Kraftwerks tåg ur spår

Kraftwerk

Skrivit i Corren 23/12:Corren.

Snart fyller ett briljant album 40 år; Trans-Europe Express utgivet 1977 av den tyska gruppen Kraftwerk, inflytelserika pionjärer inom den elektroniska populärmusiken.

Ett bärande tema på skivan är kontinentalt tågresande, raffinerat tolkat och återskapat i ljudbilden. Inledningsstycket sätter tonen: Europe Endless.

Det hypnotiskt rytmiska titelspåret, där frasen ”Trans-Europe Express” upprepas gång på gång, låter oss färdas med morgonexpressen från ett rendezvous på Champs Elysées i Paris till ett nattligt kafé i Wien – sedan vidare i en direkt anslutning till Kraftwerks hemstad Düsseldorf (där vi får möta inga mindre än Iggy Pop och David Bowie).

Sviten klingar ut till låten Endless, Endless. Expresståget som ändlöst susar fram genom olika nationer och städer är hos Kraftwerk en metafor för det gränslösa, flärdfulla, dekadent hippa och kulturellt potenta Europa.

Till saken hör att albumet skapades under epoken av kalla krigets traumatiska järnridå mellan öst och väst. Trans-Europe Express är lika delar ett musikaliskt poem, som det är en hyllning till, och en vision om, det gemensamma europeiska hemmet.

Någon tid senare var det som Ödet själv lyssnat på Kraftwerk och beslutat att sätta fart på kontinentens integration. 1970-talets politiska och ekonomiska stagnation förbyttes i 80-talets liberaliseringsvåg.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för personer, kapital, varor och tjänster kom på plats. Berlinmuren föll, Östeuropa befriades och unionen växte med rader av nya medlemsländer.

Men till 40-årsjubileet av Trans-Europe Express verkar det inte längre som utvecklingen står på Kraftwerks sida. I höstas talade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker dramatiskt om att unionen hotas av ”existentiell kris”. Delvis har Junker och hans gelikar sig själva att skylla.

Bryssels centralistiska maktambitioner har bidragit till att korrumpera idén om frihetens och mångfaldens Europa. Man vägrade förstå och hörsamma Storbritanniens ovilja mot federalistiska tendenser, som konsekvens bäddades för Brexit. Man berusade sig på tanken av en europeisk enhetsvaluta, euron, som omsatt i praktik medfört allvarliga ekonomisk-strukturella problem.

2017 kan bli väldigt tufft för EU-projektet. Ingen vet hur Brexit ska hanteras och vilken framtida relation Storbritannien ska ha med EU. Italien har en tickande bankkris som kan explodera med mycket oroande följdverkningar.

Val väntar i Nederländerna, Frankrike och Tyskland där främlingsfientligt populistiska krafter kan vinna ökat inflytande i kölvattnet av flyktingströmmarna och den islamitiska terrorismen. Ungerns nationellt auktoritära väg bort från den liberala demokratins ideal har fått sin motsvarighet i Polen med dess styrande nationalkonservativa regeringsparti PIS.

Våld görs på författningen, toleransen krymper, den politiska likriktningen tilltar, press- och yttrandefriheten beskärs. ”Det som händer i Polen nu hotar hela det fundament som EU är byggt på när det gäller värderingar och rättssäkerhet”, säger Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström. Den gamle polske frihetshjälten Lech Walesa anser att hans land inte förtjänar att vara kvar i EU utan bör slängas ut som straff.

Kraftwerks transeuropeiska tåg har i verkligheten inte bara bromsat in. Banan har fått rälsbrott.

Tåg TEE

En värld att återvinna

Skrivit i Corren 25/10:Corren.

Från 1700-talet närde Storbritannien ambitionen att bli världens ledande handels- och sjöfartsnation. Manifestationen av detta blev, på tidstypiskt vis, uppbyggandet av ett globalt imperium där britterna lade under sig enorma fjärran områden som behärskades med relativt små resurser. Det var ett av de väldigaste imperier som skådats.

Kolonialproblematiken finns mycket att säga om och rättmätigt hårt kritisera. Men det är inte poängen här. Utan snarare; hur kom det sig att britterna fick hållas så pass länge av konkurrerande maktintressen innan upplösningen under 1900-talets första hälft gjorde sagan all?

