Kategoriarkiv: Ekonomi

Hoovers dumheter igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:

Tiden är kommen för att fasa ut tullarna, deklarerade Nationernas Förbund 1927. Första världskriget decenniet tidigare hade gjort slut på 1800-talets stora globaliseringsvåg, inledd av det brittiska imperiets beslut att – ensidigt, nota bene – öppna sina marknader för frihandel. De ekonomiska vinsterna blev enorma och andra länder började ta efter Storbritanniens exempel.

Varor och kapital flödade över gränserna, människor rörde sig utan pass, välståndsutvecklingen tog ett jättesprång. Tills krigsutbrottet 1914 satte sin fasansfulla punkt.

Massor av regleringar, tullar och andra handelshinder följde i den blodiga konfliktens spår. Freden innebar tyvärr ingen avveckling, trots det lovvärda initiativet från FN:s föregångare Nationernas Förbund. Till råga på allt valde USA 1928 en av sina sämsta presidenter någonsin: Herbert Hoover.

Han var en framgångsrik affärsman, men en ytterst klen politiker och tillhörde Republikanerna (déjà vu, någon?). I juni 1930 undertecknade han Smoot-Hawley-akten, uppkallad efter de republikanska  kongressledamöterna Reed Smoot och Willis C Hawley som i ett lagförslag krävde hårda protektionistiska åtgärder för att skydda den amerikanska hemmamarknaden från utländsk konkurrens.

Sånt kunde tyckas politiskt populärt mot bakgrund av den besvärliga lågkonjunktur som utlösts av det chockartade börsfallet 1929. En samling av 1028 (!) ekonomer varnade dock Hoover för att Smoot-Hawley-akten bara skulle göra etter värre. Presidenten vägrade ta reson och höjde tullarna drastiskt på hundratals varor. Det bidrog till att lågkonjunkturen fördjupades till en svår depression.

Den internationella handeln förgiftades när land efter land svarade med att höja sina tullar som hämnd. Hätska nationalistiska stämningar späddes på och världen kanade in i ännu en katastrof. Det var först med republikanen Ronald Reagan i Vita huset på 80-talet som frihandeln fick ett riktigt uppsving igen. Han gick i spetsen för den marknadsliberala renässans vars resultat blev en andra välståndsaccelererande globaliseringsepok.

Att protektionisten Herbert Hoover nu åter spökar i Donald Trumps gestalt är mycket olyckligt. Presidentens förnuftsvidrigt höjda tullar hotar inte endast USA:s egen ekonomi. Risken är överhängande av lika korkade repressalier från EU och övriga drabbade handelspartners. Det kan bli en ond spiral som, om det vill sig illa, knäcker den öppna världsekonomin och gör oss alla till förlorare.

Men alla – hallå EU! – måste ju inte tvunget följa USA på vägen att låta Hoovers dumheter gå i repris. Man kan faktiskt lära sig något av historien också.

Herbert Hoover, USA:s olycksalige president 1929-33.

Baksidan av Spotify

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5:

”Jag är inte ensam om att varje dag umgås med Spotify”, deklarerade Annie Lööf (C) i riksdagen våren 2016. Nej, garanterat inte. Musikstreamingstjänsten Spotify, grundat av entreprenörerna Daniel Ek och Martin Lorentzon tio år tidigare, har idag 160 miljoner användare världen över, varav 75 miljoner är betalande abonnenter.

När företaget nyligen introducerades på New York-börsen landade det första avslutet på närmare 166 dollar per aktie, vilket gav bolaget ett totalt värde av 29,5 miljarder dollar. Mer än H&M, mer än Sandvik, mer än Ericsson.

Inte undra på att svenska politiker älskar Spotify, en digital framgångssaga som visar vilken fantastisk innovationsförmåga vårt land besitter. I debatten har partierna ofta och gärna hänvisat till Spotify för att understryka betydelsen av ett konkurrenskraftigt näringslivsklimat.

