Flaskans miljonärer – myt eller sanning?

Jag vet inte hur det är numera. Men under min egen uppväxttid i Kungsbacka spreds ett återkommande rykte om en vinddriven existens i samhällets marginal, som brukade ses rota efter pantflaskor ur stans papperskorgar. Denne härjade man i trasiga kläder må ingett sken av fattigdom och allmän misär.

Fast egentligen, viskades det initierat i kompisgänget, var han stenrik. Bergsäkert, alltså!

Samma story hörde jag av vännerna i stora stygga grannkommunen Göteborg. Men då var den hemligt förmögne pantsamlaren en luggsliten äldre kvinna som drog omkring på Avenyn. 

Jag antar att varje ort hade sin variant på den här visan. En klassisk vandringssägen, typ ”råttan i pizzan” som folklivsforskaren Bengt af Klintberg skrivit roande böcker om. 

Häromdagen såg jag en av Karlskronas uteliggare leta buteljer och burkar nere vid Hoglands park. Jaha, också en av dessa excentriska miljonärer i förklädnad? Tänkte jag vid minnet av barndomens skepparhistorier och skakade bistert på huvudet. 

Döm sedan om min monumentala förvåning. I tidningen snubblar jag över notisen rörande en arvstvist kring en hädangången herre i Skellefteå:

”Mannen som kallades för Burk-Curt samlade under många år flaskor och burkar och fick ihop pengar som han förvaltade så bra att han lämnade drygt 12 miljoner kronor efter sig när han dog hösten 2008.”

Oj, vad ska man tro? Fanns det kanske substans i de gamla ryktena ändå?
Tomma flaskor klirrar mest…

Uppdatering:
Burk-Curts förmögenhet var inte 12 miljoner. Nya uppgifter om vinsterna efter hans pantsamlande pekar på ett annat belopp. 18 miljoner. Läs mer här

Volvobilar är inte längre framtiden

Volvos värde varar. Så hette det i folkhemsreklamen på 60-talet. Sedan dess har många bilar rullat över Hisingens broar. Volvo framstod länge som en juvel i industrinationen Sveriges krona och blev under 80-talet världens lönsammaste personbilstillverkare. 

Men tillfället att bygga vidare på framgångarna förlorades av PG Gyllenhammar, som aldrig riktigt trodde på Volvo som bilproducent. Inga starka ägare fanns heller, vilka kunde utgöra en hälsosam motvikt till koncernens tjänstemannavälde och kräva målmedveten fokusering på personvagnsrörelsen likt BMW i Tyskland (bakgrund här). 

1999 såldes Volvo PV för 50 miljarder kronor till amerikanska Ford. Igår blev det slutligen klappat och klart att Ford – som väntat – säljer vidare det anrika blågula bilmärket till kinesiska Geely. Summan är en bråkdel av vad Ford gav, 13 miljarder. Volvos värde varar uppenbarligen inte särskilt bra numera. 

Köpeskillingens drastiska skillnad mellan 1999 och 2010 är i sig en tydlig pedagogisk illustration av bilbranschens globala kris och strukturproblem. Det visar lika tydligt på hur utvecklingen kräver förnyelse av Sveriges traditionella försörjningsbas. Under 70-talet försvann vår stolta varvsindustri, en gång världsledande i teknik och ingenjörskonst. Biltillverkningen låg på en mer avancerad nivå i näringskejdan, men i princip är också denna industrigren redan yesterdays news

Den inhemska känslostormen kring Saabs hotande likvidation och förhoppningarna på en mirakelräddning mot alla odds av minst sagt dubiösa Spyker, indikerar tyvärr att vi mentalt fortfarande gärna håller fast vid gårdagen, när vi hellre borde ta ogrumlat sikte mot framtidens utmaningar.

Olle Wästberg skriver träffande i sitt senaste nyhetsbrev

”Nyligen kom beskedet att Astra Zeneca lägger ner den hypermoderna forskningsanläggningen med 900 anställda i Lund. Det är ett slag mot svensk framtidskraft som blivit förvånansvärt lite uppmärksammat. Nedläggningen betyder långt mer för Sverige än Saab.”