Den liberale filosofen Ayn Rand har ett intressant svar:

”Liksom under romarriket accepterade världen det brittiska imperiet eftersom det pumpade in energi i det världsomspännande handelsnätet i allmänhet. Även om Irland fortfarande i hög utsträckning och med mycket dåligt resultat styrdes med repressiva metoder (av statusskäl) var det på det hela taget lagstyre och frihandel som osynligt exporterades från England. Då England behärskade haven kunde alla människor var de än kom ifrån i praktiken flytta var som helst och ta sina pengar och ägodelar med sig. Precis som fallet var med det romerska imperiet, föll det brittiska samman när det repressiva inslaget i blandekonomin blev dominerande och politiken etatistisk. Det var inte militär styrka som höll samman det brittiska imperiet”.

Globaliseringen är inget nytt fenomen. Före första världskriget låg världen öppen som den aldrig gjort tidigare. Eller senare.

Revolutionerande kommunikationsmedel – ångbåtar, järnvägar, telegrafer – i kombination med industrialisering, migration, liberal marknadsekonomi, värdebeständig guldmyntfotsbaserad valuta och frihandel, skapade ett fantastiskt välståndslyft. (Historikern Charles Emmerson ger en synnerligen fascinerande bild av denna epok i boken 1913: The World Before the Great War, 2013.).

Inte för inte var London världens finansiella centrum, britternas dominans utgjorde en grundbult i systemet. Katastrofen 1914-18 förändrade allt.

Storbritannien klappade ihop. Den starka staten blev normerande, så även uppfattningen att ekonomin måste styras och kontrolleras, gränsmurar för människor och handel restes. Våra dagars globalisering har på många sätt varit välsignelsebringande, men är ändå jämförelsevis haltande.

Hur hade utvecklingen sett ut om första världskriget inte brutit av den dåvarande tidspilen som istället fått löpa fredligt vidare? Den kontrafaktiska tanken är svindlande.

Mänsklighetens resursutnyttjande hade kunnat bli oändligt effektivare, välståndet och de skapande friheterna så mycket större för så många fler. Brittiska imperiet hade sannolikt upplösts i vilket fall, men i mjukare, mer ordnade former och kanske ersatts av ett internationellt kongressforum som ny systemgarant.

Vägen från 1980-talets ekonomiska liberaliseringar till nu har, med de teknologiska framstegen, satt globaliseringen i rullning igen. Tyvärr har även bromsklossar gjort sig gällande.

Protektionismens falska populistprofeter har åter fått vind i seglen. Bägge kandidater i det amerikanska presidentvalet är uttalat frihandelsskeptiska. EU:s mödosamt ihopsydda frihandelsavtal med Kanada (Ceta) går mot ovisst öde sedan parlamentet i belgiska Vallonien saboterat processen.

Än viktigare för tillväxten är frihandelsavtalet TTIP mellan världens två största ekonomier: USA och EU. Blir det verklighet alls? Och vilka konsekvenser får Brexit för marknadsrelationerna mellan EU och Storbritannien?

Utsikterna för en friare världshandel har definitivt varit ljusare. Drygt hundra år efter krigsutbrottet 1914 brottas vi ännu med svårigheterna att återvinna den öppnare värld av blomstrade välståndsdynamik som då förlorades. Att vi inte lär oss.

Hur kan vi säga nej?

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

Pressfrihet under tryck

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Ben Bradlee var den legendariskt tuffe chefredaktören på Washington Post, tidningen som (länge ensam och i hård motvind) bidrog till att rulla upp Watergateskandalen vilken fick president Nixon på fall.

En mer mjukryggad kollega kritiserade Bradlee en gång för att framstå som alltför arrogant. Bradlee blev inte svaret skyldigt: ”Du låter som en av de redaktörer som syftar till att smöra för dina kompisar i samhället och ge dem vad de vill ha. Ingen kommer att kalla dig arrogant på det sättet. Ingen kommer att kalla dig tidningsman heller”.

Om än osminkat och en smula rått uttryckt, fångade Bradlee i ett nötskal pressens credo och uppgift. Att inte gå i några maktintressens ledband. Att värna konsekvensneutraliteten som publicistisk princip. Att stå för en självständig, oberoende, grävande och trovärdig nyhetsrapportering i inga andras tjänst än läsarnas.

