Kategoriarkiv: Ekonomi

Sveriges grisiga vapenaffärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

På sitt tjänsterum i Stockholmsförorten Kista fick han en fylld gul plastpåse med en rosa gris på. Innehållet? Buntar av femhundrakronorssedlar, totalt en kvarts miljon kronor. Uppdraget? Att starta ett bulvanföretag, som skulle bygga en vapenfabrik åt Saudiarabiens räkning.

I går avslöjade radions Ekoredaktion nya häpnadsväckande turer i den hemliga skumraskaffären som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedrivit för att bistå en av Mellanösterns hårdaste diktaturer med militär utrustning. Förre FOI-tjänstemannen Dick Sträng trädde fram och berättade att han gradvis portionerat ut sedelbuntarna ur den grisprydda plastkassen han fått via olika transaktioner på sin egen bank för att grundplåten till bulvanföretaget inte skulle kunna spåras. FOI hade lånat kontanterna av den militära säkerhetstjänsten Must i syfte att undgå upptäckt.

Avslöjandet om pengatvätten, vilken otvivelaktigt för tankarna till någon sämre agentfilm, kommer pikant nog i samma veva som åklagarväsendet lagt ned sin förundersökning om FOI gjort sig skyldig till brott (i detta fall rubricerat som trolöshet mot huvudman). FOI:s tidigare ansvarige generaldirektör Madelene Sandström säger sig numera inte ”minnas” huruvida hon beordrat bildandet av myndighetens famösa bulvanbutik.

Och så rullar det på i gammal vanlig solkig stil, som vi luttrat bevittnat åtskilliga gånger förr när svensk vapenexport utsatts för granskning.

Sedan Ekots inledande nyhet kring FOI:s saudiarabiska äventyr brisade i offentligheten under våren har politiker och tjänstemän duckat, mumlat, pekat finger åt andra, svurit sig fria, skyllt på allt möjligt. Krav har ställts på hårdare regler, utredningar har satts igång, en försvarsminister (Sten Tolgfors) har avgått av föregivet personliga skäl.

Men det mesta tyder på att det blir som det brukar: skandalen rinner ut i sanden, tystnadens konformism återinträder.

Från ett liberalt perspektiv borde det dock vara solklart. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Att sätta militär utrustning i händerna på blodsbesudlade diktaturer är bortom en demokratisk nations värdighet. Sådant smutsar ner och urholkar de frihetens och humanismens ideal vi annars gärna högstämt hyllar. Betänk vilket land Saudiarabien är.

Människorättsorganisationen Freedom House klassar dess förtryckarregim som tillhörande de nio ”värsta av de värsta” i världen. Bland övriga på denna skamlista över särskilt brutala människorättsbrottslingar finns Nordkorea, Sudan och Somalia. Vill vi verkligen bidra till att stärka våldsapparaten i samvetslösa skurkstater som dessa?

Tyvärr  lär det dröja innan någon reell moralisk uppryckning blir aktuell. Den svenska vapenexporten har mäktiga beskyddare på bägge sidor blockgränsen, partiföreträdare som av politisk och ekonomisk ”nödvändighet” gärna ser genom fingrarna vid mindre smickrande affärsuppgörelser.

Sedelbuntar som langas vidare i en plastkasse med ett grismotiv. Kan sjaskigheten illustreras tydligare?

Tennisens feta katt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/9:

Ärat vårt namn flög över jorden. Men det var då. I helgen fick vi det definitiva kvittot på att Sveriges stormaktstid är ett minne blott. Vårt bedagade landslag misslyckades i kvalet för att hålla sig kvar i Davis Cups elitdivision. Förnedringen blev total: 5-0 till Belgien.

Ingen är förvånad. Fiaskot var väntat. Få tror heller att nedflyttningen endast blir en temporär affär som 2000, då vi kunde komma tillbaka efter en säsong. Snarare är frågan om Sverige nu ens kan hålla stånd bland B-lagen i division 1.

