Kategoriarkiv: Ekonomi

Nej till skattechock efter coronan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/5:

Att det är tuffa tider och hårda bud kan endast undgått hermetiskt avskärmade nyhetsundvikare, antagligen bosatta i en grotta långt borta på grannklotet Mars. Men där torde risken för att drabbas av coronaviruset och dess samhälleliga konsekvenser ändå vara tämligen försumbar.

Annat är det här. Pandemins mänskliga kostnad i förlorade liv, sorg, smärta och oro ligger på ett högt, dystert och i ord svårfångat plan för sig. Jag lämnar denna, den tveklöst värsta dimensionen av tragedin till enskild begrundan så länge.

Krisens pris är i krassare, materiella termer förstås också svidande. Situationen för den närande, försörjande sektorn talar sitt tydliga språk. I Östergötland ökande antalet företagskonkurser med 40 procent under april jämfört med samma månad i fjol (Corren 19/5).

”Läget är allvarligt ute i företagen och det försämras snabbt”, säger Johan Gustafsson som är nytillträdd regionchef för Svenskt Näringsliv i vårt län. Uppgifterna från organisationens företagarpanel, som redovisas på Svenskt Näringslivs hemsida (12/5), ger en bild av den ekonomiska ekluten.

61 procent av de östgötska företagen uppger att produktions- och försäljningsvolymen är lägre än för ett halvår sedan. 44 procent kalkylerar med fortsatt sämre utsikter de kommande sex månaderna. Var tredje företag har tvingats friställa personal.

Samtidigt forsar miljardbeloppen ut från det offentliga systemets vidöppna kranar för att mildra fallet ner i avgrunden. Pandemin kommer att öka statens lånebehov dramatiskt, meddelar Riksgälden (DN 19/5). Lyckligtvis har vi hyggliga statsfinanser i Sverige och har därför råd att vräka på med underskottsstimulanser i budgeten ett tag framöver. Utan dessa stödåtgärder skulle det nog inte finnas mycket kvar att starta upp ekonomin med igen, den dag då krisens akuta strypgrepp släpper.

Men som vanligt måste allting betalas, förr eller senare. Finansminister Magdalena Andersson flaggar för att krispaketens räddningsbojar kommer att följas av skattehöjningar när coronaviruset retirerar (Expressen 18/5). Ett land som redan har ett skattetryck bland de tyngsta i världen har alltså ännu svettigare pålagor att vänta.

Hur vore det att istället göra slut på den gängse, partipolitiskt invanda gränslösheten i dyrköpta offentliga åtaganden och utgifter till det mesta mellan himmel och jord? Efter coronan borde det vara dags att prioritera bättre i moder Sveas hushåll och på så sätt spara pengar. En skattechock som lök på laxen förefaller däremot inte vara ett särskilt lämpligt recept, om regeringen vill få de av krisen mörbultade välståndsbildande krafterna att repa sig.

Höghastighetstågen har aldrig varit så fel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:

Tidigare i år utkom den folkbildande boken Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för, skriven av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening. Föga otippat ingår höghastighetstågen i denna, inte sällan dråpliga, genomgång av hur offentliga medel missbrukas i stort som smått.

Notan för att bygga ett nytt, futuristiskt stambanenät mellan Stockholm, Göteborg och Malmö hör till det saftigare slaget. I boken skriver Gustafsson att Trafikverket beräknat projekt till 230 miljarder kronor. Men denna redan svettiga kalkyl förbiser en rad kringkostnader, som bygget av en ny station i Jönköping för 28 miljarder. När Stockholms handelskammare kritiskt synade räkningen för hela kalaset blev summan 400 miljarder kronor.

Johan Gustafsson konstaterar syrligt: ”Snabbtågen kan alltså bli nästan dubbelt så dyra som tänkt, men skulle inte vara samhällsekonomiskt lönsamma ens till halva priset. Men när någon annan betalar kan de nog bli verklighet ändå”.

Nu borde dock den risken minskat betydligt med coronapandemin som ställt allt på ända. I januaripartiernas avtal från förra året står det visserligen att höghastighetsbanorna ska färdigställas. Men vem kan ens till nöds försvara ett sådant pengaslukande lyxprojekt i megaklassen längre, när den bråddjupa krisen kräver fokus på angelägnare prioriteringar?

