Kategoriarkiv: Ekonomi

Släpp in de utestängda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Människor med funktionshinder upplever sig alltmer marginaliserade, enligt en färsk rapport från Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning). Funktionshindrade deltar i långt färre sociala aktiviteter än övriga befolkningen. Många säger sig sakna nära vänner.

Isolering, ångest, brist på motion och ekonomisk utsatthet är en farlig kombination för vilken människa som helst. Än värre naturligtvis för personer som på grund av fysiska eller psykiska handikapp har svårare än andra att bryta den onda cirkeln.

Nyckeln till komma ur det samhälleliga utanförskapet är arbete. Men tröskeln är ingalunda enkel att forcera. Finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen har inte gjort situationen lättare.

Endast 44 procent av personer med nedsatt arbetsförmåga har jobb, konstaterar Handisam. Sätt den siffran i kontrast till övriga svenskar: 75 procent. ”Arbetsgivare måste våga anställa personer med funktionsnedsättning i större utsträckning än vad som görs i dag”, skriver myndigheten. Javisst.

Men problemet är inte olikt det som drabbar ungdomar och invandrare på vår arbetsmarknad. Även dessa grupper sorteras ofta bort. Ser man det från arbetsgivarnas perspektiv är riskpremien för anställning helt enkelt för omfattande.

Ingångslönerna är höga, arbetsrätten stel och oflexibel. Då vågar man inte gärna chansa på ett osäkrare kort i högen av ansökningar. I princip finns hur mycket arbete som helst att utföra i samhället. Vad det handlar om är att prissätta arbetsuppgifterna rätt.

I Sverige har vi emellertid låtit den politiska sfären och inblandade intresseorganisationer rubba marknadsmekanismerna så att utbud och efterfrågan fått besvärligare att mötas.

Och detta förhållande slår hårdast mot människorna som har sämre förutsättningar att konkurrera om de jobb som erbjuds. Massor av andra jobb som skulle kunnat uppstå existerar inte alls, eftersom skevheterna i marknaden gjort dessa jobb ekonomiskt omöjliga.

Med detta sagt, kan man förstås inte bortse från att även diskriminerade attityder mot funktionshindrade är en del av problemet. Åtskilligt vore vunnet om vi började fokusera på de enskilda människorna och deras individuella kompetenser, istället för att främst identifiera dem utifrån deras handikapp och därför döma dem till passivt bidragsberoende.

Här har vi ändå en stor outnyttjad arbetskraftsresurs som kan göra vårt land rikare och bättre. Rådande stigmatisering är olycklig, dock inte hopplös.

Erfarenhetsmässigt tenderar anställningen av en funktionshindrad person på en arbetsplats att bana vägen för fler. Företag som hamburgerkedjan Max och ICA-koncernen har medvetet satsat på att öppna sina dörrar för funktionshindrade med goda resultat.

Startsträckan innan de kommit in i jobbet må vara längre, men få utför sedan sitt arbete lika plikttroget och entusiastiskt. Det blir en bra affär för samtliga parter. Humanism, marknad och mångfald är vägen framåt. Återstår att ta bort hindren.

Coolidge fick USA att blomstra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/5:Corren.

Korka upp champagnen, 1920-talet är tillbaka! En ny filmversion av F Scott Fitzgeralds kioskvältarroman The Great Gatsby har snart premiär. Nu axlar Leonardo DiCaprio rollen som den mystiske miljonären Jay Gatsby med sina överdådiga fester på Long Island.

Frågan för dagen är: kan han matcha Robert Redfords ikoniska tolkning från 1974? Inte helt lätt, milt sagt. Men efter att ha sett några smakprov känner jag mig hoppfull. DiCaprio verkar fylla den stiliga Gatsbykostymen med den äran.

20-talets gyllene era av lyx, flärd, snitsiga kläder och intagande art déco-miljöer har väl egentligen aldrig upphört att fascinera. Dock är det kanske inte konstigt att en renässans tycks på gång just i dessa tider när ekonomisk oro och politisk desillusion satt sitt märke på världen.

Våra blickar tenderar ju då, i vanlig ordning, att riktas bakåt mot svunna decennier när människans tillvaro syntes enklare, sorglösare, lyckligare. Ett visst mått av eskapism finns naturligtvis i detta, men också ett slags sökande.