Socialdemokraterna har talat om vikten av att företag som Spotify kan förses med kvalificerad kompetens på arbetsmarknaden. Liberalerna har lovordat Spotify som ett nytt Volvo och Asea.

”Vi vill skapa rätt förutsättningar för nästa generations techbolag och bana väg för att Sveriges nästa stora digitala succéer faktiskt blir kvar här”, slog den Spotifyfrälste Annie Lööf fast i riksdagens plenisal för två år sedan.

Det är förstås bra. Vi måste vårda jordmånen för de välståndsbildande krafterna. Men den politiska hyllningskören till Spotify är inte oproblematisk, vilket framgår av boken Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify av Rasmus Fleischer och Pelle Snickars (Mondial 2018).

”Enhörning” är IT-lingo för ett nystartat techföretag som värderas till mer än en miljard dollar. Spotify har dock aldrig gjort ett enda cent i vinst. Tvärtom har förlusterna varje år varit blödande.

Spotify, med sitt blygsamma antal anställda (cirka 2000) i jämförelse med traditionella svenska industrijättar, har hittills varit helt beroende av ett ständigt inflöde av riskkapital och vuxit i en finansiell undantagsmiljö. Centralbankernas nedtryckta räntor har tvingat investerare att jaga äventyrligare objekt än normalt för att få avkastning på sina pengar, vilket blivit rena jackpotten för techföretag likt Spotify.

Det är förväntningarna om stora vinster i en hägrande framtid som hållit affären igång.

Samtidigt är Spotify i händerna på de tre dominerande skivbolagen (Warner, Universal, Sony) för att kunna leverera musik på nätet och dessa kostsamma licensavtal lär inte bli billigare om streamingen en dag blir lönsam. Livsavgörande är därför att kunna snacka upp berättelsen om Spotify till oemotståndligt guldglänsande dimensioner, så att investerarnas intresse inte falnar. Att bolaget varit väldigt duktiga på att sälja storyn om sig själva är inget att säga om.

Men att svenska politiker okritiskt deltar i att elda på hypen är mera tveksamt. Särskilt som Spotify också raffinerat kartlägger sina miljontals användare in på skinnet. Precis som Facebook, Amazon och Google.

”Kommersiell övervakning har helt enkelt blivit en central del för de flesta techföretag… I vilken mån och omfattning som Spotify under årens lopp delat eller sålt användardata till andra aktörer är omöjligt att veta. Men ingen tvivlar på att de numera har oändligt mycket information om våra mediekonsumtionsvanor”, skriver Rasmus Fleischer och Pelle Snickars.

Vore jag Annie Lööf skulle jag inte vara alldeles bekväm att umgås med sådana orwellska Storebrorsvarianter till bolag.

Flammande kritik mot S

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:

Nationalekonomin är ingen exakt vetenskap och olika skolor, som den keynesianska och den österrikiska, träter enträget om diverse teoribildningar och tolkningsmodeller. Men sammantaget ger forskningen ändå en hygglig vägledning, så god man rimligen kan begära i en ofullkomlig värld.

Att politiker bortser från vad experterna rekommenderar behöver varken vara konstigt eller felaktigt. Emellanåt måste andra och vidare hänsyn tas.

Nationalekonomer tenderar exempelvis att gilla fastighetsskatten som en stabil intäktskälla och förordar gärna dess återinförande. Den gamla varianten vi hade i Sverige förlorade dock sin folkliga legitimitet genom att slå hårt och godtyckligt mot vanliga människor.

Alliansregeringen gjorde därför rätt som avskaffade fastighetsskatten (eller snarare modifierade den till en kommunal avgift), Göran Persson ångrade med lika rätt att han inte själv gjorde det. Stämmer inte kartan med förhållandena i terrängen är det ju ohållbart att bita sig fast i kartan.

Men att utifrån ideologisk halsstarrighet eller kortsiktiga politiska bekvämlighetsskäl strunta i både karta och terräng är knappast tillrådligt – vilket dessvärre verkar vara fallet med nuvarande regerings agerande i stora delar.