Även om det finns betydande frågetecken kring orutinerade Geely, är Volvo ett mycket sundare företag än Saab och har avsevärt bättre överlevnadschanser i jämförelse. Ska Sverige hålla ställningarna i marknadsekonomins högre sfärer gör vi dock som modern industrination bäst i att använda energin till fräschare ting än bilmontering.

Mer att läsa:
Jan Jörnmark: Göteborgs globalisering  (2005)

(S)nurrigt om skatter

Hvad vilja Socialdemokraterna? August Palms retoriska frågeklassiker från 1881 har inte förlorat i aktualitet.

Man kan ju till exempel undra hvad Socialdemokraterna egentligen har för syn på Alliansregeringens jobbskatteavdrag. Vid varje genomfört steg har Mona Sahlin & Co satt sina höga klackar i backen.

Men bara tills nästa steg lanserats. Med något års fördröjning har partiet successivt tyckt att steg ett, två och tre faktiskt är okej. 

Samtidigt slungar Socialdemokraterna ständigt ut samma indignerade kritik om hur snett jobbskatteavdraget slår och hur ruttet det är att regeringen ”lånar till skattesänkningar”. Rimligtvis borde väl då inga av stegen varit ett dugg okej. 

Senast har finansminister Anders Borg drivit igenom ett fjärde steg på skattetrappan nedåt för löntagarna. Reaktionen? Nya klackar i backen, förstås. 

När Mona Sahlin mötte Fredrik Reinfeldt i valårets första debattduell i SVT:s Agenda den 24/1 påstod hon dessutom att jobbskatteavdraget misslyckats kapitalt. Det hade nämligen inte skapa några nya jobb. Sahlin slog därefter klart och tydligt fast:

”Vi räds inte höjda skatter för att rädda välfärden.”

Knappa månaden senare, fredagen den 19/2, dök Sahlins företrädare Göran Persson upp som gubben i Sydsvenskan och kungjorde hvad Socialdemokraterna borde vilja:

”Det finns inga skäl att försämra jobbskatteavdragen. Absolut inte. Oppositionen behöver inte plåga sig med olika diskussioner om skatter som ska justeras.”

Blixtsnabbt dyker Socialdemokraternas finanspolitiske talesman Thomas Östros upp som en annan gubbe i Sydsvenskan med kommentaren:

”Jag har precis samma uppfattning.”

Jaha? Plötsligt är alla fyra steg okej. Fast det betyder inte att jobbskatteavdraget i sig är okej… Eller är det?

Snurrigt, sa Bill. Rena karusellen, sa Bull.

Behovet av ett Saltsjöbaden 2.0

”LAS är en av de mest destruktiva arbetsmarknadslagar som någonsin har införts i Sverige…. lagen slog sönder en bärande del i den svenska modellen: statens neutralitet.”

Per T Ohlsson, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan, pläderar för behovet en sundare ordning på arbetsmarknaden, där arbetsgivare och fack gör upp om spelreglerna i ett nytt Saltsjöbadsavtal.

LAS, som riksdagen antog 1973, innebar en politisk inblandning av statsmakten som rubbade balansen till LO:s förmån. 

Därför får vi leva med principlösa skatter

Det opinionskrisande Centerpartiet har samlats i Göteborg för sina kommundagar. Maud Olofssons invigningstal innehöll en plädering för sänkt skatt. Dels för pensionärerna, dels för vissa delar av tjänstesektorn. 

I det förra fallet vill partiet utjämna skillnaderna något i förhållande till den arbetande befolkningen, som fått njuta frukterna av firma Reinfeldt & Borgs jobbskatteavdrag.

I det senare fallet kräver Olofsson att momsen differentieras från 25 till 12 procent för branscher som frisörer och restauranger. Syftet är att stimulera framväxten av nya jobb, särskilt för unga människor. 

