Kategoriarkiv: Ekonomi

Bruna dassen åter?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/2:Corren.

Tågen går sannerligen inte som på räls längre. Allt har spårat ur. Nyliberalismen bär skulden.

Det menar dramatikern Gertrud Larsson som slår fast: ”Verkligheten är en absurdistisk tragedi. Det är resenärer och anställda som drabbas”. Nyligen hade hennes pjäs Hela folkets järnväg urpremiär inför en fullsatt salong på Uppsala stadsteater. Det är en rödglödgad satir i vänsterpolitisk 60-talstradition över hur Alliansen slaktat våra järnvägar på ideologins altare.

”Huvudperson här är en infrastrukturminister som är övertygad om att de problem som uppstår i tågtrafiken inte alls beror på avreglering utan på att den inte är tillräckligt avreglerad”, förklarade Gertrud Larsson vid premiären (SvD 16/2) med syrlig adress till statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M).

Marknadstänkandet har helt enkelt gått för långt. Det var bättre förr, när statens trygga hand styrde och SJ var ett hederligt gammalt ämbetsverk med totalansvar för hela ruljansen (inklusive spåren). Precis som det var, låt säga 1971 kanske?

Det var då trubaduren Stefan Demert för första gången sjöng: ”SJ, SJ, gamle vän, festligt att du lever än, men du ser rätt krasslig ut, snart går ditt sista tut”. Så var det med den återregleringsnostalgin som även de rödgröna riksdagspartierna ger uttryck för.

Demerts visa blev lika populär som ”hela folkets järnväg” var impopulär. Gamla tåg med risig komfort, usel service, ökänt svettiga ostmackor i plastförpackning, biljetter som var dyrare än flygets, överbyråkratisering och en ekonomi i stadig utförsbacke sedan 50-talet.

”Tag en tripp med 2:a klass, gratis vatten, bruna dass, om du kommer fram i tid, så fröjda dig därvid”, skalade Stefan Demert ironiskt vidare om det statliga järnvägsmonopolets allt annat än gyllene dagar.

Numera åker däremot svenskarna tåg som aldrig tidigare. Antalet resor är på väg mot 200 miljoner årligen, en ökning med nästan 140 procent sedan 80-talet! Om effekterna av den av vänstern så avskydda avregleringen skriver Gunnar Axelsson i sin utredning En enkel till framtiden? (SOU 2013:83):

”Jag konstaterar att Sverige sedan 1988 haft en stark tillväxt i järnvägstrafiken, särskilt i den regionala persontrafiken, och att det i flera andra avseenden skett betydande förbättringar, exempelvis vad gäller produktivitet och säkerhet. För godstransportköparna har marknadsöppningen inneburit ökade möjligheter att använda tåget till konkurrenskraftiga priser. Upphandling av persontrafik i konkurrens har många gånger lett till betydande kostnadsminskningar”.

EU-kommissionen ser både Sveriges och Storbritanniens avregleringspolitik som ett föredöme för övriga Europa eftersom ”järnvägsmarknaden växt, samtidigt som tillfredsställelsen hos passagerarna och personal ökat” (DN 26/2).  Men förseningseländet?

Fakta är att punktligheten var som sämst för 30 år sedan, därefter har en avsevärd uppryckning skett. Kvarvarande problem beror snarare på åratal av eftersatt underhåll och bristande nyinvesteringar i den fasta infrastrukturen från den politiska sfärens sida. Det är alltså knappast marknaden som är boven i dramat, det är staten som inte skött sig.

Mot denna bakgrund fick uppenbarligen Gertrud Larssons pjäs en på flera sätt rättvis recension på DN:s kultursida i tisdags. Rubriken löd: ”Politisk satir om SJ spårar ur”.

Från Bohman till Borg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

Anders Borg hotar med skattehöjningar för att stärka de offentliga finanserna. Nu ska det samlas i lador och byggas skyddsvallar, är finansministerns stränga budskap detta valår.

Säkert som amen i kyrkan ska väljarna kunna lita på M som den orubbliga garanten för budgetdisciplin, ansvarsfull ekonomisk politik, buffertar och överskottsmål.