Nog är det deprimerande för ett land som tillhört världens främsta tennisnationer. Tolv gånger har vi varit i Davis Cup-final, sju gånger har vi vunnit (senast 1998). Med osäkerheten kring den sjukdomsdrabbade Robin Söderlings framtid står det också skrivet i stjärnorna när vi kan hävda oss i Grand Slam-turneringarna igen. Söderling var rankad fyra. Vår bäste man idag är doldisen Patrik Rosenholm, 440 på ATP-listan!

Sätt det i kontrast till det gyllene 80-talet, då vi hade en uppsjö av starka spelare i kölvattnet efter giganterna Borg, Wilander och Edberg. Då kunde det inte ens räcka att ligga på topp-10 för att platsa i Davis Cup-laget. Under 90-talet fortsatte tennisframgångarna av bara farten, tills allt ebbade ut. Vad hände?

Ekonomen Stefan Fölster varnade nyligen för att Sverige blivit en ”fet katt”. På Världsbankens ranking av företagsklimatet har flera av våra konkurrentländer börjat segla om oss. Ännu är läget helt okej.

Men om regeringen inte håller garden uppe, utan istället slår av på reformtakten och låter sig nöja med sakernas tillstånd, kan effekterna på sikt bli allvarliga. Näringslivet tappar ångan, färre entreprenörer får luft under vingarna, tillväxten faller, välståndet minskar.

Sveriges tunga fall från tennistronen är ett avskräckande exempel på konsekvenserna av ”feta katten”-syndromet. Vi tog storstilade segrar för givna, slutade drilla lovade juniorer för att kunna möta utländskt motstånd, lät utvecklingen springa ifrån oss.

Feta katter dåsar, hungriga jagar. Alliansen borde akta sig för att bli lika mätt som en gång Svenska tennisförbundet.

En snurrig historia

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/9:

Tycker du illa om framväxten av stora, snurrande vindkraftverk i landskapsbilden? Vänj dig!

Överallt i Sverige skjuter vindkraftverken upp som gigantiska mekaniska vita svampar ur jorden. Och de kommer bara att bli fler. Många, många fler. Det har regeringen bestämt.

Länge var vindkraften en ytterst marginell energikälla. För ett decennium sedan gav produktionen endast 0,5 terawattimmar (TWh). 2011 var produktionen uppe i 6,1 TWh. Men vänta till 2020. Då ska vindkraften enligt statsmakternas planer ge oss 30 TWh. Det kommer att krävas veritabla skogar av vindsnurror för att nå den siffran.

Ingreppen som detta medför i naturmiljön och kulturlandskapet är dock vanligen mindre populära bland dem som tvingas bo nära snurrorna. I Ödeshög är det folkliga missnöjet så omfattande att lokalpolitikerna infört strängare regler än de flesta andra kommuner för vindkraftsetableringar.

Det gillar förstås inte länsstyrelsen, som i egenskap av statens förlängda arm försöker slå undan motståndet. Fallet Ödeshög handlar således inte enbart om invånare som vill värna sin hembygd. I vågskålen ligger även principfrågan om vad det kommunala självstyret egentligen är värt.

Utan tvekan betalar vi ett dyrt pris för den forcerade massutbyggnaden av svensk vindkraft. Som energikälla är den svår att få lönsam på marknadsmässiga grunder. Därför har staten uppfunnit ett raffinerat subventionssystem genom lagen om elcertifikat (införd 2003), som tvingar fram ökad produktion av förnyelsebar energi. Kostnaden läggs på elräkningarna för vanliga hushåll och mindre företag.

Vad hela vindkraftssatsningen kommer att gå loss på är omdiskuterat, men en sak är klar: notan blir saftig. Förra året släppte tankesmedjan Timbro en rapport som uppskattade beloppet till svindlande 215 miljarder kronor.

Man förstår onekligen att Ödeshögs kommun är skeptiskt inställd.

