Kategoriarkiv: Energi

Korvetter är viktigare än ubåtar

Publicerad den av
2

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) är i farten dessa dagar. I SvD skriver han med anledning av att regeringen vill beställa nya ubåtar till flottan: 

”Försvaret hade en särskilt anställd utlandsstyrka, avsedd för militära insatser långt borta. Men mellan försvaret av Sverige och insatser internationellt var det ett glapp. Försvarspolitiken hade länge saknat ett tydligt perspektiv för närområdet – Östersjön, Norden och EU.”

Nu ska det bli ändring på det, lovar den gode Tolgfors. Fint. Om Alliansregeringen fått upp ögonen för bristerna i försvaret av våra egna nationella gränser är det sannerligen på tiden. Särskilt med tanke på att Ryssland precis satt igång med bygget av det gigantiska gasledningsprojektet Nord Stream. 

Leder det till att Östersjön i praktiken blir ett ryskt innanhav? Det är kanske att ta i. Men vi bör inte vara naiva om Kremls ambitioner. Nord Stream handlar om energi. Men det handlar i än högre grad om geopolitik och maktstrategi. Med gasleveranserna till den energitörstande västeuropeiska kontinenten hamnar främst EU:s nyckelmedlem Tyskland i en ömtålig beroendeställning.

Samtidigt fungerar Nord Streams pipeline som en enda lång rysk kontrollmarkör i Östersjön. Gasledningen och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. Den militära närvaron kommer garanterat att öka mycket påtagligt och mycket medvetet. 

Makt bör dock mötas med motmakt. Annars blir det oundvikligen vår store, och inte särskilt pålitliga, granne i öst som dominerar showen. Vi måste därför tydligt kunna sätta oss i respekt, hävda vår integritet och låta förstå att Östersjön är ett fritt och öppet hav.

För detta krävs en starkare, större och synlig svensk flotta. 

Frågan är då om inte Tolgfors navigerar snett. Ubåtsvapnet i all ära. Men borde inte en satsning på fler korvetter ha högre prioritet i sammanhanget?

Fem stycken av Visbyklass är helt otillträckligt i ljuset av den hotande situationen. Enligt yrkesofficerare jag talat med på Marinbasen i Karlskrona ligger behovet snarare kring tolv. Det skulle vara minimiantalet för att kontinuerligt kunna upprätthålla ett slagkraftigt marint ytförsvar (givet att samtliga dessa korvetter också bevärdigas med offensivt fungerande vapensystem, vilket absurd nog inte är någon självklarhet!). 

Intervjuad om ubåtssatsningen säger emellertid Sten Tolgfors att byggandet av gasledningen Nord Stream inte har varit viktigt för regeringens beslut. Nej, och det märks. Vad har då varit viktigt?

Att rädda arbetstillfällen och ge exportmöjligheter åt Kockums? 

Mer att läsa:
Sverige måste rusta upp flottan
Reinfeldt vek ner sig för Ryssland 

Snön faller, elpriset stiger

Publicerad den av
Svara

13,80 kr! Det är vad en kilowattimme kostade på elbörsen Nordpool i morse.

Kyla, otillräckliga nivåer i vattenkraftverkens magasin och underhåll av flera kärnreaktorer uppges vara anledningen till att priset skjuter genom taket. 

Sverige är ett land där vinter infaller med jämna mellanrum. Sånt bör man planera för. Det heller inte första gången kapaciteten i vår energiförsörjning lämnat mycket övrigt att önska.

Förutom elräkningar som ger konsumenterna skrämselhicka, har det vissa år till och med hotats med ransonering. Situationen är varken värdig eller rimlig för en modern industrination. 

Magnus Thorstensson, analytiker på Svensk energi, säger:

”Det finns utrymme för fler investeringar. Det ser vi i Finland, där man nu bygger ett femte kärnkraftverk och där de lämnat in ansökningar om att bygga ytterligare två.” 

Sverige håller sakta på att röra sig i samma riktning som vårt östra broderland. I över tre decennier har energipolitiken lamslagits av infernaliskt trassel och känslomässig vidskepelse. Men nu är tillnyktring i sikte.

Den 1 augusti är det menat att vi äntligen kan vända blad. Då tänker nämligen Alliansregeringen upphäva den gamla lagen om att Sverige måste skrota kärnkraften. Därmed ges möjlighet att bygga splitternya, effektivare reaktorer. 

Om inte riksdagsvalet i september ställer allting på huvudet igen. Den rödgröna vänsterkartellens fobi mot atomalstrad elektricitet kvarstår. I DN den 19/2 gjorde Tomas Eneroth, energipolitisk talesman för Socialdemokraterna, klart vad ett maktskifte innebär:

”Den här nya lagen kommer i så fall inte att leva länge till. Nybyggnadsförbudet kommer tillbaka.”