Socialdemokraterna står för samma politik, om inte ännu strängare. Envist försöker S ge sken av att Borg istället ägnar sig åt lättsinnigt vanstyre. Beviset skulle vara ett budgetunderskott på 87 miljarder, en kenyanisk stimulans för att gasa på konjunkturen men som tydligen ändå riskerar att köra Sverige i botten – trots att statsfinanserna som helhet är internationellt erkänt robusta.

Herregud, jag undrar vad dagens S då hade sagt om gårdagens M! Gösta Bohman lade grunden till att partiet blev borgerlighetens ledande kraft, men 70-talets evangelium på den offentliga ekonomins område bär inte mycket likhet med det Borg numera predikar.

Tag exempelvis Moderaternas budgetmotion från 1973. Där gick Bohman till angrepp mot Palmes S-regering för att vara galet återhållsam med pengarna. Istället krävdes radikalt expansivare åtgärder. Motionens slutsats är minnesvärd: ”Huruvida budgetunderskottet därmed minskar eller ökar är i sammanhanget irrelevant”.

Så fortsatte den spendersamma firman Bohman & Co även framöver. 1976 slog Moderaterna nonchalant fast i sin partimotion att budgetsaldot var ett ”dåligt och skäligen ointressant” mått på hur ekonomin fungerade.

Om Palme och Sträng bäddade för den krasch som de borgerliga regeringerna sedan vilset tvingades hantera, är frågan hur djupt under isen Sverige hade sjunkit med Bohmans finansiella Titanicpolitik från 70-talets första hälft. Även som ekonomiminister 1978 deklarerade Bohman frankt att offentliga underskott inte var något bekymmer.

Vi bör nog vara tacksamma över att inte Bohmans ande längre svävar över finansdepartementet. Eller så är det precis det den gör. En osalig sådan i Anders Borgs mardrömmar. Men kanske mest i Magdalena Anderssons.

Satir ur verkligheten

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 2Corren.1/2:

Veckans mest bisarra politiska utspel svarar FP-ministern Maria Arnholm för. Hon distanserar all konkurrens, faktiskt. På Expressens debattsida i onsdags förkunnade Arnholm att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk.

Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor”.

Uppdraget beskrivs i följande ordalag: ”Det civila samhället behöver ingen myndighet, men civilsamhällespolitiken behöver en. En myndighet som inte ska styra, men däremot stötta. En självständig myndighet till hjälp för ett självständigt civilsamhälle”.

Skåda därmed födelsen av ett mirakel: Oxymoronmyndigheten. Det torde vara ett lämpligare namn, ty formuleringarna i uppdragsbeskrivningen upphäver sig själva, är logiskt omöjliga. I alla fall sett utifrån en normalt funtad liberal, borgerlig värdegrund. Men den har uppenbarligen vittrat i Alliansregeringens värld.

Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige.

Det tunga skattetrycket berövar vanliga inkomsttagare chansen att bygga upp ett eget självständighetskapital. För sin trygghet har svenskarna gjorts beroende av den politiska sektorns välvillighet.

Ideella föreningar och organisationer finns det massor av. Men även dessa har inlemmats i den politiska sektorn genom att verksamheterna till icke ringa grad finansieras av statens, kommunernas och landstingens bidragskranar.

Konsekvensen är att staten trängt undan utrymmet för ett starkt, självständigt och vitalt civilsamhälle i genuin mening. Hur möter vår borgerliga regering detta oroande frihetsunderskott? Genom en statlig civilsamhällesmyndighet. Det låter som ett satiriskt skämt.

Driver Maria Arnholm måhända med oss?

Tunnel i Gripenstedts anda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

Vem är Sverige bästa finansminister någonsin? Jag sätter mina pengar på Johan August Gripenstedt, viljestark liberal rikshushållare åren 1856-1866. Genom marknadsekonomiska reformer förvandlade han vårt dåvarande murkna fattighus till nation i grunden.

Det är med Gripenstedt som Sveriges moderna välståndsutveckling startar (sorry, Per Albin). Ett av hans viktigaste strategiska beslut var att storsatsa på järnvägar. Näringsliv och handel behövde en smidigt fungerande infrastruktur. Vi hade ingen. Alltså drev Gripenstedt igenom byggandet av ett stambanenät genom landet.

