Kategoriarkiv: EU

Gasledningen i Östersjön en jackpott för Kreml

Publicerad den av
3

Åren 1979-1985 brukar av historieskrivarna betecknas som ”det andra kalla kriget”. Efter en period av avspänning i världen var Sovjetunionen åter på offensiven. Det ryska imperiet gjorde framstötar i Afrika, invaderade Afghanistan, placerade ut nya kärnvapenmissiler (SS-20) i Europa. Frosten bet även kring Sveriges knutar.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstigningsövningen som någonsin skett i Östersjön. En massiv flottenhet, eskorterad av flyg, löpte ut från den baltiska kusten, strök längs svenskt territorialvatten och gick till fingerad attack mot kusten i dåvarande DDR. Manövern kallades Zapad 81 (”Väst 81”).

Signalen var tydlig: det är vi – ryssarna – som behärskar Östersjön!   

Kommande veckor sker en slags repris på manövern. Bara namnet ger en symbolisk fingervisning om vilka maktpolitiska ambitioner som råder i dagens Kreml: Zapad 2009.

Förutom landstigning, är ett av de uttalade målen med denna militära kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar. Det är knappast ett sammanträffande.

Projekteringen för bygget av det rysk-tyska konsortiet Nord Streams 120 mil långa jättepipeline på Östersjöns botten, från Viborg till Greifswald, är i full sving. En del av sträckningen kommer att löpa inom svensk ekonomisk zon. Trots att regeringen Reinfeldt ännu inte gett klartecken, håller tusentals rördelar redan på att bunkras upp här i Karlskrona.

Att vår regering skulle klara av att stoppa bygget är dessvärre orealistiskt. Den pågående remissrundan har mest karaktären av en charad. Kanske är det just denna insikt som är det verkliga motivet bakom att länsstyrelsen i Blekinge inte ens formulerat någon åsikt om gasledningen? Det tjänar ändå inget till.

Tyskland är ett av EU:s kärnländer, Europas viktigaste ekonomi och har skriande behov av energi. Vad har Sverige att sätta emot när tyskarna går samman med stormakten Ryssland? Dessutom skulle även påtryckningar från andra energitörstande EU-länder göra ett eventuellt nej från regeringen Reinfeldt mycket svårt. I framtiden beräknas nämligen 80 procent av unionens förbrukning av fossilgas levereras från Ryssland.

Därför är det hög tid att vi ser sanningen om gasledningens maktstrategiska betydelse i vitögat.

För Kreml är det rena jackpotten. Nord Strems huvudägare är energijätten Gazprom, som kontrolleras av den ryska staten. Och Ryssland har glasklart formulerat att dess energiexport inte enbart handlar om att samla många sköna slantar i Kremls kassakista. Energin ska också vara ett offensivt verktyg i utrikespolitiken.

Vad detta innebär har vi bland annat tidigare sett i Ukraina och Georgien, när dessa länder fallit i onåd hos Kremls makthavare. Gasleveranserna stryptes, priserna chockhöjdes.

Genom Nords Streams gasledning kommer Tyskland praktiskt taget att bindas upp i ett långvarigt beroendeförhållande till Ryssland. De potentiella utpressningsmöjligheterna mot EU blir magnifika. Det behöver inte gå så långt som till öppen konflikt.

Blott det implicita hotet räcker för att Tyskland ska gravitera in i större anpassning till ryska positioner. Frågan gör sammanhållningen inom EU delikat. Medlemsstater som tills nyligen stått under sovjetisk dominans – som Polen, Estland, Lettland, Litauen – lär näppeligen ta lätt på att semidiktaturen Ryssland ånyo utökar sin maktsfär.

Den 9 november kan vi fira 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Något år senare upplöstes Sovjetunionen (en händelse som Vladimir Putin betecknat som 1900-talets största geopolitiska katastrof). Men den period av avspänning som då följde i Europa är nu på väg att förbytas till ett frostigare läge.

