En även ur liberalt svenskt perspektiv se- och tänkvärd film, som frihetligt pläderar för Brexitlinjen i brittiska folkomröstningen den 23 juni. Nödvändigtvis är det inte en lysande idé att Storbritannien lämnar EU.
Samtidigt kan man fråga sig vad som behövs för att bryta Brysseladelns förskansning bakom osunda maktstrukturer, överpolitiseringen som korrumperar den europeiska gemenskapstanken och regleringsblockerandet av en tillväxtvänligare marknadsekonomi.
Skrivit i Corren 18/5:
Margaret Thatcher är tillbaka i den politiska hetluften. Inför folkomröstningen den 23 juni huruvida Storbritannien ska lämna EU eller ej, har spekulationer kring hennes förmodade åsikt blivit ett slagträ i debatten.
Nyligen offentliggjordes ett brev från 1993, där hon redovisade sin syn på det då färska Maastrichtavtalet. Thatcher hade redan avgått som premiärminister och det föll på efterträdaren John Majors lott att få med ett motvilligt Toryparti på Maastrichttåget.
Det lyckades, dock inte utan en hård och bitter intern strid. Själv höll Thatcher distansen, men skrev till en av sina lojala anhängare att hon absolut inte skulle godtagit Maastricht: ”Det går emot brittiska intressen och är skadligt för vår parlamentariska demokrati”.
Det var med Maastrichtavtalet som Europeiska Gemenskapen (EG) bytte skepnad till EU. De centralistiska ambitionerna taggades upp rejält med sikte på skapandet av en allt tätare politisk och ekonomisk union.
Självklart skulle därför Thatcher idag förespråkat utträde – Brexit – och hennes negativa uppfattning om Maastricht är beviset, menar en del Toryprofiler tvärsäkert.
Inte alls, hävdar andra partimedlemmar och tidigare Thatchermedarbetare lika trosvisst. Hon må personligen ogillat mycket av EU. Men som kylig politisk realist skulle hon accepterat de omförhandlade villkoren för Storbritanniens medlemskap och gett David Cameron sitt stöd.
De skilda meningarna är symptomatiska för det konservativa regeringspartiets djupa och långvariga splittring i den infekterade EU-frågan. Vilken sida Thatcher verkligen skulle valt i folkomröstningskampanjen kan förstås ingen veta, hon gjorde ju exit från jordelivet 2013.
Man kan emellertid utan vidare karaktärisera hennes misstro mot den svällande EU-apparaten som profetisk. Frihandel och mellanstatligt samarbete var en sak. Men Brysselelitens imperieliknande maktsträvanden och tendenserna till överbyråkratisering var Thatcher en svuren fiende till.
”Europa har redan överlevt helt andra försök att uniformera kontinenten. Alla hade de högmodet gemensamt, och inget av dem förunnades någon varaktig framgång. Inte heller icke-våldsversionen av ett sådant projekt kan sägas ha någon gynnsam prognos. Alla imperier i historien har haft en begränsad halveringstid, tills de misslyckats genom sin omåttliga expansion och sina inre motsägelser”.
Orden är inte Thatchers, utan den tyske intellektuelle vänsterliberalen och Europavännen Hans Magnus Enzensbergers i den uppmärksammade debattboken Det mjuka monstret Bryssel (2012). Han varnar där för det europeiska mandarinvälde av ansiktslösa byråkrater som håller på att omyndigförklara EU:s medborgare och göra demokratin till en chimär.
Ett Storbritannien som sliter sig loss från Bryssel skulle medföra åtskilligt tumult och osäkerhet. Är det önskvärt? Tveksamt. De faktiska konsekvenserna av ett sånt radikalt steg är svåra att sia om.
Men i längden behöver det inte nödvändigtvis betyda en katastrof ur liberalt perspektiv. Kanske är Brexit snarare vad som behövs för att punktera EU:s elefantiasis och tvinga igång en genomgripande reformering av det europeiska samarbetet i sundare, frihetligare riktning.