Risken att vi även kommande vintrar får sitta och huttra i stugorna medan elpriset gräver djupa hål i hushållskassan är alltså i realiteten vad som erbjuds från vänsterfronten. Tack, tack.

Men det kunde redan varit värre. Minns att riksdagen en gång slog fast att all kärnkraft skulle varit avvecklad i år, 2010. Om det skett hade väl 13 spänn och 80 öre per kilowatt ansetts som rena fyndpriset. 

Fem små ödesdigra ord av Maud Olofsson?

Publicerad den av
Svara

Centerns säregna ångestladdade skräck för kärnkraftsproducerad elektricitet har under decennier orsakat enorm oreda, för borgerligheten i allmänhet och svensk energipolitik i synnerhet. Även Socialdemokraterna, en gång det blågula kärnkraftsprogrammets fäder, förvillades ut i dimman under trycket från farhågorna som piskades upp i opinionen. 

Thorbjörn Fälldin var på många sätt en stor och beundransvärd politiker, vars betydelse kanske dock fortfarande är något underskattad. Men det religiöst färgade kärnkraftsmotståndet tillhör knappast den mest konstruktiva delen av hans politiska arv.

Att Maud Olofsson förmått göra upp med denna ingrodda Centertradition av vidskepelse mot atomer, är en prestation som borde förtjäna henne ett politiskt bragdguld. En av de värsta stötestenarna för borgerligt samarbete rullades därmed bort och öppnade vägen Alliansens epokgörande energiöverenskommelse. 

Men ännu verkar det för tidigt att ropa hej. På andra sidan bäcken står många Centerpartister och vägrar marschera över in i ”kärnkraftssamhället” (för att låna Fälldins eget språkbruk). Fyra ledamöter i Centerns riksdagsgrupp hotar att sparka bakut och fälla Alliansen under en kommande kärnkraftsomröstning i parlamentet. 

Hur ska Maud Olofsson hantera denna revoltunge? Frågan ställdes under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Efter en stunds slingerbultande blev beskedet: ”Det tar jag hand om!”

Psykologiskt sett knappast det smartaste uttalandet i en delikat partiintern situation, där känslorna redan är uppskruvade.

Den minnesgode påminns om Olof Palmes klassiska fadäs under en valdebatt i radio, där han lovade att arbetarrörelsen skulle ”ta itu med” Gunnar Hedlund (för att denne dristat sig till att kritisera Tage Erlander). Väljarna uppfattade Palmes förflugna ord som en total Socialdemokratisk krigsförklaring mot den stackars Hedlund och han vann en våg av sympatier (och röster) på kuppen. 

Har Maud Olofsson otur kan ”det tar jag hand om” göra henne till en spegelvänd version av företrädaren Hedlund i det här fallet. Vad som riskerar uppfattas som översitteri och diktat mot dem som försvarat Centerns ”själ”,  kan leda till att atomfienderna får vind i seglen och bara blir än mer beslutsamma, come hell or high water.

Vilket naturligtvis blir en finfin present till Socialdemokraterna om Alliansens energipolitik plötsligt faller i bitar. Borgerligt kärnkraftselände 2.0 – och en slags ironisk postum revansch för Olof Palme dessutom.

Dumt att Barsebäck är väck

Publicerad den av
Svara

Sverige är inte ett land som ligger vid ekvatorns soliga breddgrader. Det vet ganska många människor. Särskilt vi som bor här. Vi är mycket medvetna om att Sverige är ett avlångt land som geografiskt parkerat sig i norra Europa. 

Hit kommer regelbundet vintern med snö, is och kyla. Och lika regelbundet brukar tillgången på elektricitet då drabbas av svåra avbräck. Det hotjas om elbrist, priserna stiger skyhögt upp i det blå, hushåll och industri suckar över jättedyra elräkningar. 

Samma sak år efter år. Så även nu. Är det inte konstigt? Man kunde ju tro att vi svenskar skulle få nog och resolut göra något åt dessa eländiga repriser. Men det kanske kommer. 

Under tiden kan vi alltid fundera på hur smart det var att stänga de bägge reaktorerna i Barsebäck. Den första togs ur drift 1999. Den andra 2005. Märkligt nog var det inget fel på någon av dem. De fungerande finfint och gav oss massor av ström i ledningarna.

Men av outgrundliga skäl tyckte Centern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att Barsebäck måste väck och beslutade lägga ner rubbet. Fråga gärna representanter från denna partitrio om inte Barsebäcks förlorade elektricitet ändå vore ganska bra att ha i dessa dagar. 

