Sverige ska få nya sedlar. Tyvärr inte euro. Utan samma gamla kronor. Fast i uppiffat format. Bland annat ska vi ges möjligheten att handla med en 200-lapp, prydd av Ingmar Bergman. Intressant val av motiv.
Enligt egen utsago var Bergman nämligen ”rädd för pengar”, och tillbringade åren 1976-1982 i utländsk exil efter att han misstänkts för skattebrott. Men nu ska han alltså bli en symbol för vår ekonomi. Någon på riksbanken har tydligen humor.
”Tilläggsisolera.”
Maud Olofsson, närings- och energiminister (C), ger råd till svenskar som har svårt att klara vinterns skenande elräkningar.
Gör svensk kapitalism mysigare.
Låt den kommande 200-kronorssedeln prydas av Beppe Wolgers.
Det vore väl på tiden att vi ger ekonomin ett mer humanistiskt perspektiv. Inte sant?
När Victor Muller från holländska Spyker tog över ständigt krisande Saab Automobile hälsades han likt en frälsare. Räddaren i nöden som skulle få fart bilföretaget igen efter att amerikanska GM hotat att lägga ner hela klabbet i Trollhättan.
Affären torde vara ett av de större illusionsnumren i det svenska näringslivet på åtskilliga år. Men Mullers otyglade optimism fick till och med alliansregeringen fall, som – med skattebetalarnas pengar i botten – garanterade Saab ett mångmiljardlån från Europeiska investeringsbanken.
Nu tycks dock verkligheten hinna ikapp Muller & Co. Spyker Cars, ägare till Saab Automobile, redovisade nyligen en förlust för årets tredje kvartal på drygt 370 miljoner kronor. Motsvarande kvartal 2009 var förlusten 37 miljoner. Saab har hittills under 2010 förlorat 1,7 miljarder kronor. Försäljningen ser allt annat än lovande ut.
I mars siktade Saab på att sälja mellan 50.000-60.000 bilar under 2010. I oktober skrevs prognosen ned till 30.000-35.000 bilar. Totalt har omkring 18.000 bilar sålts när knappa en och halv månad återstår av året. Idag kom beskedet att tvåhundra bilbyggare i Trollhättan tvingas lämna sina jobb. ”Det blev dålig stämning och flera bröt ihop och grät öppet”, säger en Saabarbetare till SR Radio Väst.
För att travestera Karin Boje: ja, visst gör det ont när bubblor brister.
Och det lär nog svida än värre 2011. Av Victor Mullers tidigare löften om att Saab då ska sälja 100.000 bilar verkar endast återstå bosch i vinden.
Mer att läsa:
Saab – som en deckare med ovisst slut
Saab borde lagts ned redan 1968
Alliansregeringen flaggar, föga förvånande, för mer skattejonglerande efter tycke och smak, parti och prioriteringar. Ett redan tillkrånglat skattesystem riskerar snart bara att bli än snårigare.
Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros är med rätta kritisk. Till SvD säger han följande om skattesystemets aktuella tillstånd:
”Det liknar nu en schweizerost, full av ihåligheter. Sverige är i stort behov av en bred och genomgripande skatteöversyn, som ska utgå från principen enkelhet, likformighet och stimulans för tillväxt och jobb.”
Så sant. Regering och opposition borde tillsammans försöka agera rationellt i landets långsiktiga intresse. Och det vore införandet av ett system med enhetlig beskattning på arbete, kapital och konsumtion. Nivån kunde rimligen ligga kring 25 procent.
Det hade gett en rejält stimulerande effekt på sysselsättning och utbildning, skulle vara i stort sett självfinansierande, samt inte minst skapa välbehövlig begriplighet och överskådlighet för medborgarna. Att skatteförvaltningens byråkrater får mindre pappersexercis att sysselsätta sig med på kuppen är näppeligen någon förlust.
En ny stor skattereform efter samma sunda grundprinciper som lanserades 1990-91 var också något som Mona Sahlin efterlyste strax innan valet. Thomas Östros önskan om en blocköverskridande uppgörelse i detta syfte möttes dock med iskall hand av KD:s Mats Odell, som avfärdade honom med orden:
”Det är en främmande tanke, vi har olika filosofier.”
Sorgligt.
Mona Sahlin brottas både med vissna opinionssiffror för sitt parti och risigt förtroende för sin person. Orättvist? Förmodligen.