För Sveriges del borde det vara uppenbart vad Nord Streams gasledning och Zapad 2009 betyder. Ryssland har ingalunda gett upp sin sekelgamla strävan att muta in Östersjön och därmed ta kommando över Europas norra flank.

Vilka militära och säkerhetspolitiska slutsatser – om några – drar vi svenskar av det? 

Tafsa inte på våran Selma!

Publicerad den av
Svara

Vi umgås med henne dagligen, tant Selma. Hon som i päls och överdådig hatt pryder våra 20-kronorssedlar.Men läser vi henne fortfarande? Tveklöst. Så länge det finns böcker kommer Selma Lagerlöf (1858-1940) med all säkerhet att behålla positionen som en av våra främsta berättare. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsarn av Portugallien och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är och förblir odödliga klassiker. Inte endast i provinsiell mening, utan även internationellt.

Otaliga är de människor i fjärran länder som fått sin Sverigebild präglad av Nils Holgersson. Däribland den japanske författaren Kenzaburo Oe, som när han fick nobelpriset i litteratur 1994 passade på att vallfärda till Selma Lagerlöfs familjegård Mårbacka.

Historien om Nils Holgerssons äventyrliga flygfärd på gåsen Mårtens rygg har fått ett kulturellt inflytande som knappast går att överskatta. Som Göran Hägg noterar i sin fina översikt Den svenska litteraturhistorien (1996): ”Vi är från modern populärlitteratur vana vid talande djur. Idén kom från Rudyard Kiplings djungelberättelser, men Selma Lagerlöf gav det hela dess definitiva form. Disney vore otänkbar utan henne”. Onekligen något att tänka på nästa gång Kalle Anka kvackar i TV-rutan.

Tyvärr är det inte ovanligt att stora konstnärer också är politiska idioter. Vi har diktaturkramare som Harold Pinter, Jan Myrdal, Knut Hamsun, P O Enquist, Ezra Pound – för att bara nämna några i en lång och sorglig rad. Och Selma Lagerlöf? Ja, hon skulle platsat fint i sverigedemokraterna om hon levt idag. 

Det hävdade i alla fall partisekreteraren Björn Söder när han äntrade talarstolen på sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlstad förra våren. Björn Söder är en av arkitekterna bakom senare tids strävan att snygga upp sverigedemokraternas fasad i syfte att göra partiets främlingsfientliga budskap mer aptitligt för väljarkåren.

Ett återkommande inslag i denna PR-offensiv är att försöka associera sverigedemokraterna med folkkära ikoner ur vårt gemensamma förflutna. Bland andra har den gamle landsfadern Per Albin Hansson fått ”förmånen” att byta parti dryga 60 år efter sin död. Hans vision om folkhemmet påstås rimma bättre med sverigedemokraternas ideal än med vad dagens socialdemokrater står för. 

Selma Lagerlöf är ytterligare ett exempel på samma slags postuma tvångsrekrytering. Enligt Björn Söder skulle den världsberömda författarinnan varit en god sverigedemokrat på grund av hennes ”betoning av hembygden och den folkliga kulturen”. 

Dylika omfamningar är givetvis lätta att göra när personerna i fråga sedan länge saknar egna möjligheter att värja sig. I Selma Lagerlöfs fall räknar sverigedemokraterna uppenbarligen även med att den breda allmänheten numera är gravt okunniga om hennes verkliga politiska övertygelser. Dessvärre kan partiet möjligen kalkylera rätt på den punkten. 

När Selma Lagerlöfs liv och verk skildras är det nämligen sällan, och då ofta bara marginellt, som hennes starka samhällsengagemang lyfts fram i ljuset. Förutom författarskapet tycks det mest som hennes sexuella läggning intresserar dagens levnadstecknare (tag bara tevedramat Selma med Helena Bergström i huvudrollen som SVT sände i julas). Med ett sådant skevt perspektiv lämnas fältet fritt för ideologiska kidnappningar av det slag som sverigedemokraterna med ogenerad fräckhet ägnar sig åt. Ty vilka är de att svepa sig i Selma Lagerlöfs mantel? 