Miljöpartiet kan. Enligt Expressen (6/5) är det av bottenlåga opinionssiffror pressade regeringspartiet ivrigare än någonsin att komma igång med sin hjärtesatsning. Medan miljarderna ändå sprutar ur statskassan för att hålla Sverige flytande genom pandemieländet, propsar MP på akutfinanisering av höghastighetstågen som ett led i krispolitiken. Det har tydligen gett upphov till en schism i januarikvartetten, eftersom Liberalerna på goda grunder vägrar höra talas om saken.

Men gissningsvis finns det delar av näringslivet som hett åstundar att MP triumferar. Undantaget Stockholms handelskammare, har de andra regionala handelskamrarna som berörs av det planerade höghastighetsnätet lobbat hårt för projektet. Här vankas ju möjlighet till smällfeta statliga kontrakt – vilket företagen sannerligen behöver dessa dagar, kan man tycka.

Men det är skillnad på en krispolitik som ger tillfälligt överlevandsstöd till verksamheter som sedan kan börja skapa värden igen, och en krispolitik som permanent plöjer ner astronomiska summor i en infrastruktursatsning som bara skinnar skattebetalarna utan att ha skuggan av en chans att ge samhället några pengar tillbaka.

Johan Gustafsson ska för övrigt vara varmt välkommen åter till sin hemort Linköping. Han har precis bytt jobb från Slöseriombudsman till regionchef för Svenskt Näringsliv i Östergötland. Det innebär förhoppningsvis ett kännbart avbräck i lobbykampanjen för höghastighetsslöseriet härifrån, i alla fall.

Där låg ett skimmer över Gunnar Larssons dagar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/5:

Den 29 mars fyllde Gunnar Larsson 80 år, IFK Göteborgs legendariske ordförande under den gyllene epoken när killarna från Kamratgården var odiskutabla kungar och SM-gulden samlades på hög.

Även om jag själv aldrig varit särskilt intresserad av fotboll, var det naturligtvis ytterligt svårt att som uppväxt på västkusten inte påverkas av klubbens sagolika framgångar. I plugget skulle man heja på Blåvitt. Så var det bara.

Stämningen i maj 1982 är omöjligt att glömma. Torbjörn Nilsson, Glenn Strömberg & Co knäckte mot alla odds de västtyska superstjärnorna i Hamburger SV och vann UEFA-cupfinalen med otroliga 4-0. Den historiska triumfen dominerade allt. Det var som hela samhället, åtminstone i Göteborgstrakten där jag bodde, för en vacker stund befann sig ovan molnen i kollektiv eufori. Tänk vad idrotten kan göra, i sina bästa ögonblick.

Kontrasten till stämningsläget denna majmånad 2020 kunde knappast varit skarpare. Den hemska coronapandemin överskuggar allt. Under måndagen rapporterades att viruset skördat ytterligare 90 människoliv i Sverige. Bland dem Gunnar Larsson. Det är för jävligt, för jävligt.

Hur länge ska detta förbannade elände hålla på? Statsminister Löfven – för övrigt partikamrat till Gunnar Larsson som ju också var S-politiker i Göteborg – säger att det inte handlar om veckor, utan om månader vi måste räkna med innan smittan lägger sig.

Men den som nu i praktiken framstår som nationens verklige rorsman, icke-politikern och statsepidemiologen Anders Tegnell, kom med ett mer hårdkokt besked om sjukdomen i söndagens SvD: ”Vi kanske aldrig någonsin blir av med den, eller så dröjer det till vi får vaccin eller liknande. Och vi kommer att få hantera den under lång tid, på det här akuta sättet något år till, tror jag”.

Konsekvenserna av ett sådant utdraget förlopp lär bli brutala på flera plan. Trots den prunkande våren är det snarare en veritabel istid vi går in i. Konjunkturinstitutet larmade nyligen (29/4) om att pandemin slår hårdare mot ekonomin än vad som tidigare antagits.

Enligt deras senaste kalkyl väntas Sveriges BNP minska med i snitt 7 procent under 2020. Det av krisen mörbultade näringslivet hänger flämtande mot repen. Arbetslösheten stiger snabbt, Arbetsförmedlingen spår (4/5) att den är uppe i 11 procent till sommaren. Hur många sitter inte med höga bolån? Kommer de att fortsatta kunna betala, kommer bostadsmarknaden att rasa?

