Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Ekonomi

Förskingrat silverland

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/8:Corren.

Våren 1910 anlände Evert Taube till Buenos Aries med den brittiska ångaren Princess of Wales. Han mönstrade av och blev kvar i fem år. Taube försörjde sig bland annat som spårvagnskonduktör, han arbetade på järnvägsbyggen och deltog i anläggandet av bevattningskanaler vilka löpte som blåa band över Pampas gröna slätter.

Den dynamiska miljön gjorde ett outplånligt intryck på honom. Det var här han inspirerades till några av sina folkkäraste visor, som Fritiof och Carmencita. Fyra sekler tidigare hade de spanska sjöfararna kommit dit, hungriga på rikedomar att hänsynslöst plundra från ursprungsinvånarna.

Argentina, ”Silverlandet”, döpte spanjorerna sin besittning till. Nu var Argentina en självständig nation sedan 1800-talets början. Efter en knackig start flödade åter silvret decennierna kring 1900, i större omfattning än någonsin förr.

Pampas väldiga markarealer hade odlats upp för produktion av spannmål och bete för köttkreatur. Den effektiva jordbrukssektorns export till jordens alla hörn fick ekonomin att blomstra. Det attraherade i sin tur utländska investerare. London, globalt finanscentrum innan New York tog över, älskade Argentina.

Få länder ansågs lika kassaskåpssäkra gällande avkastning på satsat kapital. Behovet av arbetskraft och möjligheterna till en bättre chans i livet lockade även båtlaster med emigranter.

En av dem var alltså Evert Taube. Det Buenos Aries han mötte sprakade av välstånd, optimism och franskinfluerad kultur. Påkostade vackra byggnader kantade gatorna och 1913 fick Buenos Aries, som första stad inom den södra hemisfären, en tunnelbana. Utvecklingen syntes bländande ljus. Det talades om Argentina som den sydamerikanska motsvarigheten till USA i Nordamerika.

Dessa dagar, 2014, står Argentina inför sin sjätte statsbankrutt sedan andra världskriget. Landets kreditbetyg är ett skämt, den internationella kapitalmarknaden är stängd, det silverglänsande välståndet är förskingrat. Hur kunde en nation hamna så katastrofalt på dekis?

Man kunde nästan tro att de gamla spanska kolonialherrarna gjort comeback för att stjäla, suga ut och härja. Men Argentina har förstört sig själv. Skulden är dess säregna politiska kultur som etablerades när Mussolinibeundraren Juan Perón grep makten på 1940-talet.

Vid denna tidpunkt togs bara för givet att levnadsstandarden ständigt skulle stiga. Perón lovade allt till alla. Han köpte arbetarklassens hjärtan genom bröd (lönepåslag, sociala förmåner) och skådespel (den PR-begåvade presidentfrun och skojaren Evita). Utländska verksamheter nationaliserades, samtidigt som inhemska industriägare ”skyddades” genom höga tullmurar och konkurrenshämmande lagstiftning.

En omfattande parasitär byråkrati slog klorna i samhällsbygget. Politiken blev ett gyckelspel av bedrägerier och mutor. Ingen kunde längre göra affärer utan att dras ner i korruptionsträsket. Så har det förblivit, tyvärr lever den förföriska myten Perón fortfarande stark.

Peronismen har – trots sin falskhet, vulgära populism och eklektiskt idémässiga röra – rotats i den argentinska myllan på ett sätt som (utan jämförelser i övrigt) påminner om bundenheten till Per Albins folkhemsideologi i Sverige. Detta kan man moralisera över. Men tänk om ödet istället gett oss Perón och Argentina Per Albin?

Vår frihet under hot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/7:Corren.

Friheten, menade den liberale tyske filosofen och humanisten Wilhelm von Humboldt runt sekelskiftet 1800, är det första och oundgängliga villkoret för ”utvecklingen av de mänskliga krafterna”.

Men, påpekade han, denna utveckling fordrar också något mer, även om det är nära förbundet med friheten. Nämligen: ”en mångfald av situationer och möjligheter”.

