Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Wikströms hälsofascistiska korståg

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

Inom EU har Sverige den högsta andelen av befolkningen med en god ekonomisk och materiell standard, enligt unionens statistikorgan Eurostat.

Denna faktor brukar korrelera med hälsoläget och sambandet torde vara odiskutabelt, ty Sverige är en toppnation i världen när gäller andelen människor som lever längst.

Bara sedan 1990 har den svenska medellivslängden ökat med drygt fyra år. Ett barn som föds i detta nu kan se fram mot att leva till 2099, alltså i snitt 84 år.

Det är ingen slump att det talas om att vi bör arbeta högre upp i åldrarna. Allt fler blir både äldre och friskare. Hälsan hos dagens 70-åringar motsvarar den hos svenska 50-åringar på 1970-talet, menar forskaren Ingemar Skoog vid Göteborgs universitet.

Bättre läkemedel och behandlingar i vården, kombinerat med större individuell medvetenhet om vikten av sundare vanor har bidragit till denna positiva utveckling. Exempelvis har rökningen minskat drastiskt de senaste decennierna.

OECD-rapporten Health at Glance 2012 visar inget europeiskt land har så få vanerökare som Sverige. Enligt Folkhälsomyndighetens kartläggning föll andelen dagliga svenska rökare från 16 till 11 procent mellan 2004 och 2013. Varenda kotte vet att rökning är farligt och fimpandet tilltar.

Men dessa glädjande trender biter föga på sjukvårds- och folkhälsoministern Gabriel Wikström (S), som ändå larmar och gör sig till. ”Den traditionella folkhälsopolitiken räcker inte”, hävdar han halsstarrigt och vill tvångsomvända alla kvarvarande syndare till en politiskt korrektare livsstil.

Det är ett typiskt fenomen bland pekpinnemoralisterna. De är dystopiska till sin natur och blir aldrig nöjda. Tvärtom skruvas radikalismen upp i fartblind iver att dammsuga rent i varenda motståndsficka.

Följaktligen har Wikström låst dörren till något så harmlöst som gårdsförsäljning av vin. Alkoholreklamen, särskilt i sociala medier, ser han också ilsket rött på. Rökarna ska rökas ut med ett batteri av fler förbud och restriktioner.

Staten blir en uppfostringsanstalt, där den enskildes fria val och egna ansvar förtrampas under Wikströms hälsofascistiska elefantfot. Det är ovärdigt ett land med vuxna, myndiga medborgare.

Sänkta skatter fungerar utmärkt

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Det är tråkigt att Socialdemokraterna ser så negativt på att minska skattebördorna för svenska arbetare och företagare. På debattsidan i måndagens Corren gisslade våra fem östgötska S-riksdagsledamöter arvet från Alliansen med följande ord: ”Den borgerliga regeringen hade en lösning på alla problem – skattesänkningar. I efterhand kan vi nu konstatera att det inte fungerat”.

Inte? Mellan 2000-2013 sänktes skattetrycket andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden som vård, skola och omsorg. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor!

Istället för att häckla Alliansen och ge sken av misslyckande, borde S passa på att glatt stoltsera. En rättmätig del av äran tillfaller ju S-regeringen 2000-2006 för denna framgångsrika skattesänkarpolitik. Huvudsyftet i debattartikeln är dock kasta tvivel över skattelättnadernas betydelse för jobben. I jämförelse med när Alliansen kom till makten är arbetslösheten högre nu, hävdas det. Vilket är sant.

Fast om arbetskraften växer kan både sysselsättningen och arbetslösheten öka samtidigt. I S-artikeln nämns inte att det tillkom en kvarts miljon nya jobb under den borgerliga perioden. 2013 var sysselsättningsgraden bland personer i yrkesverksam ålder (20-64 år) 80 procent. Det är högst i EU.

Samma år var arbetslösheten 8 procent, vilket är mindre än EU-snittet på 11 procent. Ser man sedan till andelen långtidsarbetslösa (som saknat jobb i mer än ett år) av alla arbetslösa var siffran 18,5 procent. Det är lägst i EU. Handen på hjärtat, är detta ett dåligt facit?

