Kategoriarkiv: Energi

Jag saknar mitt sopnedkast

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/2:Corren.

Jag hade ett sopnedkast. En förträffligt bekväm uppfinning. Några korta steg utanför ytterdörren i trapphuset bara, öppna en lucka i väggen och låta det mörka hålet sluka skräppåsen. Sen var det inte mycket mer med det. Ack, en sorglös tid. En dag var sopnedkastet plötsligt stängt, låst, obrukbart.

Bostadsrättsföreningen i staden där jag då bodde hade infört ett nytt reglemente. Vi anmodades nu att finfördela våra sopor och traska hela vägen ut på gården med det noggrant sorterade avfallet till en ”miljöstation”.

Det var ett träskjul med olika kärl för färgat och ofärgat glas, papper, kartonger, plast, konservburkar, matrester and you name it. Jag hatade stället. Det stank förskräckligt, det surrade av flugor, råttor gömde sig i hörnen. Men vad göra?

Detta hände sig under 90-talets slut när återvinning, kretsloppssamhälle och sopsortering var som budord huggna i Mose stentavlor. Statsminister Göran Persson förkunnade att han skulle bygga ”det gröna folkhemmet” och ve den som ifrågasatte rättfärdigheten i skräp- och avfallspysslet, denna kollektiva vardagshobby som påbjöds de svenska hushållen.

Själv saknade jag mitt sopnedkast. Det kändes inte direkt som den moderna civilisationens krön att behöva sortera gamla mjölkpaket och kompostera överbliven spagetti. Jag fann hela hanteringen motbjudande, i synnerhet all den beskäftiga moralism som osade kring avfallsrörelsen. Och hur var det med miljönyttan, egentligen?

Den är praktiskt taget noll! Budskapet från Valfrid Paulsson, Naturvårdsverkets grand old man och Håll Sverige rents tidigare ordförande, briserade som en bomb i februari 2003. ”Det gör ont när man ser gamla människor pliktskyldigast komma släpande i snömodden med sina rullatorer lastade med förpackningar till återvinningsstationerna”, skrev han på DN Debatt.

Valfrid Paulsson dömde ut det mesta av sopsorteringsverksamheten som rena geschäftet och direkt skadligt för det seriösa miljöengagemangets trovärdighet. Ur såväl ekologiskt som samhällsekonomiskt perspektiv var det mycket bättre att elda upp hushållens sopberg av matrester och engångsförpackningar. Det gällde även glas, plast och plåtburkar.

Effektivast var nämligen att genom förbränning omvandla avfallets energiinnehåll till fjärrvärme och elkraft. Snacka om att svära i kyrkan. Den kätterske miljökändisen Valfrid Paulsson mötte ett slagregn av fördömanden.

Till och med brittiska tidningen The Times noterade hur det stormade i den blågula ankdammen och kommenterade syrligt: ”Reaktionerna visar att trossatsen om sopsortering inte har något med ekonomi eller resurshantering att göra. Det handlar mera om att predika en personlig moralkod”.

Dryga decenniet senare läser jag i Dagens Samhälle att utvecklingen faktiskt börjar gå Valfrid Paulssons väg. Återvinningen nådde sin topp 2008 och tappar mark. Istället används allt mera sopor som billigt och lönsamt bränsle i kommunernas fjärrvärmeverk. Det eldas även friskt med sådant avfall som sorterats. Okej. Kan jag då äntligen få tillbaka mitt kära sopnedkast igen, tack?

Spola inte bort vattenkraften

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:Corren.

I Sverige kommer 90 procent av elproduktionen från kärnkraft och vattenkraft. Effektivt, leveranssäkert, ekonomiskt konkurrensmässigt och detta till priset av i stort sett inga klimatfarliga koldioxidutsläpp alls. Fantastiskt, va?

Tacka tidigare generationers kloka beslutsfattare för det. I början av 1900-talet inleddes en storsatsning på vattenkraftsbyggen för att tillgodose vårt framgångsrika näringslivs behov av bra och billig energi.

Några decennier senare kompletterades basen i elförsörjningen med det svenska kärnkraftsprogrammet, bland annat för att bryta beroendet av importerad olja och kol. Sverige, som varit ett pionjärland inom vattenkraft, blev nu också en världsledande nation på den fredliga atomteknologins område.