Frihetsgraden i vårt västerländska samhälle har ökat radikalt sedan von Humboldts tid. Som följd har lösgörandet av den mänskliga utvecklingskraften gett oss ett välstånd på en nivå som tidigare generationer knappast kunnat föreställa sig.

Inte minst Sverige, vid 1800-talets ingång ett erbarmligt och reaktionärt kvävande fattighus, utgör en bra historisk illustration av detta. Politiska reformer i liberal, frihetlig riktning skapade en bördig jordmån för mänsklig växtkraft som lyfte landet ur eländets hopplöshet till rikedomens välfärdsstat.

Vårt moderna Linköping kan också sägas ligga i linje med vad Wilhelm von Humboldt talade om. Vi har inte blivit en ekonomiskt välmående, framgångsrik och lockande inflyttningskommun som närmar sig storstadsdivisionen av en slump.

Utan därför att vi har vårdat sådana förhållanden som ger de mänskliga krafterna spelrum. Linköpings slogan ”där idéer blir verklighet” är inte en käck floskel som många andra kommuners, utan har faktisk täckning.

Men allt är inte rosor och solsken. Det har vi nu åter fått en brutal påminnelse om. I måndagskväll sköts en man ihjäl i Skäggetorp. 16 personer (!) är anhållna som misstänkt inblandade i mordet. Samtliga har kopplingar till den grova, gängrelaterade brottslighet som i flera år plågat Linköping.

Corren har i en lång rad artiklar uppmärksammat och skildrat denna farsot. Ty en farsot är det. Den kriminella gängkulturen har på ett oroväckande sätt bitit sig fast och kan inte reduceras till blott ett polisiärt problem. Det är ett samhällsproblem och ett samhällsproblem av högsta vikt. Varför?

Därför att gängens destruktiva och våldsbejakande verksamhet beskär frihetens grundvalar, sätter hämsko på den mänskliga utvecklingskraften och krymper mångfalden av situationer och möjligheter som fått Linköping att blomstra.

Det gäller i synnerhet Skäggetorp, där atmosfären av laglöshet riskerar att hindra områdets invånare (särskilt de unga) från att nå sin fulla potential. Otryggheten kvaddar både människor på det personliga planet och äventyrar stadsdelens utsikter till en ljusare framtid. Samma sak för Linköping som helhet, naturligtvis.

Den goda stadskulturen främsta, mest positiva sida är att den bär på ett emancipatoriskt löfte – genom erbjudandet av en miljö med större tolerans, vidgade vyer, flera sociala kontakter, arbetstillfällen, utbildnings- och företagsmöjligheter.

Men om den organiserade brottsligheten tillåts parasitera på vår stads välstånd, och gängen fortsätter att göra det offentliga rummet till ett slagfält, då förgiftas Linköpings attraktiva jordmån och livschanserna för många av våra invånare sänks eller spolieras.

Därför finns ingen angelägnare uppgift än att återställa den civilisatoriska lag och ordning varpå friheten, utvecklingen och mångfalden vilar.

Klagokör klingar falskt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/6:Corren.

Det är synd att Alliansen ligger lågt med fler jobbskatteavdrag inför nästa mandatperiod. Denna borgerlighetens paradreform har gjort det lönsammare att arbeta, i synnerhet för låg- och medelinkomsttagare, och därmed stimulerat till ökad sysselsättning och fler skattekronor till välfärden.

De fem stegen på jobbskatteavdragen som genomförts mellan 2007-2014 har betytt att 99 procent av alla heltidsarbetande svenskar fått över 1000 kronor mer i plånboken varje månad, 90 procent har fått mer än 1500 kronor.

Att människor får behålla en större del av frukten från det egna arbetet är viktigt. Inte bara som ett ekonomiskt incitament, eller för att det ger enskilda ökad frihet och makt i vardagen. Utan också för att det är moraliskt rätt.

Det måste vara en väsentlig skillnad på att arbeta och inte arbeta. Annars korrumperas värdeskalorna i samhället. Bidrag som a-kassa och sjukpenning ska vara drägliga, men får inte som förr utformas så att de kan tjäna som alternativa försörjningskällor i åratal.