Särskilt mot bakgrund av den stora genomklappningen i omvärldsekonomin som inträffade 2009 kan man väl snarare säga att Alliansen klarade skutan ganska hyggligt. Tror verkligen S att de minskade pålagorna inte spelat någon som helst roll i det sammanhanget? Att tyngre skatter, som gör arbete och företagande olönsammare, vore ett klokare recept?

Men kvarstående problem som Alliansen lämnat efter sig ska självfallet inte bagatelliseras. Fortfarande är skatterna väldigt höga i Sverige, vilket drabbar jobb och tillväxt hårt. S har ingen anledning att skämmas för att ha inlett 2000-talets väg mot lättare bördor, fullfölj den utmärkta reformpolitiken istället.

Fungerar inte skattesänkningar? Låt mig påminna om det pedagogiska exemplet Calvin Coolidge, som var USA:s president på 1920-talet.

Han minskade den federala budgeten och statens skuldsättning rejält – och sänkte skatten i flera omgångar. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara den stimulansen ökade intäkterna från 77 till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanska folket noll procent i inkomstskatt. Resultatet var slående.

USA:s BNP växte med 7 procent årligen 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. Inkomsten per capita ökade med 30 procent 1922-28. Reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent. Och arbetslösheten höll sig till 3,3 procent i genomsnitt.

Åt skogen gick det först vid börskraschen 1929 då Coolidges efterträdare Hoover och Roosevelt svarade med att kraftigt återreglera ekonomin, vilket blev rena sotdöden för jobben och företagen. En historiens lärdom till S och övriga partier om hur välstånd skapas med god politik – och förloras med dålig politik.

Ukrainas sak är vår

Skrivit i Corren 12/2:Corren.

Ju oroligare det blir i världen, desto bättre är det för Linköping. Skulle man ironiskt kunna säga. Kommunens största privata arbetsgivare, försvarskoncernen Saab, uppvisar starka vinstsiffror och har all anledning att vänta fortsatt fina affärer framöver.

”Vi kommer att se en ökning av försvarsutgifterna och vi ser ett ökat intresse för våra produkter”, konstaterade Saabs vd Håkan Buskhe i gårdagens Corren. Den gamla cynismen om att ”den enes död är den andres bröd” ligger nära till hands. Men verkligheten går knappast att blunda för längre.

Den iskalla sanningen är att inte minst Sverige, vars försvarsmakt skandallöst missköts under många år, är i stort behov av de avancerade vapensystem som Saab erbjuder. Kundpotentialen bland många andra europeiska länder torde också vara mycket god, eftersom få regeringar hittills brytt sig om att leva upp till Natos rekommendation att satsa minst 2 procent av BNP på försvaret.

I realiteten har man förlitat sig på att USA ska dra lasset för att skydda Europa. Nu måste rimligen även vi européer inse nödvändigheten av att höja beredskapen och vässa den egna militära förmågan. Ty som utrikesminister Margot Wallström (S) sa när hon presenterade regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen under onsdagen: ”Vi lever i en ödesgemenskap, och vi gör det i en allt mer osäker tid”.

Wallström pekade på Rysslands aggression mot Ukraina som ”den största utmaningen mot europeisk fred och säkerhet sedan kalla krigets slut”. Helt riktigt.

Ett brutalt övergrepp har skett mot en suverän stat i vårt närområde. Ryssland vägrar att låta Ukraina välja sin egen väg och närma sig EU. Ryssland har åsidosatt folkrätten och alla etablerade normer för civiliserat mellanstatligt uppförande, annekterat en del av Ukrainas territorium (Krim) och bedriver aktiv krigföring i landets östra regioner.

Det är som 30-talet har gjort comeback. Vladimir Putins släktskap med diktatorer ur Europas mörka förflutna är närmast övertydligt. Han respekterar inga överenskommelser, inga fastställda nationella gränser, hans beteende mot omvärlden är lögnaktigt, falskt och hänsynslöst.