Har vi måhända förlorat något i det förflutna som kan hjälpa oss att återfå fotfästet och optimismen? I Sverige är Olof Palme het igen, paradoxalt nog förefaller lågkonjunkturens 70-tal blivit svenskarnas Arkadien.

I USA talar man allt mer om Calvin Coolidge.

Han var president under Gatsbyåren 1923-29, republikan från Vermont och son till en lokal skatteindrivare. Den unge Calvin brukade göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

För Coolidge blev respekten för arbete och företagande närmast helig. Politiker skapar inga resurser. Det är de enskilda människornas möda och strävsamhet som bygger landet. Följaktligen ogillade han när den politiska klassen tog sig större maktanspråk under 1900-talets början.

Så kallade progressiva presidenter som Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson började intervenera allt mer i det amerikanska samhällslivet, något Coolidge såg som en oroväckande trend mot att kväva medborgarnas initiativförmåga och marknadsekonomins välståndsbildande krafter.

Som Coolidge uttryckte det: ”Jag vill att Amerikas folk ska arbeta mindre åt staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukterna av sina egna ansträngningar. Det är frihetens främsta innebörd.”

Möjligheten att omsätta orden i praktiken kom 1920. Warren G Harding vann valet till Vita huset, Coolidge följde med som vicepresident och tog över rodret när Harding dog i en hjärtattack tre år senare.

Thatcher och Reagan? Coolidge är originalet. Den viktigaste ledaregenskapen för honom var att veta när en politiker bör avstå från handling. Kan problemen lösas ändå, är det ens problem som politiker ska blanda sig i, riskerar situationen att förvärras genom offentligt ingripande?

Staten ska sköta sitt, vara skarpt avgränsad och inte bli en integrerad del i människornas vardagsliv, menade han. Denna konst att hålla sig cool behärskar inte många makthavare, få lika mästerligt som Coolidge.

Kritiken om passivitet kunde han elegant avfärda genom att peka på resultaten av vad han faktiskt gjorde. Som att principfast avreglera, ta bort hinder och lyfta de bördor vilka hotade USA:s förutsättningar att utvecklas och blomstra.

Följande siffror fann jag i den nyligen publicerade boken Calvin Coolidge: A Documentary Biography av historikern David Pietrusza. Knappast underligt att dagens amerikaner ser 20-talet i ett romantiskt skimmer.

Mellan 1921-29 krympte den federala budgeten från 5,1 miljarder till 3,3 miljarder dollar. Statskulden minskade från 22,3 miljarder till 16,9 miljarder dollar åren 1923-29.

Coolidge sänkte skatten fyra gånger under sina sex presidentår. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara stimulansen av denna sänkning ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls.

Effekten? Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent, inkomsten per capita ökade med 30 procent mellan 1922-1928, reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent, samtidigt som arbetslösheten under hela perioden var 3,3 procent i snitt.

Vem har sagt att sänkta skatter och minskad statsmakt inte fungerar?

Coolidge hade tyvärr lämnat scenen vid börsraset i oktober 1929. Hans efterträdare Herbert Hoover och Franklin D Roosevelt svarade med att återreglera ekonomin, kraftigare än någonsin.

Detta batteri av illa genomtänkta offentliga åtgärder förvärrade krisen och drog ner USA i en långvarig depression. Det skulle sannolikt gått bättre om man hållit fast vid 20-talets politiska paroll: Keep cool.

coolidge

Folktomt och pengastint

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

”All offentlig makt utgår från folket”, förkunnar den svenska författningens portalparagraf. Sedan tar partierna hand om makten och härligheten, i enlighet med den representativa demokratins princip.

I de allmänna valen ställs partierna till svars för hur de förvaltat folkets mandat. Vissa straffas med minskat förtroende, andra belönas och får ökade maktmöjligheter. Så långt inga konstigheter. Frid och fröjd? Nja.

Av tradition har Sverige vinnlagt sig om att vara en folkrörelsedemokrati, tydligast uttryckt hos Socialdemokraterna och Centern. Partierna skyr, retoriskt åtminstone, allt tal om att blott utgöra valmaskiner för ett politiskt elitstyre.