Men hur är det då med pensionerna? När Alliansen lanserade jobbskatteavdraget inför valet 2006, kontrade Socialdemokraterna med att kalla förslaget för ”pensionärsskatt”. Demagogiskt försökte partiet framställa skattesänkningen för yrkesarbetande som en skattehöjning för pensionärerna.

Någon tyngre skattebörda för pensionärerna innebar naturligtvis aldrig jobbskatteavdraget, ingen pensionär fråntogs ett ringaste öre genom reformen. Bara att arbetsinkomster beskattades gynnsammare i relation till pensionsinkomster. Denna relativa skillnad har S och andra kritiker av Alliansen, icke minst pensionärernas intresseorganisationer, sedan dess utmålat som höjden av orättvisa.

Är inte pension uppskjuten lön kanske? Varför då denna kränkande straffbeskattning av människor som slitit och släpat hela sina liv? Ungefär så ekar klagovisan i debatten.

Argumentationen är vilseledande och populistisk. Jobbskatteavdraget är lika lite en pensionärsskatt, som pensionen är uppskjuten lön. Pengarna som dagens pensionärer har betalat in under sina yrkesverksamma år, har redan gårdagens pensionärer för länge sedan förbrukat. Det är alla som jobbar nu som finansierar utbetalningarna från de allmänna pensionsfonderna.

Eftersom systemet är sammanlänkat med rådande ekonomiska utveckling, tjänar pensionärerna på att så många som möjligt arbetar och bidrar till högre tillväxt. De borde alltså tvärtom glädjas åt jobbskatteavdraget, vilket dessutom är extra gynnsamt för personer över 65 år om de väljer stanna kvar på arbetsmarknaden.

Vidare har även pensionärskollektivet successivt fått minskad skatt med totalt över 16 miljarder kronor under Alliansen. Genomsnittspensionären har fått det ekonomiskt bättre hela tiden. Medelinkomsten har ökat med 16 procent mellan 2006-2013, enligt Pensionsmyndigheten (DN 4/10 2013).

Välståndet skiftar förstås då pensionärerna inte är någon homogen grupp, men andelen fattiga är internationellt sett låg och snacket om att de äldre skulle hamnat i strykklass är faktiskt mera myt än verklighet.

Jobbregeringen laddar om

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Alliansen binder sig vid jobbmasten och lovar att minst 5 miljoner svenskar ska vara i sysselsättning år 2020. Det betyder att 350 000 nya, produktiva arbetstillfällen ska ordnas tills dess. Politiker kan naturligtvis inte kommendera fram dessa jobb, men de kan göra den tillväxtskapande jordmånen bättre.

På DN Debatt i går presenterade Alliansens partiledarkvartett några reformer som ska bidra till det. Bland annat ställs siktet in på smidigare integration genom att flyktingar ska lära sig svenska snabbare och att utländska akademikers betyg ska översättas fortare. Man vill även satsa mer på underlätta stegen till eget företagande. Fler förslag lär följa ju närmare valet vi kommer.

Återstår att se om fokuset på arbetslinjen räcker för att vinna väljarnas hjärtan även denna gång, men sakligt sett är Alliansen rätt ute. Jobben är och förblir centrala på varje regerings agenda. Fanns det någon rättvisa i politiken bör Alliansens trovärdighet på området vara betydligt högre än den spretiga oppositionens.

I synnerhet Miljöpartiets, som till och med gör ett nummer av att svenskarna ska jobba mindre eller inte alls. Socialdemokraterna har dock lanserat ett mål som liknar Alliansens; att arbetslösheten ska vara den lägsta i EU 2020. Det kan låta bra, men förtjänar en varning från den politiska konsumentombudsmannen (om det fanns en sådan).

För det första är målet relativt, vilket i olyckligt fall skulle kunna tänkas bli dryga 10 procent och vad är det för seger? För det andra frestar ett sådant mål erfarenhetsmässigt till politiskt trixande. Minns Göran Perssons patentmetod att föra bort arbetslösa ur statistiken med förtidspensioneringar.