Blir Reagans fråga även Obamas fall?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Sydöstran 12/9:

Har ni det bättre idag än för fyra år sedan? Ronald Reagan ställde frågan till det amerikanska folket i TV-debatten mot president Jimmy Carter 1980. Opinionssiffrorna var inledningsvis jämna mellan republikanen Reagan och demokraten Carter. Men Carter var sårbar.

1976 hade han kommit från praktiskt taget ingenstans och vunnit väljarnas gunst med storstilade löften om att vädra ut den politiska unkenheten i Washington, präglad av baksmällan efter Vietnam och Watergate. Som tidigare guvernör i Georgia var Carter obefläckad av det smutsiga spelet bland huvudstadens maktelit. Hans breda vita leende och ärliga uppsyn räckte för att ingjuta hopp om förändring i ett USA allvarligt på dekis.

1980 stod det klart att Carters ledarskap inte motsvarat förväntningarna. I revolutionens Teheran hade radikala islamister tagit personalen på den amerikanska ambassaden som gisslan. Supermakten USA förnedrades öppet och Carter tycktes oförmögen att lösa krisen.

Än värre var att ekonomin fortfarande inte visade någon bättring. Lågkonjunktur, arbetslöshet och höga bensinpriser slog hårt mot presidentens förtroende. Inte heller hade han förmått samarbeta med kongressen, relationerna var usla.

Carters chans låg i att utmåla Reagan som en farligt oansvarig politiker, ovärdig att bli president. Men när väljarna mötte den charmiga Reagan i TV-rutan smittades de snarare av hans soliga optimism. När han dessutom ställde sin infernaliskt enkla fråga om de fått det bättre med demokraterna i Vita huset, blev svaret ett rungande nej. Ronald Reagan vann en jordskredsseger.

2012 försöker republikanerna göra om tricket genom ständigt upprepa Reagans klassiska fråga. Barack Obama ärvde ett gigantiskt budgetunderskott efter Bush och två äventyrliga krig, i Afghanistan och i Irak. Dessutom fick han den värsta finanskrisen i mannaminne på halsen.

Men mer än någonsin Carter odlade Obama imagen som frälsare och skruvade upp förväntningarna på sin egen oprövade person till orimliga nivåer under förra presidentvalet 2008. Fallet är desto tyngre nu.

Relationerna med kongressen har gått i baklås precis som under Carter, den utrikespolitiska kursen är diffus och USA:s ekonomi är allt annat än hälsosam. Desillusionen bland väljarna liknar stämningsläget 1980. Dock har Obama ett starkt trumfkort kvar: Mitt Romney är definitivt ingen Reagan.

70 år av bostadsbrist

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:

Corren har på nyhetsplats i tidningen och på webben startat ett grävprojekt för att syna Linköpings hyresvärdar närmare i sömmarna. Utan tvekan är det välbehövligt. Kommunens hyresnämnd dignar under anmälningar från upprörda hyresgäster.

Inte sällan gäller klagomålen bristande underhåll av fastigheterna. Corren har begärt att få granska närmare 50 domar i ärenden som rör just detta, bara den senaste femårsperioden.

Det verkar finnas fall där hyresvärdar agerat i rent cyniskt vinstmaximerande syfte. Bostäder har medvetet tillåtits förfalla för att värden kortsiktigt ska kunna krama så mycket profit som möjligt ur hyresintäkterna. För sådant finns naturligtvis inga ursäkter. Samtidigt vore det fel om man tror att hela problemet handlar om illasinnade hyresvärdskapitalister som röker feta cigarrer och bär cylinderhattar.

Till bilden hör även ett politiskt beslutat regelverk som, barockt nog, stimulerar dåligt underhållna hyresfastigheter. Detta regelverk är också främsta orsaken till att det i Sverige under sju decennier (!) ständigt suckats över bostadsbrist och otillräcklig tillgång på hyresrätter, särskilt i expansiva tätorter.