Skrivit i Corren 14/7:
För tre år sedan deklarerade Finlands dåvarande utrikesminister Erkki Tuomioja (S) i brittiska tidningen Daily Telegraph: ”Ett sammanbrott för euron skulle kunna få EU att fungera bättre”. Det var förstås som att svära grovt i den heliga eurokyrkan, men faktum är att den gemensamma EU-valutan knappast varit en lysande idé.
Politiskt var tanken att euron skulle göra underverk för den europeiska integrationen. Istället fick euron en sönderslitande effekt mellan de lågproduktiva, skuldtyngda ekonomierna i söder och de högproduktiva, finansiellt starkare ekonomierna i norr.
De nej-förespråkare som i den svenska folkomröstningskampanjen 2003 varnade för risken av en asymmetrisk chock fick onekligen rätt. Medelhavsländerna, liksom Irland, dopades i realiteten genom att Tyskland tryckte ner deras räntenivåer.
Konsekvensen? Överhettning, växande fastighetsbubblor, stigande produktionskostnader och statsfinansiell störtdykning. Det har varit tuffa återhämtningstider efter den smällen. Värst naturligtvis för Grekland, som skamlöst fuskade sig in i eurozonen och fortsatt att uppträda likt en sangvinisk rufflare ända tills det ohjälpligt fria fallet ner i avgrunden.
I detta svarta hål har andra länder tippat trucklaster med stödpengar, dels för att rädda grekerna från deras synder, fast i än högre utsträckning för att rädda prestigeprojektet eurons luggslitna trovärdighet (finns det någon paragraf i eurons regelverk som medlemskretsen inte brutit mot vid det här laget?).
Senaste ronden i denna föga upplyftande historia är nu att Grekland får ytterligare ett svällande lastbilsflak med miljarder i bidrag. Motkraven på reformer är visserligen hårda och det återstår sannerligen att se om grekerna verkligen är beredda till den nitiska bot och bättring som de dikterats till.
Av tidigare försök i genren att döma finns skäl till skepsis (försiktigt uttryckt). Man skulle tvärtom kunna betrakta det hela som en moraliskt farlig belöning av ansvarslöshet och misshushållning.
Rakare och sundare vore en grexit; att grekerna portades från eurozonen och fick starta om igen med en egen devalveringsbar valuta. Att lappa ihop ett i grunden djupt disharmoniskt och söndrat äktenskap är oftast en fåfäng process. Bästa lösningen är skilsmässa, även om det till en början kan vara psykologiskt svårt att acceptera nödvändigheten.
Skrivit i Corren 7/7:
Det är som Grekland låtit sig inspireras av gycklaren Dario Fos fars Vi betalar inte, vi betalar inte! Likt en uppstudsig flykt från skuldkrisen valde grekerna i årets början demagogen Alexis Tsipras från vänsterpartiet Syriza till premiärminister.
Och han levererade onekligen politisk teater i Fos anda: agitatoriskt gyckelspel istället för seriösa förhandlingar och smärtsamma, men nödvändiga strukturreformer.
Iscensättningen av söndagens folkomröstning bär syn för sägen. Utgången blev ett rungande nej. Oklart dock vad det egentligen innebär, mer än en allmän protest mot långivarnas krav. Resultatet firades i alla fall uppsluppet på gatorna som om den bankrutta nationen hade lyckats besegra verkligheten.
Att Tsipras vitriolsprutande clown till finansminister, Yanis Varoufakis, meddelat sin avgång tyder dock på viss moderation av fantasterierna.
Hans anklagelse att EU ägnar sig åt ”terrorism” blev tydligen en taskspark för mycket. Själv påstod han att euroländernas kreditorer inte tål honom längre och det kan man förstå. ”Jag ska bära borgenärernas avsky med stolthet”, löd Varoufakis stilenliga avskedsreplik.
Så vad väntar i nästa akt? Tja, säg det.