Ty detta besked är något av det klokaste som hittills levererats i valrörelsen – i Expressen säger hon sig vilja se ny blocköverskridande reformering av skattesystemet enligt 1990-91 års modell:
”Det var ganska många principer som var bra, också det här med lika beskattning och få lika skatt mellan arbete och kapital. Jag tycker fortfarande att de principerna i grunden var rätt och riktiga.”
Och det inkluderar även att den ”tillfälliga” värnskatten bör försvinna, om än på sikt. Äntligen en tung, ledande politiker som står upp för rationalitet, förnuft och helhetssyn i skattepolitiken. Inte minst Folkpartiet, som tillsammans med Socialdemokraterna ansvarade för ”århundradets skatterreform” en gång i tiden, borde väl jubla.
Men nu är det ju Mona Sahlin som säger det. Så låt mig gissa. Who cares?
Tragiskt.
Mer att läsa:
Maud är ute och cyklar
Både Centern och Kristdemokraterna går till val på att sänka dansbandsmomsen från 25 till 6 procent. Suck.
(harkel): Jag har förvisso inget emot dansband…
…eller jo – ärligt talat avskyr jag dansband och vill helst se eländet nerplöjt med blod på Lövsta soptipp. Fast okej då, man får väl vara tolerant…
Men seriöst. Någon måtta får det väl ändå vara på detta eviga politiska jonglerande med differentierade skattesatser, som redan gjort skattesystemet till en svårgenomtränglig härva.
Sänk gärna momsen – om det är det ni vill, KD och C. Men gör det då generellt. Och återställ principerna från den stora skattereformen 1990-91.
Det vore i långa loppet bäst även för verklighetens folk på dansbanan.
Min senaste krönika i Sydöstran (11/8):
En avkopplande kulturhelg i Stockholm hade jag tänkt mig. Efter några tröttsamma timmars tågresa checkar jag in på Clarion, Södermalm. Och vad är det första min blick möter? Maud Olofsson, spralligt leende.
Hon liksom studsar fram genom lobbyn, äppelkäckt och högljutt förkunnande att hon nu ska cykla (!) en sväng på stan. Stället visar sig vimla av valfebriga centerpartister. De har visst något slags konvent på hotellet. Så mycket för lugn och ro. Jag flyr in i hissen tillsammans med två andra lätt omtumlade och intet ont anande gäster. Vi tittar på varandra i medlidande samförstånd.
När jag efteråt läser nyheterna om vad Centern haft för sig våningarna under mig, kan konstateras att intresseorganisationen Sveriges hotell- och restaurangföretagare är att hjärtligt gratulera. Deras kampanj om halverad restaurangmoms har Maud Olofsson köpt rakt av och gjort till sitt. Dessutom vill hon utöka RUT-avdraget för hushållsnära tjänster och ge speciella skatteförmåner till pensionärer över 75 år.
Suck. Meningen är förstås att stimulera framväxten av fler jobb. Men detta klåfingriga dribblande med olika skattesatser, kombinerat med den tilltagande avdragsdjungeln, gör skattesystemet snårigt och svårbemästrat. Dagens situation börjar likna 80-talets. Ständiga ingrepp hade gjort systemet till ett oformligt, omöjligt lapptäcke.
Ingvar Carlssons S-regering tog tjuren vid hornen. Med det då fortfarande socialliberala Folkpartiet gjorde man upp om den stora skattereformen 1990-91. Dess bärande idé var att skattesatserna skulle vara relativt låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Klokt tänkt.
Dessutom en seger för rationaliteten i svensk politik, där den blocköverskridande överenskommelsen tycktes garantera en långsiktigt hållbar lösning.
Så blev det naturligtvis inte. Från höger till vänster har partierna lyckats göra en härva av alltihop igen. Ingen vet om de regler och principer som gäller idag, även gäller imorgon. Företag och enskilda får problematiskt att planera för framtiden, vilket hämmar dynamiken i samhällsekonomin.
Ja, Maud Olofsson är verkligen ute och cyklar. Ty vad som istället skulle behövas är en ny genomgripande skattereform som gör systemet rättvist, förutsägbart och lättbegripligt. Men det kanske är för mycket begärt att ett parti ska föreslå något sådant i en valrörelse?
Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (11/8) med anledning av att skoförsäljningen ökar i Sverige:
”Varje gång du tar av dig skorna så medge att det känns skönt. Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt”, sjöng Povel Ramel i en av sina mest älskade låtar från mitten av 60-talet.