Finanspolitiska rådet, med nationalekonomen Harry Flam i spetsen, riktar nu en salva av kritik mot den rödgröna koalitionens fögderi. En hel del av detta klander är utan tvekan sakligt befogat, även om finansminister Magdalena Andersson försöker vifta undan Flam & Co som notoriskt negativa gnällspikar.

Den charaden kan emellertid inte dölja att hon, sannolikt mot eget bättre vetande, valt bort normal ekonomisk sans för att istället blåsa på med kraftiga valfläskiga stimulanser i en redan brinnande, minusräntedopad högkonjunktur.

Det är ett äventyrligt spel som oansvarigt byggt upp riskerna för överhettning och lämnat Sverige sämre rustat att parera kraschen av en kommande konjunkturnedgång. Finanspolitiska rådets varningar därvidlag förtjänar att tas på djupaste allvar, inte lättsinnigt fnysas åt.

Men det blir väl nästa regerings bekymmer att hantera, liksom strukturproblemen på arbets- och bostadsmarknaden. Trots att arbetslösheten fortsätter att sjunka, kvarstår den brutala klyftan mellan inrikes och utrikesfödda svenskar. I den förra gruppen är 3,7 procent inskrivna på Arbetsförmedlingen som utan jobb. I den senare gruppen är siffran 20,5 procent!

Intervjuad i SvD (15/5) pekar Harry Flam på de höga ingångslönerna som boven i dramat och föreslår en sänkning ”betydligt under nuvarande lägstalöner, men betydligt över försörjningsstödet”. Men den lösningen för att tillgodose behovet av fler enkla jobb har Socialdemokraterna envist förklarat som anatema, utan att kunna presentera något övertygande alternativ.

På bostadsfronten rekommenderar Flam – gissa vad? – fastighetsskattens comeback. Det förslaget kan politikerna med gott samvete avvisa.

Däremot finns skäl att hörsamma hans uppmaning att sänka (helst helt slopa) ränteavdragen, vilket skulle utmana medelklassväljarna men fungera dämpande på bostadsmarknadens groteska prisutveckling med vidhängande hushållsrekord i skuldsättning. Harry Flam vill även skrota amorteringskravet, som främst gör det svårare för yngre och andra i lägre inkomstskikt att skaffa sig egen bostad.

Slår Stefan Löfven och Magdalena Andersson dövörat till, antecknar förhoppningsvis Ulf Kristersson.

Vi, ett skogsfolk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/5:

Skogen är en folkrörelse. Hur många är det inte som regelbundet vistas ute i markerna för rekreationens och den kontemplativa upplevelsens skull? När den traditionella kyrkoreligionen tappat greppet om befolkningsmajoriteten är det gärna i naturen som den moderne svensken söker sitt behov av andlighet och sinnesro.

Skogsmiljön är laddad med en svårdefinierbar känsla av något större, en livsenergi som Kerstin Ekman i romanen Rövarna i Skuleskogen låter trollet Skord försöka sätta ord på:

”Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå – då blir det någonting över!”.

Innan kristendomen gjorde entré i Norden hängav sig våra förfäder antagligen åt någon form av religiös naturdyrkan (asatrons mytologi är sannolikt mestadels rena efterhandsdiktningen av Snorre Sturlasson). Numera skulle man alltså kunna säga att vi gått varvet runt till vårt hedniska skogstempel.

Och väl där passas det ofta på att plockas korgar fulla av svamp och bär. Även jakt på skogens vilt är populärt. Omkring 300 000 svenskar har jägarexamen. Över 300 000 privatpersoner äger också själva skog, det är med råge fler än antalet medlemmar som partierna lyckas engagera.

Som resurs går skogen inte av för hackor. 70 procent av Sveriges yta är täckt av skogsmark, varur det gröna guldet hämtas som byggt mycket av vårt välstånd. Bara år 2017 drog skogsnäringen in 132 miljarder kronor på export. Faktiskt är Sverige den tredje största exportören i världen av massa, papper och sågade trävaror. Vi kan verkligen kallas ett folk av skogen.