Historien har gett oss en avgörande lärdom: stoppas inte en sådan angripare på ett tidigt stadium, växer bara dennes aptit med varje erövring och situationen blir åtskilligt värre längre fram.

Parallellen till 30-talet har hittills utfallit till Putins fördel. Demokratierna, då som nu, har misslyckats att svara resolut och bestämt på en aggressiv europeisk stormakts kränkning av ett annat lands integritet och självbestämmande.

Ska Ukraina bli vår motsvarighet till Tjeckoslovakien som skändligen offrades i München 1938? Vi vet resultatet av det försöket till ”konfliktlösning”. Eller ska vi sätta hårt mot hårt innan det kanske är Baltikums tur att utsattas för Putins gröna män i omärkta uniformer?

Med hänvisning till Islamiska statens härjningar i Mellanöstern deklarerade Wallström igår: ”Regeringen undersöker förutsättningarna för att skicka svensk militär personal till Irak som kan bidra till utbildning av trupper som strider mot ISIL”.

Frågan är om inte den europeiska ödesgemenskapen kräver att Sverige och övriga EU, inkluderat Nato och USA, allvarligt borde överväga att göra samma sak till Ukrainas försvar.

Beethovens äventyr

Skrivit i Corren 7/11:Corren.

”Muren har fallit, staden är euforisk. Aldrig har ett musikverk passat bättre för firande än det vi ska höra nu!” Den brittiska speakern i TV-utsändningen från Berlin var påtagligt gripen av ögonblicket, denna juldag den 25 december 1989.

Månaden innan hade Berlinmuren förpassats till historien, kalla kriget hade upphört, flera decennier av kommunistiskt förtryck och mänsklig förnedring var äntligen över. Det tyska folket stod enat igen och en pampig festkonsert arrangerades i det befriade Östberlin.

Orkestern utgjordes av en symboliskt blandad skara musiker från Förbundsrepubliken och DDR, samt från andra världskrigets segrarmakter USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike. Dirigent var Leonard Bernstein och det aktuella stycket var förstås Ludwig van Beethovens nionde symfoni.

Finalsatsen Ode an die Freude (Hymn till glädje) hade på Bernsteins initiativ tillfälligtvis ändrats till Ode an die Freiheit (Hymn till friheten). På söndag är det prick 25 år sedan Berlinmurens fall, så varför inte ta tillfället i akt att återuppleva denna djupt stämningsmättade konsert? Den finns att avnjuta på Youtube.

Beethovens nia är som bekant också EU:s officiella ”nationalsång”. Den antogs 1985, precis två hundra år efter att Friedrich Schiller skrev dikten Ode an die Freude som Beethoven tonsatte när han komponerade sin sista stora symfoni 1823.

Beethoven var en man med starka liberala böjelser. Schillers visionära rader om ”kyss åt hela världen” och ”alla människor blir bröder” rimmade fint med det budskap om universell humanism som Beethoven ville förmedla. Under intryck av Wienkongressens försök att konstruera ett stabilt internationellt maktbalanssystem efter Napoleonkrigens blodiga kaos, hoppades han att Europa skulle träda in i en ny era av fred och samarbete.

Att EU gjort den nionde symfonin till sin, torde stämma ganska bra överens med Beethovens intentioner. Annars har politiskt missbruk av nian varit vanligare. Få kompositioner har utsattas för en lika skrupulös ideologisk kleptomani.

Den spirande tyska arbetarrörelsen var tidigt framme med att kidnappa Beethoven. Ode an die Freude förklarades liktydigt med den socialistiska revolutionen, som skulle göra alla människor till jämlikar. Kompositören utmålades som en allierad i proletariatets strid mot borgerligheten och aristokratin.

När Wienkongressens i stort sett hundraåriga fredsordning bröts med första världskrigets utbrott 1914, tog det tyska kejsarväldet chansen att tvinga Beethoven till värnplikt på slagfältet. Schillers text blev lite problematisk i sammanhanget, eftersom det knappast handlade om att dela ut kyssar över skyttegravarna.