Ja, nog oroas man över sitt jobb, lånen och ekonomin i dessa mörka coronatider. Den fråga som främst gnager inom mig är dock annan. Min pappa är jämnårig med Gunnar Larsson och hittills frisk. Han fyllde 80 den 10 januari, då vi firade honom rejält hemma på västkusten.

Kommer han att finns kvar till sin nästa födelsedag?

En lovande islossning på hyresmarknaden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/4:

Vänsterpartiet hotar upprört med hammaren och skäran. Regeringen ska fällas, lovas det dyrt och heligt på riksdagens röda ytterflanksbänk. Samtidigt stiger vredens larm och muller från Hyresgästföreningens bastioner. Är det inte härligt, säg? Sverige är fantastiskt, och jag menar det helt oironiskt.

Mitt i den förfärliga coronapandemin ges ändå avlastande utrymme för lite normalt politiskt gruffande, liksom för att visa slitstyrkan i vår demokrati och att samhällsdebatten står rycken trots den bråddjupaste kris vi drabbats av sedan farfar var ung. Keep calm and carry on, som engelsmännen stoiskt sa under andra världskrigets prövningar.

I krishanteringens sidoljus tuffar regeringen och dess borgerliga samarbetspartier trots allt sammanbitet vidare med januariavtalets reformprogram. Det är hedervärt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har som bekant motvilligt svalt kravet på en liberalisering av hyresmarknaden, låt vara en försiktig sådan.

Nu har Centern och Liberalerna skördat frukten av starten på en utredning om marknadshyror i nyproducerade lägenheter. Senast 31 maj nästa år ska det vara färdigutrett och en skarp proposition är planerad att ligga på riksdagens bord i början av 2022, enligt vad januarikvartetten annonserade på DN Debatt i lördags.

Genast blev det liv i luckan igen. Vänsterpartiet och Hyresgästföreningen snörade boxningshandskarna och vevade protesterande rallarsvingar på sina gamla välbekanta manér. Tappert!

Hyresgästföreningen är en särintresseorganisation som stenhårt bevakar sina medlemmars privilegier och vill förstås inte ha någon ändring i ransoneringsbyråkratin anno 1942 (!). Den gynnar solklart dem som redan har en bostad, särskilt burget folk som dragit vinstlotten av att kommer över en regleringsskyddad lägenhet i innerstädernas attraktiva områden. Där hålls hyrorna nere mest.

Mindre förmånligt är det för dem med blygsammare inkomster i förorterna, där den reglerade hyresnivån bisarrt nog tenderar att bli högre. Och sämst fungerar systemet för dem som saknar tak över huvudet, kontakter och pengar att köpa svartkontrakt för.

Att Vänsterpartiet motsätter sig marknadslösningar även inom hyressektorn må vara ideologiskt konsekvent. Men då måste man också vara blind för att regleringen i vardagspraktiken bär planekonomins ökända signum med brist, köer, ojämlik fördelning och misshushållning av resurser.

Marknadsmässiga hyror enbart i nyproduktion får inte problemen ur världen. Men markerar möjligen en lovande islossning. Förhoppningsvis får Vänsterpartiet rätt i att reformen kommer att leda till fri hyressättning i alla fastigheter, eftersom det på sikt blir svårt att upprätthålla två parallella, väsensskilda system.

Tänk om vi alla följt Anne Wibbles råd

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/4:

Anne Wibble, minns ni henne? Hon var Sveriges första kvinnliga finansminister och detta i regeringen Bildt under 90-talets början. Hon rökte och vägrade skämmas för det, trots att hon tillhörde det präktiga Folkpartiet. Inför valrörelsen 1994 gav Wibble till och med ut en bok kallad Två cigg och en kopp kaffe, där hon leende poserade på omslaget med fimpar i ett askfat.

Hade det skett idag kan vi bara föreställa oss vilket öronbedövande ramaskri som skulle ekat riket runt från svårt chockskadade pekpinneviftare. Men det var andra tider då, när fortfarande även en regeringsledamot avslappat kunde tända ett knaster – gammalt slang för cigarett, ungdomar – utan att behöva frukta batonger och korsfästelse.