Om något var hon snarare svuren motståndare till de unkna idéer som detta lilla otäcka parti baserar sin existens på. Inte minst vi liberaler bör höja rösten till hennes försvar. Selma Lagerlöf var ju en brinnande humanist, som mycket aktivt deltog i kampen för att påverka samhällsutvecklingen i socialliberal riktning. 

Hon stod på barrikaden för kvinnlig rösträtt i Sverige, slöt upp bakom Norge under unionskrisen och hävdade även Finlands rätt till nationellt oberoende. 1916 gick hon in som medlem i Frisinnade landsföreningen. Hemma i Värmland var hon ledamot av Östra Ämterviks kommunfullmäktige. När trycket från nazismens och kommunismens framgångar i början av 30-talet krävde en liberal kraftsamling, blev Selma Lagerlöf en av initiativtagarna till det moderna folkpartiets bildande. 

Vad som kan vara särskilt värt att påminna om ett år som detta med val till Europaparlamentet, är att Selma Lagerlöf även hann med att så ett frö till EU:s uppkomst. Efter det att kanonerna äntligen tystnat på första världskrigets slagfält i november 1918, försökte dåtidens statsmän förhindra nya katastrofer genom ett system av kollektiv säkerhet, vars hörnstenar utgjordes av fredstraktaten i Versailles och det nybildade Nationernas Förbund (FN:s föregångare).

Helt otillräckligt, ansåg en framsynt österrikisk greve vid namn Richard von Coudenhove-Kalergi. Som garant för fred och harmoni mellan folken behövdes radikalare grepp: en europeisk federation. 1923 gav Coudenhove-Kalergi ut boken Paneuropa, där han pläderade för ett demokratiskt enande av Europas länder. Tanken samlade många entusiastiska anhängare. En var Selma Lagerlöf, som menade att greven från Österrike var ett ”geni”.   

När den paneuropeiska rörelsen höll sin andra kongress i Berlin 1930 var Selma Lagerlöf inbjuden, men av hälsoskäl förhindrad att närvara. Istället telegraferade hon följde rader till deltagarna: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod. Vilken vagga för nytt hopp!”

Tragiskt nog skulle det krävas ett ännu blodigare världskrig innan idén om ett slags Europas Förenta Stater bar frukt. Selma Lagerlöf hann inte uppleva födelsen av det som skulle bli våra dagars EU. Men visst är det ironiskt att de hätska EU-motståndarna i sverigedemokraterna vill göra anspråk på just henne – en profilerad europafederalistisk pionjär. Visst älskade hon sin svenska hembygd, precis som de flesta av oss. Inte blev hon någon inkrökt vulgärnationell flaggviftare för det. 

Ironiskt är förstås även att Selma Lagerlöfs ansikte pryder den svenska tjugolappen. Själv hade hon naturligtvis föredragit att handla med euro.

(Frisinnad Tidskrift nr 3/2009)

Vad är arvet efter Palme?

Publicerad den av
Svara

På tisdag har 20 år gått sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Att detta attentat mot vår nation och vårt demokratiska system aldrig klarats upp förblir ett svårläkt sår i den svenska folksjälen.

Det är väl också den främsta anledningen till att en mer djupgående granskning av Palmes politiska gärning hittills uteblivit.

Det mest som sagts och skrivits om Olof Palme sedan 1986 har kretsat kring den monumentalt misslyckade mordutredningen, samt runt diverse spekulationer om vem eller vilka som stod bakom dådet. Politikern Palme har kommit i bakgrunden, trots att han i ledningen för socialdemokraterna 1969-86 dominerade den politiska scenen i Sverige som ingen annan.

Utan en seriös genomlysning och diskussion om Palme blir bilden vår samtidshistoria suddig och missvisande. Utifrån vittnesmål av människor som kände eller arbetade tillsammans med honom, får jag uppfattningen om Palme som en personligen varm, vänfast och genuint omtänksam människa.

Men när det gäller politikern Palme är jag nästan entydigt negativ.