Men det löstes fiffigt genom att omtolka orden till att endast gälla förbrödring inom den tyska nationen. Därmed fick Beethovens nia på ett absurt sätt legitimera generalernas krig. Som det hette propagandan: ”Låt era tankar uppfyllas av den kraftfulla kampsymfonin, en utmaning antagen av Hindenburg och Ludendorff”.

Trots flitigt Beethovenlyssnande förlorade Tyskland och kejsar Wilhelm flydde till exil i Holland. Beethoven? Som om ingenting hade hänt återvände han till att bli vänsterradikal galjonsfigur i arbetarklassens tjänst.

Weimarrepublikens högernationella grupper ryckte också i honom. Den konservativa tidningen Der Tag utnämnde Beethovens nia till ”den slutgiltiga segersången” över det tyska folkets fiender. 1933 grep Hitler makten och Beethoven ikläddes hakkorsbindel.

Nian påstods uttrycka den nazistiska folkgemenskapen och spelades bland annat som en hyllning till Führern vid dennes födelsedagsfirande 1937. Under andra världskriget skickades Beethoven ut i fält ännu en gång. Men inte till östfronten. Nian bannlystes från att spelas i de ockuperade slaviska länderna. Dess invånare ansågs inte rasmässigt värdiga att ingå i nazisternas ”Volksgemeinschaft”.

Lyckligtvis krossades Hitlertysklands barbari. Beethovens bisarra politiska karriär led inte någon skada för det.

Han hade älskats högt och varmt av Lenin, Sovjettyranniets grundare. Alltså såg ledarna i det kommunistiska DDR inga problem med att raskt överta Beethoven från Hitler och tilldela kompositören ett slags musikaliskt hedersmedborgarskap i den östtyska ”arbetar- och bondestaten”.

Partichefen Walter Ulbricht – stalinisten som ansvarade för byggandet av Berlinmuren 1961 – tolkade Ode an die Freude som ”att alla nu kan bli bröder därför att arbetarna har gjort sig fria från de imperialistiska profitörernas bojor och tagit ödet i egna händer”. Vilket inte hindrade att samma stycke blev officiell hymn för DDR:s och den kapitalistiska Förbundsrepublikens gemensamma idrottslag vid OS i Melbourne 1956.

Tjugo år senare sjanghajades Beethoven till Afrika. 1974 förklarades nians finalsats som nationalsång i Ian Smiths vita rasiststat Rhodesia. Schillers text slopades. Andra rader totades ihop som förhärligade den koloniala stölden av afrikanernas mark.

När Rhodesia blev fritt och bytte namn till Zimbabwe 1980, orkade man inte höra Beethoven längre. Under självständighetsceremonin spelades istället reggaelåten Zimbabwe med Bob Marley & The Wailers.

I övermorgon högtidlighålls 25-årsdagen av murens fall med en ny Beethovenkonsert i Berlin. Om även tyskarna hunnit tröttna på den nionde symfonin vid det här laget (och vem kan väl då klandra dem?), erbjuds ett utmärkt alternativ under minnesceremonin: i skuggan av Brandenburger Tor sjunger Peter Gabriel Bowielåten Heroes.

En kantstött stjärna

Skrivit i Corren 8/10:Corren.

Ett revanschistiskt Ryssland som slagit sönder den europeiska säkerhetsordningen, bekrigar Ukraina, ockuperar delar av dess territorium, gör aggressiva markeringar mot Sverige och andra Östersjöstater.

Samtidigt i Mellanöstern: ett Irak som i praktiken upphört att fungera som land, ett Syrien där inbördeskrigets slaktande bara fortsätter utan slut och flyktingkatastrofen nått episka proportioner, en fanatisk religiös terrororganisation (Islamiska staten) som är på väg att destabilisera hela regionen.