Istället blev Anne Wibble rullad i tjära och fjäder för att hon ansåg det vore bra om alla svenskar hade en årslön på banken. Ha! Lätt att säga om man är en på skattebetalarnas bekostnad fett avlönad yrkespartist från den politiska högadeln (Wibbles pappa hette Bertil Ohlin). En utopi för vanliga knegare i röstboskapet! Hur skulle det vara möjligt för verklighetens folk att genom egenhändigt arbete spara ihop en dylik summa?

Ungefär så löd kritiken. Ty det var ju andra tider då, när rökning ännu var offentligt acceptabelt. Men uttalanden om det önskvärda i att medborgarna skaffade sig ett rejält sparkapital uppfattades som världsfrånvänt moraliserande.

Dock hade Anne Wibble helt rätt i sak. Vilket, om inte annat, coronapandemin med all pedagogisk tydlighet illustrerar. Den som har en årslön på banken sitter förvisso inte säkrare mot att smittas av covid-19. Men är finansiellt betydligt tryggare i den bråddjupa ekonomiska kris som det lömska viruset orsakat på kuppen.

En privat hög pengar ger ökad egenmakt och starkare självförtroende. Den gör att plötsligt arbetslöshet blir enklare att överleva. Den minskar det annars järnhårda beroendet av de statliga systemen och att de fungerar prickfritt. Hade skattetrycket bara varit rimligare och därmed hushållens kvarvarande marginaler större, skulle inte några sparade hundratusen på kontot verkat lika utopiskt att uppnå för många svenska löntagare.

Som del i beredskapsplanen för nästa kris kan det ju vara värt att fundera på.

Det gäller även näringslivet, som nu i den samhällsekonomiska tvärniten tvingas ropa på övervintringshjälp ur statskassan till svindlande belopp. Men massiv statlig inblandning i det fria företagandet riskerar alltid att få vanskliga följder med tuffare partipolitiska krav framöver och socialister som vädrar morgonluft.

Om exempelvis, som Företagarförbundet föreslår, istället den allmänna löneavgiften avskaffas skulle särskilt småföretagen få bättre förutsättningar till att spara ihop egna nödbuffertar och kunnat fimpa behovet av statens krisakut i fortsättningen.

Den rökta regeringen som kom igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/4:

Statsvetarprofessor Sören Holmberg, valoraklet på SOM-institutet i Göteborg, hade tittat djupt i statistiken och analyserat opinionsströmningarna. Domen var obeveklig: ”Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt”.

Visst, då – 2007 – såg det onekligen mörkt ut för den styrande Alliansen. En upphämtning som kunde ge Reinfeldt & Co förnyat förtroende i valet 2010 var knappast möjlig, enligt Holmbergs erfarna blick på sifferserierna.

Under normala omständigheter skulle kanske inte statsvetarprofessorn sedan suttit med ägg i ansiktet och tvingats äta upp sin rökta prognos till middag varje dag i veckan. Men helt oväntat kom ju den internationella finanskrisen 2008/09 att skölja in över Sveriges gränser.

Finansminister Anders Borg höll huvudet kallt och navigerade rutinerat genom stormar och blindskär. Väljarna fann det oklokt att byta ut regeringsbesättningen. Det blev fyra år till för Alliansen i Rosenbad.

Tycker ni också att den politiska situationen av idag fått konturerna av ett déjà vu? S/MP-regeringen och dess knaggliga resonemangsäktenskap med C och L verkade tills helt nyligen hopplöst stekt i opinionen, medan SD hade problemformuleringsprivilegiet i fortsatt stadigt grepp.

Så sent som i februari visade Svensk väljaropinions sammanvägda siffror ett nytt bottenrekord för S: 23,7 procent. Plötsligt kom en internationell kris att slå ner som blixten från klara himlen igen, denna gång i form av ett elakt virus från Kina.

Den akuta hanteringen av coronapandemin överskuggande naturligen alla andra frågor. SD hamnade totalt offside med sin anti-etablissemangspopulism och väljarna började i allvarets stund istället sluta upp kring den tidigare så mörbultade Löfven.

På skärtorsdagen den 9 april rapporterade Sifo en rekordökning i stödet för S till 30,6 procent. Krisen fick också januaripartiernas omaka kvartett att, åtminstone tillfälligt, svetsas ihop till en nära nog lika samkörd konstellation som salig Alliansen.