Det land som var civilisationens vagga bjuder i dessa dagar på en osannolik blandning av tragedi och komedi. Men dels är det följden av EU:s lättsinniga bortseende från Greklands notoriska fusk med bokföringen och illavarslande tradition av statskonkurser på löpande band.
Alla vid sunda vätskor visste att Grekland inte var kvalificerat för euron och att det var ett högriskprojekt att pumpa in floder av pengar till den grekiska staten.
Dels är det konsekvensen av Greklands institutionella svaghet (ruttenhet är kanske ett brutalare men ärligare ord), utbredda politiska klientelism och välfärdsgirigt självömkande mentalitet att övriga Europa (i synnerhet Tyskland) på något sätt är skyldiga att sörja för att grekerna garanterades en hög levnadsstandard.
Alexis Tsipras är ett symptom på en process som pågått länge, men nu nått sitt logiska haveri. Det finns inga fria luncher och man kan inte konsumera på kredit i evighet.
Grekland blänger ilsket på notan och gör ett Dario Fo-spektakel av saken. Trojkan (EU-kommissionen, ECB och IMF) å sin sida är som en tillnyktrad kamrer, plötsligt sträng och obeveklig morgonen efter att slarvern fått låna friskt ur kassan på firmafesten.
Vem får betala innan ridån går ner? Antagligen publiken.
Skrivit i Corren 2/7:
Klockan passerade midnatt, juni blev till juli och Internationella valutafonden (IMF) fick vänta förgäves. Någon skuldbetalning på 1,5 miljarder euro kom aldrig från Grekland.
Därmed har den vänsterpopulistiske premiärministern Alexis Tsipras försatt sitt land i vad som lite eufemistiskt kallas ”teknisk bankrutt”. Historiskt sett är det närmast rutin.
Grekland en lång, lättsinnig tradition av hög skuldsättning och återkommande perioder av statsbankrutter (1826-1878, 1894-1897, 1932-1964). Fanns någon anledning att lita på att Grekland skulle förvandlats till den ekonomiska mönstergosse som eurointrädet 2002 fordrade?
Redan innan eurovalutan blev verklighet hade EU:s statistikbyrå Eurostat varnat för att den grekiska regeringens uppgifter om sin finansiella situation bara var ruffel och båg. Övriga EU-medlemmar valde att blunda, politiskt ansågs det viktigt att Grekland fick vara med ändå. Gissa om man flinade i Aten?
Ytterligare en moraliskt förödande signal kom 2004, när EU:s kärnländer Tyskland och Frankrike förklarade sig fria att bryta mot stabilitetspaktens krav på budgetbalans.
Sedan dess har varenda paragraf i EMU:s regelverk visat sig vara av tuggummi. Inte minst förbudet mot att medlemsländerna och centralbanken ECB ska kunna lösa ut eurosyndare utan ordning på statsfinanserna. Vilket Aten förstås noterat och agerat därefter.
EU har förvisso varit oansvarigt. Att låta grekerna byta sin drachma mot hårdvalutan euro var som att ge tonårspojkar fri tillgång till whisky och bilnycklar (för att travestera den amerikanske satirikern PJ O’Rourke). Men inget av detta fråntar naturligtvis den självständiga nationen Grekland skulden för sitt eget beteende.
Euron kunde varit en gyllene chans för grekerna. Om man investerat klokt, rustat upp ekonomin och gjort den mer konkurrenskraftig. Istället utlöste euron en offentlig konsumtionsfest som om det inte fanns någon morgondag och inga nödvändiga reformer skedde.
Kallt har tydligen den grekiska regeringen räknat med att långivarna ska fortsätta att betala partyt. Det har varit en slags utpressning där marknadens förtroende för ”den evigt oåterkalleliga” euron legat i andra vågskålen.
Stödpaket till svindlande belopp har skyfflats in i det grekiska svarta hålet och förhandlingarna har urartat till rena farsen (folkomröstningen som ska äga rum i Grekland på söndag är ett talande exempel).