Fast vem vet? De kanske också har bestämt att lägga ner vintern. Eller att Sverige ska flyttas till en varmare del av jordklotet. Det vore i så fall helt logiskt. Men kan de inte då skynda på lite snabbare att verkställa dessa beslut? 

Reinfeldt vek ner sig för Ryssland

Publicerad den av
Svara

Beskedet var egentligen lika säkert som ett rekommenderat brev på posten. Precis som väntat föll Reinfeldt undan för Ryssland och godkände Nord Streams gasledning i Östersjön. 

Symptomatiskt nog var det miljöminister Andreas Carlgren (C) som skickades fram för att meddela beslutet inför pressen på Rosenbad. Regeringen har nämligen valt att behandla ärendet som uteslutande en miljöfråga.

Carlgren försökte låta som en hårding och talade om  ”23 månader av tuff miljögranskning”. Vem nu han och Fredrik Reinfeldt trodde sig kunna föra bakom ljuset med den charaden…

Impotent statsminister

I själva verket är miljöaspekterna naturligtvis bisaker i sammanhanget. Men används för att maskera Sveriges impotens på det område som saken i grunden handlar om: säkerhetspolitik och stormaktsstrategi. 

Nord Streams planerade gasledning från Viborg till Greifswald är ett tyskt-ryskt projekt. Tyskland är i skriande behov av energi, liksom övriga Europa. Ryssland i sin tur ser möjligheten att genom gasledningen muta in Östersjön (en månghundraårig strävan) och samtidigt knyta upp ett av EU:s kärnländer i ett beroendeförhållande till Kreml.

Mot kombinationen Ryssland-Tyskland hade lilla Sverige aldrig en chans. Ett nej till gasledningen fanns inte i korten. Särskilt som Sverige idag även är EU:s ordförandeland och måste sitta still i båten för att inte riskera att få ledarskapsförmågan undergrävd. Reinfeldt  hade helt enkelt inte råd att ta den striden. 

Alltihop belyser småstatens utsatthet när de stora grabbarna klampar fram på arenan. Ryssland, som uttryckligen betraktar gasledningen och sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken, är på väg att lägga en dominerande skugga över Europas norra flank. Därutöver kan Kreml tänkas använda gasvapnet för att spela ut EU-länderna mot varandra och splittra unionen. 

Sverige var illa förberett och tvingades huka denna gång. Så är vi dock inte dömda att göra även framöver. Men vi måste då acceptera de kalla realiteterna och handla därefter.

Bland annat behöver vi stärka vår militära försvarsförmåga i hela Östersjöregionen. Det är nödvändigt för att trovärdigt kunna hävda respekten för Sveriges integritet och beslutsamhet. Oss bråkar man inte med! Därutöver behöver vi – som alla utsatta mindre länder – starka och pålitliga allierade, som kan backa upp oss i krissituationer. 

Frågan är emellertid om Reinfeldts alliansregering är byxad att ta upp en sådan besk diskussion med väljarna. Jag tvivlar, tyvärr.

Gasledningen i Östersjön en jackpott för Kreml

Publicerad den av
3

Åren 1979-1985 brukar av historieskrivarna betecknas som ”det andra kalla kriget”. Efter en period av avspänning i världen var Sovjetunionen åter på offensiven. Det ryska imperiet gjorde framstötar i Afrika, invaderade Afghanistan, placerade ut nya kärnvapenmissiler (SS-20) i Europa. Frosten bet även kring Sveriges knutar.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstigningsövningen som någonsin skett i Östersjön. En massiv flottenhet, eskorterad av flyg, löpte ut från den baltiska kusten, strök längs svenskt territorialvatten och gick till fingerad attack mot kusten i dåvarande DDR. Manövern kallades Zapad 81 (”Väst 81”).

Signalen var tydlig: det är vi – ryssarna – som behärskar Östersjön!   

Kommande veckor sker en slags repris på manövern. Bara namnet ger en symbolisk fingervisning om vilka maktpolitiska ambitioner som råder i dagens Kreml: Zapad 2009.

Förutom landstigning, är ett av de uttalade målen med denna militära kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar. Det är knappast ett sammanträffande.

Projekteringen för bygget av det rysk-tyska konsortiet Nord Streams 120 mil långa jättepipeline på Östersjöns botten, från Viborg till Greifswald, är i full sving. En del av sträckningen kommer att löpa inom svensk ekonomisk zon. Trots att regeringen Reinfeldt ännu inte gett klartecken, håller tusentals rördelar redan på att bunkras upp här i Karlskrona.

Att vår regering skulle klara av att stoppa bygget är dessvärre orealistiskt. Den pågående remissrundan har mest karaktären av en charad. Kanske är det just denna insikt som är det verkliga motivet bakom att länsstyrelsen i Blekinge inte ens formulerat någon åsikt om gasledningen? Det tjänar ändå inget till.