Inte sedan kalla krigets dagar har sådana akuta utmaningar funnits att hantera i världspolitiken. Det är i denna situation som Sveriges nya utrikesminister gör entré med sitt första budskap: löftet att erkänna staten Palestina.

Som signal om vilka prioriteringar Sverige sätter främst när det brinner på den internationella scenen måste Margot Wallström onekligen ha förbluffat världen. Som inte detta vore nog för att väcka förvåning och förundran deklarerade hon i samma andetag att Sverige nu kommer att föra en ”feministisk utrikespolitik”.

Vad betyder det? Jämställdhetsplaner för fred? Kamp mot den geopolitiska könsmaktsordningen? Inte konstigt om andra länder får intrycket att den blågula nationen i Norden är på väg att förlora greppet om verkligheten.

Nej, Margot Wallströms återkomst till makten och härligheten kan knappast kallas en lysande triumf för varken Sverige eller Socialdemokraterna. Ringrosten, bristen på politisk takt och känsla, märktes redan under valrörelsen. På ett torgmöte i Sundbyberg skapade hon kontrovers genom att spontant påstå att Alliansen ”begått ett väpnat rån mot samhället”.

Omdömet klickade uppenbarligen, men att likna Reinfeldtregeringens skattesänkningar vid våldskriminalitet var så grovt att Stefan Löfven tvingades rycka ut och inför pressen bortförklara fadäsen som ett ”skämt”. Det må vara hänt. Fast ser Socialdemokraterna lika humoristiskt på diskrepansen mellan Wallströms förordande av höga skatter och hennes egen betalningsmoral?

Wallström är nämligen stenrik och inget fel i det. Som EU-kommissionär drog hon in närmare 27 miljoner kronor i lön. Efter avgången fick hon därtill en årlig pension på drygt 1 miljon kronor. Brysselfrälsets inkomstskatt är dock marginell, varför Sveriges EU-parlamentariker frivilligt har begärt att bli beskattade efter svenska förhållanden i syfte att undgå besvärande kritik på hemmaplan.

Men som debattören Klas Hjort avslöjade i Svensk Tidskrift 3/10 har Wallström valt stoppa in rubbet på sitt eget bankkonto istället – trots att hon retoriskt bekänner sig till Socialdemokraternas uppfattning att ”skatt är häftigt”.

Att hon senare lät värva sig till Svenska Postkodlotteriet, som hamnade i blåsväder när det framkom att bara en tredjedel av lotteriets intäkter delades ut till välgörenhet, reser ytterligare frågetecken kring Wallströms omdöme.

Kanske borde S låtit drömmen om hennes politiska comeback stannat vid en dröm.

Dumdristigt naivt om Palestina

Corren.Skrivit i Corren 7/10:

En purfärsk regering som omedelbart försätter Sverige i diplomatiskt blåsväder. Knappast någon förtroendeskapande drömstart på den internationella arena, direkt. Det vänligaste man kan säga om rikets nya styrande är att de måste haft otur när de tänkt.

I opposition kan man ju, som S och i än högre grad MP, driva en propalestinsk linje utan att särskilt noga överväga följderna av kontroversiella ställningstaganden. En annan sak är att hux flux göra samma slagordsdeklarationer från partikongresser och gatumanifestationer till officiell utrikespolitik. Plötsligt ska Sverige alltså erkänna staten Palestina.

I Ramallah jublas det förstås över denna propagandaseger. Men vad är det jublet värt?

Ingen palestinsk stat existerar. Ingen palestinsk stat kan heller existera förrän palestinierna och israelerna bilagt sin gamla blodiga surdeg till konflikt vid förhandlingsbordet. Det är djupt olyckligt att så ännu inte skett.

Om Löfvenregeringen trott sig kunna lösa upp några knutar genom att erkänna palestiniernas statsbildning i förväg, har man i dumdristig naivitet lyckats prestera motsatsen. Israels förhandlingsvilja har, om den påverkats alls, snarare hårdnat än mjuknat i ilskan över Sveriges klumpiga demonstrationspolitik.