Roten till det onda är nämligen hyresregleringen, som infördes 1942. Den var ursprungligen menad som ett tillfälligt ingrepp för att motverka inflationen, genom att hindra fastighetsägarna från andra hyreshöjningar än de av statsmaktens byråkrater framräknade och godkända.

Men regleringen blev förstås permanent, modifierades på 1970-talet under beteckningen bruksvärdessystemet, och kom istället att motiveras utifrån socialpolitiska skäl. Även om vissa lättnader skett på senare år, är det huvudsakligen 1942 års inskränkning i avtalsfriheten som fortfarande gäller.

Redan tidigt stod det dock klart att hyresregleringen var ett allvarligt missgrepp. Hyresrätternas lönsamhet sjönk drastiskt. Därmed även värdarnas intresse och ekonomiska utrymme att ordentligt underhålla sitt fastighetsbestånd. Nyproduktionen föll till alarmerande låga nivåer, eftersom det privata investeringskapitalet i praktiken jagades bort från hyresmarknaden. Omsättningen på äldre hyresrätter stagnerade, den ökande efterfrågan skapade en omfattande svarthandel med hyreskontrakt och bostadsbristen blev ett allt akutare problem i efterkrigstidens Sverige.

När marknadskrafterna satts ur spel, blev istället lösningen att staten och kommunerna fick träda in. Med skattemedel och centralplanering försökte politikerna fåfängt bygga bort bristsituationen, mest känt illustrerat av det sena 60-talets desperat igångsatta miljonprogram.

Numera är också den vägen stängd i takt med att byggpengarna från det offentliga sinat. De som främst drabbas av hyresregleringen är ungdomar och låginkomsttagare, som saknar de välbärgades möjligheter att helt sonika köpa sig förbi köerna, exempelvis genom att skaffa privat bostadsrätt eller villa. Vilken social rättvisa ligger i detta?

Så varför då inte införa marknadshyror igen? Jovisst. Det är vad de flesta ekonomer rekommenderar. Men varken från borgerligt eller socialdemokratiskt håll vågar man knappt andas ordet. Marknadshyror har i 70 år varit ett politiskt tabu. Bryt det, den som kan.

Ekonomin talar för Romney

Publicerad den av
Svara

”Ask yourself: Are you better off now than you were four years ago?”, sa utmanaren Ronald Reagan i TV-debatten mellan honom och den sittande presidenten Jimmy Carter 1980. En klassisk replik som bidrog till att demokraten Carter förlorade valet och tvingades lämna Vita huset. Möjligen får även Obama packa väskorna i november om republikanen Mitt Romney lyckas trumma in samma budskap.

Låt euron krascha

Publicerad den av
1

Krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

”Ett sammanbrott för euron skulle kunna få EU att fungera bättre”, sa Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja nyligen. Det var förstås som att svära högt och ljudligt i EU-kyrkan. Vilket inte behöver utesluta att han har rätt.

Personligen har jag alltid varit en varm Europavän och tyckte länge att euron var en utmärkt idé. Inte främst som ett ekonomiskt projekt. Utan som ett politiskt. En gemensam valuta skulle knyta EU:s medlemsstater närmare varandra, främja den folkliga integrationen, samt stärka demokratins och frihetens värden på vår kontinent.

Men idag finns det goda skäl för oss gamla euroanhängare att betänka vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång konstaterade: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”

Och resultatet för euron är, trots intentionerna, knappast upplyftande. Tvärtom håller EU på att slitas sönder mellan de lågproduktiva, skuldtyngda ekonomierna i söder och de högproduktiva, finansiellt robustare ekonomierna i norr.

Man kan säga att euron medförde en skadlig dopingeffekt på Medelhavsländerna (och Irland) genom att det dynamiska Tyskland tryckte ner deras räntenivåer. Konsekvensen blev överhettning, växande fastighetsbubblor, stigande produktionskostnader och statsfinansiell störtdykning. Inte olikt Sveriges situation under slutet av 80- och början på 90-talet.