Bland skogsägarna som för arvet vidare finns generellt en djup insikt om betydelsen av ett hållbart skogsbruk. Talande är att den produktiva skogsmarkens virkesförråd har fördubblats sedan 1920-talet och uttaget är mindre än den årliga tillväxten.

Inom statsapparatens sfär av politiker och ämbetsmän lämnar dock förståelsen för skogsbrukets villkor en del övrigt att önska. Ett tilltagande problem är inventeringen av nyckelbiotoper, ursprungligen menad som en hjälp till skogsägaren att identifiera skyddsvärda miljöer och arter.

Nyckelbiotoper har visat sig ganska vanliga, vilket man kan tycka borde vara ett utmärkt betyg på privata skogsägares omsorg om den biologiska mångfalden. Tacken är istället att de i praktiken drabbas av nyttjandeförbud av skogsarealer där myndigheterna, eller vem som helst egentligen, hittar nyckelbiotoper att registrera. Visst kan avverkning ske ändå, men branschens certifieringskod för nyckelbiotoper gör virket hopplöst att sälja.

Systemet har börjat spåra ur och blivit det godas fiende. Från naturvårdsbyråkratins sida märks en ökad aktivism för att nyckelbiotopsklassa marker, ett för staten lika fiffigt som billigt sätt att skapa icke-formella naturreservat på den enskilde skogsägarens bekostnad.

Skogsbruket blir oförutsägbart, äganderätten och rättssäkerheten hasarderas. Det underminerar förutsättningarna för ett fortsatt framgångsrikt förvaltande av de oskattbara värden som skogen representerar för oss alla.

Peak butik i Mjölby

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/4:

Allt förändras utom den mänskliga naturen. Vi vill ha det så komfortabelt som möjligt. Hur våra konsumtionsvanor utvecklas är ett illustrativt exempel. Trendanalytikerna talar om ”peak butik”.

Med det menas att den traditionella handeln i fysiska affärer för sällanköpsvaror som möbler, böcker, kläder, elektronik, etc, har nått sin topp och börjat plana ut. Vändpunkten i Sverige skedde förra året, enligt Svensk Handels utredningsinstitut HUI Research.

Istället är det e-handeln som tar över och processen går svindlade fort. All tillväxt för sällanköpsvaror sker idag på nätet – mot 20 procent av tillväxten för blott två år sedan!

När livsmedelskedjorna finner en lönsam affärsmodell för att sälja dagligvaror online – vilket inte torde dröja länge – kommer den riktigt tunga stöten i strukturomvandlingen att sätta in. Varken stormarknader eller vanliga butiker lär fullständigt försvinna från våra stadsmiljöer. Men de går obevekligen en tynande framtid till mötes.

Det kan man beklaga, men knappast moralisera över. Det är enklare och bekvämare att shoppa digitalt, alltså gör vi det. En smidigare lösning för att tillfredsställa våra behov vinner alltid över en osmidigare.

Om e-handeln tidigare var ett komplement till den fysiska affären, är motsatsen snart normen. Nätet står för den huvudsakliga försäljningen, medan den traditionella butikens roll – i den mån den behövs – reduceras till en utställningsyta, ett ”showroom”.

Att Mjölbys politiker nu i brett samförstånd beslutat att kommunens fastighetsbolag Fami ska köpa Galleria Kvarnen synes därför inte särskilt välbetänkt. Motivet är att försöka rädda gallerian, där många affärslokaler bommat igen och övergivits, locka kommersen åter och ge nytt liv åt Kvarnen som en blomstrande mötesplats.

”Vi ska vara modiga i politiken. Vi kan inte bara sitta och se på när gallerian blir tommare”, förklarade Moderaternas Monika Gideskog i fullmäktigedebatten (Corren 25/4). Men det är snarare mer dumdristigt än modigt att äventyra 72,5 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar för att överta en vissnande galleria i strukturomvandlingens ”peak butik”-tider.