Oavsett ideologisk bekännelse i övrigt, ska ett svenskt parti ägas av sina medlemmar, organiseras i nära kontakt med medborgarna och deras intressen, stå öppet för bred rekrytering till företroendeuppdrag på skilda nivåer, och så vidare.

Det är ett arv från när vårt moderna partiväsende formades vid tiden kring förra sekelskiftet. Men det var då. Idealen från förr liknar numera mest läpparnas bekännelse.

Enligt tidskriften Dagens Samhälle börjar de etablerade riksdagspartierna bli allt mer folktomma. De senaste tjugo åren har deras medlemskår minskat med dryga hälften, över 300 000 personer har flytt.

Endast 3 ynka procent av svenskarna bär i dag partibok medan 97 procent inte gör det, samtidigt som mer än 70 procent inte identifierar sig som anhängare till något parti överhuvudtaget. Detta kan sägas vara ett demokratiskt problem ur fyra aspekter.

För det första har partierna ett enormt inflytande. De kontrollerar ju hela den offentliga apparaten som medborgarna gjorts beroende av – inte minst genom ett skattetryck som tar i genomsnitt 70 procent av vanliga löntagares inkomster. Och det fasta greppet över enskilda människors plånböcker verkar varken blå eller röda politiker vara särskilt förtjusta i att släppa. Naturligt nog, utan makten över pengaflödet vingklipper de sig själva.

För det andra betyder det stora medlemsraset att bara de mest inbitna och ideologiskt styvnackade blir kvar. Som försöken till förnyelse inom S och C illustrerar gör det partierna mindre dynamiska och anpassningsbara till samhällsutvecklingen.

För det tredje medför den krympande rekryteringsbasen att det blir svårare att hitta kompetens till politiska poster, vilket leder till att tjänstemannabyråkratin kan flytta fram sina positioner.

För det fjärde har partierna gjort sig ekonomiskt fria från sina medlemmar och försörjs istället genom offentliga bidrag, som under denna mandatperiod totalt uppgår till runt fem miljarder kronor.

Ett korrektiv till allt detta skulle kunna vara att helt enkelt avskaffa partianslagen på skattebetalarnas bekostnad. Partierna får återgå till att finansiera sig själva med medlemsavgifter och frivilliga donationer (öppet redovisade), vilket sannolikt framtvingar ökad vitalitet, lyhördhet och attraktivitet, samt motverkar tendenserna till strukturell förstening och insulärt ombudsmannavälde.

Cash is king!

Publicerad den av
1

Skrivit i CorrenCorren. 5/4:

Klirrande mynt har använts som betalningsmedel sedan 700-talet före Kristus. Prasslande sedlar började komma i bruk först på 1600-talet. Men snart kan de fysiska pengarna vara historia helt och hållet.

Under 2000-talet föredrar vi att handla med kort, eller använda mobiltelefonen som plånbok. I två reportage (det senaste i dagens tidning) har Corren tagit temperaturen på denna utveckling, som eventuellt leder till ett kontantlöst samhälle om några decennier. Tja, varför inte?

Det blir bekvämare för oss konsumenter. Smidigare, säkrare och mindre kostnadskrävande för butiksägarna. För att inte tala om vilken glädje bankerna skulle känna. Redan nu verkar de göra allt för att slippa besvärliga kontantkunder.

Dessutom vore det rena drömmen för staten. Utan kontanter kan granskningen av medborgarnas transaktioner effektiviseras. Det blir väsentligt svårare att göra svarta affärer, lura skattmasen och bryta mot lagen. Så varför vänta?

Samhället hade bara tjänat på att låta sedlar och mynt försvinna. Eller? Kanske. Men då till ett synnerligen högt pris för den individuella integriteten

Vi skulle inte ens vara i stånd att köpa en grillad korv utan att lämna virtuella fotspår efter oss. Storebror får potentialen att syna minsta lilla digitala öre vi tjänar och spenderar, våra liv hade kunnat kartläggas i detalj, den civila frizonen från statsmaktens bevakande kontrollapparat reduceras dramatiskt.