Om någon potentat uppfattar sånt som ”arrogant” må det vara hänt.

Nixon exempelvis hatade Washington Post i starkare termer än så. Det är begripligt. Tidningens envishet spräckte ju Vita husets mörkläggningsförsök av Watergateinbrottet och drog fram Nixonadministrationens skumraskaffärer i ljuset.

Gissningsvis är Dagens Nyheter inte heller direkt älskad av Riksrevisionens höga chefer, efter DN:s nyligen avslöjade korruptionshärva inom den myndighet som ska vara hederlighetens bastion i det officiella Sverige.

Utan det fria, granskande, obekväma ordet vissnar demokratin och det öppna samhället sluts.

Dessvärre lever vi i en oroande tidens trend av ansatt pressfrihet. I USA har presidentkandidaten Donald Trump och hans värsta supportrar gjort till en sport att hetsa, hota och uppvigla mot journalister som följer hans kampanj.

I Turkiet har Erdogans klappjakt på reportrar tilltagit dramatiskt och redaktioner har stängts på löpande band. I Putins Ryssland är det fria ordet mer eller mindre dött.

Även i EU finns allvarliga varningstecken. P1-programmet Medierna rapporterade den 30/7 hur regeringarna i Ungern, Kroatien och Polen systematiskt stryper utrymmet för den oberoende journalistiken i sin strävan efter regimvänligare ”nyheter”.

I Sveriges riksdag har vi ett stort parti – SD – som odlar konsekvent avsky mot den självständiga pressen och ser yrkesverksamma journalister som fiender.

Gemensamt för krafter som dessa är att inga Ben Bradlees ska finnas i deras samhällen. De vill bara ha lojala kompisar i media. Pressen ska vara kontrollerad, styrd och vinklad efter deras önskemål för att göra människor fogligare, underdånigare, och mottagligare för politiserad propaganda. De vet att demokratins hörnsten är informerade medborgare som tillåts att tänka själva.

Därför är den fria nyhetsförmedlingen, det oavhängiga ordet, idag viktigare att försvara än på väldigt länge.

Benjamin C Bradlee

Ben Bradlee. Chefredaktör för Washington Post 1968-1991.

De nya axelmakterna?

Skrivit i Corren 11/8:Corren.

”Min käre vän Vladimir”, löd omkvädet från sultanen vid besöket hos tsaren i tisdags. Tills helt nyligen var relationerna mellan Turkiet och Ryssland ordentligt frostiga, efter att regimernas intressen hamnat på kollisionskurs i Syrienkonflikten.

Rent fientligt blev läget i november förra året, när turkarna sköt ner ett av de ryska stridsflygplan som Putin skickat till sin blodsbesudlade kollega Bashar al-Assads stöd i inbördeskriget. Men handelsförbindelserna som då bröts ska återupptas igen.

Omsvängningen kom fort. Tidigare i somras grep Recep Tayyip Erdogan tillfället att be Vladimir Putin om ursäkt för det nedskjutna planet, och Putin var fingerfärdigt tajmad att snabbt bedyra Erdogan sina sympatier efter det misslyckade kuppförsöket mot honom den 15 juli.

Veckans toppmöte i St Petersburg bekräftar tövädret. ”Jag tror att våra relationer blivit ännu starkare”, meddelade Erdogan nöjt. Kanske ser vi här en olycksbådande slags axelmaktsallians i vardande.

Putin och Erdogan är till mycket av samma skrot och korn. Presidenter är de bägge till namnet, moderna varianter av sultan respektive tsar är i praktiken en mer rättvisande titulatur. Ursprungligen har de haft ett folkligt mandat som tagits till intäkt för att utveckla en allt auktoritärare, maktfullkomlig ledarstil.

De sätter likhetstecken mellan sig själva och staten, mänskliga rättigheter nonchaleras, oppositionella tystas, journalister och författare ska veta hut, en belägringsstämning av lömskt intrigerande fiender såväl inom som utom riket piskas upp.

I Erdogans fall har statskuppförsöket blivit ett lägligt carte blanche att kasta masken och dra åt tumskruvarna. Inte konstigt att dessa tvillingsjälar återfunnit varandra och säger att deras mellanhavanden i Syrien nog kan redas upp.