Stolta och nöjda? Icke. Plötsligt slogs den politiska enigheten om utvecklingen av vårt goda energisystem sönder under 70-talet. Främst Centern, då största borgerliga parti, drabbades av en närmast religiöst färgad mani om kärnkraftens absoluta förkastlighet, en växande opinion inom Socialdemokraterna likaså.

Följderna är bittert kända: regeringskris, partipolitisk grälsjuka, en snurrig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, ständigt motstridiga besked och en lång period av osäkerhet kring kärnkraftens framtid som Sverige lider av än i denna dag. Som sur grädde på det politiska moset riskerar nu även vattenkraften att äventyras.

Bakgrunden är ett EU-direktiv från Bryssel som det C-styrda Miljödepartementet låtit underkasta sig. EU kräver striktare regler för vattenkraftens ekologiska påverkan, det handlar om utökat skydd för växt- och djurliv. Det kan låta utmärkt.

Men i Miljödepartementets så kallade Vattenverksamhetsutredning föreslås så radikalt långtgående åtgärder att hela branschen hamnar i gungning. Gamla tillstånd och miljödomar ska rivas upp.

I princip samtliga Sveriges över 3700 vattenkraftverk och dammar, stora som små, måste fullständigt prövas på nytt mot miljöbalkens och EU-rättens lagstiftning. Och då utifrån en retroaktiv konsekvensanalys av befintliga kraftverks inverkan på en jungfrulig miljö som inte existerat på kanske 100 år!

Det blir en byråkratisk och juridisk apparat utan dess motstycke att tröska igenom. Hur stora måste kraftanläggningarnas ombyggnader bli för att nya tillstånd ska ges? Till vilka belopp?

Utredningen, som miljöminister Lena Ek är ansvarig för, saknar bisarrt nog en helhetssyn gällande den totala samhälls- och miljönyttan av kalaset. Exempelvis hänsyn till klimatmålen, vattenkraftens lönsamhet, elpriset, påfrestningarna för näringsliv och statsbudget, etc.

Från kraftbolagens sida befarar man att en elproduktion motsvarade upp till två svenska kärnkraftsreaktorer kommer att slås ut, om det revolutionära förslaget görs till verklighet.

Den biologiska mångfalden ska värnas. Men det måste ju ske på ett smart och rimligt sätt som inte drar proppen ur kraftverksdammarna och släcker ljuset i Sverige. Det räcker med farsen kring kärnkraften. Återställ förnuftet.

Klimatinvestera för framtiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/10:Corren.

Nu är det klart! Storbritannien satsar på ny, fräsch kärnkraftsteknik. Två reaktorer ska byggas i sydvästra England med planerad driftstart 2023. Det är en viktig investering för att både säkra energibehovet och reducera koldioxidutsläppen.

Storbritannien framstår därmed som ett föredöme i Europa, särskilt i jämförelse med Tyskland som gått åt motsatt håll.

Efter Fukushimakatastrofen i Japan 2011 beslutade förbundskansler Angela Merkel att i panikpopulistisk anda att stänga alla tyska reaktorer till 2021. Trots att risken för den förödande kombination av jordbävning och tsunami som slog sönder Fukushima knappast är direkt överhängande i Kontinentaleuropa.

Istället tvingas tyskarna till omfattade skattesubventioner av lågproduktiva, alternativa energikällor som sol- och vindkraft. Samt att förlita sig på klimatförstörande fossilförbränning. Resultatet är så skyhöga energipriser att ”elfattigdom” blivit ett begrepp bland många vanliga tyskar.

Storbritanniens eller Tysklands väg, vilken väljer Sverige? Socialdemokraterna har nyckeln.

Det är snart dags att pensionera de gamla svenska 70-talsreaktorerna och ersätta dem med bättre, effektivare och modernare motsvarigheter. Tack vare Centern tillnyktring har Alliansen kunnat öppna möjligheten för detta. Bland andra Vattenfall är intresserade av att bygga.

Men vem vågar sig på tunga investeringar i kärnkraft när ingen vet hur det politiska läget är nästa mandatperiod? Då kan Stefan Löfven vara statsminister i en koalition med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som pressat S att följa det tyska exemplet. Alliansen har också vällustigt slagit mynt av hotet i debatten.