Även om vi bör välkomna ett sänkt skattetryck i Sverige, så kan jag inte låta bli att känna en viss trötthet inför Olofssons förslag. Åter en av alla dessa politiker som ska dribbla med olika skattesatser. Motiven kan vara aldrig så behjärtansvärda, man avser att fixa det ena, än det andra. Procenttal justeras hit och dit, alltefter dagsform och infall. Det enda som består är skattepolitikens principlöshet.

Dock har det inte alltid varit så. Under 80-talet kom det gamla svenska skattesystemet till vägs ände. Ständiga politiska ingrepp hade skapat ett sådant lapptäcke att inte ens Socialdemokraterna orkade med eländet längre. Plötsligt kunde man höra hur ledande representanter för arbetsrörelsen fällde förintande omdömen som ”ruttet” och ”perverst” över samma skattesystem, vilket tidigare hyllats som höjden av rättvisa. 

Tillsammans med Folkpartiet genomförde Ingvar Carlssons regering den stora skattereformen 1990-91, vars grunddrag var mycket kloka. Skattesatserna skulle vara låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Äntligen började det bli ordning på torpet.

Steget till en fullt ut filosofiskt och demokratiskt hållbar skattepolitik var därmed inte långt borta. Med detta menar jag naturligtvis en generell platt skatt. Principen är: en man, en röst – en man, en skattesats. Utan undantag och över hela fältet. Procentsatsen kunde ligga på, låt säga, 20 eller 25 procent. 

Men knappt hade skattereformen sjösatts förrän politikerna fick kli i fingrarna. Socialdemokraterna slog exempelvis till med en särskild ”värnskatt” på höginkomsttagare efter 1994 års val. Av rätteviseskäl, hette det. Trots att den bara ger peanuts till statskassan, samtidigt som den skadar dynamiken i ekonomin genom att bland annat krympa utbildningspremien. Saken blir inte mindre absurd av att Fredrik Reinfeldts nya Moderater numera skjutit värnskattens avskaffande långt in i en diffus framtid.

Men innan Reinfeldt hade Moderaterna en partiledare som bottnade i fasta övertygelser, värderingar och idéer. Han hette Bo Lundgren och gillade platt skatt skarpt. Även Folkpartiets Lars Leijonborg attraherades av tanken, Göran Hägglund uttryckte viss sympati – liksom Maud Olofsson. 

här sa hon om platt skatt i SvD den 2/2 2006:

”Det som är bra är att den är enkel och stimulerar människor till att arbeta.”

Precis. Och att stimulera till fler människor i arbete har förstås varit Alliansens ledstjärna, paradfråga och enskilt viktigaste sakområde. Platt skatt skulle varit ett utmärkt recept i sammanhanget. Men framför allt hade den platta skatten varit rätt.

Varför kroknade borgerligheten då på upploppet och släppte alltsammans? Av samma anledning som Socialdemokraterna komprometterade sin egen skattereform från 90-talets början.

Väl i regeringsställning vill politikerna styra och ställa, ratta och tricksa, så mycket som möjligt. Om skattesystemet låses av principer beskärs deras makt och manöverutrymme. Det blir en väldigt jobbig mental tröskel för ministrar och riksdagsledamöter att komma över i en kultur som den svenska, där myten om politikens omnipotens har ett sådant stadigt grepp över sinnena. 

Därför lär vi få leva med kortsiktiga skattedribblartyper av Maud Olofssons snitt länge till. För att travestera Strindberg: det är synd om medborgarna.

Vad säger Ohly om det kubanska exemplet, då?

Vänsterpartiets Lars Ohly ogillar – som vida bekant – regeringens förändringar av A-kassan. I riksdagen den 20/1 anklagade han Alliansen för att ”jaga arbetslösa” och jämförde med vargjakt. I Ekots lördagsintervju den 30/1 försvarade han ”rätten att vara arbetslös”. 

Får vi tro Lars Ohly håller borgerligheten på att med vett och vilja driva Sverige till randen av social katastrof. Men från hans horisont är väl föga annat att vänta av en högerregering.