Staten lånade jättelika belopp till den visionära high tech-investeringen, vilket ansågs mycket kontroversiellt. De konservativa kritikerna fick förstås fel, satsningen betalade sig med råge, pengarna bara forsade in. Linköping är ett illustrativt exempel.

När järnvägen kom till stan i 1870-talets början innebar det rena jackpotten för den lokala entreprenörsandan. Industrin och företagandet fick ett sagolikt uppsving. Järnvägen formade också Linköpings fysiska stadsplan.

Spåren ligger där de ligger och är något vi har fått förhålla oss till sedan 1872. Nu ska äntligen den gamla järnvägen ges en välbehövlig uppgradering med Ostlänken till Stockholm. Snabbare hjul mellan två tillväxtstäder blir en vinst för bägge parter. Fast det är ju inte 1872 länge.

Ska vi utöka järnvägen med 6-8 spår rakt genom dagens Linköping ovanpå en 100 meter bred och två kilometer långlåg bro? Vi skulle för överskådlig framtid tvingas leva med en sunkig Berlinmursaktig betongbarriär, som radikalt förfular stadsmiljön och dödar exploateringen av attraktiv mark i centrum.

Glädjande nog meddelade i går kommunens politiker att man istället önskar en tunnel, vilket Corren tidigare förordat. Ja, det är en dyrare investering. Men det ger Linköping blomstrande möjligheter till ett ordentligt ansiktslyft som kommer att stimulera näringsliv, tillväxt och trivsel. Jag gissar att också Gripenstedt hade nickat gillande.

Kapitalt misslyckande

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/2:Corren.

”Riskkapital är en viktig förutsättning för att entreprenörer och företag ska kunna fullfölja idéer och skapa färdiga produkter att sälja på marknaden.” Vilket parti står för denna insiktsfulla formulering?

Socialdemokraterna. Som visserligen ofta, påhejade av sin mångmiljonförsörjare LO, svartmålar riskkapitalet när pengarna hamnar i välfärdssektorn. Men okej, i övrigt är det väl utmärkt att S slår ett slag för riskkapitalets betydelse för det svenska näringslivet och vår samhällsekonomi?

Jovisst. Absolut. Bra där! Om det inte vore för att Socialdemokraterna också själva vill leka riskkapitalister. Vinns valet i höst lovar S att ”skapa en ny Innovationsfond som ska fokusera på att hjälpa företag med investeringar i tidiga skeden”. Suck.

Det är alltså du som skattebetalare som tvingas finansiera denna fond. En rimlig fråga att ställa till Stefan Löfven & Co är därför: vilka särskilda magiska krafter har politikerna och statsapparaten på detta område som inte det privata riskkapitalet har?

Dock är inte S alls ensamma om att tilltro sig en special förmåga att göda lovande företag med offentliga medel som insats. Samma grandiosa politiska självbild är vitt spridd över blockgränsen.

Till och med Vänsterpartiet vill gärna göra guldkantade statliga riskkapitalaffärer i den goda viljan att ge entreprenörer luft under vingarna och skapa fler arbetstillfällen (undantaget vård, skola och omsorg som tydligen får hållas med gammal betonggrå planekonomi i Jonas Sjöstedts Sverige).

Oppositionen borde, om inte annat för skattebetalarnas skull, ta lärdom av Alliansens avskräckande äventyr i riskkapitalbranschen. Riksrevisionen riktar svidande kritik mot vanskötseln i en färsk rapport. Utöver sjätte AP-fondens dryga 20 miljarder pensionskronor, finns flera statliga aktörer med uppdrag att få företag ur startblocken. Total har de 10 miljarder i sina kassakistor.

Två av dessa fonder, Fouriertransform och Inlandsinnovation, har skapats på ivrigt initiativ av Centern under den borgerliga regeringsperioden. Facit är i bägge fall en skandalomsusad kostsam verksamhet. Riksrevisionen dömer dock ut hela fondrasket. Det finns ingen genomtänkt strategi för hur pengarna används.

Resultatet har, med riksrevisorn Claes Norgrens ord, ”blivit ett ineffektivt lapptäcke där investeringarna går till redan etablerade företag istället för till nysådd- och start up-företag” (DN 11/2). Men överhuvudtaget är statligt såddkapital till enskilda företagare en usel idé.