Alliansens sysselsättningsmål kontrasterar skarpt därvidlag genom att vara både hederliga och djärvare. Utrymmet för manipulation minimeras och misslyckas man, ja – då står man obönhörligen där i skamvrån.

Konjunkturinstitutet (KI) har visserligen spått att knappt 5 miljoner kommer att vara sysselsatta i Sverige just 2020, vilket S tagit till intäkt för att håna Alliansens ambitionsnivå. Men KI:s framtidsprognos för jobbtillväxten är ingalunda självklar, utan en politik som stimulerar sysselsättningen kan det inte bli mycket att skryta med alls.

Vilket S borde veta. Förra gången partiet regerade under den tidigare nämnde Persson (med MP och V som stödhjul) var det ju stagnation på sysselsättningsfronten. Trots ett hyfsat konjunkturläge.

Även här är kontrasten till Alliansen slående. ”Åtta års jobbmisslyckande”, har skuggfinansministern Magdalena Andersson (S) kallat Reinfeldtregeringens resultat. Verkligen? I den bästa av världar kan naturligtvis allt vara bättre, men givet verkligheten av global finanskris och eurokraschen som Alliansen oförskyllt haft att hantera sedan 2006 är meritlistan inte särskilt tokig.

Över en kvarts miljon nya jobb har tillkommit under perioden och det beror inte på befolkningsökningen, som oppositionen försöker bortförklara fakta med. Det beror inte minst på att jobbskatteavdragen har gjort det lönsammare att arbeta och att Socialdemokraternas tidigare så generösa bidragskranar skruvats åt.

Färska siffror från EU:s statistikbyrå Eurostat visar att Sverige 2013 hade den högsta sysselsättningsgraden (79,8 procent i åldern 20-64 år) i hela unionen. Misslyckande? Döm själva.

En statlig urspårning

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

Tågstrejk i Skåne. Kollaps i järnvägstrafiken norr om Stockholm till följd av ett havererat signalsystem. Inte konstigt att irritationen växer bland landets hårt prövade resenärer.

Enligt en Sifoundersökning, publicerad i SvD den 8/6, har närmare var tredje svensk valt bort tåget någon gång av fruktan för förseningar. Enligt en annan opinionsmätning av Novus, publicerad i DN den 7/6, vill 7 av 10 svenskar återföra det statliga tågmonopolet igen.

Onekligen vatten på kvarnen för Anders Ygeman (S), ordförande för riksdagens trafikutskott, och riksdagskollegan Ardalan Shekarabi (S) som i UNT förra veckan dundrade: ”Allt sedan Moderaterna tog över regeringsmakten har deras privatiseringar utvecklats till en kallbrand… Nu ser vi alltså baksidan av regeringens ansvarslösa privatisering även inom järnvägen”.

Receptet som S förordar är att statliga Trafikverket övertar allt underhåll i egen regi. Ingen mer konkurrensutsättning, punkt! Oppositionens jobb är visserligen att skälla på regeringen, men att göra privatiseringarna till ensam syndabock är ren vänsterpopulism av sämsta sort. Vad beror tågkaoset på?

Avregleringarna och större inslag av marknadstänkande har bidragit till att göra järnvägstrafiken billigare och attraktivare. Svenskarna har aldrig åkt så mycket tåg som nu, trots eländesrapporteringen har antalet resor paradoxalt ökat med 140 procent sedan 80-talet.

Problemet är dels att kapaciteten i den fasta infrastrukturen inte räcker till, dels att underhållet är kraftigt ersatt sedan årtal tillbaka. I en rapport från konsultbolaget WSP (Är järnvägen på rätt spår, augusti 2013) pekas på ”ett eftersläpande investeringsbehov på grund av låga investeringar under 1960-, 70- och 80-talen.”

Ska man tala om kallbrand i det spårbundna trafiksystemet är snarare staten och de politiska partierna som satt vid makten då (huvudsakligen S!) som bär skulden för den. Alliansen undgår naturligtvis inte ansvar efter åtta år vid makten.