Har vi här en valvinnare 2022? Förutsatt att Sveriges folkvettsstrategi i bemötandet av pandemin blir lyckosam är nog oddsen mycket goda. I annat fall är regeringen spiksäkert rökt – vågar jag mig påstå med pinsam risk att dela Sören Holmbergs öde.

För övrigt är det väl pikant att finansminister Magdalena Andersson fått rollen av Anders Borg. På hans tid klagade den rödgröna oppositionen över att den M-ledda regeringen inte vräkte på med ännu fler skattemiljarder för att rädda Sverige ur finanskrisen. Nu i coronakrisen är det samma klagovisa, fast från M på oppositionsbänken över att Andersson inte lättar generösare på lädret.

Tja, måhända är det sant som Mark Twain sa att historien aldrig upprepar sig – men den rimmar! (Och bara för att jag skrev det, torde jag förstås garanterat bli rökt som Sören…)

Hög tid att gräva upp geddesyxan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:

När hörde ni ”geddesyxan” svingas senast i debatten? Nej, precis. Konfrontera dagens generation av partiaktivister och byråkrater med ordet. De lär stå som levande frågetecken inför dess innebörd, liksom de flesta moderna svenskar.

Ingen använder uttrycket numera, det har helt försvunnit ur den allmänna vokabulären. Möjligen ett symptomatiskt tecken på hur de politiska värdeskalorna förskjutits sedan sir Eric Campbell Geddes var i farten.

Han hörde hemma i det brittiska konservativa partiet och ledde i början av 1920-talet en kommission som utan hänsyn till ovidkommande särintressen raskt skar ner på Storbritanniens svällande statsutgifter, vilka blåsts upp enormt av landets deltagande i första världskriget och hållits kvar på omotiverat höga nivåer även efter att kanonerna tystnat.

I samma veva hade Sverige en socialdemokratisk regering under Hjalmar Branting. Finansministern hette Fredrik Thorsson som blev mäkta folkligt populär genom att följa exemplet från Geddes. I en osentimental översyn av statens vildvuxna budgetkostnader lät Thorsson 1922 avskaffa 132 byråkratiska kommittéer och utredningar på ett bräde.

”Geddesyxan” blev ett begrepp för arbetarrörelsens sparsamhet och strävan efter en effektivare skött förvaltning än som tidigare varit fallet i den gamla överklassdominerade ämbetsmannastaten.

Men det var då det. När socialdemokratin etablerade sig som det stora maktägande partiet i spetsen för det ambitiösa folkhemsprojektet var det inte så noga längre. Fredrik Thorsson skulle blivit slagen med stum häpnad om han från sin 1920-talshorisont kunnat bevittna vår tids gränslösa statsapparat med ett veritabelt myller av myndigheter och ett löpande utgiftstryck till varjehanda ändamål som kräver astronomiska belopp i skatter.

Dock borde coronapandemin göra det aktuellt att gräva upp geddesyxan igen. Ekonomin och näringslivet vacklar vid stupet, det pumpas ut pengar som aldrig förr i kolossala räddningspaket. Skuldsättningen skenar. Vi torde ha en lång kärv period framför oss innan krisen och dess konsekvenser kan läggas till handlingarna.

Det betyder rimligen återhållsamhet, helst upphörande, med det hittills vidlyftiga spenderandet på sådant som ligger bortom kärnuppgifterna hos stat, kommun och regioner. Myndigheter och andra offentliga verksamheter som tickar pengar utan att ha något verkligt samhällsnödvändigt att tillföra bör i Geddes och Thorssons anda läggas ner.

Resurserna ska fokuseras på områden där det offentliga maskineriet måste vara starkare, bättre och effektivare än idag (som försvar, civil beredskap, sjukvård, polis, et cetera). Fram med yxan, prioritera!

Fredrik Thorsson (1865-1925), byst i hans hemstad Ystad av konstnären Sven Anderson. 

Kris eller ej, Stångåstaden kräver mera deg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/4:

”Alla Linköpingsbor måste hjälpas åt”, sa kommunalstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) nyligen i Corren när han presenterade det lovvärda initiativet ”Linköping tillsammans”.

Inte sedan andra världskriget har samhället utsatts för så svåra påfrestningar som nu under den grasserande coronapandemin. Det gäller att hålla ihop och stötta varandra.