Israels främsta allierade USA har reagerat kallsinnigt avvisande. Dessutom har Sverige spräckt EU:s gemensamma front i att försöka uppmuntra parterna till konstruktiva samtal och undvika ensidiga äventyrligheter.

Grönvänstern tycker säkert det är utmärkt, radikalt och kaxigt att Sveriges ”samarbetsregering” satsar sitt diplomatiska kapital på att reta upp Jerusalem, Washington och Bryssel. Men vad vinner S och MP i gengäld genom att stöta sig med dessa tunga aktörer?

En liten symbolisk triumf åt palestinierna idag, som inte för dem ett enda myrsteg närmare en egen stat imorgon! Plus att Sverige förlorar sin kvarvarande trovärdighet som medlande röst i konflikten och marginaliseras från positivt inflytande.

Vårt tryggt avlägsna nordiska land överlever nog den smällen. Mycket tristare dock för palestinierna att de fått så okloka vänner i Stockholms regeringskorridorer.

I hennes majestäts otjänst

Skrivit i Corren 18/9:Corren.

”Enkelt uttryckt, det finns ingen mer kreativ handling än att skapa en ny nation.” Det skrev skådespelaren Sean Connery i New Statsman för några månader sedan.

Allas vår original-James Bond har i drygt femtio år varit engagerad för ett självständigt Skottland (Connery är själv född i Edinburgh, säte för det skottska parlamentet). Idag kan hans dröm uppfyllas, när skottarna folkomröstar om utträde ur den brittiska union man tillhört under tre sekler.

Opinionsmätningarna tyder på en rysare, läget är nervdallrande jämt. Connerys argumentation i New Statsman är ganska typisk för den kilt-romantik som självständighetsrörelsen är marinerad i. Utan Englands kvävande skugga skulle kraften i Skottlands stolta kultur, historia och traditioner blomma upp och ge skottarna sin rättmätiga styrka åter, hemma och utomlands.

Genom välsignelsen av denna förmodade nationellt kreativa explosion, kombinerat med turism, whiskey och – icke minst – flödande nordsjöolja, kan Skottland få en mycket rikare framtid på egen hand.

Faktum är dock att välfärden i denna fattigare norra landsände är beroende av skattemedel från Storbritanniens mera välmående södra områden. Inte ens Skottlands andel i nordsjöoljan kan kompensera för verklighetens tuffa realiteter.

Globaliseringen och den tekniska utvecklingen har drabbat Skottlands gamla industristruktur hårt med arbetslöshet och sociala bekymmer som följd. Nationalisternas svar på denna komplexa problematik har varit förförande enkel: allt är den ogina Londonregeringens fel, oavsett om det varit Labour eller Tories som styrt.

Notan för syndabockspopulismen kan stå både Storbritannien och Europa dyrt.

Skottarna lär knappast få det bättre om nationalisterna vinner folkomröstningen, tvärtom. Med ett till ”Lillbritannien” reducerat Storbritannien försvagas britternas inflytande i EU och på det internationella planet.

Tyngden i Londons traditionella röst för frihandel, för minskad makt åt Bryssel, för ordning och säkerhet i världen kommer att obevekligen att väga lättare. Konsekvenserna av ett sådant scenario är oroväckande svåröverblickbara, bland annat för Sveriges del, men Putin skrockar garanterat nöjd i Kreml.

Ett självständigt Skottland? Tyvärr agent 007. Enkelt uttryckt, det vore en destruktiv handling.

Giv oss den forna sms-biljetten åter

Skrivit i Corren 11/6:Corren.

Okej, jag erkänner: det var bättre förr. Närmare bestämt innan den 1 februari 2013 och då i ett avseende. Man kunde fortfarande spontant hoppa på bussen i Linköping och smidigt betala med sms-biljett enligt en busenkel instruktion vid hållplatsen. Så ska kollektivtrafiken vara. Lätt och bekymmerslös att använda för alla och envar. Sedan var det slut med det.