Men lite förståelse för att det tar tid att fixa allt trubbel som den offentliga sfären skapat genom att i decennier nonchalera sina grundläggande uppgifter skulle inte skada. Tror S att Trafikverket kan frälsa oss från ondo? Partiet måste tala mot bättre vetande.

Tidskriften Fokus skrev i januari om djupgående strukturella bekymmer inom Trafikverkets byråkrati: ”Det handlar om att det inte går att följa upp kostnader. Att man måste ta in resurskonsulter för ytterst små arbeten. Och att det kan ta en halv dag att skriva ut en ritning. Problemen har lett till en flykt från verket – ofta av nyckelpersonal.”

Tror svenska folket att lösningen är att statens forna järnvägsmonopol återuppstår? Minnet är uppenbarligen kort. Fakta är punktligheten var som uslast på ”den gamla goda” SJ-tiden för 35 år sedan. Kritiken var massiv mot dyra resor, snuskiga tåg, låg servicenivå och allmän ineffektivitet.

Några rubriker från 80-talets början: ”De inställda tågens land” (Expressen 28/12 1981), ”Inga tåg i rätt tid” (SvD 5/1 1982), ”Snålhet och schabbel bäddade för pendeltågseländet (Dagens Industri 8/1 1982), ”SJ-chefens råd till resenärerna: Ta bilen istället” (Expressen 6/1 1982). Så var det med den statsvurmande nostalgin.

Hyckleriet kring Nuon

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

”När det är större frågor av den här karaktären frågar man naturligtvis ägaren. Och då ställde jag kontrollfrågor därför att jag var väldigt tveksam till den här affären. Kan ni klara avkastningen om ni gör den här investeringen och fick till svar ‘ja’. Det förankrade jag naturligtvis med dem som sitter i regeringen.”

Det sa förre näringsminister Maud Olofsson i SR:s Ekot om statliga Vattenfalls ökända Nuonaffär 19/2 2013.

”Jag hade ingen kännedom”, sa finansminister Anders Borg i KU 15/4 2014. ”Jag hade ingen information”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i KU 17/4 2014. ”Finns ej skäl att säga nej till affären”, skrev departementstjänstemän i en promemoria efter ett möte om Vattenfalls Nuonköp med Reinfeldt och övriga allianspartiledare den 11/2 2009.

Promemorian ”återspeglar inte hur beslutsfattandet har skett”, invände Reinfeldt sedan i KU. Till detta kommer förstås Maud Olofssons vägran att själv vittna i KU, samt hennes redan herostratiskt ryktbara kamikazeframträdande i SVT:s Aktuellt den 20/5, där hon åtta gånger duckade för frågan om hon informerat Reinfeldt eller inte.

Summan är allt annat än vacker. Någon måste rimligen fara med osanning och Alliansens bedrövliga hantering av hela Nuonhistorien stärker inte direkt regeringens aktier inför riksdagsvalet.

Oppositionen har givetvis skadeglatt tagit tillfället iakt att springa ärevarv på den offentliga debattarenan. S intog en stenhård kritisk linje i samma ögonblick det stod klart att Vattenfalls rekordförvärv av det holländska energibolaget visade sig vara en rekordflopp.

I februari 2013 krävde Magdalena Andersson upprört att regeringen skulle redovisa sitt beslutsunderlag för affären som kostat skattebetalarna mångmiljardbelopp i förluster.

Några månader därefter drämde Stefan Löfven till med anklagelsen: ”Det luktar väldigt illa om det här, det måste redas ut”. Javisst. Men bakgrunden är inte smickrande för Löfvens parti heller.

Det var under Göran Perssons S-regering som Vattenfall gavs klartecken för sina expansiva uppköpsäventyr på kontinenten med skattebetalarnas pengar. Något som Riksrevisionen hissade varningsflagg för i en rapport 2004: ”Vattenfalls investeringar i Tyskland innebär en markant förändring av bolagets tidigare verksamhetsinriktning och strategi samt ett i väsentliga delar ändrat ekonomiskt risktagande i förhållande till tidigare”.