Det kontantlösa samhället kräver ett dumdristigt starkt förtroende inte bara för politikernas och byråkraternas ständiga välvilja. Utan även för banksystemets absoluta trygghet. Med enbart digitala slantar finns ingen annan skyddad hamn, som exempelvis att gömma pengarna i madrassen. Vilket sannerligen kan behövas.

Minns vad som nyligen hände bankspararna på Cypern…

Början till slutet för euron

Publicerad den av
Svara

Skrivit i SySydöstran, din lokaltidning i Blekinge. döstran 27/3:

Cypern är en lilleputt-ekonomi i relation till andra EMU-länders. Ändå kan detta senaste avsnitt i eurokrisens demoraliserande följetong bli det som förebådar slutet på valutaprojektet. Bedöm själva, ty läget är följande.

Cypern är drabbad av finansiell härdsmälta efter att dess kasinoartade banksektor kraschat. Bryssel tvingas för vilken gång i ordningen rycka ut med ett improviserat hjälppaket i syfte att staga upp ännu en av eurozonens skuldtyngda syndare. Men i denna hantering har tre fundamentala principer, som skulle varit gjutna i armerad betong, visat sig ödesdigert ihåliga.

För det första: frysningen av Cyperns pengaflöde svär mot EU:s fria rörlighet av kapital. En grundbult i den inre marknaden är alltså möjlig att skruva ur.

För det andra: turerna kring engångsskatten på kundernas pengar i de cypriotiska bankerna (EU:s krav på motprestation för att ge nödlån) blottar det faktum att Bryssel kan göra våld på insättningsgarantin. Därmed sätts det europeiska banksystemets förtroende i gungning.

Dessa två principbrott är knappast bankkunderna i andra eurokrisande länder som Spanien och Italien sena att uppfatta. En förvärrad statsfinansiell situation där och vem vågar lita på att exemplet Cypern inte upprepas? Om EU är kapabelt att låsa människors kapital och sedan konfiskera det, kan förstås inga pengar anses trygga framöver.

Vad göra? Tja, mest rationellt är väl att rusa till banken, tömma sina konton, köpa guld och gömma det hemma i garderoben. Vore jag spanjor skulle jag seriöst överväga det. Eller placera mina tillgångar i dollar på andra sidan Atlanten.

För det tredje: allvarliga tankar har vädrats att Cypern kan tvingas lämna euron. Något sådant har Brysselhöjdarna tidigare dyrt och heligt lovat vara fullständigt bortom horisonten för samtliga euromedlemmar. En gång euroland, alltid euroland, i evighet, amen!

Men idag har vi sett hur EU blinkat i sitt orubbliga försvar av valutaunionens samarbete. Signalen om att den omöjliga exitvägen ändå är möjlig, öppnar för hittills oanade radikala konsekvenser.

Summa summarum: EMU-projektet vilar numera på mycket lös sand. Faktiskt är varenda bärande bestämmelse i det ursprungliga regelverket bruten vid det här laget. Mitt stalltips är tyvärr att än mörkare tider väntar för euron. Snart kan stagnationens Frankrike stå på tur att falla och då… Bäva Europa.

Stölden i Åtvidaberg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 27/3:

”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, sa den legendariske socialministern Gustav Möller (S). Orden borde stå i eldskrift över varje sammanträdesbord där politiker och tjänstemän fattar sina beslut.

Det är ju inte precis några små summor vi ger dem att förvalta i intresset av vårt gemensamma bästa. Till det offentliga systemet betalar en vanlig löntagare varje månad cirka 70 procent i skatt.

Ja, ni läste rätt: 7 av 10 intjänade kronor tar politikerna i all sin visdom hand om. Då är utöver inkomstskatten även två ”dolda” pålagor inräknade: löneskatten (arbetsgivaravgift) och en genomsnittlig konsumtionsskatt (moms) på 20 procent.

Den återstående frukten som medborgaren själv får behålla av sitt eget arbete är alltså 3 kronor. Känns det rimligt och rättvist? Svaret skiftar förstås beroende på ideologisk uppfattning.