När Olof Palme övertog regeringsmakten i slutet av 60-talet hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. Den svenska ekonomin var då en av världens starkaste. Det varade inte länge. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur skapade stora svårigheter, men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp med hela 80 procent åren 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte längre konkurrera internationellt och botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagens villkor visade han aldrig.

Löntagarfondsstriden, som blev slutet på folkhemmets Saltsjöbadsanda, är kanske det tydligaste exemplet. Även där fick Palmes undfallenhet för LO:s militanta reformkrav avgörande betydelse för hur det svenska välståndet urgröptes. Att till varje pris hålla ihop arbetarrörelsen, även om det fick destruktiva konsekvenser för nationen, visade sig även i kärnkraftsdebatten.

Palme var egentligen kärnkraftsvän, men av rädsla för att socialdemokraterna skulle spricka i samband med Harrisburghaveriet 1979 frångick han sin uppfattning och drev fram den märkliga folkomröstningen året efter.

Där segrade hans linje 2-alternativ, som både innebar utbyggnad och avveckling av kärnkraften. Att svensk energipolitik fortfarande, dryga två och halvt decennium senare, förlamas av denna folkomröstningsfars är ännu ett föga hedrande arv efter Palmes partipolitiska taktiserande.

Europafrågan är ett annat exempel. 1968 lämnade Tage Erlanders regering in en öppen ansökan om medlemskap i EEC (nuvarande EU).

Men utifrån sin överdriva hänsyn till den radikala vänsterfalangen inom rörelsen orkade inte Palme fullfölja, utan avskrev alltsammans 1971 med det officiella motivet att EEC-medlemskap vore oförenligt med neutraliteten.

Istället blev det efterträdaren Ingvar Carlsson som fick göra jobbet, men på grund av Palme fördröjdes alltså Sveriges deltagande i Europasamarbetet till mitten av 1990-talet.

Olof Palmes utrikespolitik påverkades starkt av den tidigare utrikesministern Östen Undén, som var kritisk mot väst och undfallande mot öst. Men Palme gick längre och i hans egen regering fanns, till skillnad från Erlanders, inga återhållande krafter mot de värsta vänsterutflykterna (vilket sannerligen hade behövts i rådande tidsanda).

Palmes engagemang i Vietnamfrågan blev ett öppet uttryck för solidaritet med den brutala, stalinistiska kommunistregimen i Hanoi. USA:s försök att hjälpa Sydvietnam i försvaret mot kommunisternas angreppskrig fördömdes av Palme i alla tonarter.

Men han riktade aldrig ett ord av kritik mot tyranniet i Nordvietnam. 1972 liknade Palme istället USA:s insats i Indokina med nazisternas utrotning av Europas judar – en fullständigt grotesk jämförelse som allvarligt kom att skada Sveriges förbindelser med USA under många år.

Egentligen var det först under Ingvar Carlssons tid som statsminister som umgänget med världens mäktigaste och viktigaste demokrati fullt ut normaliserades.

Naziparallellen använde Palme också när han 1982 kritiserade Israels invasion i Libanon. Israel förföljde palestinska barn ”precis på samma sätt” som Hitlertyskland hade gjort mot judiska barn, påstod Palme. Uttalande var förstås helt grundlöst, men typiskt för Palmes Mellanösternpolitik.

Till skillnad från Erlander var han ingen Israelvän, utan tog ensidigt parti för Yasser Arafat, vars organisation PLO i årtal förpestat förhållandet mellan israeler och palestinier.

Olof Palme kom även att förtrollas av Kubas diktator Fidel Castro, som han slöt varma vänskapsförbindelser med. Eftergivenheten mot kommunisttyrannier var en svag punkt hos Palme. När borgerliga politiker under 80-talet menade att det främsta bidraget till ett fredligt Europa vore ett demokratiskt Ryssland, slog Palme bakut. Sverige sysslande minsann inte med ”antisovjetism”, menade han.