Vid upprepade tillfällen kritiserades S-regeringen för slapp ägarstyrning av Vattenfall i KU. Det var Vattenfalls styrelse, där hälften av ledamöterna var utsedda av Persson och där bland andra hans tidigare näringsminister Anders Sundström (S) ingick, som beslutade att köpa Nuon 2009. Det är styrelsen som bär huvudansvaret, även om Alliansregeringen självfallet har sin del i soppan.

Men det har även S, som de facto välkomnade den ödesdigra jätteaffären på närmare 100 miljarder kronor. ”Energiområdet handlar om väldigt stora investeringar. Sett i det ljuset är det inte för stora summor”, sa Alf Eriksson, S-ledamot riksdagens näringsutskott, när det begav sig.

Detta förtar inte Alliansens synder. Men intrycket av självrättfärdigt hyckleri om Nuonaffären från Socialdemokraternas sida gör knappast saken bättre. Läxa: staten ska inte äga bolag.

Alliansens Nuongate

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/5:Corren.

”Det är inte brottet som fäller dig. Det är mörkläggningen.” Så hörs Richard Nixon uppriktigt säga på sina egna smygbandade samtal i Vita huset under Watergatehärvan.

Hade Nixon bara lyssnat på sig själv, snabbt lagt korten på bordet och öppet erkänt att han inte lyckats hålla sina omdömeslösa medarbetare i styr, skulle Watergateinbrottet valåret 1972 antagligen sjunkit undan som en mindre allvarlig skandal och folket förlåtit honom.

Istället trasslade Nixon in sig allt djupare i lögner som ohjälpligt skadade hans rykte, sänkte hans annars framgångsrika administration och skapade starka känslor av desillusion mot det politiska systemet som sådant bland de amerikanska väljarna.

Parallellen till den aktuella Nuonskandalen är tyvärr träffande. Statliga Vattenfalls rekordköp av det holländska energibolaget 2009 resulterade i en jättelik miljardförlust. Ansvaret vilar främst på Vattenfalls fartblinda styrelse och vd.

Men skuggan faller även på regeringen, som rimligen borde manat till försiktighet när så stora summor stod på spel som faktiskt äventyrade hela koncernens välbefinnande. Hade statsminister Fredrik Reinfeldt i ett tidigt skede utan omsvept axlat delansvar som representant för ägarna (vi, det svenska folket), hade sannolikt Alliansen fått en pinsam buckla i plåten men ändå kunnat köra vidare i relativt okej form.

Affärer är ju alltid förenade med risker. Att marknaden svängde och raserade de ursprungliga kalkylerna, ja – sånt kan man aldrig fullständigt gardera sig emot, men naturligtvis skulle det funnits robustare säkerhetsmarginaler med i beräkningarna.

En rak förklaring på det temat hade väljarna nog kunnat acceptera och förstå. Istället tvingas vi bevittna ett motbjudande, ovärdigt slingerbultande som skämmer Alliansen. Det är inte själva förlustaffären som är grejen längre. Det är den gnagande misstanken att Allianspolitikerna försöker dra oss bakom ljuset.

Allt kokar nu ner till om Fredrik Reinfeldt fick någon förhandsinformation om Nuonköpet från sin förre näringsminister och vice statsminister Maud Olofsson. Hon har tidigare påstått detta i en radiointervju. Men när KU försökte bringa klarhet i Nuonaffärens dimmor, vägrade Olofsson demonstrativt att infinna sig för att svara på frågor med ursäkten att hon plötsligt inget mindes.

Reinfeldt dök emellertid upp i KU med den bestämda minnesbilden att han först hörde om Nuonaffären i massmedia. Bara det häpnadsväckande med tanke på att Vattenfall ämnade sätta sprätt på nästan 100 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Borde inte regeringschefen, han som så ofta berömmer sig som seriöst ansvarsbärande, ha lite mer koll på läget?

Inte blev situationen bättre av den sedan KU-prickade Maud Olofssons monumentala katastrofintervju i SVT:s Aktuellt i tisdags. Gång på gång fick Olofsson frågan: informerade hon Reinfeldt om Nuonköpet?

