Skrivit i Corren 3/10:

En passande dikt för dagen torde vara Oktober av Erik Axel Karlfeldt, där han vemodigt skriver om upplevelsen att lämna sitt hyrda hus på landet:

”Nu är det höst igen. Vid stugans knut / ha våra sista vallmor blommat ut. / Ej skall jag mer beså en trädgårdslist, / ej länka rankan kring en förstukvist. / Ur grinden rullar ut en ful kaross, / längs vägen träden stå som dystra bloss – / ett upplöst hem, som far i blåst och regn / till hårda, obekanta murars hägn.”

Höst är det inte bara i sin årstidsrelaterad bemärkelse, utan även allt tydligare i ekonomin. Den börjar utifrån konjunkturrapporternas dystra bloss blomma ut med besked.

Siffror från SCB visade nyligen att sysselsättningen stagnerat och fler människor är utan jobb (7,1 procent – en ökning med en hel procentenhet sedan ifjol). Stefan Löfvens löfte att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 har virvlat bort som ett gulnat löv i vinden. Vi möter istället det kommande året med arbetslöshetstal som renderar oss en plats i EU:s gärdsgårdsliga.

Räkna med att det blir värre. Under tisdagen kom det obehagliga budet att inköpschefsindex, som mäter aktiviteten i svensk industri, fallit rejält och ligger på en kylslagen nivå som inte setts sedan finanskrisen slog till med Lehman Brotherskraschen 2008.

Den redan närmast anorektiskt klena kronan tog ytterligare en smäll och rasade ännu mer i värde. Den skandalöst usla kursutvecklingen för vår valuta – som förbluffande nog de annars så debattivriga politikerna knappt haft ett ringaste ord till övers om – betyder fortsatt dyrare import, försämrad köpkraft och urholkade reallöner.

Exportföretagen brukar förvisso glädja sig åt att få artificiella konkurrensfördelar. Men enligt Dagens Industri (2/10) är det nu deppigare miner. Den bottenlågt värderade kronan hjälper inte längre försäljningen när efterfrågan på de utländska marknaderna viker.

Donald Trumps handelskrigande med Kina, och den tilltagande protektionism som följt Trump i spåren, gör att hela den globala ekonomin tar stryk. Sverige är som liten exportberoende nation särskilt sårbar.

Symptomatiskt spår Handelsbankens chefsekonom Christina Nyman i SvD (2/10) att den svenska tillväxten halveras till 0,8 procent nästa år. Hennes kollega på Nordbanken, Annika Winsth, menar i samma artikel att såväl regering som riksbank tycks befinna sig i ett slags skönmålande förnekelsetillstånd över situationen. Hon säger: ”Folk har inte velat ta till sig hur svagt det är på hemmaplan. Att det har vänt”.

Det är oktober och det mörknar. Om makthavarna i statens topp trots det vägrar bryta upp från sommarvistet och acceptera höstens ankomst, blir deras beredskap att tackla vinterns bistra utmaningar tyvärr därefter.

Skrivit i Corren 2/8:

Den svenska kronan slog i veckan ett nytt bottenrekord. Fallet i värde, jämfört med dollarn, slog till och med den notoriskt kassa turkiska liran. Därmed övertog Sverige föga hedrande jumboplaceringen i OECD-kretsen med den sämsta valutakursutvecklingen sedan årsskiftet. Inte undra på att det börjat kosta skjortan att semestra utomlands.

Men även för dem som stannat hemma i sommar märks konsekvenserna, eftersom all import har blivit obönhörligt dyrare – som bensinen till bilen och mycket av maten som står på bordet. För exportföretagen brukar sägas att en svag krona är mumma för affärerna. Men det är i en värld med tilltagande globalisering en sanning med stark modifikation.

Kostnaderna på insatsvaror som idag handlas kors och tvärs över gränserna stiger, vilket krymper vinstmarginalerna på de färdiga produkterna. Den blågula exporterande industrin riskerar också att hamna i en vådlig bekvämlighetsbubbla. Kronkollapsen ger en artificiell marknadsfördel, vilken tenderar att hämma behovet av rationaliseringar och investeringar för att långsiktigt hävda sig i internationella konkurrensen.

Till det kommer att attraktiva, nytänkande svenska bolag med intressanta tekniklösningar blir ett lättare offer för uppköp av utländska rivaler när AB Sverige skyltar med uppseendeväckande reapriser på sina tillgångar.

Nu är det i och för sig ingen nyhet att kronan går så dåligt. I närmare 50 år (!) har våra pengar successivt tappat i värde – något som främst drabbat vanliga löntagare och över tid, på ett förrädiskt smygande sätt, urholkat köpkraften katastrofalt.

Det är ingenting som politikerna gärna talar högt om – möjligen på grund av att det skulle kunna tolkas som ett svidande underbetyg på deras skötsel av nationalhushållets ekonomi. Men faktum kvarstår. I början av 70-talet var Sveriges valuta lika robust som den alltjämt urstarka schweizerfrancen. Titta på den aktuella kursen, där kronan – talande nog – bara är värd en ynka tiondel av sin motsvarighet i Schweiz.

De senaste årens dramatiskt accelererande kronförsvagning gör förstås inte situationen muntrare och regelmässigt pekas på riksbankens minusräntedoping som huvudorsak. Det har nog medverkat, men är knappast hela förklaringen (eller inte alls om man åter ska jämföra med Schweiz, vars centralbank också kör med minusräntor utan att det rubbat francens kurs).