Denna konstgjorda andning riskerar med största sannolikhet bli ett dyrt förlustprojekt för Mjölbys invånare. Att det sedan svårligen kan betecknas som en kommunal uppgift att driva ett köpcentrum gör inte saken bättre.

Lättsinnets tid är över

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/4:

Vi har en svag minoritetsregering som överlevt relativt bekvämt i fyra år tack vare kombinationen av en ännu svagare riksdag och en ekonomisk högkonjunktur, lättsinnigt eldad med minusräntor och offentlig stimulanspolitik. Glöm att det går att fortsätta på samma spår nästa mandatperiod. Verklighetens fundamenta kommer obevekligen att anmäla sig.

Allt talar för att konjunkturtoppen är nådd och tillväxtkurvorna planar ut under 2019, i värsta fall dyker om tecknen på bostadsmarknadens inbromsning utvecklar sig till en regelrätt kris. Om vi redan dopat vår ekonomi i goda tider, vad ska då tas till när det börjar kärva och luften pyser ur den uppblåsta ballongen? Rimligen blir det svårt att undvika en smärtsam avvänjningskur.

Men man behöver inte måla fan på konjunkturväggen. Det väntar ändå tillräckligt kniviga problem som politikerna omöjligen kan ducka för. Det är demografin som spökar.

Sveriges befolkning ökar väldigt snabbt. I januari 2017 blev vi fler än 10 miljoner invånare och enligt SCB:s prognoser kommer folkmängden att överstiga 11 miljoner inom blott åtta år. Andelen barn och äldre växer sig emellertid mycket större än andelen som arbetar. Det innebär en situation där allt färre måste försörja allt fler och att efterfrågetrycket på välfärdstjänster som skola, vård och omsorg skruvas upp ordentligt.

Hur tänker partierna som vill styra och ställa efter höstens val lösa den ekvationen? Riksrevisionen konstaterade nyligen att det under 2020-talet behövs drygt 20 miljarder kronor per år i ökade statsbidrag till kommunerna och landstingen bara för att behålla nuvarande personaltäthet i välfärdssektorn. Antingen kommer saftiga skattehöjningar att drabba oss framöver, vilket egentligen endast Vänsterpartiet skyltar med som en önskvärd utväg.

Eller så måste, förhoppningsvis mera realistiskt, politikerna bilda handlingskraftiga majoriteter som förmår att osentimentalt prioritera i utgiftsfloran och rationalisera verksamheterna som de ansvarar för. Sjukvårdens bysantinskt ineffektiva organisation kunde exempelvis vara en lämplig start för en genomgripande, kostnadsdämpande reformering.

Sedan är det naturligtvis fullständigt ohållbart att slösa bort skattepengar på absurt olönsamma höghastighetsbanor eller på lyxiga simhallsbyggen som i Linköping. Värnet av välfärdens kärna och statens huvuduppgift att förse medborgarna med polis, försvar och ett fungerande rättsväsende måste gå före alla partipolitiska prestigeprojekt av ringa eller ingen nödvändig nytta.

Reagans arv i vanhävd

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/3:

USA:s republikaner har länge bejakat frihandeln. Partiets störste moderne ikon, president Ronald Reagan (”The Gipper”), deklarerade 1986: ”Vår handelspolitik vilar på den fasta grunden av fria och öppna marknader. Jag drar den ofrånkomliga slutsatsen av allt vad historien visat: ju friare handelsflöden i världen, desto större blir de mänskliga framstegen och desto starkare blir freden mellan nationerna”.

Det var ingen tom retorik. Bland annat tog Reagan initiativet till en allmän liberalisering av världshandeln inom ramen för dåvarande multilaterala Uruguayrundan i GATT (som senare blev dagens WTO), syftande till att minska tullar, regleringar och kvoter.

Reagan tog de inledande stegen till förverkligandet av Nafta – det nordamerikanska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko – som var en vision han gick till val på redan 1980. Förvisso tvingades Reagan av kongressmajoriteten till en del reträtter för att ”skydda” hemmamarknaden.