Även om Ramels uppmaning fortfarande låter frestande, så tycks den numera klinga ohörd i folkhemmet. Tvärtom vill svenskarna ha allt mer på fötterna, vilket gett skobutikerna glada dagar. Även försäljningen av kläder visar ljusa siffror.
Att konsumtionen ökar är en viktig indikator på förnyad framtidstro efter finanskrisens bottenkänning. Svensk ekonomi verkar återhämta sig snabbt. Många branscher börjar få snurr på affärerna igen, vilket förhoppningsvis snart ger positiva effekter på det allmänna sysselsättningsläget.
Politiskt är vändpunkten guld för regeringen, som måste sägas ha skött den ekonomiska skutan väl genom krisen. Inför valet kan jag därför inte låta bli att föreslå att finansminister Anders Borg reviderar Ramels klassiska text en smula.
Ungefär så här: ”Varje gång du tar på dig nya skorna så medge att det känns skönt. Det betyder att konjunkturen för oss har än en framgång rönt.”
Ledare av mig i Östgöta Correspondenten (21/7) om behovet av att återupprätta principerna från skattereformen 1990-91:
Sveriges hotell- och restaurangföretagare (SHR) kampanjar för att sänka restaurangmomsen, från 25 till 12 procent. Vad finns att invända? Det blir billigare att äta ute, vilket är trevligt för konsumenterna. Restaurangerna får fler gäster att servera, vilket ger mer klirr i kassan och utrymme för mer personal att anställa. Enligt SHR kan halverad restaurangmoms skapa 15 000 nya jobb.
SHR har redan fått gehör hos Centern. I Almedalen krävde Maud Olofsson inte bara sänkt restaurangmoms, utan även att landets frisörer skulle få klippa ned sin moms till hälften. Det skulle ge 20 000 nya jobb, menade hon.
Förslagen är inte dumma. Men även om sänkta skatter är önskvärt, vore det samtidigt välkommet med en mer idémässigt sammanhållen och konsekvent skattepolitik. Dribblandet med olika skattesatser, kombinerat med uppsjön av diverse avdrag, må ske utifrån aldrig så behjärtansvärda skäl. Problemet är att skattesystemet tenderar att bli allt snårigare och svårbemästrat.
Ta RUT- och ROT-avdragen. De har betytt mycket för att stimulera tjänstesektorn. Å andra sidan har de lett huvudbry om vilka gränsdragningar som är rimliga. Ska även skatterabatt ges till tjänster som att skruva ihop IKEA-möbler eller rasta hundar?
Ett annat, värre exempel är fastighetsskatten där de politiska buden och motbuden kring utformningen varit oändliga. Och om en eventuell rödgrön regering låter förmögenhetsskatten göra comeback, blir det ytterligare en härva av undantag, begränsningar och kryphål att ta ställning till.
Det hela liknar situationen under slutet av 80-talet, då mängden av ständiga ingrepp i skattesystemet gav upphov till ett sådant lapptäcke att inte ens Socialdemokraterna orkade längre. Plötsligt hördes ledande S-företrädare fälla omdömen som ”ruttet” och ”perverst” över samma skattesystem, vilket tidigare hyllats som höjden av rättvisa.
Med hjälp av Folkpartiet genomförde Ingvar Carlssons S-regering den stora skattereformen 1990-91, vars utgångspunkter var att skattesatserna skulle vara låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Det var klokt och rätt tänkt i sak. Men också en seger för rationaliteten i svensk politik, där den blocköverskridande överenskommelsen tycktes garantera en långsiktigt hållbar lösning.
Så blev det förstås inte. Dessvärre komprometterades skattereformen efter S-valsegern 1994, då man införde ”värnskatt” på höginkomsttagare. Sedan dess har den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till ruta ett. Ingen kan därför säkert veta om de regler och principer som gäller idag, även gäller imorgon. Det är inte godtagbart, varken för enskilda medborgare eller företag som får svårt att planera för framtiden, med följd att dynamiken i samhällsekonomin hämmas.
Sänkning av restaurangmomsen i all ära. Bättre på sikt vore dock generella åtgärder för att minska det samlade skattetrycket – samt en ny genomgripande skattereform för att skapa ett robust system som är rättvist, förutsägbart och lättbegripligt.
Christian Dahlgrens Blogg 