Plötsligt krävdes att vi skulle registrera oss med personnummer på någon jämrans webbplats, annars ingen sms-biljett i mobilen. Detta irriterande krångelmoment har nu blivit sms-biljettens död. Användningen har minskat så mycket att Östgötatrafiken slopar systemet den sista augusti.

Detta är alltså den praktiska konsekvensen av ett EU-direktiv för betaltjänster, som ledamöterna i Sveriges riksdag lojt antog utan debatt, utan reservationer och utan motförslag i juni 2010.

Någon i den kontrollerande och övervakande klassen upptäckte därefter att EU-direktivet kunde tillämpas drakoniskt på sms-biljetter och drämde till. Identitetsregistreringen av resenärerna påstods nödvändig i syfte att förhindra penningtvätt.

Tillåt mig fråga: Hur stor är sannolikheten att organiserade gangsters börjar tvätta svarta pengar genom att köpa hundratusentals bussbiljetter via sina mobiler på Östgötatrafiken? Väg risken av detta fantasifulla scenario mot priset av att krångla ihjäl ett enkelt fungerade betalsystem för vanligt folk i kollektivtrafiken. Var finns rimligheten och proportionerna?

Det är frestande att peka på ett klåfingrigt och maktfullkomligt EU som syndabock i denna tragikomiska historia. Det vore dock att frikänna svenska politiker och myndighetsbyråkrater från eget ansvar. Det är inte nödvändigt av dem att implementera budorden från Bryssel hur slaviskt och fyrkantigt som helst. Sverige är redan omvittnat som värst i unionen därvidlag.

Med en gnutta kreativitet, flexibelt handlag och lösningsorienterat tänkande hade säkert forna dagars sms-biljetter kunnat bli kvar. Våra makthavare saknade bara vilja, ryggrad och intresse att stå upp för systemet. Men det är aldrig försent att göra bot och bättring! Särskilt när det är valår.

Kom igen nu politiker, vem blir först med löftet att ge oss möjligheten att åka buss som vore det gamla goda januari 2013 igen?

Att stå det onda emot

Skrivit i Corren 27/5:Corren.

Hösten 1939 föll mörkret tungt över Europa. Bundsförvanterna Hitler och Stalin hade precis styckat Polen mellan sig. Nazityskland var på marsch för att göra kontinenten till ett etniskt rensat ariskt imperium. Kommunistryssland skulle snart kasta sig över Finland och Baltikum.

I denna stund då vårt gemensamma europeiska hem stod inför sin absolut farligaste utmaning, skrev författaren Vilhelm Moberg ett upprop i dagspressen (delvis inspirerat av Bergspredikan) som inskärpte vikten av att resa motstånd och inte falla undan för totalitarismens maktanspråk:

”Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår: Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts…

Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till… Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden. Jag måste stå det onda emot.”

75 år efter andra världskrigets utbrott klingar orden tyvärr aktuella igen. Resultat av söndagens EU-val blev en dånande framgång för extremnationalistiska krafter som avskyr den sköna drömmen om ett enat, öppet och tolerant Europa.

Vad är det som lockar miljoner européer att ge sitt förtroende till nazistiska, fascistiska, rasistiska och främlingsfientliga rörelser som Nationella fronten i Frankrike, FPÖ i Österrike, Gyllene gryning i Grekland, Jobbnik i Ungern, UKIP i Storbritannien, NDP i Tyskland, Dansk folkeparti eller Sverigedemokraterna?

Gängse förklaringar brukar sökas i arbetslöshet, ekonomisk lågkonjunktur, utanförskap, protest mot etablissemanget, etc. Men främst måste något fundamentalt ha spruckit i den humanistiska och demokratiska värdegrunden när sådana partier kan göra succé vid valurnorna. Får de råda skulle snart andens fria liv, tron på dess suveränitet och okränkbarhet, vara förkvävd och strypt.

Talande är att den europeiska ultrahögern riktat beundrande blickar mot Moskva och omfamnat Vladimir Putin. Man har applåderat hans ockupation av Krim, ser honom som en ideologisk frände i kampen för att underminera EU-projektet, slita banden med USA och bekämpa det ”dekadenta” mångkulturella samhället.