Men en sak torde vara ostridig: ett väldigt högt skattetryck likt det svenska ställer motsvarande höga krav på ansvar hos dem som begär makten och förtroendet att hantera pengarna som vi andra lägger i deras händer. Ha detta i åtanke vid betraktandet av bluffhistorien i Åtvidaberg (se nyhetsartikel i Corren den 27/3).

Där misstänks en numera avskedad kommunal fastighetschef under en längre period ha betalat ut närmare två miljoner kronor i falska företagsfakturor. Dessutom har denne tjänsteman på ett flagrant sätt överskridigt sina befogenheter och beställt uppdrag av en byggentreprenör för långt större belopp än delegationsrätten tillåter.

Revisionsfirman Ernst & Young som granskat fallet rekommenderar polisanmälan. Men man pekar också på vad som gjort oegentligheterna möjliga: kommunens dåliga rutiner och bristande internkontroll.

Därmed faller en skugga även över Åtvidabergs lokala makthavare. Sköter de sin privata ekonomi lika slappt? Eller är de bara inte särskilt noga när det gäller folkets pengar? Skamligt.

Vem vågar längre lita på Bryssel?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 26/3:Corren.

”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs”, lär gamle rikskansler Axel Oxenstierna  suckat innan han skulle förhandla fram Westfaliska freden. Att klokskapen bland världens styrande inte tagit några varaktiga jättekliv framåt sedan 1600-talet tycks tyvärr europrojektets debacle bekräfta.

Och som exemplet Cypern illustrerar saknar EU:s ledare en förståndig strategi för att släcka krishärden. De reser vilset från toppmöte till toppmöte och halar fram brandslangen i akuta punktinsatser. Just när elden verkar vara under kontroll på en plats, flammar den upp på en annan.

Våren 2010 deklarerade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att den grekiska eurobrasans spridningsrisk var åtgärdad. Strax därefter blossade rena eldstormen upp i Grekland och snart stod även Spanien, Portugal, Italien och Irland i lågor.

EMU:s regelverk, som förbjuder medlemsländerna och centralbanken ECB från att lösa ut eurosyndare utan ordning på statsfinanserna, rök all världens väg i de improviserade brandkårsutryckningar som följde. Reglerna kring euron var förstås redan innan dess förvandlade till aska, praktiskt taget.

Stabilitetspaktens bestämmelser hade brutits gång på gång. Ingen bestraffning skedde. Tyskland och Frankrike tillät sig själva att strunta i paktens krav på budgetbalans 2004 och satte därmed ett illavarslande mönster för övriga deltagare i eurozonen.

Till detta kommer att euron skapade en farlig dopningseffekt på ekonomierna kring Medelhavet, samt Irland. Det dynamiska Tyskland tryckte ner deras räntenivåer med i dag bittert kända konsekvenser: överhettning, stigande produktionskostnader, växande fastighetsbubblor och en dundrande krasch när slutet på lånefesten obevekligen kom.

Astronomiska summor har vid det här laget pumpats ut i räddningsaktioner. Men Barroso försäkrade oss åter i januari att nu, äntligen, hade det existentiella hotet mot euron övervunnits. Knappt hade de lugnande orden uttalats förrän eldsvådan drabbade Cypern, ett land som varken varit moget för EU- eller euromedlemskap från första början.

På Cypern är det dess uppblåsta banksektor som imploderat. Visserligen är landets ekonomi av dvärgformat. Det stora problemet med denna senaste av EU:s nödutryckningar är att Brysseleliten lyckats med konststycket att sända signaler som undergräver förtroendet för insättningsgarantin i Europas banksystem.

Risken är att särskilt kunder i eurokrisande länder som Spanien och Italien tömmer sina konton av rädsla för framtida konfiskering. Dessutom innebär Cyperns frysta kapitalflöde att ännu en principiell grundbult i EU-bygget dragits ur (pengarnas fria rörlighet).

Även surret om att Cypern kan tvingas göra det mest förbjudna och lämna euron, visar att allt som EU-ledarna tidigare lovat vara hugget i sten över en natt kan förvandlas till grus. Vad går längre att lita på?

Axel Oxenstierna var ett statsmannakonstens geni. Men frågan är om ens han, som faktiskt fixade att avsluta 30-åriga kriget, skulle förmå att reda ut dagens europeiska härva.

