i ett gemensamt upprop prisat ”det väldiga kulturella uppbyggnadsarbete” som Stalinregimen påstods ha utfört.

Andra sympatiserade lika varmt med vänsterradikala idéer, men tvingades samtidigt medge att Stalins förtryck var förskräckligt. Det innebar dock inte att USA och Västeuropa företrädde ett godtagbart system.

Kapitalismen och det borgerliga klassamhället var i grunden helt förkastligt och innebar reaktionär utsugning, ytlig materialism, brutal kolonialism och en minst lika aggressiv krigshets – ja, om inte mer.

I debatten representerades denna ”tredje ståndpunkt” av kulturpersonligheter som Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, Moa Martinson, Sivar Arnér och Folke Isaksson. Deras inlägg publicerades företrädesvis på socialdemokratiska tidningars kultursidor och deras argumentation fick inte sällan slagsida mot väst.

Ett moraliskt haveri, ansåg författaren och den frihetliga humanisten Eyvind Johnson. När halva Europa förvandlats till ett sovjetiskt fängelse fanns inga ursäkter för att vägra ta ställning i kampen mellan demokrati och diktatur.

I ett berömt vårtal till Uppsalas studenter 1951 fördömde han den tredje ståndpunkten som orimlig och farlig. Johnson menade att dessa ”neutrala medlöpare” aldrig tog något eget ansvar för sina ord och antydningar:

”De påverkar, de underminerar – och till slut är de själva bara instrument för krafter som de i själva verket inte känner, för ideologier och teorier som de kanske inte vill acceptera som personliga levnadsregler eller som samhällsregler.”

Han manade till uppslutning bakom USA och Västeuropa, dock utan att förlora sig i illusioner: ”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra… Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland”.

Talet väckte våldsam upprördhet inom kulturvänstern. ”En spark med SA-stövel”, utropade Karl Vennberg. Eyvind Johnson, som varit lidelsefull motståndsman mot nazismen under andra världskriget, skulle alltså plötsligt gått fascismens ärenden!

Andra namnkunniga liberaler som Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka också fördömde den tredje ståndpunkten, avfärdades i liknande karaktärsmördande ordalag.

Numera råder knappast någon tvekan om att den dåvarande kulturvänsterns hållning var intellektuellt bankrutt, i praktiken förespråkandes en skammens undfallenhetspolitik mot det röda tyranniet som hotade att strypa även Sveriges frihet.

I ett för vänstern sällsynt fall av självrannsakan insåg senare även Folke Isaksson detta. 1981 skrev han i Svenska Dagbladet:

”Det fanns den begränsning i kritiken av förtrycket som berodde på det pinsamma faktum att en del förtryck kom från ‘fel’ håll. Så existerade det nationer som berövats sin oavhängighet men ansågs ha för liten befolkning eller för kort historia (de baltiska republikerna) för att vara värda medkänsla eller indignation. De fanns övergrepp som betraktades som oväsentliga, därför att de t ex berörde en enda person, dessutom med fel efternamn (Wallenberg). Att engagera sig i sådana fall var inte progressivt eller ens humanitärt, det var högerpolitik. I den moraliska fällan var vi många som sprattlade genom åren.”

Sovjetunionen är borta, men i Kreml reagerar nu en tidigare KGB-man som drömmer om att återsamla det förlorade imperiet: Vladimir Putin. Denna revanschistiska, maktfullkomliga autokrat har på ett flagrant sätt brutit mot folkrätt och internationella avtal, försökt hindra den folkliga revolutionen i Ukraina och landets närmande till väst.

Han har slitit loss Krim från Ukraina genom ockupation av militära trupper och iscensatt en farsartad folkomröstning om att ansluta halvön till Ryssland, piskat upp en våg nationalistiskt hat och utmålat allt motstånd till sin förryskningspolitik som verk av fascister.

Hur ska denna Anschlusspolitik sluta? Det oerhörda har hänt att Europa åter tvingats in ett kallt krig av en aggressiv stormakt utan skrupler att våldföra sig mot andra nationer.

Tro dock inte att den svenska kulturvänstern har lärt av historien. Dess reflexmässiga aversion mot USA, EU och liberala värden driver ånyo fram samma slags undergrävande relativism som Eyvind Johnson gisslade i sitt vårtal 1951.