Varje gång duckade hon undan i märkliga formalistiska papegojharanger. Vad ska man tro? Försöker Olofsson skydda Reinfeldt, Anders Borg och övriga regeringen genom att kasta sig själv på svärdet? Har statsministern dumdristigt äventyrat sin egen och Alliansens heder med att blåljuga i KU?

Sveket mot Åtvidaberg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/5:Corren.

Den klassiska revisorn. En skinntorr, omutlig kamrersfarbror. Likt en hök slår han ner på minsta tveksamma siffra i bokföringen. Kanske inte drömtypen att bjuda in till kräftskivan, men oundgänglig för att marknaderna ska fungera.

Tyvärr tycks han inte finnas bland oss i samma utsträckning längre. Annars skulle möjligen den globala finanskraschen 2009 kunnat undvikas, eller åtminstone fått en mindre katastrofal omfattning. Varför kunde inte revisorerna varnat? De stod ju i första ledet med uppgiften att utöva kontroll över bolagens räkenskaper!

Det undrade efteråt EU-kommissionären Michel Barnier, som ansvarar för unionens inre marknad. Han menar att maktkoncentrationen inom revisorsbranschen lett till oroande systemrisker.

Ett osunt oligopol är idag förhärskande, där fyra internationella revisorsjättar – KPMG, Ernst & Young, Deloitte och PWC – dominerar. ”The big four” kontrollerar 70 procent av den europeiska marknaden och har 90 procent av de svenska börsbolagen som kunder.

Den traditionella revisorn har transformerats till en oljig försäljare av konsulttjänster och diverse kreativa helhetslösningar åt företagen; det handlar om upplägg innefattande juridik, skatter, IT, etc.

Sånt ger mycket mer klirr i kassan än att bara granska redovisningar. Vilket dessvärre ibland gör att vaksamheten och yrkesetiken lämnar en del övrigt att önska, något som inte minst SvD:s uppmärksammande reportageserie om revisorsbranschen för några år sedan avslöjande.

Slå larm vid tveksamheter? Eller se genom fingrarna? Om det senare alternativet tycks lönsammare kan frestelsen vara nära. Konstigt att revisorsjättarna anklagats för kortsiktigt vinsttänkande, kvalitetsbrister, slapphet och arrogans? Det är just såna symptom som utmärker en oligopolmarknads feta katter.

Ta PWC, som inte precis stärkt sitt professionella rykte genom redovisningsskandalen i Stora Enso (där även Deloitte figurerar), rollen i Telia Soneras solkiga affärer på den euroatiska marknaden, miljardstämningen från norska Troms Kraft för felaktigheter och försummelser, skadeståndet på många hundratals miljoner kronor som PWC tvingades betala till IT-bolaget Prosolivas konkursbo.

Till detta kommer PWC:s olycksaliga affärsmäkleri åt Åtvidabergs kommuns räkning, som Corren berättade om i fredags.

PWC anlitades 2008 för att finna en köpare av kommunägda Industribyggen AB, varvid kommunen fick en ökänd skojare på halsen. Lokalpolitikerna hävde affären och åkte på en miljonsmäll i förlikning för avtalsbrottet.

Kommunen krävde sedan dessa miljoner i ersättning av PWC för dåligt jobb. Men PWC vägrade erkänna något ansvar och hävdar att det aldrig krävts att köparen till Industribyggen måste ha varit seriös!

Nu har den segdragna tvisten avslutats med att kommunen kapitulerat. Rättsprocessen kan bli dyr, bättre att ta förlusten på dryga fem miljoner kronor. Lokalpolitikerna tvår uppgivet sina händer inför väljarna och tycker att PWC ska skämmas.

Men revisorsjätten har inga skrupler mot att lämna en liten landsortskommun i sticket. Förlorarna är skattebetalarna i Åtvidaberg som får sitta med notan.

Vad ska man säga? En sak är i vilket fall säker: ur led är tiden när revisorsbranschen börjar få drag av en samling begagnade bilhandlare.

Sjung ut om vinsten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/5:Corren.