Lyssna till näringslivsprofilen Rune Andersson, som själv suttit i ett antal statliga stödfonder genom åren. På ett seminarium som Svenskt Näringsliv hade våren 2012 slog han fast: ”De som söker statligt kapital har ju ofta fått nej av alla andra, av en anledning. Jag har kommit fram till att det inte är brist på kapital, utan på driva entreprenörer som är problemet”.

Alltså. Politiker, bliv vid er läst! Ska ni satsa på något, är det generella åtgärder för ett gynnsammare företagarklimat där människor uppmuntras och vågar ta risker med eget kapital.

Jag saknar mitt sopnedkast

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/2:Corren.

Jag hade ett sopnedkast. En förträffligt bekväm uppfinning. Några korta steg utanför ytterdörren i trapphuset bara, öppna en lucka i väggen och låta det mörka hålet sluka skräppåsen. Sen var det inte mycket mer med det. Ack, en sorglös tid. En dag var sopnedkastet plötsligt stängt, låst, obrukbart.

Bostadsrättsföreningen i staden där jag då bodde hade infört ett nytt reglemente. Vi anmodades nu att finfördela våra sopor och traska hela vägen ut på gården med det noggrant sorterade avfallet till en ”miljöstation”.

Det var ett träskjul med olika kärl för färgat och ofärgat glas, papper, kartonger, plast, konservburkar, matrester and you name it. Jag hatade stället. Det stank förskräckligt, det surrade av flugor, råttor gömde sig i hörnen. Men vad göra?

Detta hände sig under 90-talets slut när återvinning, kretsloppssamhälle och sopsortering var som budord huggna i Mose stentavlor. Statsminister Göran Persson förkunnade att han skulle bygga ”det gröna folkhemmet” och ve den som ifrågasatte rättfärdigheten i skräp- och avfallspysslet, denna kollektiva vardagshobby som påbjöds de svenska hushållen.

Själv saknade jag mitt sopnedkast. Det kändes inte direkt som den moderna civilisationens krön att behöva sortera gamla mjölkpaket och kompostera överbliven spagetti. Jag fann hela hanteringen motbjudande, i synnerhet all den beskäftiga moralism som osade kring avfallsrörelsen. Och hur var det med miljönyttan, egentligen?

Den är praktiskt taget noll! Budskapet från Valfrid Paulsson, Naturvårdsverkets grand old man och Håll Sverige rents tidigare ordförande, briserade som en bomb i februari 2003. ”Det gör ont när man ser gamla människor pliktskyldigast komma släpande i snömodden med sina rullatorer lastade med förpackningar till återvinningsstationerna”, skrev han på DN Debatt.

Valfrid Paulsson dömde ut det mesta av sopsorteringsverksamheten som rena geschäftet och direkt skadligt för det seriösa miljöengagemangets trovärdighet. Ur såväl ekologiskt som samhällsekonomiskt perspektiv var det mycket bättre att elda upp hushållens sopberg av matrester och engångsförpackningar. Det gällde även glas, plast och plåtburkar.

Effektivast var nämligen att genom förbränning omvandla avfallets energiinnehåll till fjärrvärme och elkraft. Snacka om att svära i kyrkan. Den kätterske miljökändisen Valfrid Paulsson mötte ett slagregn av fördömanden.

Till och med brittiska tidningen The Times noterade hur det stormade i den blågula ankdammen och kommenterade syrligt: ”Reaktionerna visar att trossatsen om sopsortering inte har något med ekonomi eller resurshantering att göra. Det handlar mera om att predika en personlig moralkod”.

Dryga decenniet senare läser jag i Dagens Samhälle att utvecklingen faktiskt börjar gå Valfrid Paulssons väg. Återvinningen nådde sin topp 2008 och tappar mark. Istället används allt mera sopor som billigt och lönsamt bränsle i kommunernas fjärrvärmeverk. Det eldas även friskt med sådant avfall som sorterats. Okej. Kan jag då äntligen få tillbaka mitt kära sopnedkast igen, tack?

Erlanderskt i Åtvidaberg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/2:Corren.

Grundskolan och gymnasiet ska vara avgiftsfria. Så förkunnar lagen. Undantag: obetydliga belopp som ej avkrävs regelbundet.