Slutrockat i Hultsfred

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2Corren.2/3:

Föreningen hette Rockparty, bildad 1981 av några lokala musikentusiaster i den lilla småländska kommunen Hultsfred. Viljan och drivet var det sannerligen inget fel på.

Trots att Hultsfred låg bortom allfartsvägarna var föreningen bergfast beslutna att starta en egen festival. Den första gick av stapeln 1986 och arrangemanget blev snabbt en framgångssaga.

Publiken vallfärdade från när och fjärran. Artistuppbådet imponerade med internationella namn som Van Morrison, Oasis, Iggy Pop, Suede, Black Sabbath och allt vad de hette.

För en mindre landsbygdskommun var det naturligtvis rena jackpotten. Runt millennieskiftet kom det svenska musikundret i ropet. Politikerna var inte sena att haka på. Hultsfred pekades ut som en symbol för den nya upplevelseindustrin, vilken skulle säkra Sveriges framtida välstånd.

Stärkta av succén hade Rockpartys ambitioner blivit milt uttryckt högtflygande. ”Hultsfred ska bli basen för svenskt musikliv”, förklarade Putte Svensson, en av föreningens grundare, i Expressen (1/8 2001).

Kring festivalen byggdes ett ”Rock City” upp med kontor, restauranger, konsertlokaler samt en egen friskola. Samarbete inleddes också med högskolan i Kalmar för ett utbildningsprogram i ”Music and Event Management”. Dåvarande S-regeringen tjusades och satsade ett antal skattemiljoner i Rock City-projektet. Här skulle arbete och tillväxt skapas, enligt biträdande näringsminister Ulrica Messing.

Framgångssagan förbyttes dock snart till en klassisk moralitet om uppgång och fall. Hultsfred fick svårare att hävda sig mot rivaliserande festivaler, publiken svek, ekonomin kärvade, luften gick ur. 2009 försökte S-ledningen i kommunen rädda alltsammans genom att ta över Rockparty och pumpa in mångmiljonbelopp i festivalen. Förgäves.

Efter valet fick Hultsfred borgerligt styre som försökte igen. Ett tyskt arrangörsbolag (FKP Scorpio) fick åtta skattemiljoner i garantisumma för att blåsa nytt liv i den döende musikfesten. Även det gick åt pipan.

FKP Scorpio har nu beslutat att överge Småland och flyttar istället arrangemanget till Sigtuna. Kvar i Hultsfred finns i dag endast slocknade drömmar om att bli hela Sveriges tillväxtgenerande rockmetropol.

Visst, det är lätt att vara efterklok. Men denna historia torde visa faran i att politiker rycks med av enskilda entusiasters visioner och riskerar skattemedel i verksamheter som ligger utanför det offentligas egentliga uppdrag.

Nog är musik skojigt. Någon realism i att denna bransch skulle kunna leverera jobb och intäkter i större omfattning finns emellertid knappast. I kalla siffror ger svensk musikexport inte ens en miljard kronor årligen.

Jämför det med vår traditionella export av industri- och skogsprodukter: 269 miljarder. Rockens välståndsbildande kraft är tyvärr blygsam, även om den låter väldigt trevlig i mångas öron.

Värnskatten är en bluff

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrCorren.en 20/3:

Finansminister Göran Persson (S) drog en vals när han införde värnskatten 1995. Den skulle bidra till att stärka statsfinanserna, sades det. Den skulle bara vara tillfällig, sades det också. Bägge dessa påståenden stämde lika lite överens med verkligheten som skattens namn.

Den riktiga värnskatten infördes 80 år tidigare, då första världskriget rasade kring Sveriges gränser. Precis som nu hade försvaret försummats. Den sittande Hammarskjöldregeringen tvingades hitta på akuta lösningar för att kunna ge militären medel att värna landet. 1915 introducerades en temporär skatt för högre inkomsttagare, som gick till en särskild försvarsfond.

Göran Perssons ”värnskatt” var – och är – av väsensskild natur. Detta första stora brott mot principerna bakom skattereformen 1990-91 handlade egentligen om politisk kosmetika. S-regeringen slog fast att en tuff budgetsanering krävdes för att komma ur den dåvarande strukturkollapsen.