Dock verkar kommunistdiktaturen på Kuba vara betydligt mer sympatiskt inställd. Ty som vore Castroväldet direkt inspirerad av de nya Moderaterna, har nämligen regimen beslutat att satsa på jobb, inte bidrag. A-kassan minskas för att fler ska övergå till produktivt arbete. (Låter det otroligt? Se här.)

Plötsligt förstår man anledningen till att Lars Ohly häromåret lämnade Svensk-kubanska vänskapsföreningen. Kuba tycks ju styras av rena rama klassförrädarna. Nu väntar vi bara ivrigt på att Ohly ska åka till Havanna och agitera för kubanernas rätt att slippa jagas som vargar. 

Saab tycks fått en ny Reefat El-Sayed på halsen

”Det stinker allt mer om Saab-affären”, skriver Andreas Cervenka, ekonomijournalist på E24. Han har granskat Spykers finansiella jonglerande, som förefaller minst sagt dubiösa. Det går inte undkomma intrycket att det här ligger ett helt tjog hundar begravda. 

I övrigt är det direkt förbluffande hur okritiskt Spyker och Victor Muller har behandlats hittills i Sverige. Känslorna för Saab har på ett anmärkningsvärt sätt tillåtits besegra förnuft och eftertanke hos dem som borde veta bättre, exempelvis stora delar av journalistkåren och ledande politiker. 

Själv tycker jag att Victor Muller inte så lite påminner om hur en företagsfifflare som Reefat El-Sayed lyckades förvrida huvudet på det svenska etablissemanget under 80-talet. Fallet kommer att bli lika hårt, förmodligen hårdare denna gång. Ty Saab/Spyker-historien är en skandal som bara väntar på att brisera. Som Andreas Cervenka kallt konstaterar i sin analys: ”Att Spyker räddar Saab känns lika vettigt som att bärga en oljetanker med ett metspö.” 

Tråkigast är det naturligtvis för Saabs anställda, som trodde att de genom ett under fått en räddare i sista minuten. Men om något är för bra för att vara sant, är det i allmänt heller inte sant. En ordnad likvidering av Saab enligt GM:s ursprungliga modell hade i långa loppet varit både humanare och mer ekonomiskt riktigt. 

Tyvärr – Saabaffären luktar ruffel

Det till synes omöjliga blev plötsligt verklighet. Spyker får köpa Saab av GM. 

Den hårt prövade personalen på fabriken i Trollhättan, som tvingats åka en känslomässig berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan, jublar förståeligt nog. Spykers vd Viktor Muller sprudlar av optimism. Näringsminister Maud Olofsson skiner som vore sommarsolen redan här. 

Och GM? Drar väl en suck av lättnad och tvår sina händer.

Det känns trist att vara glädjedödare. Men den här affären måste räknas som en av bilbranschens absolut mest osannolika. En förlusttyngd holländsk marginaltillverkare köper en ännu mera förlusttyngd svensk (eller rättare: amerikansk) nischtillverkare, som aldrig varit lönsam ens under högkonjunktur.

När lilla Saab varken fick snurr på hjulen med draghjälp från Wallenbergsfärens Scania, eller som integrerad del av biljätten i Detroit, vad kan då pytte-Spyker bidra med? Glada tillrop? Den industriella logiken är minst sagt svår att greppa. 

Upplägget på dealen mellan Spyker och GM känns inte heller vidare övertygande. Snarare ter sig finansieringen som ett äventyrligt gungfly. I praktiken lånar GM ut pengar till Spykers köpeskilling i form av preferensaktier. Återbetalningen ska ske inom en fyraårsperiod. Inga problem, påstår Viktor Muller. Han hoppas klara skivan genom att Saab då ska ha börjat leverera plussiffror i bokföringen. Oddsen på det?

Ur ett vidare perspektiv osar det hela även katt rent politiskt. Eftersom GM de facto gjort upp med Spyker, hamnar Alliansregeringen i en sorts utpressningssituation. Vad kan man nu göra, annat än att gå i god för det där maffiga lånet från Europeiska investeringsbanken (EIB) till Saab på dryga fyra miljarder kronor? Detta är ju ett avgörande villkor för affären.