Exempelvis om det behövs busspengar till en utflykt. Eleverna kanske då även att rekommenderas att medta matsäck. Några mackor, ett äpple. Som föräldrarna också får stå för.

Fel, tycker fyrabarnspappan Mikael Ahlström i Åtvidaberg. Även om det rör ringa utgifter (Åtvidaberg har ett maxbelopp på 50 kronor årligen), kan det finnas föräldrar som inte anser sig ha råd och deras barn riskerar mobbing på kuppen.

Därför har Mikael Ahlström skrivit till kommunstyrelsen och föreslagit ett totalförbud mot samtliga små extrakostnader. ”Skolbespisningen kan till exempel ordna med smörgåspaket till utflykterna. Andra avgifter bör skolan stå för,” säger han i Corren den 4/2.

Nog kan man sympatisera med Ahlströms rättvisepatos. Många instämmer säkert i hans åsikt. Och om salige Tage Erlander sitter på något moln ovan Åtvidaberg, lär den gamle statsministern förmodligen plira illmarigt och konstatera: ”Vad var det jag sa?”

Erlander var en insiktsfull herre. I mitten av 50-talet, när välståndet växte och hans S-regering snickrade på socialstatens utbyggnad, varnade Erlander för ”de stora förväntningarnas missnöje”.

Svenskarna fick det bättre och bättre. Men standardhöjningen medförde även att folkets krav på välfärden ökade. Om inte S levererade i takt med väljarnas stigande förväntningar, hotade en förtroendeklyfta öppna sig som kunde medföra förlust av regeringsmakten.

Erlanders svar var en rejäl expansion av den offentliga sektorn. Skattebördan blev därmed tyngre. Skattetrycket tilläts dock aldrig överstiga industrivärldens genomsnitt. På Erlanders tid alltså. Sveriges ekonomi och konkurrenskraft fick ju inte skadas.

Numera har vi i princip slagit i skattetaket. Samtidigt har förväntningarna etablerat sig att det offentliga ska sörja för allt från vaggan till graven. Vi har det enormt mycket bättre i dag än på 50-talet.

Kraven är också därefter. Samt är knepigare att hantera, då vi blivit mer individorienterade och inte accepterar kollektiva enhetslösningar av traditionellt folkhemssnitt. Kostnaderna rusar iväg och inte blir finansieringen mindre problematisk av Sveriges åldrande befolkningsutveckling i förhållande till försörjningsbasen.

Vi har nått en brytpunkt där inte bara stat, kommun och landsting måste prioritera hårdare bland sina åtaganden. Utan också att välfärdstjänster över en viss allmän nivå sannolikt avgiftsbeläggs inom en icke alltför avlägsen framtid.

Detta är de flesta politiker mycket medvetna om. Men de vågar ännu inte riktigt ta debatten. Dock gör vi själva klokt i att försöka skruva ned förväntningarna, inse att vi får börja ta större enskilt ansvar för vår egen och vår familjs välfärd.

Vanan att lita på det offentliga i stort som smått håller inte. Det går heller inte att driva jämlikheten in i absurdum. 50 kronor, några smörgåsar och äpplen? Sorry, men den förälder som inte kan avvara det åt sina barn bör nog skyndsamt se över sitt hushålls övriga prioriteringar.

Spara för frihet och trygghet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

Julen kom surt efter för många av oss. Fler än var fjärde svensk lånade för att ha råd till julklappar. Totalt beräknas denna konsumtionsskuld uppgå till 3,5 miljarder kronor.

Nu ångrar sig många och är bekymrade för om de kan betala tillbaka pengarna. Detta enligt en undersökning från lånerådgivningsföretaget Advisa (se Corren 24/1). Ja, den som är satt i skuld är icke fri. Som Göran Persson så bevingat uttryckt det.

Bättre vore förstås om fler hörsammat hans företrädare på finansministerposten, Anne Wibble (FP). Hon ansåg ju att vi skulle låna mindre och istället sträva mot att ha en årslön på banken. När hon lanserade förslaget i 90-talets början blev reaktionen ett ramaskri.