I syfte att få S-väljarna att svälja den beska medicinen lovade Persson rättvis fördelning av bördorna. Även ”de rika” skulle få betala ett kännbart pris. Genom att återanvända den gamla beteckningen ”värnskatt” gavs fiffigt associationer till nationellt nödläge, vilket inskärpte behovet av bred uppslutning kring Socialdemokraternas ekonomiska politik.

Men det som räddade Sveriges finanser var framför allt att vår valuta marknadsanpassades genom kronfallet 1992. När den fasta växelkursen övergavs för en flytande, blev det rena mirakelkuren för industrins konkurrenskraft.

Exporten ökade rejält och långvarigt, tillväxten sköt i höjden, ekonomin tillfriskande. Göran Perssons budgetsanering hade i det sammanhanget mindre betydelse och värnskatten ingen alls. Den bidrog snarare till att bromsa den marknadsdrivna återhämtningen något.

Perssons extraskatt på högre inkomster, som faktiskt slår till redan vid relativt måttliga lönelägen, kostar i realiteten samhället betydligt mer än vad den smakar. I dag har denna olyckliga ”tillfällighet” funnits i 18 år och inbringar knappt fem miljarder till statskassan, vilket motsvarar ungefär tre promille av hela det svenska skatteuttaget.

I gengäld bestraffar den enskilda människors strävsamhet, höjer marginalskatten till världens högsta och sänker medborgarnas ekonomiska utbyte av att förkovra sig, arbeta hårt, starta företag och göra karriär. Totalt sett skulle alla tjäna på om värnskatten försvann, eftersom dynamiken i samhällsekonomin skulle förbättras och mer resurser skapas.

Detta vet förstås finansminister Anders Borg och Moderaterna. Ändå har Alliansens ledande parti valt att behålla bedrövelsen på obestämd framtid. Borg tror nämligen att väljarna är lite dumma och inte skulle förstå förklaringen om vilken politisk bluff den perssonska värnskatten i grunden är.

Att Sveriges ekonomi skadas på kuppen spelar ingen roll. Bara inte de nya Moderaternas ljusrödblåa fördelningspolitiska image riskeras, och därmed utsikterna till fortsatt maktinnehav. Fegt? Ja. Cyniskt? Definitivt.

EU som den nya rövarkungen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:Corren.

Lite elakt skulle Cypern kunna liknas vid titeln på ett gammalt album med Nationalteatern: Rövarkungens ö. Hit har diverse ljusskygga aktörer världen över, inte minst ryska oligarker, skickat fartygslaster med skumraskpengar genom åren.

Då är det väl inte mer än rättvist att dessa giriga isterbukar tvingas hjälpa den cypriotiska staten ur eurokrisens skuldträsk, kan man tycka. Eller hur har annars EU:s höjdare resonerat i detta fall? Det är svårt att bli klok på hela saken.

Bakgrunden är att Cypern ropar desperat efter nödlån från EU och Internationella valutafonden, som ställer upp med 10 miljarder euro på ett villkor: att Medelhavsön själv drar in närmare sex miljarder euro från sina banksparare.

Men denna engångsskatt skulle förstås inte bara drabba Rysslands gangsterkapitalister. Varenda kotte som samlat tillgångar i bankerna riskerar att hamna i fogdens klor. Inte konstigt att det kokar av ilska bland Cyperns folk och i går kväll förkastade landets parlament lyckligtvis det vettlösa kravet.

När EU-eliten inte ens ryggar för att konfiskera hederliga småsparares pengar i syfte att rädda sitt havererade europrojekt, ja då har alla unionens medborgare synnerligen goda skäl att resa ragg. Ty vad är den statliga insättningsgarantin, detta fundament i det moderna banksystemet, längre värd i Europa?

Om inte pengarna kan anses säkra på Cypern, då kanske pengarna heller inte är tryggade i andra och större krisländer som Spanien. Äldre tiders bankrusningar, då sparare belägrade bankkontoren för att tömma sina konton, är det vad som väntar oss igen?

Måhända är det bäst att vi redan nu istället börjar stoppa sedlarna i madrassen som skydd mot rövarkungen. Det verkar ju faktiskt vara i Bryssel som han egentligen bor.