Åsa Linderborg, S-märkta Aftonbladets kulturchef, kritiserade nyligen den svenska medierapporteringen och debatten om Ukraina som ”monstruöst hyckleri” (AB 5/3). ”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval”, hävdade Linderborg och lät närmast som ett eko av Putins propagandaapparat när hon utmålade folkresningens Ukraina som dominerat av fascister vilka nu ”delade taburett med den västlojala borgerligheten”.

Efter denna spottloska avrundade hon artikeln med en plädering som fått Karl Vennberg att jubla: ”EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någotdera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt”.

Inte långt därefter rapporterade hennes medarbetare Martin Aagard om ”jubelscener och fyrverkerier” på Krim, att folkomröstningen där ”såklart varit riggad”, men ändå är uttryck för ”en stark folkvilja” som omvärlden gör bäst i att acceptera, och att det inte är svårt att förstå om Krims invånare anser sig få ett bättre liv under ”den putinska auktoriteten” (AB 19/3).

Åsa Linderborg har även en trogen drabant i Göran Greider, chefredaktör på S-tidningen Dala-Demokraten. Det räcker att följa honom på Twitter.

Där han bland annat ondgjort sig över ”den månghundraåriga ryssofobi som styr rapporteringen så mycket” (27/2), berömt Linderborgs nämnda artikel ovan (6/3) och på klassiskt tredjeståndpunktsmanér deklarerat: ”Avskyr Putin. Men gillar inte heller att så många svenska debattörer nu samlas kring Karl XII-statyn”.

Den formuleringen får man väl utifrån Greiders ideologiska glasögon tolka som en variant på hur Vennberg anklagade Eyvind Johnson för att sparka med SA-stöveln. Kommunism eller putinism – så länge USA:s och Europas liberala samhällssystem finns kvar att hata tycks värsta kulturvänsterns dragning till Kreml bestå.

Förfranska Sverige

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 19/3:

Visst är det härlig kulturupplevelse att åka runt på landsbygden i andra länder som Frankrike, Italien och Spanien. Man kan besöka vackra vingårdar, få tillfälle att bekanta sig med den lokala producenten, upptäcka nya smaker och kanske köpa med sig en flaska eller två.

Det är sånt som ger livet en extra krydda. Varför kan vi inte njuta samma nöjen i Sverige? Därför att våra politiker sedan länge har förbjudit det. Därmed gör de inte bara tillvaron gråare för folk i allmänhet.

Förbudet bidrar också till att förstöra den svenska landsbygdens utvecklingsmöjligheter och försörjningsvillkor. En potentiellt intressant marknadsnisch är bannlyst, vilket utgör ett sabotage mot besöksnäringens konkurrenskraft och lantbruksföretagarnas chanser att diversifiera sina verksamheter.

Detta vill jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) ändra på. Nyligen föreslog han att gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska tillåtas på försök i tre län. Frågan har varit aktuell tidigare i regeringen, men då stupat på Kristdemokraternas och Folkpartiets vägran.

Tyvärr tyder inget på att motståndet luckrats upp. Envist som synden försvarar dessa regleringsivriga förbudsmoralister Systembolagets försäljningsmonopol, en otidsenlig kvarleva från den lutheranska socialstatens tristaste förmyndarperiod. Vin från gårdar ska endast få säljas genom Systembolagets butiker, punkt!

Det har både det ansvariga statsrådet Maria Larsson (KD) och Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP) otaliga gånger slagit fast i debatten. Folkhälsoskäl brukar de ständigt hänvisa till.

Att just Hamilton är så ivrig att försvara monopolet i ur och skur har naturligtvis ingenting att göra med att han personligen sitter i Systembolagets styrelse, ett uppdrag som årligen ger honom ett arvode på 100 000 kronor i plånboken… Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.

Men principiellt mest stötande i hela historien är förstås att den politiska eliten fortfarande inte anser att vuxna människor i Sverige är mogna att ta ansvar för sina egna handlingar.

Om missbrukshotet är så överhängande att till och med gårdsförsäljning i glesbygd skulle vara en högriskfaktor, kan man fråga sig varför partierna varken försökt hindra den generösa privatimporten av alkohol från övriga EU eller pläderat för ett skyndsamt återinförande av motboken.

