Birgitta Ohlsson – rätt person på fel post

Egentligen är det kuriöst att regeringen anser sig behöva en särskild EU-minister. Vilka specifika ärenden ska denne hantera? Naturligen borde EU-relaterade frågor kunna skötas av vanliga fackministrar när det gäller den löpande ruljansen, medan tyngre spörsmål faller på utrikesministerns eller statsministerns bord.

Eller är det främst opinionsbildning man tänkt sig att EU-ministern ska pyssla med? I så fall känns det onekligen som ett politiskt fattigdomsbevis. Vårt land har trots allt varit med i unionen sedan 1995. 

Nå, eftersom statsrådsposten ändå blivit ledig efter den anonyme Cecilia Malmströms befordran till EU-kommissionär, känns ändå valet av hennes efterträdare riktigt spännande. Folkpartiets Birgitta Ohlsson kan man ju verkligen inte anklaga för att vara en grå strukturtapet. Tvärtom.

Hon är snarare av ett virke som blivit allt ovanligare inom svensk politik numera. Idéburen, frispråkig, intressant, välformulerad – och kontroversiell. Även om Birgitta Ohlsson garanterat inte stod högst på listan av Jan Björklunds kandidater, har hon alla förutsättningar att bli en välbehövlig krydda i regeringen. EU-ministernposten må i realiteten vara en ganska tom affär. Men känner jag Ohlsson rätt kan hon nog utnyttja den som plattform till starkare profilering av viktiga liberala krav.

Dit hör avskaffandet av EU:s bisarra jordbrukspolitik och skarpare fokus på mänskliga rättigheter, både inom och utom EU. Två frågor som Ohlsson också själv säger sig vilja prioritera. Utmärkt! Men hennes gamla snack om kvotering kan vi gärna slippa i fortsättningen.

Deep Purple in Politics

”Boken är en politisk thriller. Mycket kretsar runt mitt förakt för den europeiska unionen.”

Ian Gillan, sångare i Deep Purple, kommer ut som författare mot EU. Vilket väl i synnerhet borde glädja den inbitna EU-nejsägaren Lars Ohly i Vänsterpartiet – som också är en hängiven Purplediggare (se exempelvis här).

Och Ohly är i gott sällskap. Hans företrädare, partiledarevikarien Ulla Hoffmann, är en stor Deep Purplefan. Liksom Rysslands president Dmitrij Medvedev! Ännu har vårt gamla blågula kommunistparti vissa gemensamma band med Kreml… 

Men Vänsterpartiet kan nog inte räkna med att försöka engagera Purple som musikaliskt dragplåster under valrörelsen. Mr Gillan himself lär nämligen vara libertarian. 

Låt Cecilia Malmström bli den siste EU-ministern

Folkpartiets Cecilia Malmström klarade av allt att döma Europaparlamentets utfrågning med glans. Som ansvarig EU-kommissionär för asylfrågor, invandring och brottsbekämpning gör hon sig nog bra. Jag har i alla fall inga skäl att betvivla motsatsen.

Fast påminner Cecilia Malmström ändå inte lite om Margot Wallström? Mycket sympatisk, varm, trevlig. Ger ett habilt intryck. Men sen kommer man till frågan om vad hon egentligen gjort för politiska avtryck. Rent konkret, alltså. Och då tar det liksom stopp.

I Wallströms fall erinrar jag mig att hon fick igenom någon slags kemikalielagstiftning när hon var miljökommissionär. Efter det är det tyvärr blankt. När det gäller Cecilia Malmström kommer jag inte på ett ringaste skvatt.

Jo, javisst. Det är ju sant. Som Europaparlamentariker höll hon på med en namninsamling för att fimpa flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg. Men det får väl räknas mer som ett massmedialt jippo. 

Och så har Malmström då varit svensk EU-minister sedan 2006. Det ska dock inte hållas emot henne. Ty det är snarare ämbetet i sig som förefaller tämligen hopplöst. Vad gör en EU-minister om dagarna? Vilka är uppgifterna? Beställa och kommentera opinionsundersökningar? Någon som vet? 