Putin har naturligtvis förtjust slickat i sig av stödet. Fram tonar konturerna av en ny slags Molotov-Ribbentroppakt mellan Kreml och EU-ländernas ytterkantsnationalister som kan bli nog så besvärlig att hantera framöver.

Det har sagts att historien aldrig upprepar sig, men ibland tenderar den onekligen att rimma på ett illavarslande sätt.

Vilhelm Moberg var en glödande liberal som envist och rakryggat tog strid för individens, frihetens och demokratins värden. Som vi nu ser kan dessa värden inte tas för givna. Det är värden som vi aldrig heller kan kompromissa om.

Därför är det en civilisatorisk plikt för alla goda demokrater att axla Mobergs mantel och beslutsamt stå det onda emot.

Demokrati är också rätten att inte delta

Skrivit i Corren 23/5:Corren.

På söndag är det en demokratisk plikt att rösta i Europaparlamentsvalet. Det är varje medborgares ansvar, skyldighet och privilegium.

Uppmaningar i den stilen hör vi ofta dessa dagar. Inte konstigt eftersom det folkliga engagemanget i EU-valen inte brukar vara mycket att hurra för. Personligen har jag dock principiellt svårt för det moraliserande tonläget kring valdeltagandet. Som att människor som inte röstar är lite korkade. Slappa. Obildade. Respektlösa. Så behöver det inte alls vara.

Om inte politiken upplevs som relevant, tilltalande och angelägen, vem är det då fel på? Väljarkåren? Det kan finnas fullt rimliga orsaker till att man tvekar eller inte vill gå till valurnan – vilket ju även det är en handling. Icke-valet, särskilt det medvetna icke-valet som att rösta blankt, är faktiskt helt legitimt i ett liberalt samhälle. Gilla det eller ej, men frihet och demokrati innebär också rätten att avstå, att ställa sig vid sidan av och odla sin egen trädgård – oavsett vad makten tycker.

Temat behandlas i en av den portugisiske författaren och nobelpristagaren José Saramagos sista romaner, Klarsynen. Det är en bitande, festlig satir över vad som händer om medborgarna tröttnar på partipolitikens styrande överhet och stillsamt röstar blankt i överväldigande skaror. Hur skulle etablissemanget reagera på en sådan förödande misstroendeförklaring?

I Saramagos bok drabbas politikerna till höger och vänster av panik, fruktar en samhällsomstörtande konspiration, utlyser undantagstillstånd och sätter in militär för att lära folket en läxa! Här tas den förnumstigt moraliserande retoriken om röstandet till sin yttersta, mest absurda konsekvens.

Därmed inte sagt att det är vettigt att nonchalera årets Europaparlamentsval. Tvärtom. Själv har jag alltid röstat (och aldrig blankt), och på söndag kommer jag definitivt att göra det. Inte av rutinmässig plikt eller inrotad lojalitet till något specifikt parti.

Utan av passionerad övertygelse att EU-projektet, trots sina flagranta brister, i grunden ändå representerar ett historiskt löfte om ett bättre och öppnare Europa.  Därför ska jag stödja en kandidat som försvarar liberala värden och den fortsatta processen av rivna hinder, friare rörlighet, mer handel och större integration.

Tyvärr ser vi nu växande antiliberala krafter som strävar efter motsatsen och mobiliserar för att bromsa, försvåra eller stoppa utvecklingen av ökat ekonomiskt, socialt och kulturellt utbyte över nationsgränserna. Lämna walk over till dem och deras vision om ett Europa där nya murar och barriärer byggs mellan människorna? Aldrig i livet!

När protektionister, rasister och kostymfascister är på frammarsch finns alla skäl i världen att utnyttja sin rösträtt. Om inte annat som en försäkring att vårt liberala samhällssystem kvarstår, där varenda medborgare som så önskar även i framtiden tryggt kan välja möjligheten att odla den egna trädgården – oavsett vad makten tycker.