Både euron och marknaden klarar nog rycken av att Grekland skickas på porten. Visst får grekerna det mycket tufft att komma ur krisen. Men flera tidigare kommunistländer i Östeuropa har ju framgångsrikt stålbadat sig genom det moderniserande systemskifte som Aten hittills vägrat.
Skrivit i Corren 24/6:
Tvivlar du på EU? Ja, det finns många skäl att vara kritisk. Denna ledarsida har exempelvis gisslat unionens överbyråkratisering, bristen på marknadsreformer, Brysselapparatens maktfullkomliga tjänstemannaelit.
Men! Som ett balanserande korrektiv. Besök slagfältet i Verdun, Omaha Beach i Normandie, förintelselägret Auschwitz, Checkpoint Charlie i Berlin.
Mot bakgrund av vad som utspelats på vår kontinent sedan urkatastrofen 1914, framstår det europeiska integrationsprojektet som en saga. Idén om frihetens, demokratins, de mänskliga rättigheternas och den öppna marknadens Europa är tveklöst värd att värna.
Det minsta man kan begära är att EU själv visar det. Tyvärr finns där mycket övrigt att önska. Låter EU bli att kraftfullt reagera mot vissa medlemsländers värstingbeteenden vittrar de fundament varpå hela projektet vilar.
I efterhand framstår det som ett stort misstag att släppa in Rumänien i unionen 2007. Landet bryter på ett chockerande sätt mot EU:s grundläggande regelverk genom att notoriskt diskriminera sin minoritet av romer, vilka istället desperat tvingas tigga för brödfödan i Europas gathörn.
Samma år tilläts sorglöst Bulgarien att bli medlem. Det är ett land som bäst kan beskrivas som en enda härva av korruption, nepotism och politiskt förfall.
Ungern (medlem 2004) styrs av en trångsynt nationalistisk regim som ogenerat visar repressiva tendenser, hånar liberal demokrati, hyllar Putins Ryssland som förebild och tycks förakta det mesta som EU står för.
Hur kan detta fortgå och hur länge? Dessa värstingar bör på ren svenska läras att veta hut i ord som inte kan missförstås. Att år efter år vägra lyda gemenskapens viktigaste regler måste bestraffas. Det kan innebära förlorad rösträtt i EU:s institutioner, stopp för vidare bidragsflöden och i sista hand – om inte bot och bättring sker – uteslutning.
Samma sak gäller Greklands deltagande i eurozonen (som landet fräckt bluffade sig in i – samtidigt som övriga EU vände bort blicken).
Totalt 240 miljarder euro i stödpengar till en bankruttmässig stat utan reformvilja, regerad av en lika populistisk som verklighetsfrånvänd premiärminister på vänsterkanten som är en livs levande personifiering av Margaret Thatchers konstaterande: ”Socialist governments traditionally do make a financial mess. They always run out of other people’s money”…
Nej, det räcker nu!
Koppla bort Grekland från euron, läs lusen av syndarna i Östeuropa och demonstrera att EU tar sig själv på allvar. Annars riskerar vi en moralisk röta som angriper kärnan i unionens legitimitet.
Skrivit i Corren 15/6:
Minst ett dussin människor väntade på avrättning i Estland 1997. Det yttersta straffet utdömdes då fortfarande i Östeuropa, trots befrielsen från Sovjetkommunismen. Men Bryssel var obevekligt: vill Estland och övriga länder som aspirerar på EU-medlemskap komma in i unionen, måste denna barbariska rättsskipning slopas.
Så blev det. Det var faktiskt en svensk – Hadar Cars, FP:s första Europaparlamentariker – som drev fram kravet. Ett lysande exempel på att rätt person på rätt plats kan göra imponerande skillnad.
”Respekt för livet är en grundsten för mänskliga rättigheter. Dödsstraff innebär att staten rättfärdigar dödande. Och det finner jag orättfärdigt”, sa Cars nyligen om sin insats i FP-tidningen NU (7/5).
EU-förbudet var en stor humanitär seger, ett viktigt steg på vägen mot målet om ett globalt avskaffande. En utopi? Nej. Historiskt har alla kända samhällen haft döden på den straffrättsliga menyn, i Sverige till så sent som juni 1921.