Nu snackas det om att Malmströms energiske FP-kollega Birgitta Ohlsson borde få överta posten som EU-minister. Jag hoppas inte det.

Förvisso vore det väldigt roligt om Ohlsson – en sann, skarpslipad politisk profil – fick sätta mera liberal färg på regeringen. Inte som EU-minister dock, eftersom ingen borde utses till EU-minister. Ett sådant statsråd är rimligen helt överflödigt.

Vi är medlemmar i en union, där EU och Sverige är intimt inflätade med varandra på oräkneliga områden (kanske för många, rent av). Det är en chimär att EU-frågor i vardagspolitiken längre kan skiljas ut och läggas på ett särskilt bord. Således är det naturligare att varje departement med sina vanliga fackministrar sköter den löpande ruljansen – utan att någon klistrig EU-minister ska dyka upp som gubben (eller tanten) i lådan och försöka hitta på något. 

Cecilia Malmström har ändå säkert gjort så gott som hon har kunnat. Låt henne nu gå vidare in i historien som Sveriges sista enskilt EU-ansvariga statsråd. Jag tror faktiskt hon att som övertygad Europavän skulle gilla det själv.

Lägg av nu, Carl Bildt

Utrikesminister Carl Bildt förnekar sig inte. Hans försök att göra PLO:s krav om israeliska eftergifter till officiell EU-politik, blev utan tvekan ett av årets pinsammaste diplomatiska magplask (bakgrund här).

Men trots att Bildt fått smäll på fingrarna av EU, retat upp Israel till kokpunkten och ytterligare skadat Sveriges anseende, skriver han glatt på sin egen blogg:

”Alldeles uppenbart är att det svenska ordförandeskapet har höjt Europas profil när det gäller fred i Mellersta Östern – och gjort det på ett sätt som nu får ett allt starkare stöd.”

Starkare stöd av vilka då? Hamas, PLO och Hizbollah? Vore inte frågan i grunden så allvarlig, skulle Bildt framstå som rent ut sagt komisk i all sin ogenerade skamlöshet. 

En skarp kontrast till Bildts tomma skryt finns att läsa här. Som temperaturmätare på stämningarna i Israel efter det svenska ordförandeskapets bravader, ger artikeln onekligen en ganska intressant tankeställare (skribenten Michael Fenenbock har bland annat arbetat som politisk konsult åt Ted Kennedy). 

Carl Bildts antipatier mot Israel skadar EU:s fredsoffensiv

EU vill driva på för en lösning i den infekterade konflikten mellan Israel och palestinierna. Och det är väl utmärkt. Men för att nå framgång med diplomatiska initiativ på detta ytterst delikata problemområde i världspolitiken, krävs också en fingertoppskänsla av den högre skolan. Några sådana färdigheter har knappast utrikesminister Carl Bildt (M) gjort sig känd för i dessa sammanhang.

Hans likgiltighet inför det judiska folkets utsatthet är dokumenterad. Likaså hans kyliga inställning till Israel, en hållning som han ”kompenserat” genom att med desto större värme omfamna det palestinska ledarskapet. Ur det perspektivet står han snarare närmare Mona Sahlin (S) än egna partikamrater som Gunnar Hökmark. 

Tyvärr måste det sägas olyckligt att EU gör sin framstöt i Mellanöstern medan Sverige ännu är ordförandeland. Reinfeldt-regeringens oförmåga att ta deklarera ett enkelt avståndstagande från Aftonbladets famösa artikel under sensommaren om påstådda israeliska organstölder (se här, här och här) har skapat en misstro från Israels sida mot det officiella Sverige som inte glöms i första taget.

Att som grädde på moset låta Carl Bildt gå i spetsen för unionens fredsoffensiv var som att be om trubbel. Hans förslag till gemensam resolutionstext åt EU skapade genast kraftig irritation bland israelerna. Bildt formulerade direkta krav på att Jerusalem måste delas, och att östra halvan måste bli huvudstad för en palestinsk stat. 

Jag har ärligt talat väldigt svårt att förstå de här hemma, vilka håller Bildt som någon slags svensk guru på utrikespolitikens område. Nämnda resolutionstext illustrerar ju tvärtom en klumplig amatörmässighet, som torde vara uppenbar för varje professionell diplomat. 