Exemplen kan göras många. Men det principiellt avgörande var att Palme inte tog den värderingsmässiga kampen mot det röda barbariet under ett viktigt skede under kalla kriget. Därmed bidrog han till att undergräva försvaret av demokratin som idé, och svek sitt ansvar som ledare i ett fritt land.

Olof Palmes tragiska död får inte fördunkla de allvarliga missgrepp han gjorde. En förvisso briljant talare och estradör, men sakpolitiskt huvudsakligen ett fiasko.

(Borås Tidning 2006-02-26)

Kan Bäckström få fart på Sverige?

Publicerad den av
Svara

EU skall bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi! Det deklarerade unionens regeringschefer i Lissabon för fem år sedan. Målet skulle enligt planerna vara uppnått 2010. Ett utmärkt, offensivt initiativ.

Tyvärr blev det mera snack än verkstad av Lissabonprocessen. Idag har den i praktiken havererat. Få av EU:s gamla medlemsländer har orkat förnya sina ekonomier och sociala system.

Storbritanniens dynamiske premiärminister Tony Blair tillhör undantagen bland Europas politiska ledare när han försöker skapa insikt om vad globaliseringens stenhårda konkurrenstryck innebär för vår kontinent.

”De förändringar vi står inför är större än den industriella revolutionen på 1800-talet… När Kina och Indien plötsligt ställer oss för gigantiska utmaningar måste vi acceptera att framtiden ställer helt andra krav”, slog Blair fast på labourkongressen i Brighton förra veckan.

Sällan eller aldrig hörs något liknade sägas från svenska politiker. De ekonomiska omvälvningarna i omvärlden tycks inte gjort något större intryck på varken Göran Perssons rödgröna regeringskonstellation, eller den borgerliga alliansen. På bägge sidor blockgränsen är man rädd att skrämma väljarna med långtgående reformer. Systembevarande går före marknadsanpassning.

Priset är bland annat att över en miljon svenskar i arbetsför ålder saknar produktiv sysselsättning. Bara det faktum att antalet förtidspensionärer (552.600) numera är fler än antalet företagare (442.800) tyder på att något gått väldigt snett. Försörjningsbasen håller på att eroderas.

Hur kan situationen förändras? Kanske når Bäckström-kommissionen svaret.

Under sin nye vd Urban Bäckström (tidigare riksbankschef) anordnar Svenskt näringsliv en serie möten med lokala företagare runt om i landet. Syftet är att vaska fram förslag som kan skapa förutsättningar till en halv miljon nya jobb på fem år.

Igår hölls en hearing i Borås med småföretagare från Sjuhärad, som vittnade om vardagen i den privata sektorn. Ingen dans på rosor, precis.

Glädjen att skapa, driva och utveckla egna verksamheter förmörkades till stor del av krångliga regler, höga skatter, oflexibel arbetsrätt, et cetera. Nog känns klagovisan igen. Mer intressant än uppräkningen av enskilda problem och svårigheter, var dock känslorna av upprördhet och förtvivlan som uttrycktes över politikernas bristande förståelse för företagarnas villkor – i synnerhet sett ur ett globalt konkurrensperspektiv.

Det är denna trista attityd från makthavarna i riksdag och regering som utgör det överskuggande bekymret. Och företagarna själva är inte oskyldiga, fler bör engagera sig i den offentliga debatten om näringslivsklimatet skall bli bättre.

Urban Bäckström är inne på rätt spår när han menar att Svenskt näringsliv måste tala mer med politikernas chefer – alltså väljarna – om det skall hända något. Ty vad som behövs är först och främst en bred medvetenhet bland allmänheten om företagens välståndsbildande roll och globaliseringens betydelse.

Precis som Tony Blair säger är det både meningslöst och kontraproduktivt att klaga på den ekonomiska liberaliseringen av världen.

Istället gäller det att tänka på hur vi skall hänga med i svängarna, och kunna dra nytta av de nya möjligheter som öppnar sig. Först då lär det bli fart på Sverige (och EU) igen.