Men det är naturligtvis större saker som spelar in. Erdogans beteende gör Turkiets gamla ambitioner att kvala in i EU omöjliga och skapar spänningar i Natoklubben där landet är en viktig strategisk medlem.

Att luta sig mot Putin kan vara ett skrämskott i syfte att hålla väst medgörligt och inte starta något obekvämt bråk om Erdogan tyranniska sätt att sköta sina affärer på hemmaplan.

Det kan också vara början på en tyngre omorientering österut, trots att Turkiet inte minst ekonomiskt borde ha långt större skäl att stå på hygglig god fot med EU och USA. Men vem vet hur en man som Erdogan kalkylerar?

Putin å sin sida gläds förstås åt att ytterligare kunna splittra ett redan försvagat Europa och ställa till oreda i Natofronten, vilket tjänar hans revanschistiska mål för Ryssland. Vad än fortsättningen blir, är sultanens och tsarens omfamning knappast lovande för dem som önskar en mindre osäker värld att leva i.

Tyranniets medlöpare

Ruinen Carl Bildt, utrikesminister (M). Foto Wikimedia Commons

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade Tingstenliberalen och tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN februari 2007.

Det specifika föremålet för hans ilska var Carl Bildt, som Alliansen precis gjort till utrikesminister. Ahlmark hade skäl för sin upprördhet.

Hur Carl Bildt efter borgerlighetens valseger 2006 kunde utnämnas till Sveriges röst i världen med sina färska synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den krasst amoraliska konstens alla icke-regler. Värnande om de lukrativa kontrakten teg Bildt om regimens slaktande i Darfur.

När den internationella kritiken stegrades, vägrade Bildt att kalla katastrofen för ett folkmord – till skillnad från exempelvis folkrättsexperten Ove Bring och USA:s kongress.

Intresset ljuger aldrig, som Marx sa. Och vad Carl Bildt hade för intressen att odla i sin undergivenhet mot det sudanesiska våldsregementet torde inte vara svårt att se (en lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja, 2010).

Bildts okänslighet inför massmördande skurkgäng var inget nytt. Som statsminister i 90-talets början, när inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade, höll han hårt på FN:s vapenblockad som gynnade serberna (vilka hade stora militära lager att ösa ur) på bosnienmuslimernas bekostnad.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta kan ställas mot Srebrenica något år senare, där värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945. Efter sin statsministertid blev Bildt medlare i Jugoslavienkonflikten. Att hans namn än idag förknippas med avsky bland bosnienmuslimerna som serbernas handgångne man är signifikativt för hur Bildts insatser uppfattades.

Att vi fick en utrikesminister som därtill demonstrerat sin likgiltighet inför antisemitismens faror och sina antipatier mot Israel gjorde inte saken bättre. Om den judiska staten förklarade han i magasinet Neo, mars 2006, att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Vem kunde förvånas över att Bildt som utrikesminister därefter gjorde utspel som försökte få EU att ensidigt lägga sig i linje med palestiniernas förhandlingspositioner? Sveriges anseende i Israel, Mellanösterns enda demokrati, gick inte precis någon ny vår till mötes.

Symptomatiskt är också att han lade in veto mot förslag att EU borde straffa Ungern för dess auktoritära utveckling, och han gjorde Sverige till Turkiets varmaste supporter för ett EU-medlemskap. ”Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt svärmiskt i Dagens Industri hösten 2013.

Det var samtidigt som tecknen på Erdogans maktfullkomlighet och människorättsbrott började få honom att liknas vid en turkisk Putin. Yttrandefriheten var deprimerande usel, journalister fängslades, författare förföljdes, den kurdiska minoriteten var hårt trängd. Erdogan hade då även närmat sig Iran och brutit med Israel.

Samma år jämställde Erdogan sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, något som fördömdes av Israel, USA och FN. Det faktum att tusentals judar tvingades fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar – underblåsta av Erdogans retorik – var bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Men Bildt hade inga betänkligheter mot att svassa för denne bandit. Han har det fortfarande inte.

Efter den misslyckade statskuppen, som sultanen i Ankara välkomnat ”som en gåva från Gud” och gjort till förevändning att koppla greppet ännu hårdare kring statsapparaten, utropar Carl Bildt i amerikanska Politico: ”Europa, stå upp för Erdogan” (2/8).