Ännu på 70-talet var det endast ett 15-tal länder som hade tagit bort dödsstraffet. 2015 är det över 100. En uppseendeväckande civilisatorisk framgång, vilket tyder på ett mycket lovande värderingsskifte bort från gamla råare attityder.
”Världen har blivit mindre våldsam. Jag tror att marginaliseringen av dödsstraffet kommer att fortsätta. Ju mer vi – tack vare den globala kommunikationen – delar normer, ju mindre anledning finns det att avrätta dem som bryter mot dessa”, menar Maria Wallenberg Bondesson, verksam vid Centrum för evolutionär kulturforskning på Stockholms universitet (Forskning & Framsteg 3/2013).
Än är dock inte bödlarna arbetslösa. Värst är Kina, som låter döda tusentals människor varje år. Även i Iran och Saudiarabien förekommer deprimerande många avrättningar. Men folken i dessa länder hålls som gisslan av tyranniska regimer som till sina naturer är kriminella och samvetslösa.
Den ursäkten, om man kalla det så, har emellertid inte USA. En fullvärdig demokrati, frihetens viktigaste nation, som ändå tillämpar dödsstraff och förra året lät föra 35 människor till avrättning. Denna stinkande fläck på stjärnbaneret kan lyckligtvis vara på väg att bli historia.
Enligt tidskriften The Economist (30/5) har befolkningens stöd för dödsstraffet minskat från 80 procent 1994 till 56 procent idag. Nebraska är nu, som den 19:e delstaten i raden, i färd med att förbjuda det. Vilket är extra intressant, eftersom Nebraska är konservativt styrt.
Traditionellt har Republikanerna varit de ivrigaste dödsstraffanhängarna, men en växande opinion inom partiet tycker annorlunda. Skälen är främst tre.
Dödsstraffet avskräcker bevisligen inte från grova våldsbrott. Det är dyrare att administrera än livslånga fängelsestraff på grund av utdragna rättsprocesser och överklaganden. Det strider mot kristen moral.
Lobbygruppen ”Conservatives Concerned about the Death Penalty” pekar i The Economist även på en annan faktor bakom dödsstraffets tilltagande impopularitet i folkdjupet: Amerikanernas skepsis till statsmakten ökar. Och det finns inget tydligare uttryck för statens maktfullkomlighet än legaliserat dödande av egna medborgare.
I ljuset av den ideologiska utvecklingen kanske det, något överraskande, blir en republikansk motsvarighet till Hadar Cars som kliver fram och slutligen fäller bilan över dödsstraffet i USA.
Skrivit i Corren 30/5:
Många Europavänner anser förmodligen att David Cameron slår ut sig när han vill ha en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap. Och en sådan blir det redan före utgången av nästa år, enligt den regeringsförklaring som drottning Elizabeth II läste upp i veckan.
Visst, det är en djärv attackboll. Men det är upp till Bryssel att returnera. Ett EU utan de frihandelsvänliga britterna vore förstås en hemsk tanke.
Camerons avsikt är dock i grunden god. Brysselapparatens maktfullkomlighet och överbyråkratisering skämmer det europeiska projektet. Nu ökar pressen, hårdare än i mannaminne, på att EU hejdar utvecklingen mot ett fullskaligt mandarinvälde och går back to basics.
För att åter hänvisa till den amerikanske republikanske senatorn Barry Goldwater (1909-1998): ”Frihetens fiende är otyglad makt, och frihetens förkämpar måste slåss mot maktkoncentration varhelst de finner den”.
Det var den federala statsmaktens svällande centralistiska anspråk i USA på 60-talet, liksom fackföreningarnas och de stora industribolagens monopolitiska tendenser, som han talade om. Men orden kunde lika gärna gälla dagens EU.
”Min regering kommer att omförhandla Storbritanniens relation med Europeiska unionen och eftersträva reformer av unionen till förmån för alla medlemsländer”, meddelade drottning Elizabeth i parlamentets överhus under onsdagen. Det låter lovande. En reformering i liberal riktning vore inte en dag för tidigt.