(Borås Tidning 2005-10-05)

Drömmen om Europa

Publicerad den av
Svara

Ett mirakel, säger EU:s utvidgningskommissionär G&ünther Verheugen om den senaste tillökningen i EU-familjen.Misslyckandet Cypern må vara en plump i protokollet, annars är det inte svårt hålla med honom.

Att EU förmått ro i land den största och mest komplicerade utvidgningen i unionens drygt 50-åriga existens är faktiskt något av ett under. Det kan inte ens den demoraliserande debatten om de diskriminerande övergångsreglerna skymma.

I morgon växer EU från 15 till 25 medlemsstater, unionen kommer därmed att expandera till att även omfatta länder i Öst- och Centraleuropa. När den östra och västra halvan av vår kontinent förenas, är det en historisk händelse av monumentala mått. Drömmen om ett enat Europa håller på att realiseras framför våra ögon.

Det är en vision som levt starkt i det europeiska medvetandet ända sedan Romarrikets fall. Det romerska imperiet omfattade, när det var som störst, hela den då kända världen. Och vad som fanns utanför dess gränser, var från Roms horisont inte mycket att bry sig om.

På grund av politiska och administrativa problem klövs jätteriket i två halvor år 395 e Kr; en västlig del med säte i Rom och en östlig med Konstantinopel som huvudstad. Västrom föll emellertid snabbt sönder. Spiken i kistan hamrades in år 476 när den siste kejsaren Romulus Augustulus avsattes av den germanske stamhövdingen Odovakar (men Östrom, eller Bysans, överlevde till 1453, då turkarna tog över ruljansen).

Genom seklernas gång har olika härskare försökt samla ihop resterna av det romerska imperiet igen. Först på plan var frankerkungen Karl den Store, som under slutet av 700-talet erövrade större delen av den västeuropeiska kontinenten. Riket blev inte långlivat. Karl den Stores barnbarn rök ihop om arvet efter farfar och bråket bilades med en ödesdiger kompromiss i staden Verdun år 843.

Karolingerväldet styckades i tre kungadömen; Västfranken (det blivande Frankrike) och Östfranken (sedermera Tyskland), samt ett instabilt mellanrike som snart kollapsade i ett gytter av landområden.Detta lapptäcke har fransmän och tyskar slagits om vid åtskilliga tillfällen.

Som under första världskriget, då en av de blodigaste slakterna ägde rum i… ja, just det: Verdun!

I det politiskt söndrade Europa fungerade länge den katolska kyrkans organisation som bärare av den europeiska identiteten. Huvuddelen av alla svenska runstenar har kristna förtecken, asatron tycks ha övergivits förbluffande fort. Våra förfäder vikingarna var nämligen smarta.

Lika mycket handelsmän som stridisar upptäckte de att övergång till kristendomen gjorde det smidigare att knyta affärskontakter på kontinenten. Främlingsskapet mellan olika folkgrupper blev inte lika markerat när de hade en gemensam religion att samlas kring.Den bröt ned barriärer av instinktiv misstänksamhet och gynnade handeln.

Anammandet av kristendomen blev på sätt och vis vår första EU-anpassning, Jesus var bra business helt enkelt. Tack vare katolska kyrkan inlemmades Sverige i den europeiska familjekretsen.

Tyvärr saboterade Gustav Vasa fortsatt integration när han på 1500-talet av snävt ekonomiska och maktpolitiska skäl införde protestantismen som statsreligion. Beslutet utgjorde det första avgörande steget på den väg mot nationell självtillräcklighet, som faktiskt inte på allvar bröts förrän Sverige blev EU-medlem 1995.

(Det är inte svårt att förstå varför den intellektuellt orienterade drottning Kristina hoppade av och emigrerade till Rom – 1600-talets Sverige var en hopplöst provinsiell, andefattig öken i jämförelse med den italienska metropolen.)

Reformationen var inte bara en katastrof för vårt land. Martin Luther tände stubintråden till det trettioåriga krigets mardröm, där protestanter och katoliker tog kål på varandra i oräkneliga mängder och lyckades föröda Europas kärnland på kuppen.