Tyskland är ett av EU:s kärnländer, Europas viktigaste ekonomi och har skriande behov av energi. Vad har Sverige att sätta emot när tyskarna går samman med stormakten Ryssland? Dessutom skulle även påtryckningar från andra energitörstande EU-länder göra ett eventuellt nej från regeringen Reinfeldt mycket svårt. I framtiden beräknas nämligen 80 procent av unionens förbrukning av fossilgas levereras från Ryssland.

Därför är det hög tid att vi ser sanningen om gasledningens maktstrategiska betydelse i vitögat.

För Kreml är det rena jackpotten. Nord Strems huvudägare är energijätten Gazprom, som kontrolleras av den ryska staten. Och Ryssland har glasklart formulerat att dess energiexport inte enbart handlar om att samla många sköna slantar i Kremls kassakista. Energin ska också vara ett offensivt verktyg i utrikespolitiken.

Vad detta innebär har vi bland annat tidigare sett i Ukraina och Georgien, när dessa länder fallit i onåd hos Kremls makthavare. Gasleveranserna stryptes, priserna chockhöjdes.

Genom Nords Streams gasledning kommer Tyskland praktiskt taget att bindas upp i ett långvarigt beroendeförhållande till Ryssland. De potentiella utpressningsmöjligheterna mot EU blir magnifika. Det behöver inte gå så långt som till öppen konflikt.

Blott det implicita hotet räcker för att Tyskland ska gravitera in i större anpassning till ryska positioner. Frågan gör sammanhållningen inom EU delikat. Medlemsstater som tills nyligen stått under sovjetisk dominans – som Polen, Estland, Lettland, Litauen – lär näppeligen ta lätt på att semidiktaturen Ryssland ånyo utökar sin maktsfär.

Den 9 november kan vi fira 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Något år senare upplöstes Sovjetunionen (en händelse som Vladimir Putin betecknat som 1900-talets största geopolitiska katastrof). Men den period av avspänning som då följde i Europa är nu på väg att förbytas till ett frostigare läge.

För Sveriges del borde det vara uppenbart vad Nord Streams gasledning och Zapad 2009 betyder. Ryssland har ingalunda gett upp sin sekelgamla strävan att muta in Östersjön och därmed ta kommando över Europas norra flank.

Vilka militära och säkerhetspolitiska slutsatser – om några – drar vi svenskar av det? 

Framtiden tillhör Ringhals

Publicerad den av
Svara

Tag 41:an från Borås mot Varberg. Vik av i Veddinge och kör igenom Väröbacka. Där, på en udde vid solglittrande Kattegatt, ligger det: Ringhals. Även med internationella mått en imponerande anläggning, faktiskt ett av de större kärnkraftverken i världen.

Här är det spänning i luften, bokstavligt talat. Det sprakar av elektricitet i de stora kraftledningarna som löper ut från de fyra reaktorblocken. Annars är allt tyst och lugnt. Himlen är ren, frisk och klar. Inga skorstenar som spyr ut hälsovådlig rök, inget öronbedövande dån.

Ändå producerar denna elfabrik årligen gigantiska mängder ström – 28 terrawatt-timmar (TWh). Det motsvarar 20 procent av Sveriges elkraft, eller annorlunda uttryckt: var femte glödlampa i landet lyser tack vare Ringhals. Just nu pågår dessutom ett massivt moderniseringsprogram. Turbiner byts ut, generatorer förnyas, säkerheten förbättras ytterligare, mer personal rekryteras, etc.

Fram till år 2012 investerar Vattenfall dryga 13 miljarder kronor i Ringhals, vilket skall öka reaktoreffekten till 32 TWh. Med de investeringar av liknande slag som görs i Forsmark och Oskarshamn, kommer bortfallet från det avstängda Barsebäcksverket att vara ersatt med råge. Effektmässigt motsvarar ”trimmandet” av de kvarvarande svenska kärnkraftverken tillskottet av fyra nya reaktorer!

Men hur rimmar det med regeringens och riksdagens ambition att skrota atomenergin i Sverige?

”Jag hör inte längre någon samlad politisk röst för avveckling”, säger Ringhals vice vd Leif Johansson.

Oljeekonomins orimligheter och medvetenheten om växthuseffektens faror har tvärtom gjort kärnkraften alltmer attraktiv i världen, menar han. Det är en av de miljövänligaste energikällorna som finns.