Det är förvånande och en besvikelse att Systembolaget ännu består efter dryga sju år med en borgerlig regering, menade riksdagsledamoten Sedat Dogru (M) i söndagens SvD. Så sant. Det statliga försäljningsmonopolet är föråldrat, kränkande och oförenligt med ett modernt, liberalt Sverige.

Att denna gamla pekpinnesocialistiska rest från förra seklet medverkar till att försvåra företagandet på landsbygden hedrar knappast heller Alliansen. Med ett avskaffat statsmonopol kan gårdsförsäljningen släppas fri, de utsatta lanthandlarna kan stärka sin marknadsposition genom att erbjuda starkvaror direkt från butikshyllorna och förutsättningarna förbättras för att hela landet ska kunna leva.

Sverige blir lite mer likt en attraktiv kulturnation som Frankrike. Det vore väl trevligt?

Anschluss på ryska

Publicerad den av
1

Corren.Skrivit i Corren 18/3:

Folkomröstningscharaden löpte enligt beprövat sovjetiskt manus, komplett med överentusiastiska siffror som kunde få gamla stalinromantiker att fälla nostalgiska glädjetårar över valresultatet.

Det fattades ju bara några klädsamt ynka procentenheter till 100-procentigt stöd för Krims ”återförening” med Moder Ryssland. Detta försök att täcka Kremls bortslitande av den ockuperade halvön från Ukraina med ett clownaktigt fikonlöv av demokratisk legitimitet, borde egentligen mest utmana löjet.

Men i Vladimir Putin har vi att göra med en livs levande anakronism från en ondare tid, då stormakterna ännu såg sig fria att ändra Europas gränser med våld, hot och aggression. Kanske är det därför som inte minst svenska politiker haft så förtvivlat svårt att se allvaret i den ryska utvecklingens natur under senare år.

Följden av kalla krigets slut blev som ett naivt fredsoptimistiskt déjà vu från stämningarna i Sverige efter första världskriget. Varför skulle någon stat i vårt grannskap vilja återbeträda samma sluttande väg ner mot avgrunden som lett till katastrofen 1914-1918? Orimligt!

Fredligt internationellt samarbete och konfliktlösning var framtiden, det måste vara framtiden. Alltså tycktes det onödigt att lägga skattepengar på kulor och krut. 1925 års famösa försvarsbeslut innebar att Sverige hårdbantade sin militära kapacitet i liknande anorektiska stil som senare på 2000-talet.

Vi vet vad som hände. Det gick inte att inteckna morgondagen åt den eviga freden. Varken då eller nu.

Med Putins Anschluss av Krim (i går förklarat som ”självständigt”) har han begått ett solklart brott både mot folkrätten och Ukrainas konstitution. Han respekterar inte ingångna diplomatiska avtal, han är en internationell gangster berusad av revanschistiska imperiedrömmar.

Så vad blir nästa steg på den kriminella banan? Ytterligare styckning av Ukraina ligger i tangentens riktning, under förevändning att fler etniska ryssar måste garanteras skydd från ”fascisterna” av det ryska ”moderlandet”. Redan har oroligheter orkestrerats i östra Ukraina som tyder på att dylika planer smids.

Omvärldens svar måste bli fast och beslutsamt, inga halvkvädna visor, snarare en variant på den strategi av ”containment” som USA och dess västeuropeiska allierade framgångsrikt praktiserade mot Sovjetunionen.

Nato bör i avskräckande syfte förstärka sina militära resurser i till Ryssland angränsade medlemsländer som Baltikum. EU bör satsa på sanktioner som har rejälare bett och minska sitt olyckliga beroende av rysk energi (särskilt Tyskland som gör klokt i att ompröva sin huvudlösa kärnkraftsavveckling).

Putin har byggt sitt Ryssland och sitt inhemska folkliga stöd på råvaruexport av olja, gas och mineraler. Övriga ekonomin är underutvecklad. Att så långt som möjligt straffa ut Ryssland från världsmarknaden skulle verkligen få det att svida och sannolikt undergräva Putins ställning på hemmaplan.

Dessa åtgärder kommer dock att kosta ekonomiskt även för EU. Men det priset måste vi vara villiga att betala. Alternativen för Europa kan annars bli mycket värre.