På kommunens hemsida ges råd om hur man kan göra för att engagera sig och vilka frivilligorganisationer som finns att kontakta. Kommunen uppmanar oss att sprida engagemanget vidare på sociala medier: ”Kom ihåg att dela alla goda initiativ med #linköpingtillsammans”.

Givetvis drar kommunens egen bostadsjätte Stångåstaden sitt strå till stacken, skam vore väl annars. ”Många verksamheter har det tufft just nu”, understryker Stångåstaden på sin hemsida där bolaget listar en mängd Linköpingsföretag på den riktiga marknaden – från restauranger till skönhetssalonger – som hyr lokaler av den offentligägda fastighetsmagnaten och som du rekommenderas att stödja.

Stångåstadens solidaritetsinsats i övrigt lämnar dock en del övrigt att önska. Mitt i brinnande coronakris, störtdykande samhällsekonomi, svarta rubriker om permitteringar i parti och minut, hot om massarbetslöshet och gnagande folklig oro över hälsan och vardagsfinanserna – då krävs alla vanliga Linköpingsbor hos kommunens största hyresvärd på mera pengar.

Detta politikerkontrollerade bolag har 18 600 lägenheter i Linköping, vars hyror obevekligen höjs från denna månad enligt tidigare planer. Stångåstadens vd Fredrik Törnqvist kan inte lämna någon respit. ”Vi har en massa kostnadsökningar att ta hänsyn till”, låter han bland annat att förstå.

Det direktören har att erbjuda är antingen en avbetalningsplan, eller hänvisning till socialen och a-kassan, om hyresgästerna i det som brukar kallas allmännyttan får det ekonomiskt kärvt. Men att pausa hyreshöjningen tills den värsta eklutstiden är över, nej det kommer icke på fråga. ”Vi kan inte ge amnesti för någon att inte betala. Då skulle vi till slut som bolag gå omkull”, slår Törnqvist fast (Corren 25/3).

Det kanske inte är någon omedelbar risk. Kommunala bolag – denna skvader av kommers, förvaltning och politik – bedrivs till sin natur alltid med skattebetalarnas pengar i botten. Som Hem & Hyra (5/3) konstaterar har dessutom Stångåstaden gjort feta mångmiljonvinster de senaste åren och Törnqvist själv har fått saftiga lönelyft. Han är idag en av landets bäst betala chefer inom den skyddade kommunala bostadssektorn med 175 000 kronor i månaden. Linköping tillsammans! Degen måste in!

Det kunde nog vara klädsamt om Niklas Borg och övriga förtroendevalda i stadshuset tog ett snack kring lämpligheten i bolagets agerande.

Permanenta höjningen av a-kassan!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/4:

När statens makthavare beslutar om åtgärder och ingrepp med löftet att dessa endast är av tillfällig natur, bör man vara sunt vaksam. Särskilt i tider av djupare samhällskriser. Beslutsåtgärder som då raskt fattas utifrån vad nöden anses kräva, kan inte sällan bli märkvärdigt svåra att häva i efterhand.

Det dröjde exempelvis in på 1950-talet innan de sista resterna av andra världskrigets omfattande svenska livsmedelsransonering äntligen försvann. Beredskapsårens hyresreglering, införd 1942, är absurt nog kvar på bostadsmarknaden ännu.

Som ett led i sin statsfinansiella budgetsanering på 90-talet beslutade Göran Persson om en temporär värnskatt för höginkomsttagare. Den togs inte bort förrän vid detta årsskifte – ett kvarts sekel senare. Hade Socialdemokraterna själva fått bestämma, och sluppit Liberalernas envisa krav på ett avskaffade i januariavtalet, skulle värnskatten antagligen fått ett lika långvarigt liv som hyresregleringen.

Som ingen undgått har coronapandemin abrupt vält hela den politiska spelplanen över ända. Januariavtalets reformagenda är ställd i skugga av de massiva krisåtgärder som behövs för att rädda företagen och samhällsekonomin från att kapsejsa.

Inför det akuta hotet om massarbetslöshet lär det i dagsläget knappast vara aktuellt att gå vidare med Centerns skötebarn att reformera arbetsmedlingen i grunden. Så länge varslen står som spön i backen är det förståeligt. Frågan är vad som händer sedan.