Leif Johansson sänder en tacksamhetens tanke till den gamle statsministern Thorbjörn Fälldin (c), som under 70-talet gick i spetsen för det svenska kärnkraftsmotståndet:

”Fälldin gjorde kärnkraften en fantastisk tjänst. Tack vare honom tvingades vi bli vassare, skärpa driftssäkerheten och lösa avfallsfrågan.”

Vidare är kärnkraftselen mycket billig att producera. I Ringhals ligger kostnaden under 15 öre per kilowatt-timme, påpekar Leif Johansson. Detta att jämföra med exempelvis vindkraften, som – utan statliga subventioner – kostar mellan 70-80 öre per kilowatt!

Politikerna har dock belastat kärnkraften med en särskild straffskatt, vilket i kombination med moms och andra skatter drivit upp elpriset till smärtsamma nivåer för konsumenterna.

Skyll alltså inte på Ringhals om du får betala dyrt för strömmen i kontakten. Däremot torde Göran Persson ha en del att förklara när det gäller siffrorna på elnotan…

(Borås Tidning 2006-07-30)

Rappakalja om oljans slut

Publicerad den av
Svara

Minns ni Romklubben? Den grundades mitt under värsta vänstervågen 1968 av den italienske Fiatdirektören Aurelio Peccei som en slags exklusivare motsvarighet till välgörenhetslunchätarna i Rotary.

Där samlades en självutnämnd elit av världsfrälsare inom vetenskap, politik och näringsliv i syfte att räcka de förtrampade massorna en räddande hand.

Romklubben existerar fortfarande, men för en tämligen undanskymd tillvaro numera. Annat var det 1972, när medlemmarna presenterade rapporten Tillväxtens gränser. Genomslaget blev enormt. Länge skulle Romklubbens opus åberopas i den politiska debatten som vore det stentavlorna Moses bar med sig från Sinai.

Rapportens budskap var att mänskligheten stod inför en apokalyps av närmast bibliska proportioner. Den moderna utvecklingen ledde i racerfart mot avgrunden. Överbefolkning och rovdrift på livsviktiga resurser innebar att en civilisatorisk kollaps väntade runt hörnet.

Det skulle exempelvis inte dröja många år innan jordens reserver av bly, zink och koppar var uttömda. Lika illa var det förstås med olja, kol och naturgas. Några decennier till bara – sedan var det obevekligen finito.

Hade Romklubbens spådomar slagit in skulle vi på denna sidan milliennieskiftet leva i en dystropisk Mad Max-tillvaro. Som vanligt med denna typ av undergångspredikningar blev verklighetens facit ett annat. Mänskligheten har det idag generellt sett bättre än någonsin.

Fattigdomen minskar radikalt, svältkatastrofer blir allt ovanligare, överbefolkningens gissel visade sig vara en myt. Lika ogrundad var varslet om att tillgångarna på mineraler som bly och koppar skulle försvinna.

Ett grundfel som Romklubben gjorde var att man rent statiskt drog ut på kurvor om ökad förbrukning, utan att räkna med vilka korrigeringar som teknologiska och marknadsekonomiska faktorer kunde väntas medföra i kalkylen.

Men vad lär vi oss av historiens misstag? Föga, tycks det. Särskilt oljan, den ständigt sinande, har varit ett populärt ämnesområde för generationer av alarmister. Debattfrågan är ungefär som modet med utsvängda jeans. Ibland ute, ibland inne. Och nu är det åter trendigt med 1972 års förkunnelse om att snart – mycket snart! – är det minsann tomt i tanken för gott.

En som trillat dit är vår egen statsminister Göran Persson, naturromantikern som från sitt rymliga gods i Sörmland skissar på projektet att tvinga in hela Sverige i en liten kravmärkt grön folkhemsstuga.

Persson vill inte enbart dra ur kontakten för hälften av landets elproduktion genom att skrota kärnkraften. Även oljan skall bort från riket innan källorna torkat ut i världen. En kommission är redan tillsatt för ändamålet. Lagom till 2020 måste svenska undersåtar upphöra med den syndiga oljeanvändningen.

I veckan lät sig statsministern intervjuas av DN och förklarade glatt hur prisspiralen på de allt sällsyntare dropparna skulle förändra våra levnadsbetingelser. Bland annat var det adjöss med nöjet att resa billigt med Ryanair till Europas metropoler. ”Det kommer att bli ohyggligt mycket dyrare att flyga lågpris i framtiden”, påstod Persson efter sin titt i kristallkulan (9/5).

Dråpligt nog offentliggjorde Energimyndigheten i samma veva en studie (Oljans ändlighet – ett rörligt mål), vilken helt drog brallorna av regeringschefen.