Ty vad tror man sig kunna uppnå genom att ensidigt parkera EU på en linje som är identisk med PLO:s? Sånt skapar inget förtroende om EU har målsättningen att spela en konstruktiv roll. Bildts text ignorerade med anmärkningsvärd arrogans den tidigare överenskomna förutsättningen för fredsprocessen; att en uppgörelse måste grundas på förhandlingar mellan Israel och palestinierna.

Och det senaste året har ju palestinierna vägrat inleda några dylika samtal överhuvudtaget. Vilket Bildt verkar anse helt okej, då Israel enligt honom bara har som väg att förbehållslöst ge upp hälften av Jerusalem och in blanco acceptera en palestinsk statsbildning. Noterbart är även att Bildt inte inkluderade ett ord i sin text om att västra Jerusalem samtidigt skulle få vara huvudstad i Israel. 

Nu fick Carl Bildts upplägg visserligen bakläxa av tunga EU-medlemmar som Frankrike och Tyskland, som föga förvånande fann alltihop för magstarkt och extremistiskt. En förhandlingsuppgörelse är därmed fortfarande vad som gäller för EU:s del. 

Men det går inte att undkomma intrycket att Bildts svåra blamage ytterligare spätt på Israels redan sedan tidigare ingrodda skepsis mot svensk och europeisk diplomati i Mellanöstern.

Par i grått

Fredrik Reinfeldt var helnöjd efter att ha lyckats sy ihop EU-ländernas olika viljor till det gemensamma beslutet. Han gick till och med ut på en pub i Bryssel och firade genom att skål i öl med EU-kommissionens José Manuel Barroso. 

Frågan är hur många andra än de närmast berörda som har anledning att slå klackarna i taket. Utnämningen av den belgiske premiärministern Herman Van Rompuy till EU:s president framstår snarare som en stor gäspning. 

Inte heller upphöjelsen av Cathrine Ashton (tidigare brittisk labourminister, idag handelskommissionär) till EU:s gemensamma utrikesminister var någon kioskvältare. 

Två gråa, för de flesta helt okända personer – därtill oprövade i de stora sammanhangen – ska alltså vara EU:s ansikten på den globala arenan. Det är ingen djärv gissning att de kommer att stå sig slätt i jämförelse med aktörer som USA:s Barack Obama eller Kinas Hu Jintao. Men det är tydligen så EU-ländernas elit vill ha det.

Utnämningarna bör den klassiska kompromissens sämsta drag över sig. Ett starkt, karismatiskt namn som Tony Blair som EU-president hade väsentligt kunnat öka unionens prestige och tyngd. Men samtidigt hade han naturligtvis riskerat att kvadda egot hos självmedvetena europeiska ledare som Nicolas Sarkozy eller Angela Merkel, vilka absolut inte vill stå i skuggan av någon.

Hellre då en visionslös medelmåtta som alla kunde acceptera utan knot: Van Rompuy. 

Vill man vara elak skulle man kunna säga att Van Rompuy tycks som en spegling av Reinfeldt själv: en lagom anonym, kameralaktig och förvaltningsinriktad regeringschef från ett litet EU-land. 

EU tog ett steg framåt med Lissabonfördraget, men halkade genast en bit bakåt igen. Processen känns igen från förr. Det är ju inte sällan framsteg i EU:s utveckling möts av en rekyl. Men ska man ändå var lite optimistisk kanske det finns skäl att instämma i DN:s huvudledare den 21/11. Tidningen kommenterade det nya lågprofilerade EU-paret  Van Rompuy 0ch Ashton med att föräntningarna är så låga på dem att de har goda chanser att överraska. 

En person som däremot definitivt har möjligheter att komma bättre till sin rätt är Cecilia Malmström (FP). I alliansregeringen har hon inte gjort mycket väsen av sig, nog främst på grund av att posten som Europaminister ter sig ganska substanslös (vad gör egentligen en Europaminister på dagarna?).