Kommer Socialdemokraterna ta krisen till intäkt för att låta arbetsförmedlingens planerade omstöpning rinna ut i sanden, även när det värsta är över? Coronaviruset som räddningen för en av statens sämst fungerande och mest kostsamma myndigheter. Det vore ju en ironi.

Och hur blir det med den tillfälligt höjda a-kassan, som ska gälla mellan den 13 april 2020 och den 3 januari 2021? Att stärka den ekonomiska tryggheten för alla som riskerar – eller redan har förlorat – jobbet under denna exceptionellt hårda prövning för vårt land är naturligtvis rätt och riktigt.

Men hur sugna tror ni Socialdemokraterna blir på att nästa år, när valet inte är långt borta, administrera en återgång till vad många självfallet kommer uppleva som en försämrad a-kassa igen?

Fast det kanske inte vore dumt att permanenta höjningen, under förutsättning att LAS-reglerna mjukas upp som tänkt i januariavtalet och att andra välbehövliga liberaliserande strukturreformer genomförs på arbetsmarknaden. En förbättrad omställningsförsäkring, kombinerat med sänkta trösklar och flexiblare villkor för anställning, skulle nog få de ekonomiska hjulen att snurra betydligt smidigare framöver.

Liemannens skugga hänger tung över stadslivet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/3:

Stig Edling, styrelseordförande och delägare i Thernlunds Modehus, suckade sammanbitet i Expressen: ”Det är totalkris i branschen, rena blodbadet med butiksdöd och jag tror det är bara en början. Vi hamnade också där och såg ingen möjlighet att kunna hantera krisen till slut.”

Den kris Stig Edling syfte på var inte en konsekvens av coronapandemin. Ty detta hände sig redan vid nyårshelgen, alltså innan det lömska viruset drabbade Sverige. Trots julshoppingen tvingades Thernlunds, en anrik klädkedja med 11 butiker med omkring 100 anställda i Stockholmsregionen, begära sig i konkurs. Ytterligare ett offer för e-handelns förändrande konsumtionsmönster.

När kreditbolaget UC den 2 januari i ett pressmeddelande summerade 2019, konstaterades att Thernlunds delade sitt bistra öde med mängder av andra butiker landet runt. Var fjärde konkurs förra året skedde inom detaljhandeln, en ökning med nära 10 procent sedan 2018.

UC spådde fortsatt kärva tider och kalkylerade med att 2 procent av alla svenska detaljhandelsbolag skulle hamna på den ekonomiska ruinens brant under 2020. Den beräkningen är idag sprängd i bitar.

Om den tilltagande näthandelstrenden slog hårt mot de traditionella fysiska butikerna med sällanköpsvaror som kläder, böcker och så vidare, hotar nu en rak knock-out från covid-19. Kunderna flyr, över en natt har efterfrågan sjunkit drastiskt.

Svensk Handel larmar om att 75 000 handelsjobb är i fara att försvinna och att ytterligare 160 000 anställda står inför nedskuren arbetstid. Av organisationens medlemsföretag rapporterade 3 av 10 inom sällanköpsvaruhandeln förra veckan om ett försäljningsras med 60 procent eller mer. Kassorna ebbar fortare än blixten.

Det är inget blodbad längre. Det är en veritabel tsunami som sköljer bort affärerna. Detta lär måhända med brutal chockverkan påskynda den digitala strukturomvandlingen av våra shoppingvanor framöver.

Men inte endast detaljhandelsbutikerna faller likt käglor i coronapandemins spår. Restauranger, krogar, caféer, biografer, bagerier, frisörer, konsertarrangörer – ja, i princip allt och alla som bidrar till stadslivets utbud, nöjen, myller och puls – hänger kritiskt mot repen.

Vad blir egentligen kvar av Linköping och andra metropoler när krisen svept förbi?

”Sedan några veckor tillbaka har vi småföretagare inte bara upplevt en inbromsning av vår försäljning, den har helt tvärstannat”, skriver en samfälld skara representanter för Företagarnas östgötska lokalföreningar på debattplats i måndagens Corren. De vädjar desperat om vårt stöd för att kunna överleva: ”ingen insats är för liten”.

Hörsamma dem, gynna näringsidkarna i din närhet – om du inte vill vakna i en ödsligt trist stenöken till stad framåt sommaren.