Löfven vill desarmera den för honom besvärliga frågan genom att förslå en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken. Hittills är det kalla handen från borgerlighetens sida.

Valtaktiskt har man ju mer att vinna på att skrämma väljarna med konsekvenserna av de rödgrönas avvecklingsfundamentalism och chockhöjda energiskatter. Dessutom är arbetarrörelsen splittrad, vilket ben S egentligen står på i kärnkraftsfrågan är svårt att få något vettigt svar på.

Men varför inte sätta nationens intresse i första rummet och syna Löfvens kort? Ansvar för Sverige kräver att vi inte blir ett nytt Tyskland, om olyckan skulle vara framme. Vi behöver en långsiktig, klimatsmart, säker och ekonomiskt hållbar energiproduktion.

Finns chansen att S kan gå med på nya reaktorer? Löfven är själv övertygad kärnkraftsvän, han skulle få stöd av LO och sannolikt åtskilliga realistiskt tänkande gråsossar ute i partidistrikten. Ett blocköverskridande beslut mellan Alliansen och S skulle ge en bedövande parlamentarisk majoritet åt kärnkraften, MP och V hade blivit isolerade och oskadliggjorda.

För välfärdens, sysselsättningens, klimatets och framtidens skull: försök!

Tysk elfattigdom blir svensk?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

På söndag är det val i Tyskland, Europas ekonomiska motor. Där som här försöker den socialdemokratiska oppositionen vinna väljarnas förtroende genom höjda skatter. Förslagen skulle särskilt drabba tyska företagare hårt, vilket vore ödesdigert inte bara för dem.

Utan riskerar också att få kännbara konsekvenser för EU:s återhämtningsförmåga efter finans- och eurokrisen. Sätts hämsko på näringslivets dynamik i Tyskland, gnisslar de ekonomiska hjulen även på den övriga europeiska marknaden – inklusive Sverige.

Förbundskansler Angela Merkel har avvisat de skadliga skatteidéerna och trummar istället in sitt huvudbudskap: stabilitet, inga experiment! Hon vill sitta still i båten och lär sannolikt få göra det, såvida inte hennes vänsterutmanare om makten välsignas med en mirakulös uppgång i opinionen under helgen.

Allt är inte frid och fröjd för det. Trots sina löften om att undvika äventyrliga experiment, har Merkel tidigare agerat sjövilt med båtens åror. När kärnkraftverket Fukushima havererade efter en förödande kombination av jordbävning och tsunami i Japan 2011, gjorde Merkel en skamlös opportunistisk tvärvändning och anslöt sig till de rödgrönas kärnkraftsfientliga hållning. Bedövande enighet rådde plötsligt om att stänga alla tyska reaktorer.

Historien upprepar sig inte men den rimmar, sa Mark Twain. I Sverige hände ju något liknande en gång.

Det bråkades oändligt under 70-talet om vår egen kärnkraft, främst på grund av Centerns närmast religiöst färgade avsky mot atomproducerad elektricitet. Våren 1979 fick M, FP och S nog av tjafset. En överenskommelse med solid majoritet i riksdagen låg klar för att köra vidare kärnkraften. Då inträffade en reaktorolycka.

Fast inte här, utan i amerikanska Harrisburg. Haveriet var inte i närheten av Fukushimas omfattning. Men det räckte för att S av lika opportunistiska opinionsskäl som Merkel skulle tvärvända. Följden blev en märklig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, där resultatet tolkades som att samtliga reaktorer skulle vara borta 2010.

Tanken att sol, vind och vatten skulle klara hela energiförsörjningen i ett kylslaget, modernt industriland med en elintensiv produktionsapparat var naturligtvis bara romantiska drömmerier, så kärnkraften är lyckligtvis kvar. En av Alliansens stora bedrifter är också att man enats kring energipolitiken och fått C att släppa sin traditionella atomfientlighet.

Men vad vill S? Den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson hävdar fortfarande avvecklingsspåret, troligen av omsorg om den tilltänkta koalitionspartnern MP. Den förr uttalade kärnkraftsvännen Stefan Löfven duckar och hummar.