Någon risk för att oljan tar slut finns inte och den kommer dessutom att bli billigare, slogs det fast i rapporten. ”Kraftigt fallande priser” är rimligt att vänta på marknaden runt 2008-2010 och Energimyndigheten påpekade även nyktert: ”Att bestämma mängden utvinningsbar olja är som att försöka nå regnbågen. Den flyttar sig bortåt ju närmare man kommer”.

Värt att komma ihåg är att vi har större tillgång på olja nu, än när Romklubben skrämde upp hederligt folk med sina katastrofprofetior. Detta trots ökad produktion och tillväxt. Konstigt? Inte alls.

Ty som ekonomen Klas Eklund förklarat: ”Högre oljepriser gjorde det lönsamt att söka efter nya fyndigheter även där utvinningskostnaderna var högre; de högre priserna gjorde det samtidigt lönsamt att spara olja och utveckla nya, energisnålare produktionsmetoder; allt detta gav efter hand ett utbudsöverskott på olja som drev ned priserna på olja igen” (Jorden gick inte under, Industriförbundet 2000).

Dessutom har vassare teknik medfört att det både är lättare att upptäcka nya oljefält, samt att exploatera gamla fyndigheter som tidigare varit svåra att komma åt. Det säkraste man kan säga är faktiskt att det svarta guldet lär fortsätta flöda rikligt länge än.

Tag alltså snacket om den förestående oljebristen för vad det är: rappakalja.

(Borås Tidning 2006-05-14)

 

Vad är arvet efter Palme?

Publicerad den av
Svara

På tisdag har 20 år gått sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Att detta attentat mot vår nation och vårt demokratiska system aldrig klarats upp förblir ett svårläkt sår i den svenska folksjälen.

Det är väl också den främsta anledningen till att en mer djupgående granskning av Palmes politiska gärning hittills uteblivit.

Det mest som sagts och skrivits om Olof Palme sedan 1986 har kretsat kring den monumentalt misslyckade mordutredningen, samt runt diverse spekulationer om vem eller vilka som stod bakom dådet. Politikern Palme har kommit i bakgrunden, trots att han i ledningen för socialdemokraterna 1969-86 dominerade den politiska scenen i Sverige som ingen annan.

Utan en seriös genomlysning och diskussion om Palme blir bilden vår samtidshistoria suddig och missvisande. Utifrån vittnesmål av människor som kände eller arbetade tillsammans med honom, får jag uppfattningen om Palme som en personligen varm, vänfast och genuint omtänksam människa.

Men när det gäller politikern Palme är jag nästan entydigt negativ.

När Olof Palme övertog regeringsmakten i slutet av 60-talet hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. Den svenska ekonomin var då en av världens starkaste. Det varade inte länge. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur skapade stora svårigheter, men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp med hela 80 procent åren 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte längre konkurrera internationellt och botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagens villkor visade han aldrig.

Löntagarfondsstriden, som blev slutet på folkhemmets Saltsjöbadsanda, är kanske det tydligaste exemplet. Även där fick Palmes undfallenhet för LO:s militanta reformkrav avgörande betydelse för hur det svenska välståndet urgröptes. Att till varje pris hålla ihop arbetarrörelsen, även om det fick destruktiva konsekvenser för nationen, visade sig även i kärnkraftsdebatten.

Palme var egentligen kärnkraftsvän, men av rädsla för att socialdemokraterna skulle spricka i samband med Harrisburghaveriet 1979 frångick han sin uppfattning och drev fram den märkliga folkomröstningen året efter.

Där segrade hans linje 2-alternativ, som både innebar utbyggnad och avveckling av kärnkraften. Att svensk energipolitik fortfarande, dryga två och halvt decennium senare, förlamas av denna folkomröstningsfars är ännu ett föga hedrande arv efter Palmes partipolitiska taktiserande.

Europafrågan är ett annat exempel. 1968 lämnade Tage Erlanders regering in en öppen ansökan om medlemskap i EEC (nuvarande EU).

Men utifrån sin överdriva hänsyn till den radikala vänsterfalangen inom rörelsen orkade inte Palme fullfölja, utan avskrev alltsammans 1971 med det officiella motivet att EEC-medlemskap vore oförenligt med neutraliteten.

Istället blev det efterträdaren Ingvar Carlsson som fick göra jobbet, men på grund av Palme fördröjdes alltså Sveriges deltagande i Europasamarbetet till mitten av 1990-talet.

Olof Palmes utrikespolitik påverkades starkt av den tidigare utrikesministern Östen Undén, som var kritisk mot väst och undfallande mot öst. Men Palme gick längre och i hans egen regering fanns, till skillnad från Erlanders, inga återhållande krafter mot de värsta vänsterutflykterna (vilket sannerligen hade behövts i rådande tidsanda).