Dels för att bryta ner det toppstyrande byråkratiseringsraseriet, dels för att göra Europas ekonomier mer globalt konkurrenskraftiga. Hur ska vi få EU att börja leverera igen?
Björn Wahlroos, styrelseordförande i Nordea och professor i nationalekonomi, förordar ett lika kärnfullt som klokt recept: ”Vi måste sänka skatterna. Vi måste göra oss av med regleringar och ta bort en massa tokiga EU-regler, var sig det gäller gurkor eller glödlampor eller gud vet vad” (Dagens Industri 28/5).
EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i alla upptänkliga frågor. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för värnet av freden, friheten och den öppna marknaden.
Skrivit i Corren 20/4:
”Detta kan vara en av de största tragedier som har skett i Medelhavet. Brutaliteten hos flyktingsmugglare är fasansfull, som fyller en fiskebåt till bristningsgränsen.” Det sa Carlotta Sami, talesperson för FN:s flyktingorgan UNHCR, medan liken flöt omkring bland vågorna.
Knappt 50 människor från den kapsejsade båten uppges i skrivande stund ha räddats. Så många som 700 befarades omkommit natten till söndagen. Därmed adderas ännu en siffra till statistiken över migranter som riskerat allt för att på bräckliga farkoster ta sig till Europa. Och slukats av vattnet.
I färskt, isande minne finns den hemska olyckan utanför italienska ön Lampedusa, hösten 2013. Mer än 360 människor dog, de flesta flyktingar från Eritrea. Flyktingsmugglarna, som struntar i säkerheten för den mänskliga lasten ombord på sina rangliga skepp, kan man förvisso ondgöra sig över.
Men vem är egentligen den brutalaste aktören i sammanhanget? Pröva principen om kausalitet, relationen mellan orsak och verkan. Orsaken är att EU vill ha höga murar mot migranter. Verkan är att Medelhavet blivit en dödsfälla för människor som vill byta en hopplös tillvaro mot en ljusare. Smugglarna är blott ett symptom på EU:s inhumana gränspolitik.
Den ohyggliga händelsen i Lampedusa skakade hela vår kontinent. Bryssel lovade förändring. Det var tomma ord. 2013 drunknade 600 flyktingar. 2014 steg liemannens skörd till närmare 3500. Sedan millennieskiftet beräknas 25 000 migranter ha dött i Medelhavet. Hur många fler ska det bli när vi summerar 2015? Den 12 april var det 400 människor som dukade under utanför den libyska kusten. Och nu detta!
UNHCR:s Carlotta Sami efterlyser en europeisk räddningsorganisation i syfte att stoppa upprepade drunkningstragedier, men konstaterar: ”Lagliga kanaler och vägar för flyktingar att nå Europa måste också införas”. Javisst. Kärnproblemet är murarna kring EU. De måste sänkas, helst jämnas med marken.
För det första strider EU:s hårda gränspolitik mot den mest grundläggande av rättigheter: människans rätt till liv.
Som den liberala filosofen Ayn Rand (själv flykting från barbariets Sovjet till USA) påpekat är det den rättighet varpå alla andra rättigheter vilar: ”Livet är en process av självbevarande och självgenerande handlingar – vilket betyder: friheten att vidta alla de handlingar som krävs för att en rationell varelse ska kunna upprätthålla, främja, förverkliga och glädjas i sitt eget liv. (Det är det som är innebörden av liv, frihet och strävan efter lycka).”
Vilken rätt har då EU att förvägra människor – som flyr undan krig, förtryck och fattigdom – möjligheten att sträva efter frihet och lycka här? Moraliskt sett, ingen.
För det andra är EU:s snåla syn på migration sanslös ekonomisk dumhet. Begränsningar av människors globala rörlighet är det största handelshindret i världen, som vida överträffar kostnaderna för restriktionerna på handeln med varor och kapital.