Fredsuppgörelsen efter denna milt sagt läskiga erfarenhet innebar förenklat att de inblandade partnerna (däribland Sverige) försökte formulera en mellanstatlig uppförandekod för att få lite ordning i det internationella systemet. Men i praktiken förblev det en värld där man åt eller fick låta sig ätas.

En maktberusad knekt med omåttlig aptit dök upp på scenen efter revolutionen i Frankrike 1789. Som självutnämnd kejsare dominerade Napoleon Bonaparte Europa likt en sentida Karl den Store, men äventyret slutade som bekant med det av ABBA besjungna nederlaget i Waterloo.

Näste diktator med Europaambitioner av romerska dimensioner var Adolf Hitler, vars svårslagna rekord i brutalitet och ondska fick gamla europeiska arvfiender att tröttna på fler blodbad.

Blott sju år efter att kanonerna tystnat på andra världskrigets slagfält förenades Frankrike, Västtyskland, Italien och Beneluxländerna i Kol- och stålunionen. Därmed var grunden lagd till det integrationsprojekt för fred och välstånd som idag är EU.

Denna union har inte bara gjort slut på kontinentens olycksaliga söndring. EU innebär också att Europa för första gången strävar mot enande utan våld från någon enskild stormakt, som försöker kuva de andra europeiska folken under sitt klackjärn.

EU har förvisso brister.

Men höjer vi blicken bortom dagspolitikens småskurna trätor går det inte att undgå slutsatsen: vad som skett sedan EU:s sex grundarländer 1952 beslöt att begrava stridsyxan är verkligen ett slags mirakel.

(Borås Tidning 2004-04-30)

Arv i vanhävd

Publicerad den av
Svara

”En tom taxi stannade framför underhuset och mr Attlee klev ur.”

Så sade Winston Churchill en gång om labourledaren Clement Attlee – av Churchill även kallad ”ett får i fårakläder”.

Man avundas knappast den stackars Attlee, som hade oturen att ha de giftiga kvickheternas mästare som sin främste politiske motståndare. Inte undra på att Attlee framstod som en blek figur, när han tvingades dela scen med den färgstarke bulldoggen Churchill.

Dennes hjältemodiga insats under andra världskriget är väl bekant, men tories har även producerat andra konservativa statsmän av förnämlig kaliber; Benjamin Disraeli, Edward Heath och järnladyn Margaret Thatcher, för att nämna några.

Efter att Thatcher tvingades bort efter en intern partirevolt 1990, har dock tories hamnat i en allt brantare utförsbacke. Inför valet 1997 framstod partiet som sönderregerat efter 18 oavbrutna år vid makten. Mittfältaren Tony Blair golvade den brittiska högern och den har inte rest sig än.

Thatchers tame efterträdare John Major försvann och ersattes av den okarismatiske William Hague, som efter ännu ett förlustval 2001 fick ge plats för Iain Duncan Smith. Dennes enda framgång är att han distanserat Attlee i rollen som fåret i den tomma taxibilen.

Den sämste ledare partiet haft, lär Thatcher ha sagt. Trots att Blair tappat mycket av den brittiska allmänhetens gunst efter en rad motgångar, har Duncan Smith varit helt oförmögen att koppla greppet om den skadeskjutne premiärministern. Istället har liberaldemokraterna seglat upp som det främsta oppositionspartiet, medan tories numera mest liknar en sekt av fanatiska EU-motståndare.

Glömt är tydligen Churchills plädering för ett enat Europa och att Edward Heath förde Storbritannien in i EU. Partikongressen i Blackpool nyligen var snarast att karaktärisera som en anti-europeisk festival.

”Fortfarande finns dock en kärna av både förnuft och traditionellt konservativt statsmannatänkande i detta parti”, skrev den gästande Carl Bildt efteråt.

Hoppas går ju. Men vägen till en comeback på 10 Downing Street synes mycket lång.

(Borås Tidning 2003-10-30)