Krigsmoln över Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:Corren.

Med Vladimir Putins aggression mot Ukraina kan inga illusioner råda längre. Som Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen konstaterade i går: ”Ryssland hotar Europas fred och säkerhet”.

Historiens bittert drypande ironi. Just detta år, då precis ett sekel passerat sedan första världskrigets utbrott, har de mörka krigsmolnen åter tornat upp sig över vår kontinent. 1914 slogs det gamla stabila Europa i bitar. 2014 ser tyvärr ut som fredsordningen som följde efter kalla krigets slut är definitivt krossad.

Inte för att det borde komma som en överraskning. Tecknen på att Vladimir Putins Ryssland en farlig orosstiftare har funnits länge. Hemmavid har Putin strypt demokratin, spottat på mänskliga rättigheter och upprättat en auktoritär regim som påminner om det traditionella tsarväldets.

Han har förklarat Sovjetunionens upplösning som 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”, vilket säger åtskilligt om den världsbild som är förhärskade i Kreml. Om ambitionen att återskapa det forna ryska imperiet i någon slags gestalt finns ingen tvekan.

En omfattande militär upprustning har inletts, som trots att den sker från en relativt låg stormaktsnivå, ändå är tillräckligt muskulös för att skapa ett mycket respektingivande hot mot grannländerna. Fråga Georgien som 2008 hamnade i väpnad konflikt med Ryssland. Fråga Ukraina som i denna stund står på randen till fullskaligt krig.

Det var en genuin folklig revolt som störtade den massivt korrumperade Viktor Janukovytij från presidentposten. Ryssland, som därmed förlorade sin vasall, har systematiskt utmålat omvälvningen som en renodlad fascistkupp.

Med alla till buds stående medel vill Putin uppenbarligen förhindra att Ukraina sliter sig ur Kremls grepp för att istället söka närmare relationer till EU, Nato och USA. Det var Putins hand som ytterst fanns bakom krypskyttarna som mejade ner demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev.

Det är Putins hand som nu vilar på de ryska militärernas avtryckare på Krim, denna halvö i östra Ukraina vilken idag praktiskt taget är ockuperat territorium. Ett solklart brott mot folkrätten och allt civiliserat mellanstatligt uppförande.

Inte för att Putin verkar bryr sig. Han har redan getts formellt tillstånd från sitt marionettparlament i Moskva att sätta in väpnade styrkor varhelst han vill i Ukraina. Det kan stanna vid de östra delarna under förvändning att ”skydda” befolkningens grupper av etniska ryssar.

I värsta fall slukas hela landet, som Ryssland ändå aldrig betraktat som någon legitim självständig nation. Vad har EU och USA att sätta emot? Ord, fördömanden, varningar, diverse eventuella sanktioner.

Men knappast hårt mot hårt i form av kulor och krut. Det är denna vår berättigade motvilja till naket våld som Putin cyniskt utnyttjar för flytta fram Rysslands positioner. Själv betraktar han västvärlden med öppet förakt, som dekadent och svagt.

Ukraina är den allvarligaste konflikten mellan öst och väst sedan Sovjetunionens dagar. Putin har kastat handsken. Om vi inte med realistiska åtgärder kan rädda ukrainarnas frihet denna gång, måste Europa (inklusive Sverige) och USA åtminstone inse att kalla kriget gjort comeback och beslutsamt rusta sig därefter.

Fair play för grisen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:Corren.

Griskött. Där har kandidaterna till vårens Europaparlamentsval något att bita i. Särskilt om de anser att landsbygden mår bättre av sunda överlevnadsvillkor, istället för konstgjord andning via regionalstödens svarta hål av skattebidrag.

Saken gäller att en hel bransch av svenska grisuppfödare nu riskerar att slås ut. Slakterierna anser deras kött för dyrt och vänder sig hellre till utländska producenter.

Billig import gynnar förvisso konsumenterna och konkurrensen bör alltid vara så fri som möjligt. Subventioner, tullar och andra handelshinder leder endast till ekonomiska välståndsförluster i långa loppet. Men en gemensam marknad bör ha likvärdiga regler för att kunna fungera optimalt.