Men det var skönhetsfläckande undantag från en annars konsekvent och framgångsrikt driven linje att riva handelsmurarna. När han efter sina åtta år i Vita huset lämnade presidentämbetet 1989 hade det samlade värdet av landets import och de utländska investeringarna i USA nära nog fördubblats!

Reagans insatser var av oskattbar välståndsfrämjande betydelse, såväl för USA som övriga länder och Sverige icke minst. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att höja standarden för breda grupper, öka konkurrensen och innovationsförmågan i näringslivet, lyfta människor ur armod och reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Inte undra på att en ledande republikan som Paul Ryan, talman i kongressens representanthus, förklarat sig ”extremt oroad” över Donald Trumps eldfängda protektionistiska utspelsoffensiv.

Ur led är sannerligen tiden. Den nuvarande republikanske presidenten är komplett väsensskild Ronald Reagan, uppenbart inställd på att omintetgöra arvet efter den liberala renässans inom världshandeln som ”The Gipper” gick i bräschen för under 1980-talet.

I värsta fall hamnar vi i en mycket kostsam och besvärlig regressionsperiod. Dystra frågor radar upp sig. Vad blir exempelvis resultatet av den stundande omförhandlingen av Nafta? Hotar ett handelskrig mellan USA och Europa?

Som väntat gick statsminister Stefan Löfven på pumpen när han i tisdags mötte Trump och försökte rådslå om dennes drastiska importtullar på stål och aluminium. Presidenten backade inte en millimeter. Under den gemensamma presskonferensen i Vita huset efteråt var Trump snarare än mer stridslysten.

Att Löfven som inte bara Sveriges, utan även EU:s representant, reagerar mot Trumps frihandelsfientlighet är naturligtvis riktigt, även om orden inte biter på presidenten (men förhoppningsvis på vettigare krafter i kongressen och inom USA:s industrisektor). Vi måste hålla fast vid det som rätt. Just därför finns också skäl att protestera mot Bryssels ilskna skrammel om vedergällningstullar mot amerikanska varor.

Trumps dumheter är illa nog. En hämndlysten upptrappning av EU skulle bara göra ont ondare och slå tillbaka mot oss själva. Lär av Reagan, den äkta republikanen. Med protektionism finns inga vinnare. Enbart förlorare.

Löfven i lejonets kula

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

Man måste önska Stefan Löfven lycka till, ty idag överlägger han med Donald Trump i Washington. Mötets syfte är, enligt regeringens hemsida, att ”ytterligare fördjupa” de svensk-amerikanska relationerna på ekonomins och säkerhetspolitikens område.

Det är onekligen centrala frågor för en liten exportberoende nation som är granne med Mordor, i skepnad av Vladimir Putins Ryssland. Chansen att Löfven möter någon större förståelse hos Trump, eller ens lyckas föra ett seriöst och meningsfullt samtal, måste emellertid betraktas som tragiskt ringa.

Sveriges förbindelser till USA är ju annars gamla och varma. Redan i april 1783 undertecknade Gustaf III:s Parisambassadör Gustaf Philip Creutz (för övrigt en briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt CV) och den nya amerikanska republikens dito Benjamin Franklin ett vänskaps- och handelsfördrag mellan våra bägge länder.

Sverige blev därmed först i världen att som icke-inblandad stat i frihetskriget erkänna den tidigare brittiska kolonins självständighet. Men om Trump överhuvudtaget känner till dessa stolta historiska band (föga sannolikt med tanke på hans monumentala obildning och ignorans) vinner nog Löfven ändå ingen goodwill på att hänvisa till dem.

Aldrig tidigare har USA haft en president som stått i en sådan illavarslande opposition till Sveriges vitala intressen och varit så främmande för rationell argumentation. Vårt näringsliv och hela välstånd är beroende av frihandel. Trump är en mot allt ekonomiskt förnuft besatt protektionist som vill riva upp ingångna avtal och resa isolationistiska murar runt USA.