Våldet, massarresteringarna, övergreppen, hänsynslösheten, Erdogans illa dolda hunger att göra sig till oinskränkt härskare, har chockat en hel värld. Men Bildt beklagar att EU inte tidigt kom till Erdogans stöd vid kuppförsöket och hävdar nu: ”Det råder ingen tvekan om att Turkiet har rätt att, och faktiskt måste vidta åtgärder för att skydda sig mot krafter som försöker störta den konstitutionella ordningen”.

Så talar en tyranniets medlöpare. Så talar en ideologisk, moralisk och intellektuell ruin. Så talar en man som varit både statminister och utrikesminister i Sverige. Så talar Carl Bildt.

Är det underligt att Per Ahlmark fann honom motbjudande?

På glid in i mörkret

USA EU

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

Brist på dramatiska frågor att avhandla fanns inte när EU:s utrikesministrar och USA:s dito John Kerry möttes i Bryssel under måndagen.

Mot bakgrund av världspolitikens stormiga skymningsläge var det knappast märkligt att det utåt betonades vilken fundamental roll som den transatlantiska länken mellan Europa och USA spelat för demokratin, friheten och välståndet.

Detta partnerskap svetsades ihop under andra världskrigets kamp mot nazismen och fascismen, under den fortsatta nödvändigheten att besegra kommunismen; det tog sig uttryck i Natos och EU:s bildande, det representerar en oskattbar civilisatorisk värdegemenskap.

Positivt var därför löftet om att ytterligare stärka banden genom påskyndandet av det stora europeisk-amerikanska frihandelsavtalet, som nu ska försöka förverkligas redan innan årets utgång.

Men samtidigt, på andra sidan Atlanten i Cleveland, inleddes Republikanernas partikonvent som ska kröna vildhjärnepopulisten och förolämpningsmaskinen Donald Trump till presidentkandidat – en uttalad protektionist och frihandelsmotståndare, isolationist och Putinbeundrare.

Om denne olycka når det mäktigaste politiska ämbetet i världen, hur säkra kan vi då vara på att det transatlantiska partnerskapets hållfasthet och styrka?

ErdoğanEtt USA på drift är det sista vi behöver i denna påfrestande tid av global islamistisk terror, IS-jihadism i ett statskollapsande Mellanöstern, geopolitisk rysk aggression, ovisshet om det kinesiska tyranniets vägval och ett EU som brottas med flyktingkris, ökande främlingsfientligt auktoritära krafter, konvulsionen av Brexit och som lök på laxen: den misslyckande militärkuppen i Turkiet, utnyttjad av presidentsultanen Recep Tayyip Erdogan för att koppla greppet hårdare kring makten.

Hans ogenerade utrop att ”upproret är en gåva från Gud” säger allt om denne cyniske skurk. Erdogan har tagit tillfället i akt att inleda massutrensningar i statsapparaten, än mer likrikta systemet till sin fördel och kanske återinföra det barbariska dödsstraffet.

Hoppet om Turkiet som regional utvecklingsmodell för en demokrati på muslimsk botten ter sig definitivt grusat, så även illusionen om Turkiet som framtida EU-medlem.

Erdogans tidigare tunga syndakatalog av valfusk, rättsövergrepp, klappjakt på journalister och förtryck av den kurdiska minoriteten har visat vilken Putinartad, skendemokratisk gangster han är, nu slår han ut i full blom.

Men vad ska EU och USA göra? Turkiet är en Natoallierad gränsande till Syrien och behövs i kriget mot IS. EU betalar Erdogans regim miljardbelopp för att Turkiet ska dämma upp Mellanösterns flyktingvåg.

Vill väst på allvar bråka med en sultan som sitter med sådana realpolitiska trumfkort på hand?

Turkiet, fortfarande ovilliga att erkänna det ottomanska sultanatets folkmord 1915.

Brexit? Take it easy, please!

Union Jack

Skrivit i Corren.Corren 27/6:

Politik är ofta en fråga om tajming, konsten att leverera rätt grej i rätt tid. Och segern för Brexit i den brittiska folkomröstningen är verkligen en rökare i krysset.