Men ska S och MP stoppa kärnkraften är Tyskland ett varnande exempel för väljarna. De tyska energipriserna är nu skyhöga, det talas om bistert om en stigande ”elfattigdom” bland vanliga konsumenter. Massiva skattesubventioner till vind- och solkraft har inte hjälpt. Då nya reaktorer är politiskt uteslutna, är enda alternativet att skyffla kol i parti och minut.

Inget vidare betyg till Merkel, och knappast ett lockande scenario för Sverige om S ämnar slå in på samma väg vid ett eventuellt maktskifte.

Ny energi för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

Det var som om ett eko från kärnkraftsalarmismens 70-tal hördes över landet i tisdags. Samtliga svenska reaktorer är livsfarliga. Risken för en svår olycka hänger över oss likt ett mörkt, hotande radioaktivt moln. Kärnkraftverken måste stängas mer eller mindre omedelbart.

För paniklarmandet stod Greenpeace, som lanserade en rapport om säkerhetsläget i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Där härskar rena skräcken. Anläggningarna är gamla, missköta, personalen saknar kompetens, allvarliga incidenter avlöser varandra.

Till råga på allt är inspektörerna från Strålsäkerhetsmyndigheten korrumperad och släpphänt. Det enda som är intressant för kärnkraftsmaffian är att krama ut så mycket ekonomisk profit som möjligt ur reaktorerna innan katastrofen drabbar oss.

De övervintrade aktivisterna i det som återstår av rörelsen Folkkampanjen mot kärnkraft måste känt ett nostalgiskt rus när budskapet från Greenpeace återgavs i medierna. Påminde det inte en smula om 1979 och Harrisburg? Men tiden för forna dagars skrämselpropaganda är trots allt förbi.

Om en notoriskt atomfientlig organisation som Greenpeace hade önskat skapat seriös debatt vore det smartare att undvika den värsta svartmålningen. Ibland kan det vara klokt att tala med mindre bokstäver för att öka trovärdigheten. Nu kunde kritiken bara avskrivas som sedvanligt överdrivet hojtande från smått skogstokiga alternativtomtar.

Faktiskt lite synd. Ty bortom svaveloset har ändå Greenpeace en poäng som förtjänar att diskuteras. De svenska kärnkraftsverken börjar ju falla för ålderstrecket. Hur länge kan vi fortsätta att trimma gamla reaktorer byggda på 70- och 80-talen?

Gränsen för vad som är ekonomiskt och säkerhetsmässigt försvarbart nås antagligen inom 10-15 år. Det betyder att slutet för hälften av svensk elproduktion närmar sig. Vad ska vi ersätta all denna energi med om Sverige vill hålla ställningarna som modernt industriland?

Det mest realistiska och rimliga svaret är ny kärnkraft. Lyckligtvis har alliansregeringen kunnat undanröja den politiska surdeg som länge förhindrat forskning, planering och byggnation av nästa generations reaktorer. Dessa är mycket effektivare och säkrare än dagens.

Istället för att enbart utnyttja 0,7 procent av energin i kärnbränslet, ger framtidens reaktorteknik möjlighet till 99 procents förbränning och återvinning. Enligt Jan Wallenius, professor i reaktorfysik vid KTH, innebär det att vi kan köra kärnkraftverk i ytterligare 5000 år utan att behöva gräva upp ett enda gram uran till ur marken. Snacka om förbättrad verkningsgrad!

Men ett nytt svenskt kärnkraftsprogram är en omfattande, komplicerad och tidskrävande investering. Vill vi smidigt klara generationsskiftet måste snart nödvändiga beslut fattas. Ty Greenpeace har åtminstone rätt i detta: att låta ålderstigna reaktorer koka på övertid är ingen bra idé.

En snurrig historia

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/9:

Tycker du illa om framväxten av stora, snurrande vindkraftverk i landskapsbilden? Vänj dig!

Överallt i Sverige skjuter vindkraftverken upp som gigantiska mekaniska vita svampar ur jorden. Och de kommer bara att bli fler. Många, många fler. Det har regeringen bestämt.