Förra veckan orsakade han global skrämselhicka genom att annonsera höga tullar på stål och aluminium, basala insatsvaror för industrin. Farhågorna att detta skulle utlösa ett förödande internationellt handelskrig välkomnade han på sitt karaktäristiskt obalanserade och patologiskt konfrontativa vis. Dylika konflikter är ”bra, och lätta att vinna” trumpetade presidenten ut på twitter. Vad hoppas Löfven hämta från en pratstund med en sådan figur?

Lika kamikazeaktigt framstår det att tala vettigt med Trump om Sveriges utsatta säkerhetspolitiska läge gentemot ett alltmer hotfullt Ryssland. Putin är den enda världsledare som USA:s president uppriktigt gillar, undvikit att säga ett ont ord om – och vars regim Donald Trump till råga allt är under utredning för att landsförrädiskt ha kollaborerat med i sin valkampanj 2016.

Risken för ett diplomatiskt fiasko är lindrigt sagt överhängande. Klarar sig statsminister Löfven från att förödmjukas av Trump bör han ta det som en seger.

Sårbart utan kontanter

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/1:

En kär vän gav mig rådet att spara minst 50 000 kronor i kontanter, gömma dem i ett bankfack och inte röja dessa pengars existens för någon. Man kan ju aldrig veta vad som händer i livet. Och vem kan man i egentligen bergsäkert lita på? En lagom tilltagen hemlig sedelbunt var alltid bra att ha till hands som ett frihetligt trygghetskapital, bortom övriga världens snokande blickar.

Kanske ett tips som MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – bör fundera på som en allmän rekommendation till svenska folket, nu när vi åter manas att förbereda oss på att krig och ofärdstider kan komma.

En kvalificerad angripare som vill lamslå Sverige sätter rimligen in första stöten mot elsystemet samt mobil- och datanätet. Blackout i riket! En konsekvens blir svårigheten, än värre omöjligheten, att handla med kort eller använda andra digitala betalningsformer. Räkna med cash som regerande king igen.

Min väns råd var nog inte dumt, i princip. Men akta dig för att följa det! Bankerna tillåter nämligen inte kontanter i sina fack sedan flera år tillbaka. Anledningen är EU:s lagstiftning mot penningtvätt, terrorfinansiering och liknande kriminella otrevligheter. Dock kan ingen hindra dig från att förvara pengarna i det mest klassiska av ställen: madrassen.

Att ha en större summa kontanter hemma varnar emellertid polisen av goda skäl för, så vad göra? Måhända kan MSB klura ut något fiffigt alternativ vad det lider, om myndigheten är intresserad av problematiken. Fast frågan är vad det skulle hjälpa när fysiska pengar ändå ser ut att gå sotdöden till mötes i Sverige.

Bankerna vill ogärna befatta sig med kontanter längre, överhuvudtaget. Trenden börjar märkas även i butikerna. Elgiganten Phone House vid Stora torget i Linköping är ett aktuellt exempel. Denna affär, liksom många i samma kedja, har bestämt sig för att helt nobba sedlar och mynt (Corren 23/1). Motivet är begripligt.

Man vill minska rånrisken och värna personalen, kontanthantering medför fördyrande omkostnader – och en förkrossande majoritet av kunderna föredrar ju kort i vilket fall. Det är signifikativt för utvecklingen av våra betalningsvanor, i rasande fart är vi på väg mot ett samhälle där kontanternas roll är nästintill utspelad. Storebror i George Orwells dystopiska roman 1984 hade förtjust gnuggat händerna.

Ty med kontanternas försvinnande görs vi inte bara sårbarare vid nationella krislägen. Den personliga integriteten i vardagens fredliga lunk äventyras också. Statens finmaskiga nät för övervakning och kontroll kan dras åt på ett dramatiskt sätt. Diverse skurkar får det trassligare att dölja ekonomiskt relaterad brottslighet, visst.