Men som EU-kommissionär efter Margot Wallström ska hon säkert kunna blommat ut och göra större politiska avtryck än sin svenske föregångare.

Reinfeldt vek ner sig för Ryssland

Beskedet var egentligen lika säkert som ett rekommenderat brev på posten. Precis som väntat föll Reinfeldt undan för Ryssland och godkände Nord Streams gasledning i Östersjön. 

Symptomatiskt nog var det miljöminister Andreas Carlgren (C) som skickades fram för att meddela beslutet inför pressen på Rosenbad. Regeringen har nämligen valt att behandla ärendet som uteslutande en miljöfråga.

Carlgren försökte låta som en hårding och talade om  ”23 månader av tuff miljögranskning”. Vem nu han och Fredrik Reinfeldt trodde sig kunna föra bakom ljuset med den charaden…

Impotent statsminister

I själva verket är miljöaspekterna naturligtvis bisaker i sammanhanget. Men används för att maskera Sveriges impotens på det område som saken i grunden handlar om: säkerhetspolitik och stormaktsstrategi. 

Nord Streams planerade gasledning från Viborg till Greifswald är ett tyskt-ryskt projekt. Tyskland är i skriande behov av energi, liksom övriga Europa. Ryssland i sin tur ser möjligheten att genom gasledningen muta in Östersjön (en månghundraårig strävan) och samtidigt knyta upp ett av EU:s kärnländer i ett beroendeförhållande till Kreml.

Mot kombinationen Ryssland-Tyskland hade lilla Sverige aldrig en chans. Ett nej till gasledningen fanns inte i korten. Särskilt som Sverige idag även är EU:s ordförandeland och måste sitta still i båten för att inte riskera att få ledarskapsförmågan undergrävd. Reinfeldt  hade helt enkelt inte råd att ta den striden. 

Alltihop belyser småstatens utsatthet när de stora grabbarna klampar fram på arenan. Ryssland, som uttryckligen betraktar gasledningen och sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken, är på väg att lägga en dominerande skugga över Europas norra flank. Därutöver kan Kreml tänkas använda gasvapnet för att spela ut EU-länderna mot varandra och splittra unionen. 

Sverige var illa förberett och tvingades huka denna gång. Så är vi dock inte dömda att göra även framöver. Men vi måste då acceptera de kalla realiteterna och handla därefter.

Bland annat behöver vi stärka vår militära försvarsförmåga i hela Östersjöregionen. Det är nödvändigt för att trovärdigt kunna hävda respekten för Sveriges integritet och beslutsamhet. Oss bråkar man inte med! Därutöver behöver vi – som alla utsatta mindre länder – starka och pålitliga allierade, som kan backa upp oss i krissituationer. 

Frågan är emellertid om Reinfeldts alliansregering är byxad att ta upp en sådan besk diskussion med väljarna. Jag tvivlar, tyvärr.

Nu kan Kissinger lyfta luren

Tisdagen 3 november blev en historisk dag. Tjeckiens författningsdomstol meddelade att man inget hade att invända mot Lissabonfördraget. Därmed tvingades landets EU-kritiskt trilskande president Vaclav Klaus slutligen att sätta sin namnteckning på sista raden. 

Hej Europa! Henry Kissingers klassiska fråga “Who do I call if I want to call Europe?” får sålunda äntligen ett svar. När Lissabonfördraget snart träder i kraft kan Kissinger helt enkelt slå numret till EU:s nya permanenta ordförande (eller president). 

Det är förstås utmärkt att EU ges möjligheten att tala med en röst. I takt med att unionen utvidgats och samarbetet fördjupats, har nödvändigheten av en effektivare beslutsordning blivit allt mer pockande. Men samtidigt måste makten förankras tydligare. 

EU:s ledare samlas inom kort bakom dörrarna till rökfyllda rum för att kohandla sig fram till vem som ska utses till Mr Europe. Det har spekulerats livligt om Tony Blair, men hans kandidatur till EU:s ordförandepost verkar inte lika het längre.

Istället snackas det kring ett mer lågprofilerat namn som Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy. Jean-Claude Juncker från Luxemburg och Nederländernas Jan Peter Balkenende har också nämnts. Även Finlands förre statsminister Paavo Lipponen tycks vara sugen. 