Olikartade politiska regleringar för företagare inom samma näringsgren på samma spelplan utgör en orättvis och snedvridande marknadsstörning. Därför har våra grisbönder all rätt att begära åtgärder från den offentliga maktens sida. Inte i syftet att underblåsa någon slags inkrökt blågul ”köttnationalism”.

Utan för att fair play ska råda inom EU. Att den svenska staten kringgärdat grisuppfödning med strängare lagstiftning än i övriga EU-länder kan ses som progressivt och föredömligt. Men det var väl knappast meningen att Sveriges köttproducenter skulle sänkas ekonomiskt på kuppen.

”Vårt kött kostar ungefär två kronor per kilo mer att föda upp än det som importeras”, förklarar grisbonden Carsten Olsson i Hageby. Han och hans övriga kollegor i Östergötland upplever i dag en hårt pressad verklighet som konsekvens av den ojämlika marknadssituationen (se reportage i Corren 27/2).

Vill vi både ha ett starkt djurskydd och en landsbygd där människor som kan försörja sig? Nog är det en rimlig målsättning, som sannolikt inget parti har någon svårighet hålla med om. I den politiska söndagsskoleretoriken alltså.

Men ska det inte stanna vid fagra pratbubblor krävs hårt arbete i EU för att skapa en gemensam djurskyddsstandard. Grisen ska trivas lika fint över hela Europa. Annars finns det måhända snart varken grisar eller grisbönder i Sverige som har några trivselmöjligheter alls.

Ukraina i ödets vågskål

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

”Jag blir mycket upprörd. Här bodde en tjuv som stal allt det här från oss”, sa Sveta Poljakova i gårdagens DN. Hon är en av många vanliga ukrainare som tagit chansen att inspektera Viktor Janukovytijs överdådiga residens utanför Kiev.

Den ökänt korrupta och maktfullkomliga presidenten frossade i lyx medan Ukraina sjönk djupare ned i ekonomiskt armod. Nu står palatset tindrande herrelöst efter att Janukovytij flytt.

Blodet, våldet, dödandet – den värsta uppvisning i brutalitet som Europa sett sedan 90-talets jugoslaviska inbördeskrig – kunde inte rädda honom. Självständighetstorget (Majdan) i Kiev blev ett brinnande slagfält. Men försöken att med naken polisstatsterror kväsa den regimkritiska proteströrelsen slog tillbaka mot despoten själv.

En president som låter skjuta skarpt mot sitt eget folk? Demonstranternas vrede bara ökade, statsapparatens tjänare vägrade lyda order, stödet i parlamentet vittrade bort. I lördags förklarades Janukovytij avsatt. Game over, friheten vunnen?

Långt därifrån. Ukrainas framtid är fortfarande nervdallrande oviss. Som självständig nation är landet ungt, splittrat och identitetssökande. Proteströrelsen må ha bred förankring bland invånarna. Dock spökar extremnationalistiska grupperingar som vill förgifta Ukraina med fascism och antisemitism, tyvärr är jordmånen ingalunda oemottaglig.

De demokratiska och västvänligt sinnade krafterna saknar mogna ledare som är den komplicerade situationen vuxna. Den nyss från fängelset frisläppta Julia Tymosjenko är exempelvis knappast någon samlande och allmänt förtroendeingivande gestalt av Mandelas eller Havels kaliber.

Och hur är det med Janukovytij egentligen? Hans vistelseort är i skrivande stund okänd. Sannolikt befinner sig den blodsbesudlade presidentflyktingen i Ukrainas ryskvänliga östra del, måhända laddar han för en ny rond i detta drama. Men Kreml har nyckeln.

Janukovytij är i praktiken tsar Putins vasall. Bakom Janukovytijs repressiva batteri av åtgärder mot oppositionen, fanns hela tiden Kremls stödjande och uppmuntrande hand (eller järnnäve, snarare). Ukraina är juvelen i kronan bland de tidigare Sovjetrepubliker som Putin ivrigt strävar efter att underkasta rysk dominans och kontroll.

Det är ett stormaktspel med höga insatser där EU och USA sitter på andra sidan bordet, dessvärre tenderar Putin att vara både skickligare och viljestarkare. 2013 utsågs Putin symptomatiskt nog till världens mäktigaste man av den amerikanska tidskriften Forbes.