Samtidigt inskränks vanliga medborgares legitima frihetsutrymme. Varje gång vi handlar kontantlöst lämnas digitala spår, minsta transaktion dokumenteras och våra privatliv blottas för detaljerad kartläggning. Den civila zonen utanför politikersektorns och myndighetsapparatens långa fingrar krymper ytterligare.

Poängen med 50 000 hederligt förtjänade, undanstoppade kronor i sedlar är att stärka egenmakten och kunna gardera sig mot alla eventualiteter. Men i ett land där cash har abdikerat som king står individen vådligt naken.

200 miljardersfrågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/1:

Här har partipolitikerna som till hösten siktar på att vinna väljarnas gunst något att bita i. Det är Riksrevisionens granskningsrapport som bär den sövande torra titeln Tillämpningen av det finanspolitiska ramverket, RIR 2017:32. Innehållet är dock desto explosivare.

”Den demografiska utvecklingen under 2020-talet kommer att innebära fortsatt växande utgifter för de välfärdstjänster som kommuner och landsting ansvarar för”, skriver Riksrevisionen i den sammanfattande inledningen och konstaterar:

”Om personaltätheten i välfärdstjänsterna ska vara oförändrad behöver statsbidragen i genomsnitt öka med drygt 20 mdkr per år under 2020-talet. Det motsvarar en ökning av statsbidragen på drygt 200 mdkr mellan 2020 och 2030 enligt de beräkningar som Riksrevisionen tagit del av men som inte uttryckligen redovisas i de ekonomiska propositionerna”.

Det sistnämnda betyder rakt ut sagt att regeringen försökt mörka den obekväma ”utmaningen”, som skitjobbiga problem att förtvivlat slita sitt hår över eufemistiskt brukar betecknas på politikerspråk.

Och det är klart, något skojigt budskap att trumpeta ut vitt och brett inför en valrörelse är det väl inte – varken för regeringen eller oppositionen. Men att låtsas som det regnar är naturligtvis heller inte särskilt ärligt mot väljarna.

Vi har alltså en situation där antalet äldre bara ökar och ökar, även barn i viss utsträckning, vilket skapar ett växande tryck på leverans från vården, omsorgen och skolan.

Som om inte den stigande mångmiljardnotan för detta vore nog, har Sverige svettigt dyra integrationsproblem. Stora grupper nyanlända får inte arbete på många år, utan hamnar i långvarigt och socialt destruktivt bidragsberoende.

Därtill lär nuvarande högkonjunktur vika nedåt under nästa mandatperiod, vilket gör att kostnadstsunamin som Riksrevisionen pekar på blir ännu kärvare att hantera för stackarna vid makten.

Hur skulle då lösningarna kunna se ut? Den enkla vägens politik är att höja skatterna, förstås.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har redan återkommande larmat om att detta krävs för att säkra välfärden, om inga andra åtgärder vidtas. Grejen är bara att skattetrycket i Sverige är väldigt högt som det är – 44,1 procent av BNP, tillsammans med Finland det fjärde högsta i OECD-ligan och nästan hela 10 procent över snittet bland konkurrande industriländer (Ekonomifakta, 27/11 2017).

Det medför att ännu högre skatter riskerar att skada produktiviteten i samhällsekonomin. Snarare vore det i vårt läge lämpligare om politikerna sänkte skatterna för att få mer pengar. Låter det paradoxalt?

Begrunda följande exempel från den svenska verkligheten. De tidigare S- och M-ledda regeringarna sänkte mellan 2000-2013 skattetryckets andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer, inte mindre, resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor.

Men sådant är inte allena saliggörande. Samtidigt måste välfärdens kärna prioriteras hårdare och verksamheterna effektiviseras bättre, icke minst genom de möjligheter som digitaliseringen och robotiseringen ger.

Landstingsvårdens tungrodda organisation skriker efter reformering och inom kommunerna får det nog vara slut på att – som i Linköping – satsa skattebetalarnas pengar på lyxiga simhallar för 760 miljoner kronor, eller vad nu detta lokala prestigebygge väntas landa på.

Andra förslag? Fråga politikern som vill ha din röst.