Dock förefaller sånt här myglande ganska ovärdigt. Om unionen ska behålla sin vitalitet och styrka även i framtiden, bör EU:s demokratiska grundvalar förstärkas. Att välja ledamöter till Europaparlamentet är inte nog. Unionens medborgare borde dessutom äga rätten att välja mannen eller kvinnan som ska vara EU:s ordförande. Det är ett reformkrav som Europas liberaler har skäl att driva hårt. 

Visst borde EU nappa på alkolås

”När man har en sådan här position får man bara inte göra sådana här grejer. Det går inte att beskriva hur knäckt jag är.”

Det säger Rikard Palm, programledare för SVT:s Rapport, som nyligen åkte dit för rattfylla och nu får chavottera i kvällstidningarna. 

Den knäckte Palm borde måhända sända en tanke till en av sina föregångare i nyhetsstudion, Bengt Öste. Han var inte bara ett legendariskt nyhetsankare i Rapport och hängiven sportfiskare i det omåttligt populära TV-programmet Visst nappar det

Bengt Öste

Ända till sin bortgång för fem år sedan var Bengt Öste också ett känt ansikte i kampen mot rattfylleriet.

Hans engagemang grundades på egna, tragiska erfarenheter. 1983 blev Östes bägge döttrar och en systerson nedmejade av en berusad bilist. Ena dottern blev mycket allvarligt skadad.

Efter det bildade Bengt Öste föreningen Kram (Kampen mot rattfylleri angår mig).

Men trots Östes värdefulla insatser har de senaste årens ökande alkoholkonsumtion medfört att rattfylleriet förblivit ett stort samhällsproblem. 

Rikard Palm är sannerligen inte ensam om att ha varit påverkad bakom ratten. Enligt en rapport från Vägverket häromåret kör i genomsnitt 14 400 svenskar berusade i trafiken – varje dag. 

Problemets omfattning bekräftas av en rapport som SIKA, Statens institut för kommunikationsanalys, presenterade förra veckan. Där konstaterades att av de 247 förare som omkom i trafiken 2008, så var det 16 procent – lågt räknat – som hade alkohol i blodet. 

Motorförarnas Helnykterhetsförbund, MHF, tog SIKA:s undersökning till intäkt att förnya sitt gamla krav om obligatoriska alkolås i bilarna.  

”Det är först då vi kommer att få verkligt och synbart trendbrott i statistiken”, förklarade Tom Bjerver, vd på MHF, till Ekot den 27/10. 

Den metoden var också Bengt Öste en varm anhängare av. Så här sa han i en intervju 1998:

”Ett sätt vore att införa alkolåsen i trafiklagstiftningen inom samtliga EU-länder och att utrustningen är monterad i bilarna redan när de rullar ut från fabriken.”

Idén är väl värd att överväga. Vågar vi hoppas på ett initiativ från regeringens sida? 

Högerliberalerna i Portugal av banan

I Portugal står det klart att det regerande socialistpartiet med premiärminister José Socrates i spetsen kan behålla makten. Vid valet i helgen misslyckades utmanaren Manuela Ferreria Leites från högerliberala PSD att vinna väljarnas förtroende.

En avgörande orsak till nederlaget var frågan om höghastighetståg. PSD ville fimpa det storstilade projektet att effektivare knyta ihop Portugal och grannlandet Spanien med modern infrastruktur.

Den planerade snabbtågslinjen mellan Lissabon och Madrid skulle förkorta restiden från dagens dryga sju timmar till mindre än tre. Från Madrid kan passagerarna sedan bekvämt susa vidare på state of the art-räls till Frankrike.

Höghastighetståg börjar bli en het potatis även i Sverige, där vi fortfarande med våra gamla stambanor från 1800-talet ligger långt efter övriga Europa. Ännu tvår dock regeringen Reinfeldt sina händer.

Inför nästa års riksdagsval har firma Reinfeldt & Borg skäl att begrunda ödet som drabbade deras ideologiska kompisar i Portugal. Så går det när man motsätter sig utvecklingen.