”Det kom att uppfattas som en sorts moralism, att alla redan borde ha ordnat en årslön på banken. Men det var ju inte avsikten. Tanken var att vi i Sverige borde få system som ger alla möjlighet att bygga upp en årslön på banken. Uttalandet både missuppfattades och utnyttjades i hög grad av våra politiska motståndare”, säger Olle Wästberg som var Wibbles statssekreterare i Bildtregeringen 1991-93.

I en mycket läsvärd intervju på bloggen Balansakten berättar han om bakgrunden till de kritiserade orden om årslönen. Sverige upplevde en lånefest utan dess like på 80-talet. Sparkvoten, alltså hur mycket av hushållens disponibla inkomst som sparas, sjönk från 7,2 procent 1980 till att nå minusnivåer 1986-90.

Borgerligheten ville vända den osunda utvecklingen och ge incitament till ökat sparande. ”Dels eftersom det skapar ett mer diversifierat samhälle med mindre statlig makt, dels att det lägger grunden för större personlig frihet för människor”, förklarar Olle Wästberg.

Dessvärre fullföljdes aldrig Bildtregeringens intentioner. Numera beräknas sparkvoten snart falla till fjuttiga 2 procent och när hörde ni Alliansen tala allvar om sparande sist? Precis som Socialdemokraterna föredrar Reinfeldtregeringen att fokusera på den offentliga välfärden och bry sig mindre om den enskildes möjligheter att stå på egna ben.

Men att lita på staten är nog inte alltid att rekommendera. Symptomatiskt är Nordeas årliga ”Trygghetsindex”. Enligt denna undersökning oroar sig 35 procent av svenskarna för pensionen och 32 procent för nedskärningar av socialförsäkringarna. En årslön på banken (minst) hade fått oss alla att sova godare om natten.

En normalinkomsttagare har det dock inte lätt att spara ihop till någon rejälare frihetsbuffert. Skattetrycket är fortfarande skyhögt, marginalskatterna är rent av brutala. De generösa ränteavdragen uppmuntrar snarare hård skuldsättning.

Olle Wästberg tror att en förändring blir politiskt möjlig först när insikten om sparandets betydelse växer underifrån: ”Vi är i någon mån tillbaka på 1950-talet på så sätt att en rimlig pension kommer att kräva ett ökat enskilt sparande. Det kan öka viljan att spara generellt”.

Men det hade sannerligen inte skadat om Alliansen i Anne Wibbles anda försökt uppmuntra den viljan lite mer.

Hej på dig igen, Göran Persson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

Hon är smart, Magdalena Andersson. S-pretendenten på finansministertronen triangulerade nyligen elegant in på traditionell borgerlig mark och lovade att effektivisera den statliga byråkratin om hennes parti vinner höstens val.

Andersson hänvisade till Danmark där man sparat 12 miljarder kronor åt skattebetalarna. Anade någon en illa dold förtjusning i hennes anletsdrag? Inte konstigt i så fall.

Inför valet 2006 hade Alliansen storstilade planer på att göra samma sak. Socialdemokraternas myndighetspolitik dömdes ut som slapp och kostsam.

Dagens facit är att Andersson skulle kunna returnera anklagelsen, eftersom Alliansens misslyckande på området är lika flagrant som generande. Men enligt principen att anfall är bästa försvar, gick Borg loss på Socialdemokraternas recycling av borgerlighetens gamla vallöfte med han är ”förvånad över prioriteringen”.

Ty och läs noga nu: ”Att skära i kärnstaten som polis, infrastruktur och forskning. Det tror vi inte ett ögonblick på. Det är centrala offentliga kärnverksamheter som är väldigt viktiga för att samhället ska fungera” (Dagens Industri 16/1).

Som om Magdalena Andersson sagt sig vilja slå sönder grundläggande myndighetsfunktioner. Som om rationalisering och effektivisering vore något suspekt och farligt (i själva verket helt nödvändigt i alla organisationer, privata som offentliga, om de inte vill förstelna till museala Sovjetdinosaurier).

Det är en demonisering av motståndaren från Borgs sida som påminner om Göran Perssons reaktionsmönster på Moderaternas oppositionspolitik när det begav sig. Som kronan på verket har Borg därtill talat flitigt om behovet av skattehöjningar, både i nämnda DI-artikel som i söndagens Agenda och i gårdagens SvD.