Forskning visar att om migrationen vore fri skulle vinsten bli en global fördubbling av BNP (se exempelvis Journal of Economic Perspectives, nr 3, 2011). Tänk vad det hade betytt för Europas välstånd om vi välkomnat migrationen, och bättre anpassat våra system till att inkludera den nya arbetskraften, istället för att hålla människor utestängda och i värsta fall låta dem bli havets rov.
Skrivit i Corren 24/2:
I söndags var det ett år sedan det provästliga upproret i Ukraina tvingade landets korrupta, Kremlvänliga president Viktor Janukovytj att fly. Oppositionens seger i Kiev vägrade godtas av Vladimir Putin.
Att det ukrainska folket skulle få friheten att orientera sig mot EU kunde inte accepteras av den revanschistiska ryska grannen, som ville göra Ukraina till en vasallstat inom sin egen ”intressesfär”. Putin svar blev brutal militär aggression.
Krim annekterades och i östra Ukraina orkestrerades en blodig ”separatistrevolt”, understödd av ryska trupper med tunga vapen. Överenskommelsen i Minsk den 12 februari fick varken krutröken att skingras eller stakade ut något som ens hjälpligt kunde kallas en acceptabel konfliktlösning.
”Putin vann i allt. Avtalet ledde inte till någon vapenvila utan gav ryssarna möjlighet att förstärka sin offensiv mot Debaltseve, eftersom de ukrainska soldaterna fått order att inte skjuta annat än i självförsvar”, konstaterade nationalekonomen och östeuropaexperten Anders Åslund i SvD den 22/2.
Han anklagar Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande för att med Minskavtalet ha sålt ut Ukraina på ett sätt som liknar ”München 1938 när Neville Chamberlain och Edouard Daladier gav Hitler Sudetenland”. Att ett europeiskt broderland prisgivits igen åt en stridslysten, respektlös och notorisk lögnaktig militaristisk stormaktsregim är ett skändligt svek av historiska dimensioner.
Minns bakgrunden. Efter Sovjetimperiets fall ärvde Ukraina en kärnvapenarsenal som var den tredje största i världen. Med Budapestmemorandumet 1994 gav Ukraina upp kärnvapnen mot att Ryssland, USA och Storbritannien garanterade den nyligen självständiga nationens säkerhet och territoriella integritet.
Dessa tre permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd lovade hjälp om Ukraina skulle utsättas för hot i framtiden. Samma år blev Ukraina medlem i Natos Partnerskap för fred. Ukraina även deltagit i mängder av fredsbevarande FN-operationer jorden runt.
Vad är allt detta värt idag; de säkerhetsstrukturer som Ukraina försäkrats om, inlemmats i och aktivt bistått? Skulle Ryssland tillåtas rasera rubbet är det mer än Ukrainas öde som står på spel.
Det är en signal om att den internationella säkerhetsordningen efter 1945 mest bara är fluff, skrift i vatten, att anarki och den starkes rätt råder. Fullvärdigt Natomedlemskap synes i Europa vara den enda kollektiva strukturen som garanterar skydd för enskilda nationer vid angrepp (vilket i och för sig återstår att se om Ryssland ger sig på det svårförsvarade Baltikum).
”EU måste tänka om illa kvickt. De EU-länder som kan bör leverera vapen till Ukraina och be USA att ta ledningen”, menar Anders Åslund. Problemet är att vapenleveranser inte räcker i dagsläget. Ska Ukraina ha en rimlig chans att hävda sig mot Rysslands övergrepp, krävs insatser av Natotrupper som sätter hårt mot hårt på marken.
Detta anses dock vara politiskt omöjligt. Risken av en upptrappning förskräcker. Men risken av att ryggradslöst förråda Ukraina till Putin kan bli än värre och omfattande i förlängningen.
Merkel och Hollande, liksom övriga demokratiska höjdare, har skäl att betänka vad Winston Churchill sa till Chamberlain efter München: ”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig”.
Christian Dahlgrens Blogg 