Möjligheten att säga nej är obefintlig. Såvida man inte har lust att stämplas som Saabs dödgrävare. Och det är knappast något Alliansregeringen har råd med under ett valår, då borgerligheten – och i synnerhet näringsminister Olofssons Centerparti – redan hänger på repen opinionsmässigt. 

Men för väljarna är risken överhängande att det kommer surt efter. Garantin för EIB-lånet är ju utskrivet på oss svenska skattebetalare. Statssekreterare Jöran Hägglund (C) intygar att han har ”trovärdiga säkerheter” som pant. Vilka är då de? Reservdelslagret? Skrotvärdet på fabriken?

Pengarna från EIB är dessutom öronmärkta för utvecklingen av ny miljövänlig teknik, som motorer. Varifrån Spyker ska få resurser till övrig produktutveckling, för att inte tala om den dagligt löpande driften, är inte klarlagt. Det handlar om många miljarder. Viktor Muller säger sig dock ha finansiärer i kulisserna. Okända, hemliga personer… 

Frågetecknen är många. Besvärande många. En nykter bedömning måste komma till slutsatsen att det inte luktar så lite ruffel om alltihop. Rimligen förlängs bara plågan för Saabs anställda när de kalla realiteterna obevekligen sätter in. Därutöver skadas samhällsekonomin, näringslivet och framtidens jobbtillväxt då den nödvändiga strukturomvandlingen i Västsverige fördröjs ytterligare ett antal år. 

Värna kapitalismen, bekämpa musikpiraterna!

Piraterna har tappat vind. Under 2009 fick istället musikbolagen ånyo fart i seglen, visar färsk statistik. Den av förstå-sig-påarna så uträknade och hånade CD-skivan gjorde comeback från gravens rand. För första gången på åratal ökar nu försäljningen.

Visserligen faller de traditionella skivaffärerna som korthus, vilket känns lite tråkigt för oss inbitna skivnördar. Å andra sidan är det ju faktiskt både billigare och bekvämare att handla sina plattor på nätet – där utbudet dessutom är oslagbart. Själv kommer jag knappt ihåg när jag senast köpte någon CD rakt över disk.

De moderna konsumtionsmönstren börjar också få rejält genomslag inom kategorin digitala tjänster, typ Spotify. Procentuellt sett svarar denna streaming för den största intäktsökningen. Dock är det fortfarande skivorna som drar in överlägset mest reda pengar till bolagen. 

Förhoppningsvis är det hela ett tecken på allmän tillnyktring efter de fuldelande piraternas härjningståg. Deras igångsatta illegala fildelningsepidemi skulle tveklöst innebära rena sotdöden för musikbranschen som vi känner den. Sannolikt har dock samverkande faktorer i form av intensifierad debatt, hårdare lagstiftning och inte minst den folkliga rättskänslan (stöld är fel!) spelat en vaccinerade roll härvidlag. 

Det är förstås utmärkt. I grunden är denna fråga större än enbart musikbranschen och dess aktörer. Det handlar om värnet av marknadsekonomin som sådan, där fuldelningen hotar urholka två av kapitalismens viktigaste beståndsdelar: upphovs- och äganderätten. 

Piraterna vill gärna ge sken av att vara några slags pigga, rebelliska liberaler. I verkligheten påminner de snarare om klassiska sursocialister. De bespottar företagen, utmålar både musikbolag och artister som omoraliska girigbukar, samt tar sig skamlöst rätten att konfiskera frukten av produktiva, skapande människors arbete. 

Historien ger otaliga empiriska exempel på vart praktiserandet av sådana principer lett någonstans. Se bara på hur det gick för Ryssland och Kina under 1900-talet. Inte vill vi väl att samma utarmning som drabbade dessa stackars länder, också ska göra dagens musikliv till ett enda stort fattighus?