Vi kunde dock återställa vår konkurrenskraft genom att släppa den fasta växelkursen och låta kronan flyta (alltså att valutans värde bestäms på marknadsmässiga grunder). Den vägen är emellertid stängd för eurozonens sorgebarn.

Istället är det vilsna krisreceptet en kombination av hårda svältkurer och improviserade stödpaket för astronomiska belopp, trots att det sistnämnda strider mot Maastrichtfördraget som förbjuder EU att lösa ut medlemsstater i finansiella trångmål. Samtidigt talar EU-eliten om behovet av en fiskal union och ökad maktcentralisering till Bryssel för att rädda euron. Bara detta borde få oss att dra i bromsen.

Det räcker nu. Överallt jäser den folkliga misstron mot EU, potentiellt farliga nationalistiska vindar blåser upp i eurohaveriets spår, Europatanken håller på att korrumperas. En upplösning av euron blir mycket smärtsam. Men i långa loppet är det nog den sundaste lösningen.

Avskaffa hyresregleringen

Publicerad den av
Svara

Krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Nyligen läste jag en debattartikel i DN av Veronica Palm, bostadspolitisk talesperson för S. Hon konstaterade att nära 9 av 10 kommuner har otillräckligt med hyresrätter. Läget är alarmerande, slog Palm fast. Det är en riktig iakttagelse. Men knappast ny.

Sverige har länge brottats med omfattande problem på hyresmarknaden, särskilt i expansiva tätorter. Palm vill lösa krisen med förslag som statliga kreditgarantier för nyproduktion och regionala bostadspolitiska kommissioner. Sådana åtgärder lär inte mer än kortsiktigt lindra symptomen, om de ens ger någon större märkbar effekt.

Bättre vore om S tog tag i roten till det onda: hyresregleringen som infördes 1942. Tanken var att motverka inflationen genom att hindra fastighetsägarna från andra hyreshöjningar än de av staten framräknade och godkända.

Regleringen kom senare främst att försvaras utifrån sociala skäl och modifierades på 70-talet under beteckningen bruksvärdessystemet. Men i huvudsak är det ännu 1942 års inskränkning i avtalsfriheten på bostadsmarknaden som gäller. Redan tidigt stod det dock klart att hyresregleringen var ett allvarligt missgrepp, vilket inte minst ekonomen Assar Lindbeck påtalat.

Hyresrätternas lönsamhet sjönk drastiskt, vilket jagade bort det privata investeringskapitalet från nyproduktion av sådana bostäder. Samtidigt minskade omsättningen av äldre hyreslägenheter. Den ökande efterfrågan skapade en osund svarthandel med hyreskontrakt och bostadsbristen blev ett allt akutare problem, i synnerhet bland ungdomar och låginkomsttagare.

I mitten av 60-talet fick Tage Erlanders regering nog av eländet. Bland andra Olof Palme var starkt pådrivande för att hyresregleringen måste avskaffas. 1967 lade finansminister Gunnar Sträng fram en proposition om återinförande av marknadshyror. Men efter kritik från FP-ledaren Bertil Ohlin blev Sträng heligt förbannad och drog tillbaka förslaget. Ohlin tyckte nämligen inte annorlunda i sak, utan ville bara ge S ett populistiskt tjuvnyp.

Sedan dess har ingen regering vågat göra om Erlanders kloka försök att låta hyresmarknaden fungera som en marknad utan destruktiva hinder för prissättningen. Istället fick vi det statliga miljonprogrammets deprimerande betongmiljöer som löste just ingenting. Frågan är hur länge till denna nu 70-åriga hyresregleringskatastrof ska tillåtas sabotera människors rätt till hyggliga bostäder.

Om Olof Palme och Tage Erlander egentligen ville ha marknadshyror, varför vågar inte ens dagens borgerliga regering föreslå det?