För fel lag på planen, en skara skymningsaktörer som står i harnesk mot det öppna, liberala samhället och den friare världsordningen efter 1989: Vladimir Putin i Ryssland, USA:s Donald Trump, Frankrikes Marine Le Pen, SD i Sverige, alla dessa vulgärnationalistiskt auktoritärt populistiska krafter som andats morgonluft under senare år.

För dem kom Brexit likt en perfekt serverad exploderande dynamitgubbe i det europeiska huset. Gratulerar. Nu hoppas de att konsekvenserna blir att väggar och tak rasar samman. EU slits sönder i en okontrollerad process, även Storbritannien kan upplösas om Skottland (och möjligen även Nordirland) separerar för att undgå Brexit.

Det vore en mardrömslik geopolitisk försvagning av Europa, osäkerheten i ett redan oroligt världsläge riskerar att tillta dramatiskt och ofredens draksådd spridas. Men varför skulle det bli så?

Att Brexit skulle utlösa en kedjereaktion i olyckans favör är naturligtvis icke givet. Lika lite som Wienkongressens länge framgångsrika europeiska ordning hade behövt spåra ur i avgrunden 1914, om bara den epokens ledare haft vett att hålla sina huvuden något kallare efter skotten i Sarajevo. Så ta det lugnt och sansat, please!

Storbritannien har i sekler varit en omistlig hörnsten för liberalism, frihet och tolerans. Dess försvar är EU:s starkaste, dess marknad är EU:s vitalaste, dess kultur har en attraktion som inget annat land på kontinenten.

Hämndgiriga tankar som vädrats på att britterna ska straffas med ofördelaktiga avtal med EU vid utträdet (om det blir av) är dumheter i kubik. EU-höjdarna borde istället göra sitt yttersta för att ge britterna en sån generös överenskommelse som det bara går, och värna om att Storbritannien inte delas.

Samtidigt måste EU ta signalen om det folkliga missnöjet med den oavsättliga, välgödda Brysselelitens monsterprojekt på grundligaste allvar. Idén om att gradvis likrikta Europa till en fullfjädrad federal union bör förklaras som felaktig, skadlig och dödfödd.

Fokusera på det viktiga: att den sameuropeiska andan mellan demokratierna är levande och att den gemensamma marknaden är konkurrenskraftig. Leder Brexit till kloka reformer och hanteras smart kan det på sikt bli till Europas fördel. I annat fall lär Putin, Le Pen och Trump få skäl för sitt jubel.

Allians i upplösning?

Churchill Roosevelt 1944

Skrivit i Corren 20/6:Corren.

I tredje bandet av sitt väldiga verk om andra världskriget, Den stora alliansen (1950), skrev Winston Churchill:

”Både plikten och klokheten bjuder först och främst att hatets och hämndens smitthärdar hålls under ständig och vaksam kontroll och behandlas i god tid, och för det andra att en tillfredsställande organisation bildas som kan garantera att pesten redan från början läggs under kontroll, så att den inte hinner sprida sig och härja över hela jorden”.

Dessa rader var sprungna ur mellankrigsperiodens bittra erfarenhet. Totalitära våldsideologier, rop på enkla lösningar och starka män, ultranationalistisk berusning, antisemitism och annat rasistiskt gift – i olycksalig kombination med demokratiernas splittring och eftergivenhet – hade åren efter det gamla Europas sammanbrott 1914-18 bäddat för en ny, än värre civilisatorisk genomklappning.

När krutröken sedan skingrats för andra gången, gick det ungefär som Churchill ville. Två tillfredsställande organisationer bildades för att hålla hatets smitthärdar under kontroll och behandling.

Den ena var EU, syftande till att säkra freden mellan de forna stridande europeiska länderna, trygga demokratin och välståndet. Den andra var Nato, syftande till att hålla Sovjetkommunismen stången i det kalla kriget.

Både EU och Nato kan ses som konsekvens av, och fortsättning på, den transatlantiska allians som smiddes mellan Churchills Storbritannien och Roosevelts USA under trycket från Nazitysklands härjningar.

Washington var pådrivande för EU:s födelse. Och utan varken USA:s intervention i kriget, eller Storbritanniens vägran att ge upp 1940-41, hade inte EU funnits. Inte Nato heller.

Hela Europas framtid hade dikterats av Hitler alternativt Stalin.