I grunden bygger vår valutas värde på politiskt och offentligt-institutionellt förtroende. Är det en slump att det nuvarande kapitlet om vår skvalpiga valutas väg över stupet mot den absoluta OECD-botten inleddes med valutgången 2014 och den då ökande instabiliteten i det svenska politiska landskapet som riksdagspartierna bär ansvaret för?

Det är svårt att undvika slutsatsen att omvärldens misstro mot kronan är en signal om misstro mot styret av Sverige.

Skrivit i Corren 7/5:

Medan EU-valet närmar sig propagerar Liberalerna envist vidare för sin ståndpunkt att Sverige ska införa euron senast 2022. Det är visserligen ingen fråga som Europaparlamentet äger, men förtjänar ändå att seriöst begrundas. Själv delar jag inte Liberalernas entusiasm för euron, som främst är ett politiskt projekt på den illavarslande vägen mot ännu mer överstatlighet.

Det gemensamma valutaområdet, där vitt skilda ekonomier som Tysklands och Italiens fösts ihop, är långtifrån optimalt. Trots det är jag nu villig, nära nog desperat, att kasta mina invändningar åt sidan och ge Liberalernas linje en chans.

Euron är ett dåligt alternativ, men i jämförelse ter sig den svenska kronan som en katastrof. Vad gör egentligen staten med våra pengar? Det är för mig helt obegripligt att den dramatiska urholkningen av kronans värde inte skapat någon större politisk debatt.

Jag tittar på dagens växelkurs och försöker förstå vad som händer. 10,72 kronor för 1 euro. 9,58 kronor för 1 dollar. 12,56 kronor för 1 pund. Försvagningen bara fortsätter, huvudsakligen beroende på riksbankens olycksaliga minusräntor, och måste rimligen klassas som kronisk.

Den som överväger en utlandssemester till sommaren får bereda sig på en dyr historia. Vi får betala mer för alla importvaror, exempelvis maten vi handlar i vardagslag. Kronfallet innebär över tid en svidande förlust i köpkraft, i praktiken ett smygande rån. Reallönerna försämras, klyftorna ökar mellan det välbärgade finansiellt trixiga skikt som kan säkra sitt kapital och alla andra som inte kan det.

Sverige blir totalt sett fattigare och vi rear ur våra tillgångar på världsmarknaden. För exportindustrin är det ingen glädje i längden. Sveriges dystra förflutna med återkommande devalveringar visar vad det kostar att skaffa sig artificiella konkurrensfördelar genom att sänka valutan.

Bekväma försäljningsinkomster forsar in, företagen tenderar att luta sig nöjt tillbaka, omvandlingstrycket minskar bedrägligt, framåtsyftande investeringar och produktivitetshöjande rationaliseringar uteblir eller kommer för sent. Svenskt näringsliv halkar efter och attraktiva bolag med stadd kassa blir billiga munsbitar för utländska uppköpare på den svenska börsen.

Jag läser på nätet att brända investerare gett upp hoppet om en kronförstärkning och tänker sammanbitet att jag hellre vill ha min lön i euro än i något som börjar likna Kalle Anka-pengar.

Skrivit i Corren 15/2:

Fredagen den 29 mars är slutdatum för Storbritanniens medlemskap i EU. Stupet närmar sig alltså. Ännu finns ingen färdigklubbad kompromiss om skilsmässoavtalet.

Kanske skjuts utträdet upp. Kanske nås en lösning i sista stund som styr undan fallet över kanten i en ”hård Brexit”. Vad händer annars?

Farhågor saknas inte. Om britterna kraschar sig ur unionen i avtalslöst tillstånd kan det mörka scenariot bli verklighet med dyrköpt kaos i handeln och ekonomin, plus att oroligheterna på Nordirland riskerar att flamma upp igen.

Konsekvenserna av en sådan smäll i ett finansmarknads- och konjunkturperspektiv är svåröverskådliga, men ger inte direkt skäl för optimism. Det gör heller inte situationen i Italien med sin skyhöga statsskuld, sina problemtyngda banker och sin lättsinniga populistregering. En genomklappning där och inga räddningspaket från EU som under värsta Greklandsdramat skulle hjälpa.

Den strukturella rötan i Italien, unionens fjärde största ekonomi, är för omfattande. Några krisbegränsande akutinsatser är helt enkelt inte möjliga. Sannolikt hade Italien istället tvingats lämna euron.

Den som söker potentiella sjunkbomber i omvärldsekonomin behöver inte leta länge. Vad sägs exempelvis om ett intensifierat handelskrig mellan Kina och USA som lök på laxen?

Vi har vant oss vid en osedvanligt lång period av högkonjunktur, men nu börjar det bli svårt att blunda för varningslampornas röda blinkande sken. Den begynnande inbromsningen kan snabbt övergå i en tvärnitande köldchock. Historiskt är det inget tyvärr ovanligt, men vi tenderar ju så gärna att glömma och hoppas att de goda tiderna ska vara bestående.

I Sverige är arbetsmarknaden ännu het, men som exportberoende nation är vi väldigt sårbara för störningar av problem utifrån. Vår egen ekonomi har dessutom upphört att växa. BNP-siffran är i nedgång, försäljningen i detaljhandeln minskar och butiksdödens spöke rasslar med kedjorna.

Fastighets- och bostadsmarknaden står inför en osäker framtid. Hushållens skuldberg är astronomiskt. Riksbanken har höjt räntan något, men är kvar i minustecknets avklingande dopingläge. Hur internationella investerare bedömer utvecklingen ger kronkursen en klar indikation om: den är usel.

Regeringen, och alla vi andra, får nog räkna med att tuffa tag väntar.