Palmes engagemang i Vietnamfrågan blev ett öppet uttryck för solidaritet med den brutala, stalinistiska kommunistregimen i Hanoi. USA:s försök att hjälpa Sydvietnam i försvaret mot kommunisternas angreppskrig fördömdes av Palme i alla tonarter.

Men han riktade aldrig ett ord av kritik mot tyranniet i Nordvietnam. 1972 liknade Palme istället USA:s insats i Indokina med nazisternas utrotning av Europas judar – en fullständigt grotesk jämförelse som allvarligt kom att skada Sveriges förbindelser med USA under många år.

Egentligen var det först under Ingvar Carlssons tid som statsminister som umgänget med världens mäktigaste och viktigaste demokrati fullt ut normaliserades.

Naziparallellen använde Palme också när han 1982 kritiserade Israels invasion i Libanon. Israel förföljde palestinska barn ”precis på samma sätt” som Hitlertyskland hade gjort mot judiska barn, påstod Palme. Uttalande var förstås helt grundlöst, men typiskt för Palmes Mellanösternpolitik.

Till skillnad från Erlander var han ingen Israelvän, utan tog ensidigt parti för Yasser Arafat, vars organisation PLO i årtal förpestat förhållandet mellan israeler och palestinier.

Olof Palme kom även att förtrollas av Kubas diktator Fidel Castro, som han slöt varma vänskapsförbindelser med. Eftergivenheten mot kommunisttyrannier var en svag punkt hos Palme. När borgerliga politiker under 80-talet menade att det främsta bidraget till ett fredligt Europa vore ett demokratiskt Ryssland, slog Palme bakut. Sverige sysslande minsann inte med ”antisovjetism”, menade han.

Exemplen kan göras många. Men det principiellt avgörande var att Palme inte tog den värderingsmässiga kampen mot det röda barbariet under ett viktigt skede under kalla kriget. Därmed bidrog han till att undergräva försvaret av demokratin som idé, och svek sitt ansvar som ledare i ett fritt land.

Olof Palmes tragiska död får inte fördunkla de allvarliga missgrepp han gjorde. En förvisso briljant talare och estradör, men sakpolitiskt huvudsakligen ett fiasko.

(Borås Tidning 2006-02-26)

Konsten att skapa en härdsmälta

Publicerad den av
Svara

Att Sverige skulle satsa på kärnkraft fanns det under efterkrigstiden en kompakt politisk enighet om. Moderniseringen av samhället krävde ett ständigt ökat behov av el, i kombination med vattenkraften föreföll kärnkraft som en idealisk energikälla. Därmed kunde vi också minska beroendet av kol och olja från utlandet.

Men det politiska samförståndet sprack i början av 70-talet, när fysikprofessorn Hannes Alfvén höll ett apokalyptiskt tal om atomenergins fasor på centerstämman i Luleå. Thorbjörn Fälldin svalde Alfvéns domedagspredikan med hull och hår. Med den nyfrälstes iver lovade centerledaren att ”stoppa marschen in i kärnkraftssamhället”. Det blev centerns stora slagnummer i valrörelsen 1976.

Fälldin var kompromisslös i frågan: ”ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag är beredd att dagtinga med min övertygelse”. 

Det kategoriska uttalandet ansågs ha bidragit till att socialdemokraterna tvingades lämna regeringstaburetterna för första gången på 44 år.

Moderaterna och folkpartiet delade dock inte Fälldins avesion för kärnkraftsproducerad elektricitet. Den andra reaktorn i Barsebäck stod klar för laddning. Att lägga ned den ansåg både Gösta Bohman och Per Ahlmark vara oacceptabel kapitalförstöring. Efter valsegern vägrade de att godkänna Fälldin som statsminister om han inte gav med sig. Och Fälldin dagtingade.

”Det största sveket i svensk politisk historia”, utropade en bitter Olof Palme från sin nya oppositionsbänk i riksdagen.

Kärnkraftsutbyggnaden fortsatte alltså, men centern krånglade och våndades svårt. Koalitionen sprack 1978. Den nye fp-ledaren Ola Ullsten bildade därpå – med stöd av socialdemokraterna – en egen minoritetsregering, vars främsta uppgift skulle vara att lösa energifrågan.

Våren 1979 hade Ullsten en proposition färdig, där tanken på kärnkraftens avveckling avvisades, men att programmet skulle begränsas till tolv reaktorer. Moderaterna och socialdemokraterna signalerade stöd. Därmed kunde saken varit ur världen.

Innan propositionen hann behandlas av riksdagen, inträffade emellertid ett tillbud i det amerikanska kärnkraftverket i Harrisburg. Ingen människa dog eller skadades, men i den alarmistiska stämning som piskades fram av medierna tvärvände den tidigare kärnkraftsentusiasten Palme.