Länge var vindkraften en ytterst marginell energikälla. För ett decennium sedan gav produktionen endast 0,5 terawattimmar (TWh). 2011 var produktionen uppe i 6,1 TWh. Men vänta till 2020. Då ska vindkraften enligt statsmakternas planer ge oss 30 TWh. Det kommer att krävas veritabla skogar av vindsnurror för att nå den siffran.

Ingreppen som detta medför i naturmiljön och kulturlandskapet är dock vanligen mindre populära bland dem som tvingas bo nära snurrorna. I Ödeshög är det folkliga missnöjet så omfattande att lokalpolitikerna infört strängare regler än de flesta andra kommuner för vindkraftsetableringar.

Det gillar förstås inte länsstyrelsen, som i egenskap av statens förlängda arm försöker slå undan motståndet. Fallet Ödeshög handlar således inte enbart om invånare som vill värna sin hembygd. I vågskålen ligger även principfrågan om vad det kommunala självstyret egentligen är värt.

Utan tvekan betalar vi ett dyrt pris för den forcerade massutbyggnaden av svensk vindkraft. Som energikälla är den svår att få lönsam på marknadsmässiga grunder. Därför har staten uppfunnit ett raffinerat subventionssystem genom lagen om elcertifikat (införd 2003), som tvingar fram ökad produktion av förnyelsebar energi. Kostnaden läggs på elräkningarna för vanliga hushåll och mindre företag.

Vad hela vindkraftssatsningen kommer att gå loss på är omdiskuterat, men en sak är klar: notan blir saftig. Förra året släppte tankesmedjan Timbro en rapport som uppskattade beloppet till svindlande 215 miljarder kronor.

Man förstår onekligen att Ödeshögs kommun är skeptiskt inställd.

Comeback i tiden

Publicerad den av
Svara

Vilka domedagsprofeter var det som larmade och gjorde sig till om ”peak oil”? Suckers! Gissa vilket land som idag är världens tredje största oljeproducent? USA.

Tillgångarna har ökat med 15 procent de senaste fem åren. Knappast konstigt att JR och hans oljefamilj nu är back in business i Dallas.

Osund biogas i Linköping

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (3/8) om det expanderande privata företaget Swedish Biogas International, startat och drivet av kommunala Tekniska verkens vd Stig Holm:

Att satsa på biogas är utmärkt. Som alternativt bränsle är det bättre än exempelvis etanol. Biogas tillverkas av avloppsslam och livsmedelsavfall, vars nytta i övrigt är noll. Etanol tillverkas däremot av grödor och tenderar därmed stjäla utrymme från livsmedelsproduktion.

Men ska det satsas, ska det satsas med ekonomiskt och affärsmässigt sunda metoder. Så kan knappast sägas vara fallet med Swedish Biogas International– ett privat bolag som i praktiken byggt hela sin verksamhet med Linköpingsbornas skattepengar som riskkapital.

Det är tekniken som utvecklats i kommunala Tekniska verken som Swedish Biogas International nu skördar framgångar på. En teknik som Tekniska verkens vd Stig Holm exploaterat vid sidan av sin offentliga verksamhet – och detta med politiskt tillstånd.

Följden blir inte bara att andra aktörer trängs ut i illojal konkurrens. Det fläckar även Linköping som en kommun där man inte är främmande för något som liknar vänskapskorruption.

Kärnkraft, ja tack!

Publicerad den av
Svara

År 2010 ska kärnkraften vara avvecklad, påstods det länge efter den famösa folkomröstningen i mars 1980 (tre linjer fanns att rösta på – alla krävde avveckling!). Nu är det 2010.

Kärnkraften är inte skrotad. Tvärtom segrade förnuftet och rationaliteten. Efter gårdagens historiska omröstning i riksdagen läggs folkomröstningshärvan till handlingarna. Beslutet är visserligen omgärdat med en del märkliga förbehåll. Men det väsentliga är detta: kärnkraftens framtid är tryggad och det blir inte förbjudet att bygga nya reaktorer.

Det gjorde Alliansen bra! Och det är jag säker på att åtskilliga S-politiker instämmer i. Trots allt – det var ju Socialdemokraterna som drev fram och var politisk fadder för det svenska kärnkraftsprogrammet. 

I övrigt, betrakta denna tidlöst träffande kommentar till frågan som i decennier förlamade den energipolitiska debatten i Sverige: