Kategoriarkiv: Ekonomi

En reform i behov av reform

Publicerad den av
7

Skrivit i Corren 4/1:Corren.

Säg organiserad brottslighet och man tänker väl främst på knarkhandel, prostitution och bankrån. Men numera verkar de kriminella nätverken funnit ännu en lukrativ gren: personlig assistans för funktionshindrade.

Radions Ekoredaktion rapporterade i torsdags om en pågående polisutredning i Södertälje. Omkring 40 personer misstänks där svindlat Försäkringskassan på betydande belopp. Det handlar inte om att någon låtsats vara handikappad.

Istället har verkligt funktionshindrade blivit utnyttjade av ett assistentbolag, vilket systematiskt uppgett falska tidrapporter om assistans som aldrig utförts. Härvan inkluderar även brottsmisstänkta anställda vid Södertälje kommun och Försäkringskassan själv.

Hjärtlösheten och cynismen i arrangemanget är slående. Utsatta, ofta ensamma människor i behov av omfattande hjälp för att klara sin dagliga livsföring står ju som offer.

Södertäljefallet inte något unikt. Totalt beräknas bedrägerierna över hela landet motsvara upp till 15 procent av den svenska assistentverksamhetens kostnader. Det rör sig årligen om många hundra miljoner kronor i ersättning som betalas ut på oriktiga grunder.

Svante Borg, försäkringsdirektör vid Försäkringskassan, medger till Ekot att hans myndighet varit för godtrogen: ”Om vi ska vara självkritiska ska vi säga att vi fick för sent klart för oss hur omfattningen av den kriminella företagsamheten ser ut, att den var så stor”.

Från de handikappades intresseorganisationer har det uttryckts oro över att det utbredda fuskandet ska leda till ifrågasättande av assistentreformen som sådan. Den är en rättighetslag som tillkom under den borgerliga regeringen i början av 90-talet. Intentionerna var goda.

Funktionshindrade skulle slippa vara hänvisade till trista institutioner och istället få möjlighet att leva självständiga liv på egen hand. Huvudproblemet har dock inte visat sig vara fusket, även om det är allvarligt nog. Utan att reformen sprängt alla tidigare kalkylerade ramar. Utgifterna ökar ohejdat.

1998 kostade den personliga assistansen 5 miljarder kronor. 2012 var summan över 25 miljarder. 2017 väntas beloppet bli minst 32 miljarder kronor. Den goda viljan håller således på att besegra det ekonomiska rimliga.

Det är baksidan av sociala rättighetslagar. De kan prövas av domstolar utan finansiellt ansvar. Besluten blir sedan prejudicerande för tjänstemän och politiker, som måste göra avvägningar mellan massor av andra behov och begränsade resurser i sina budgetar. Ekvantionen är svår, nästan hopplös.

Kanske är inte det bästa för alla svårt funktionshindrade att leva ensamma i lägenheter med dygnet runt-passning. För vissa kanske det vore vettigare med ett gruppboendes gemenskap, under tillsyn av högt kvalificerad personal. Finner vi inte värdiga alternativ är den bistra sanningen att assistentreformen på sikt riskerar att kapsejsa.

Obama lyckades, men…

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/1:

”Read my lips: no new taxes!” George Bush d.ä. gjorde uttalandet inför presidentvalet 1988. Löftet bidrog till att Bush kunde efterträda Reagan i Vita huset. Två år senare svek han sina väljare.

I en budgetkompromiss med kongressens demokrater tvingades Bush ändå höja skatterna. Det var sista gången republikanerna gick med på något sådant. Tills nu.

När budgetstupets avgrund hotade efter nyårsnatten, lyckades Barack Obama i sista stund få tillräckligt många ledamöter från representanthusets republikanska majoritet att godkänna ökade skatter för USA:s rikaste. För Obama är det en viktig symbolisk seger. För USA och världen är det viktigaste att budgetstupets drakoniska åtstramningar undveks, vilket annars skulle riskera att utlösa en recession.

Men det samlade resultatet av uppgörelsen i Washington är bara ett akut första hjälpen-bandage. Långsiktigt hållbara åtgärder mot USA:s massivt blödande statsutgifter lyser fortfarande med sin frånvaro. Budgetstupet, patetiskt nog konstruerat av demokrater och republiker för att göra dem själva mer ansvarstagande, löste alltså föga.

Det hela blev bara ett politiskt gyckelspel med väldigt höga insatser. De genomgripande reformer som skulle komma väntar alla ännu på. Kanske dyker de upp i vår, kanske inte. Fler varv av hårda strider runt kongressens förhandlingsbord stundar. Dessutom börjar snart uppladdningen inför kongressvalet 2014, något som knappast lär stimulera kompromissviljan, särskilt bland republikanerna.

Gamle Bushs svek i skattefrågan var en anledning till att han förlorade omvalet 1992. Återstår att se om väljarna i de republikanska valdistrikten är mer förlåtande. Ty ytterligare polarisering i USA:s ideologiskt överhettade klimat tjänar ingen  på.

Dags att gottgöra Ohlins skamgrepp

Publicerad den av
Svara

SkCorren.rivit i Corren 20/12:

Andra världskriget må vara långt borta, men ännu vilar dess skugga tung över den svenska bostadsmarknaden. Det var nämligen då, 1942, som den statliga hyresregleringen infördes.

Därmed fick vi ett skolboksexempel på vad som ofta blir konsekvensen när politisk klåfingrighet hindrar en fungerande prisbildning på marknaden: brist och svarthandel.

Ty när staten inskränkte avtalsfriheten sjönk hyresrätternas lönsamhet, omsättningen stagnerade och det privata byggandet minskade. Särskilt i storstäderna blev bostadsbristen snart en allt svårare huvudvärk. Köerna växte, likaså det osunda köpslåendet med svarta kontrakt.

Stat och kommun försökte kompensera bortfallet av privata investeringar i hyresfastigheter genom bostadsbyggande i offentlig regi. Mest känt (eller ökänt) är miljonprogrammets betongförorter, en närmast desperat politisk satsning för att i ett slag åtgärda det skriande behovet på fler hyresrätter – i synnerhet bland yngre människor och låginkomsttagare. Men eftersom roten till det onda, hyresregleringen, inte togs bort kvarstod problemen och gör så än i dag.

Det hade inte behövt bli så. I mitten av 60-talet insåg Tage Erlanders socialdemokratiska regering att den enda vägen ur eländet var marknadsbaserade hyror. Nationalekonomen Assar Lindbeck hade varit medförfattare till en uppmärksammad utredning om saken. Den väckte gehör hos bland andra Olof Palme, som drev på för att hyresregleringen måste avskaffas. 1967 var en proposition klar för att skickas till riksdagen.

Då ingrep Folkpartiets ledare Bertil Ohlin. Han hade länge pläderat för marknadshyror. Men kunde ändå inte, av taktiska skäl, låta bli att ge Socialdemokraterna ett tjuvnyp från vänster. Ohlin påstod att fastighetsägarna skulle få en orättvis vinstökning och kritiserade regeringen för att vara fördelningspolitiskt oansvarig.

Finansminister Gunnar Sträng blev så förbannad över Ohlins skamgrepp att propositionen drogs tillbaka. Man kan alltså säga att det är Folkpartiets fel att bostadsbristen fortfarande plågar Sverige.

Nu har emellertid Folkpartiet chansen att gottgöra sina gamla synder på området. Alliansregeringens hyresbostadsutredare Per Anders Bergendahl presenterade i går sitt förslag som under en övergångsperiod skulle leda till en helt fri prisbildning.

Hyrorna tillåts därmed variera mellan attraktiva lägen och mindre attraktiva, vilket inte minst motverkar den ständiga omvandlingen från hyres- till bostadsrätter som är vanligt i innerstäderna. Samtidigt stimuleras nybyggnationen för att möta efterfrågan, då hyresfastigheternas lönsamhet blir garanterad på marknadsmässiga grunder.

70 år av missriktad bostadspolitik kan äntligen få ett slut. Det vore onekligen på tiden.

Karlskrona måste kunna bättre!

Publicerad den av
Svara

Sydöstran, din lokaltidning i Blekinge. Skrivit i Sydöstran 19/12:

”Karlskrona kommun ska vara bland de 125 högst rankade i Svenskt Näringslivs undersökning om näringslivsklimatet år 2012.”

Så skrev den borgerliga femklövern i sin budget för året som nu snart är till ända. Höga ambitioner är utmärkt. Men det måste också finnas politisk kraft att sätta bakom orden.

Annars blir det bara retoriskt snömos, som urholkar förtroendet och respekten för de kommunala makthavarnas förmåga att leverera. Inom näringslivet kan man inte nöja sig med prat. Där gäller handling och resultat.

Traditionellt har Karlskrona knappast utmärkt som något sprudlande företagsparadis i stil med Gnosjö, snarare dess motsats. Ändå fanns hopp om att en lovande uppryckning var på gång. Bland landets 290 kommuner hade Karlskrona 2007 en skämmig placering på 225:e plats i Svenskt Näringslivs ranking.

Följande år vände trenden och 2011 nådde Karlskrona plats 143. Det gick åt rätt håll och den signalen var viktig. ”Vi är en kommun som lever för förändring med en positiv anda”, sa kommunalstyrelsens ordförande Camilla Brunsberg (M) då.

Sedan gick tyvärr luften ur ballongen. Facit av femklöverns mål om att nå 125-strecket 2012 blev istället ett dramatiskt fall ner mot bottenligan igen. Kommunen hamnade på plats 204.

Svenskt Näringsliv konstaterade: ”Årets ras visar på ett stort missnöje bland de drygt 200 företagare som svarat i Karlskrona. Företagen ger ett uttryck för att kommunpolitikers och kommunala tjänstemäns attityder försämrats och att man inte är nöjd med kommunens service och tillämpning av lagar och regler”.

Den negativa situationen bekräftades i barometern Årets företagarkommuner, som UC och Företagarna står bakom. Där mäts näringslivsutvecklingen genom studiet av fyra faktorer: omsättning, kreditvärdighet, resultat och antalet företag. Karlskrona låg på plats 272, nästan sämst i Sverige.

Detta är genuint allvarligt och utgör ett svidande underbetyg för kommunens styrande. Karlskrona är naturskönt och vackert. Men utgör en avkrok i relation till den ekonomiska aktiviteten i övriga landet. Därför måste Karlskrona vara extra duktigt på att göra sig attraktivt för företag och entreprenörer.

Utan ett blomstrande näringsliv som skapar resurser och möjligheter vissnar framtiden. Jobben, befolkningsutvecklingen och den kommunala ekonomin är beroende av att politiker och tjänstemän inser dessa basala fakta. Och agerar därefter.

Marknadsliberalism för fred

Publicerad den av
Svara

”En stat som kontrollerar ekonomiska beslut har stor makt. Den makten kommer förr eller senare ta sig militära uttryck. En poäng med begränsad stat och stark ekonomisk frihet är att det blir svårare för staten att rusta sig.”

– John Tomasi, politisk filosof och författare till den uppmärksammade boken Free Market Fairness (Neo nr 6/2012).

Befria företagen från bidragen

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/11:

Ut med Socialdemokraternas bidragslinje, in med Alliansens arbetslinje. Det var borgerlighetens vinnande väg till regeringsmakten.

Att dra åt pengakranarna i socialförsäkringssystemen och göra det mer lönsamt att arbeta var lika sunt som nödvändigt. Mindre skatteslöseri, bättre incitament för jobb och välstånd, samt ökade möjligheter för den enskilde att lämna beroendet av staten och stå på egna ben. Men när det gäller bidragsflödet till företagen fortsätter slantarna att rulla.

Enligt en färsk rapport från Svenskt Näringsliv delar staten ut omkring 28 miljarder kronor årligen i olika former av stöd. Det kan röra främjade av forskning och innovation i diverse branscher, att ställa upp med riskkapital, kompetensutveckla entreprenörer och allt möjligt annat som anses behjärtansvärt.

Den hugade företagaren har mängder av instanser i byråkratdjungeln att fylla i bidragsblanketter hos: Arbetsförmedlingen, Vinnova, Tillväxtverket, Norrlandsfonden, Kammarkollegiet, ALMI Företagspartner, Industrifonden, Högskoleverket. Och så vidare.

Vilken nytta gör då subventionerna? Svaret är att man ofta inte vet. Över hälften av stödprogrammen utvärderas otillräckligt, eller vanligast: inte alls. Vilket i sig indikerar en förbluffande nonchalant inställning till förvaltningen av allmänna medel inom den svenska myndighetssfären.

Vad man däremot genom ekonomisk forskning vet, är att offentligt finansierat företagsstöd såväl i Sverige som internationellt sällan leder till några hållbara framgångar. Knappast konstigt. Ty varför skulle byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer, vilket exemplet Nordfalks kan illustrera.

Det var ett mindre familjeägt företag på Västkusten som i decennier sålde kryddor med hyfsad lönsamhet. En dag fick ledningen en djärv idé. Man skulle satsa på tacos. Det blev ett riktigt lyft. 2001 byttes namnet till Santa Maria. Nu är företaget marknadsledande i Norden på smaksättningsprodukter, är verksamt i 30 länder, har 1400 anställda, och av omsättningen på 4,2 miljarder svarar texmex för 75 procent!

Fundera gärna på vad som hänt om kryddhandlaren från gamla Nordfalks kommit till Tillväxtverkets skrivbordshandläggare och sagt: ”Vi hade tänkt börja tillverka mexikansk mat, i Mölndal…” Sannolikheten att handläggaren gjort vågen för ett sådant projekt?

Det är inte genom byråkraternas sammanträdesrum vi når ett kreativare, konkurrenskraftigare och växande näringsliv. Bidragslinjen till företagen är fel. Väsentligt mer valuta för de 28 stödmiljarderna skulle vi få om pengarna istället användes till generella skattesänkningar. Det mår både företagandet och Sverige bättre av.

Skattebördan bör bli plattare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/11:

”Jag är för skattesänkningar under vilka omständigheter och ursäkter som helst, av vilken anledning som helst, varenda gång det är möjligt.” Det tyckte Milton Friedman, den berömde amerikanske nationalekonomen och Nobelpristagaren.

I vårt land, som under decennier haft ett av världens högsta skattetryck, är det väl inte svårt att hålla med honom. Varje åtgärd som lättar bördan kan förefalla lika välkommen som vatten i öknen för den utmattade vandraren.

Alliansen har också gjort en del i den vägen:  jobbskatteavdragen, slopad förmögenhets- och arvsskatt, sänkt krogmoms, etc. Märkligt är dock att Anders Borg vägrar avskaffa värnskatten som straffar utbildning och karriär, hårt arbete och risktagande. Det är en skatt som inte bara utgör ett hån mot enskilda människors strävsamhet, den hotar även tillväxten och borde aldrig ha införts.

Friedmans åsikt om att samtliga åtgärder i syfte att sänka skatten är bra per definition, håller ändå inte riktigt streck. Ta ROT- och RUT-avdragen. Nog för att de spelat en viktig roll för att stimulera tjänstesektorn och underlättat många svenskars vardag. Samtidigt har dessa avdrag skapat trassliga gränsdragningsproblem.

Är det rimligt att, som är nu på tapeten, ge skatterabatt för läxhjälp? Eller kan födelsedagskalas klassas som en form av barnpassning och därmed välsignas med RUT-avdrag? På sin hemsida har Skatteverket tvingats göra en lång lista över vad som är godkänt skattereducerat hushållsarbete och inte.

Intrycket blir närmast komiskt. Putsning av matsilver är okej, under förutsättning att det sker i hemmet. Rengöring av utomhuspool är inte okej. Däremot räknas rengöring av inomhuspool som städning och ger rabatt på skatten. Och så vidare.

Den totala konsekvensen av alliansens skattepolitik är en godtycklig härva av undantag, begränsningar, kryphål och varierande stimulanser för allt möjligt. Situationen påminner om 80-talets, då skattesystemet blivit ett sådant lapptäcke att till och med Socialdemokraterna fick nog.

1990-91 sjösattes därför den stora skattereformen vars bärande principer var låga skattesatser, likformiga regler och breda skattebaser. Sunt tänkt. Sedan dess har emellertid den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till moraset.

Vad Sverige behöver är sänkt skattetryck i kombination med en idémässigt sammanhållen filosofi för beskattandet. En ny skattereform i stil med 90-talets vore önskvärt, vilken på sikt bör öppna dörren för ett platt skattesystem. Det innebär att alla betalar samma skattesats och alla undantag försvinner.

Det garanterar rättvisa, rationalitet, enkelhet och överskådlighet. Samt gör större delen av skattebyråkratins kontrollapparat onödig. Deklarationen kan skickas in på ett vykort. Och inte minst: människor blir friare och vet vad som gäller.

Vapenskandalen rullar vidare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren i 22/11:

Det är en av de brutalaste diktaturerna i världen. Regimen består av en kleptokratisk kungafamilj, vars uppfattning om rättsskipning är offentliga spöstraff och halshuggningar. All opposition är strängt förbjuden, grova brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är daglig rutin, kvinnor diskrimineras på ett sätt som liknar de svartas situation i apartheidtidens Sydafrika.

Därtill är regimen en ivrig exportör av wahhabismen, en fundamentalistisk riktning inom islam som också är landets statsreligion. Bland annat finansierar man moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där outbildade och fattiga unga män indoktrineras till religiöst förtryck, våld och terror.

Det handlar alltså om Saudiarabien. Vad säger det om Sverige att vi förser detta veritabla skräckens rike med mängder av militär utrustning? Förra året såldes blågula vapen till Saudiarabien för närmare 3 miljarder kronor. Det motsvarar 20 procent av Sveriges totala vapenexport.

Saudiavtalen har slutits i bred politisk enighet. Den förra socialdemokratiska regeringen inledde affärerna, den borgerliga alliansen har fullföljt. Bara detta borde räcka för att tala om en moralisk kollaps i det politiska etablissemangets centrum.

Ty vilka värden och ideal värnar Sverige som demokratisk nation när vi förstärker tyranniets krafter med militära muskler? Betänk  enbart följande: i mars 2011 tågade saudiregimens knektar in i grannlandet Bahrain för att kväsa aktivistgrupper som krävde frihet och demokrati. Är det rimligt att svensktillverkande vapen användas i sådana syften? Ställ frågan till dem i Rosenbad som ansvarade för försäljningen, de är oss svaret skyldigt.

Men skandalen stannar inte där. Till saken hör även mörkläggandet, osanningarna och fifflandet med känsliga dokument som rör den hemliga vapenfabrik vilken Sverige hjälpt Saudiarabien att bygga.

Bit för bit har SR:s Ekoredaktion avslöjat häpnadsväckande turer i denna ljusskygga historia. Försvarets forskningsinstitut (FOI) som startar ett bulvanföretag för att dölja myndighetens inblandning i fabriksbygget, sedelbuntar som byter händer i plastkassar, höga tjänstemän som uppenbart blånekar eller skyller på minnesförlust, etc. Och en regering som tvår sina händer och förklarar sig ovetande om hela upplägget.

I går kunde dock Ekots grävande reportrar bevisa att dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) ljugit när han tidigare svurit sig fri från soppan. Regeringen har medvetet undanröjt komprometterande handlingar i avsikt att skydda honom.

Lögnen och falskspelet; det är nästan det värsta. Sådan fräter ofrånkomligen på demokratins förtroendekapital och urholkar tilliten mellan väljare och valda. Istället riskerar cynismens och misstrons gift att sprida sig i samhällskroppen. Det kan inga saudiska vapenmiljarder vara värda.

Sänker Frankrike eurozonen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:

Ur en viktig aspekt var det skönt att socialisten François Hollande i våras vann de franska väljarnas gunst. Medan den sittande högerpresidenten Nicolas Sarkozy skamlöst fiskande i främlingsfientlighetens mörka vatten och flirtade med Le Pens extremnationalister, stod Hollande som en försvarare av öppenheten och 1789 års universella republikanska ideal.

Därför var det även en seger för Frankrikes, och i vid mening liberalismens, humanistiska idéarv när Sarkozy fick respass från Élyséepalatset. Problemet med att Hollande flyttade in handlade om ekonomin. Hans program på detta område var en vänsterpopulistisk soppa av chockhöjda skatter på företag och kapital, sänkt pensionsålder och en allmänt statskramande ovilja till strukturreformer.