Han var rädd att Harrisburgolyckan skulle förstöra socialdemokraternas chanser att ro hem det förestående riksdagsvalet. ”Jag tänker inte offra proletariatet på kärnkraften en gång till”, erkände Palme för journalisten Dieter Strand.

Taktiskt handlade det om att temporärt desarmera den besvärliga frågan. Under det som gått till historien som ”den galna onsdagen” krävde Palme överraskande att en folkomröstning skulle utlysas till mars 1980. Så blev det också (även om Palmes kalkyl sprack – de borgerliga vann valet 79 ändå). Men omröstningen blev en märklig tillställning. Ingen politiker vågade utmana den uppskrämda opinionen med att försvara kärnkraften.

De väljare som till äventyrs var positivt inställda till denna energikälla, fick titta i månen efter ett alternativ att rösta på. Det enda som erbjöds väljarkåren var snabb eller långsam avveckling.

Linje 1, som moderaterna stod bakom, fick 18,9 procent av rösterna. Denna innebar att de reaktorer som ännu inte var byggda (av sammanlagt 12 planerade) skulle färdigställas. Därefter skulle hela kärnkraftsprogrammet läggas ned ”i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd”.

Det var också vad folkpartiet och socialdemokraterna tyckte. Men Ullsten och Palme ville inte kampanja på gator och torg med ”högerspöket” Bohman. Därför hittade de på en lång rad av ytterligare villkor, som de visste att moderaterna inte kunde godta (exempelvis att kärnkraftverk inte fick ägas av privata intressen) . Därmed var linje 2 född, som erhöll 39,1 procent.

Centern och kommunisterna kamperade ihop i linje 3, (38,7 procent) vilken krävde omedelbart stopp för all vidare utbyggnad. De reaktorer som redan hunnit tas i drift skulle läggas ned inom högst tio år. Riksdagen korade linje 2 som knapp vinnare och tolkade resultatet som att kärnkraften skulle vara ett minne blott 2010. Årtalet hade inte funnits på någon valsedel, men Palme var djupt oroad över de splittringstendenser inom rörelsen som blottats under folkomröstningskampanjen.

Ledande socialdemokrater som Alva Myrdal och Inga Thorsson hade propagerat för linje 3. Alltså var Palme tvungen att ge dem ett köttben för att de skulle hålla sig lugna. År 2010 lät bra i sammanhanget, även om det officiellt påstods att tidpunkten motiverades av kärnkraftverkens tekniska livslängd. (En ren bluff kan tilläggas, så länge det är ekonomiskt rimligt med underhåll och återinvesteringar kan våra reaktorer köras i princip hur länge som helst – dessa har också trimmats under årens lopp för att ge högre effekt).

Så skapades den politiska härdsmälta som sedan dess har fördummat energidebatten i Sverige. Det har ofta talats om kärnkraftens oåterkallerliga avveckling, men atomenergin är märkvärdigt seglivad. Endast en reaktor (i Barsebäck) har stängts, detta som ett bondeoffer till centern när Göran Persson behövde dess parlamentariska stöd.

Nu är det vänsterpartiet och miljöpartiet som skall betalas för att de agerat stödhjul till socialdemokraterna. Ytterligare en i den långa raden av avvecklingsplaner väntas att presenteras denna månad. Men hur länge skall det destruktiva arvet från Palmeepokens cyniska taktiserande fortsätta att sabotera möjligheterna till en rationell svensk energipolitik?

För tjugo år sedan kommenterade Gösta Bohman den olycksaliga kärnkraftsomröstningen i sin bok Maktskifte:

”Lika väl som både folk och politiker snabbt kom till insikt om att vänstertrafik på våra vägar inte hör hemma i Sverige, lika väl borde förståelse vinnas för att inhemska miljövänliga och billiga energikällor är att föredra framför miljöfarliga och dyra importerade bränslen. Omvändelsen kommer, var så säker!”

Nu tycks Bohmans förutsägelse vara på väg att slå in. Folkpartiet har som första parti uttalat att folkomröstningen 1980 skall läggas till handlingarna, precis som 1967 blev fallet med högertrafikomröstningen anno 1955. De blygsamma bidragen från sol och vind kan aldrig ersätta kärnkraftens roll i den moderna elprodutionen.

Att satsa på olja och fossilgas (vilket regeringen är i färd med) ökar miljöförstöringen och driver på växthuseffekten. Istället bör vi ta lärdom från Finland och inte bara behålla kärnkraften, utan även bygga nya reaktorer vid behov. Tillväxten, välfärden och miljön är för viktiga områden för att äventyras av kortsiktiga politiker som prioriterar spelet om makten högre än omsorgen om landet.

(Borås Tidning 2004-04-07)