Han hade under året inkasserat en rad diplomatiska triumfer, flera på grund av Washingtons och Bryssels orutinerade, naiva schabbel. Spelet kring Syrienkrisen och Irans kärnvapenprogram är illustrativt. Men även dragkampen mellan öst och väst om Ukraina, där Putin enkelt tacklade bort EU:s erbjudande om samarbetsavtal genom hot, utpressning och ett sockrat ekonomiskt anbud.

Det utlöste emellertid den folkliga resning i Kiev som nu jagat i väg Janukovytij. Kommer Putin att stillatigande acceptera detta bakslag? Det är väldigt svårt att tro. Utan en resolut ansträngning från EU:s och USA:s sida riskerar Ukrainas frihet att bli en kortvarig chimär.

Nej till statsfeminism!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/1:Corren.

Ett tips inför EU-valet den 25 maj. Det skadar inte att ha koll på vad Europaparlamentets ledamöter har för sig borta i Bryssel och Strasbourg. De väljare som ogillar överstatliga angrepp på näringsfriheten och äganderätten har exempelvis goda skäl att ställa EU-kandidaterna från S mot väggen i vårens valrörelse.

Deras partigrupp tillhörde den majoritet i Europaparlamentet som i november förra året röstade igenom kravet på att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i sina styrelser senast 2020.

Bland dem som ogenerat tryckte på ja-knappen fanns S-veteranen Marita Ulvskog, som toppar partiets lista till parlamentet. Även om hon aldrig varit näringsfrihetens mest profilerade representant (milt uttryckt), kan man ju undra hur långt denne tidigare EU-motståndare i folkomröstningen 1994 numera tänkt sig att unionens maktbefogenheter ska sträcka sig.

Lyckligtvis avvisade den svenska regeringen kravet. Efter omröstningen deklarerade näringsminister Annie Lööf (C) raskt på twitter: ”Jag vill inte se en lag om kvotering. Jag tror företag mår bra av ägaransvar, frihet och sunt förnuft”. Fint! I motsats till S kan väljarna tryggt lita på borgerligheten i denna fråga, eller hur?

Glöm det. Därför skadar det inte heller att ha koll på de olika partiföreträdarnas ideologiska kompass inför riksdagsvalet den 14 september. Alliansregeringen må ha motsatt sig överstatliga diktat för hur enskilda företag ska styras.

Men inom Alliansen är man inte främmande för att missbruka den nationella statsapparaten i precis samma syfte. Annie Lööf i all ära, fast vad har hon att sätta emot Moderaternas mäktige finansminister Anders Borg?

Både han och finansmarknadsminister Peter Norman (M) hotar nu det svenska näringslivet med statlig tvångskvotering. Även jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) lär vara inne på lagstiftningsspåret (SvD  12/2).

Att S-ledaren Stefan Löfven förra veckan gjorde Ulvskog glad och skramlade med vapnet bör väl inte förvåna. ”Om det inte blir ordning på det här, ja då ska vi lagstifta”, sa han till TT 13/2. Men att borgerligheten börjar vika ner sig för den vänsterfeministiska genuspopulismen är lika förbluffande som bedrövligt.

Vilken ”ordning” som råder i fördelningen mellan antalet stolar för män och kvinnor innanför dörrarna i privata styrelserum är ingen sak för staten. Det är (och ska!) vara upp till företagens ägare att bestämma och ta ansvar för.

Grundläggande liberala värden står på spel här. Ett är vaktslåendet om den politiska sfärens gränser, att hålla staten tuktad och värna civilsamhällets friheter. Ett annat är att främst se människor som individer, inte att bunta ihop och förminska dem till något slags ömkansvärt kollektiv.

Kvotering är på flera sätt en kränkning, ovärdigt och kontraproduktivt i bekämpandet av de kvarvarande könsstereotypa fördomar som både kvinnor och män drabbas av.

Jämställdhet är rätten att få vara sig själv; att bli bemött, respekterad och vägd utifrån den egna karaktären och kompetensen. Inte att bli definierad och dömd efter vilket könsorgan man råkar födas med – en attityd som snarare befästs genom den statssocialistiskt färgade feminism som S och M svärmar för. Det är djupt olyckligt.