Och då är Hollande ändå inte någon rigid fransk motsvarighet till Göran Greiders halvmarxistiska testuggare, utan räknas som en tillväxtvänlig pragmatiker i socialistpartiets mittfåra… Det blotta faktum att många franska entreprenörer hotar att lämna landet i protest mot presidentens företagsfientliga politik säger en del om den pragmatismen.

Men Frankrike är, på gott och ont, ett annorlunda land på flera sätt. Kulturellt en nation i yppersta särklass, bärare stolta intellektuella traditioner, med en grandios historia som ständigt gör sig påmind. Fransmännen har välutvecklade böjelser för smak och förfining.

Dock har man också en lika välutvecklad tendens till att snobbigt rynka på näsan åt liberalt marknadstänkande. Det gäller oavsett om de politiska sympatierna ligger till höger eller vänster. Istället vurmar man fortfarande för den starka staten. Frågan är hur länge det håller.

Ty Frankrikes ekonomi, världens femte största, är inne i en allvarlig stagnationsfas vilken hotar att övergå i en fullfjädrad kris med dramatiska konsekvenser för det redan mörbultade eurosamarbetet. The Economist beskriver målande den franska situationen som ”en tickande bomb i Europas hjärta”.

Länge har Frankrike kunnat maskera strukturproblemen genom att det dynamiska Tyskland tryckte ner räntenivåerna, vilket gjorde pengar billiga att låna. Samma fenomen i eurozonen som fick Grekland, Portugal, Spanien och Italien på fall. Där har regeringarna sedan tvingats till en hårdhänt saneringspolitik.

François Hollande har emellertid visat föga tecken på att vilja stämma i bäcken medan tid är, trots att larmklockorna ringer allt högre. Konkurrenskraften är i nedgång, arbetsmarknaden stelbent, mängder av fransmän saknar jobb, tillväxten knappt flämtande, statsskulden är massiv och de offentliga utgifterna motsvarar hela 56 procent av BNP.

Frankrike är kort sagt mycket sårbart om investerare och banker börjar tappa förtroendet och räntorna rusar i höjden. Bäva Europa.

Styckfärdigt SAS

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/11:

Dags att andas ut? För stunden, kanske. Följetongen om SAS’ överlevnad har utvecklat sig till en något som liknar en utdragen, demoraliserande dödsdans.

År av sparprogram har inte räckt. År av kapitaltillskott från ägarna har inte räckt. Käcka löften från ledningen om att krisen snart är förbi har endast visat sig vara bosch i vinden. Till slut blev konkurshotet akut när bankerna vägrade riskera mer pengar utan statliga lånegarantier. Annars adjö!

Förutsättningen för dessa garantier på 3,5 miljarder kronor, riskerade på skattebetalarnas konto, var ett tydligt bevis på att SAS kunde sänka sina kostnader. I helgen forcerades därför bolagets fackföreningar till ett nattmanglande som varande ända in på måndagseftermiddagen innan det sista avtalet skrevs under.

Resultatet blev försämrade arbetsvillkor för personalen, bittra fackföreningar som mullrar över att mot praxis tvingas förhandla under ultimatum, och ytterligare bit vingklippt varumärke. En sak vore om SAS förmådde presentera en trovärdig, offensiv affärsmodell som väg ur eländet. Men de senaste veckornas intryck är snarare en ledning som i galgens skugga agerar stressigt och panikartat.

En frist verkar i alla fall nu vara köpt till priset av att gängse konkurrensregler på marknaden åsidosatts när de nordiska regeringarna borgar lånen för SAS. Egentligen en både osund och principvidrig åtgärd. Dock kunde ändå det bästa sättet att utnyttja andrummet vara förslaget att stycka SAS i tre nationella bolag.

För Sveriges del handlar det om att värna infrastrukturen och rädda flygnätet till olika orter i vårt avlånga land. Det är inte minst många företag som är verksamma utanför storstäderna beroende av. Efter en övergångsperiod går det förhoppningsvis sedan att hitta någon villig köpare.