Nu hotar detta viktiga arv att förskingras. Att Storbritannien är less på Brysselelitens maktfullkomlighet är begripligt. Men blir resultatet av folkomröstningen den 23 juni att britterna lämnar EU, riskerar det på flera sätt utlösa ett europeiskt sönderfall som spelar Rysslands revanschistiskt geopolitiska ambitioner i händerna.

Blir dessutom resultatet av USA:s presidentval i höst att Donald Trump segrar, får vi en uttalad Putinbeundrare och oberäknelig amerikansk isolationist i Vita huset. Vad är då USA:s garantier till sina Natoallierande och andra bundsförvanter i världen värda?

Det råder idag ingen brist på farliga smitthärdar. Går mellankrigstidens försvagning i repris bland demokratierna kan det gå mycket, mycket illa.

Sveket mot romerna

EU flaggor

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

Över ett decennium har nu passerat sedan Europarådet för första gången larmade. Romernas situation, särskilt i Östeuropa, krävde skyndsamma insatser. Diskrimineringen mot denna folkgrupp i länder som Rumänien och Bulgarien var förfärlig. EU antog senare en handlingsplan, syftande till att säkra romernas mänskliga rättigheter.

Tyvärr blev det mest vackra ord på papper, ungefär som fallet ofta är i FN-sammanhang. Handlingsplanen visade sig tandlös, eftersom den inte var juridiskt bindande för medlemsländerna. Rumänien mottog stora penningsummor från stinna EU-fonder, öronmärkta för att underlätta romernas livsvillkor. Men bidragen nådde inte fram utan försnillades. Vi ser konsekvenserna dagligen.

Över hela Västeuropa – inklusive här i Linköping – sitter tiggande, luggslitna och bostadslösa människor i gatuhörnen. Det är en humanitär tragedi som bara rullar på, år efter år.

De facto har EU:s fria rörlighet blivit ett sätt för mindre nogräknade unionsländer att exportera bort en oönskad, förtryckt, fattig och utsatt minoritet till rikare medlemsstater. Cynismen är lika råbarkad som iögonfallande och oacceptabel. Tiggarna förtjänar vår omsorg, solidaritet och hjälp. Det är en fråga om grundläggande civilisatorisk heder och anständighet.

Men hur varmt våra hjärtan än bultar, är det i längden ingen lösning att låta denna trafik med desperata människor fortsätta. Tiggeri är varken någon hållbar väg till försörjning eller ger en värdig tillvaro. Den sameuropeiska uppslutningen bakom EU:s fria rörlighet riskerar också att allvarligt undergrävas, om regelverket tänjs till annat än vad det var menat för (som arbete och studier).

Linköpings kommunalråd Christian Gustavsson (M) gör därför rätt som i Corren den 9/6 höjer ett varnande finger. Rörligheten måste värnas. Samtidigt säger han från den moderata oppositionens sida nej till förlängning av kommunalt bekostat härbärge för tiggande EU-migranter i Linköping.

Det var ämnat som en akutinsats, men bör inte permanentas. Skatteresurserna är begränsade och mottagande av asylsökande flyktingar har prioritet.

Det må låta hårt, men seriös politik kräver alltid avvägning mellan olika intressen och Gustavssons hållning är rimlig. Det var berömvärt att kommunen ryckte in för att ge tiggarna tak över huvudet. Dock kan inte Linköping i oändlighet bli en krockkudde för vad som faktiskt är EU:s misslyckande och svek.

”För att komma tillrätta med romernas utanförskap och med det europeiska tiggeriet är det i ursprungsländerna som kraftfulla åtgärder måste vidtas”, heter det i Socialmedicinsk tidskrift 3/2015. Så är det.

Det är hög tid att EU-apparaten i klara verba tvingar värstingmedlemmar som Rumänen att sluta bryta mot mänskliga rättigheter och istället axlar ansvar för sina egna medborgare. Bryssel har erforderliga maktmedel att både hota med och använda. Exempelvis förlorad rösträtt i EU:s institutioner, stopp för vidare bidragsflöden och i sista hand – om inte bot och bättring sker – uteslutning.

Ty, för att travestera CH Hermanssons bevingade ord: Någon jävla ordning ska det va’ i en europeisk union!