Om S och Magdalena Andersson haft avsikten att driva in M i ett hörn där partiet framstår som trött, reformsvagt och sönderregerat likt gamle Persson på sluttampen, har de onekligen lyckats.

När det gäller Borgs värnande av ”kärnstaten” har han lockats att blotta ett närmast öppet mål. Trots ökade reala resurser som Alliansens skattesänkningar stimulerat i intäkter till det offentliga, har det på kärnstatens viktigaste ansvarsområden inte blivit någon utväxling av pengarna.

Polisen har fått rejäla påslag, men löser inte fler brott. Färre ärenden går till åklagaren, ännu färre leder till åtal (DN 21/1). Försvaret kostar fortfarande drygt 40 miljarder årligen, ändå är försvarsförmågan som helhet sämre nu än 2006.

Ser vi sedan till centrala välfärdsuppgifter som skolan är resultaten deprimerande och inom sjukvården är tillgängligheten en tragedi. Just i detta läge när välfärdssektorn skulle behöva fler förnyande aktörer, signalerar Moderaterna istället hinder i vägen för innovationsfrämjande vinstintressen och riskkapitalister.

Som bärare av den liberala svenska reformagendan har partiet definitivt haft bättre dagar. Mycket bättre.

Vem kan motbevisa Ronald Reagan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/1:Corren.

Vid årsskiftet avskaffades Statens folkhälsoinstitut. Bara för att genast återuppstå i skepnad av Folkhälsomyndigheten efter sammanslagning med Smittskyddsinstitutet. Det hela illustrerar Ronald Reagans klassiska tes: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.

Fallet är också ett typiskt exempel på Alliansens misslyckade upprensning i byråkratfloran.

När S fortfarande styrde landet gisslade borgerligheten regeringens förvaltningspolitik. Med rätta kritiserades åsiktsproducerande myndigheter som Glesbygdsverket. I Alliansens budgetförslag 2005/2006 lanserades ett ”besparingsprogram för den statliga byråkratin”. Vällustigt gjordes ett nummer av det bisarra faktum att ingen riktigt visste hur många myndigheter som fanns.

Efter maktskiftet fick Statskontoret uppdraget att räkna. Resultatet kom 2007. Då hade Sverige 478 myndigheter. 2013 var antalet nere i 372. Minskningen är dock mest trick med rök och speglar. Glesbygdsverket försvann 2009, men precis som med Folkhälsoinstitutet har verksamheten endast antagit nya former. Organisationsförändringarna har inte gett några rationaliseringsvinster.

Antalet anställda har inte minskat. Personalkostnaderna har tvärtom ökat i fasta priser från 104,8 miljarder år 2006, till 110 miljarder 2011. Kostnaderna för lokalerna (näst efter personalen den drygaste myndighetsutgiften) uppvisar en liknande utveckling. Och alltsammans betalas förstås via skattsedeln av privatpersoner och företagare inom den närande sektorn.

Förklaringen till Alliansen svek är sannolikt ett symptom av den famösa S-sjukan; i regeringsställning tenderar politiker att identifiera sig med staten och ser myndigheterna som sina egna maktinstrument.

Nu är det istället S som intar det friska oppositionsperspektivet. ”Redan den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller visste att varje skattekrona som inte används effektivt är en stöld från folket”, skrev partiets ekonomiska talesperson Magdalena Andersson i Expressen den 29 maj förra året. Hon förklarade då att S skulle inleda en översyn av den slappa förvaltningspolitiken i syfte att tvinga myndigheterna att arbeta bättre, smartare och produktivare.

I torsdags hävdade Magdalena Andersson i SVT:s Rapport att S nått slutsatsen att resurser för uppåt 10 miljarder kronor kan frigöras, bland annat genom nedskärningar av myndigheternas personal.

Moderaternas Anna Kinberg Batra, ordförande i riksdagens finansutskott, replikerade surt: ”Tio miljarder är väldigt mycket pengar. Det kan få konsekvenser för tusentals, kanske tiotusentals anställa och leda till att myndigheter till exempel måste läggas ner.”

Ja, var inte det just vad Alliansen utlovat? M låter snarare som gårdagens S och dagens S låter som M tidigare. Men huvudsaken för skattebetalarna är att något av dessa partier förmår att i praktisk handling motbevisa Ronald Reagan. Hittills är det dött lopp.