Under söndagens partiledardebatt i SVT var Jonas Sjöstedt glasklar: ”Vi vill ha förbud mot vinster i välfärden. Det är vår viktigaste fråga”.

Retoriskt skickligt har Sjöstedt hamrat in sin rödglödgade kritik mot att privata företagare tillåts profitera på barn, gamla och sjuka. Välfärden dräneras på resurser samtidigt som riskkapitalisterna skrattar hela vägen till banken.

Enligt en färsk rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet anser sju av tio svenskar att det är ett bra förslag att neka vinstutdelning i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Inte konstigt att Vänsterpartiet växer inför riksdagsvalet. Tydlighet lönar sig.

Borde inte det sporra Alliansen att vara lika tydliga till vinstintressets försvar? SOM-institutets rapport innehåller nämligen en intressant motsägelse. Ungefär lika många svenskar som vill förbjuda eller begränsa vinster i välfärden, tycker också att det är viktigt med valfrihet i välfärden. Hur ska denna valfrihet bli möjlig om de privata alternativen kvävs?

Det var svenska väljares utbredda missnöje med de offentliga monopolen som drev fram liberaliseringarna inom välfärdssektorn under 80- och 90-talen. Enskilda aktörer har sedan dess bidragit till större mångfald, ökad kvalitet, högre servicegrad och mer valuta för skattepengarna än på den gamla folkhemska monopoltiden.

Ett privat välfärdsföretag måste ha nöjda kunder och ständigt stå på tå för att behålla dem, annars är resultatet konkurs. Vinst är dels ett kvitto på att verksamheten sköts väl, dels en förutsättning för att företagare ska vilja satsa tid, möda, pengar och intresse på att bygga upp någonting alls till andra människors gagn.

Vidare borde vi välkomna riskkapitalbolagen istället för att svartmåla dem. De utvecklar verksamheter genom att tillföra kapital och kunskap som höjer produktiviteten och professionaliteten i välfärden.

Det är själva affärsidén: att skapa ett kvalitativt mervärde så att riskkapitalbolagen kan få avkastning på sin investering vid försäljning. Vinstintresset fungerar alltså förädlande.

Ja, det finns några mycket medialt uppmärksammade exempel på motsatsen. Men det vore groteskt om sådana fall ska tas till intäkt för att strypa en hel bransch och jaga bort alternativen från marknaden, vilket blir konsekvensen av Jonas Sjöstedts politik.

En fördel med privata välfärdsföretag är att misskötsel vanligtvis straffar sig ganska fort. Ansvariga aktörer tvingas skärpa sig eller lägga ner. Hur ofta händer det med risiga skolor, äldreboenden och vårdmottagningar i offentlig regi?

Vinstintresset gör att pengar används effektivare, samma incitament finns inte inom den dominerande kommun- och landstingsförvaltningen. Vi har faktiskt aldrig betalat så mycket för vård, skola och omsorg som idag

”Resurserna ökar år för år och i snabbare takt än vad förändringarna i befolkningens storlek och ålderssammansättning kräver”, skriver SKL i en nyligen publicerad rapport.

Sedan 1980 har kommunernas välfärdskostnader, i fasta löner och priser, ökat från 478 till 760 miljarder kronor. Om detta borde Alliansen berätta. Samt påpeka att en optimalare användning av dessa skattepengar snarare talar för fler vinstdrivande välfärdsföretagare, inte färre.

Ett överbeskattat folk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/5:Corren.

Bör överskottsmålet slopas? Vänsterpartiet tycker det. Men också en rad tunga nationalekonomer som Lars Calmfors och Assar Lindbeck. Även Svenskt näringsliv har stämt in i kritiken.

Förra veckan sa organisationens avgående vd Urban Bäckström till DN: ”Numera finns ingen anledning att ta ut högre skatter än vad som krävs för att hålla statsskulden på oförändrad nivå, sett som andel av BNP”.

Denna andel uppgår idag till 35 procent. 1995 var situationen radikalt annorlunda, statsskulden motsvarade 75 procent av BNP och som led i budgetsaneringen införde Göran Persson ett tillfälligt överskottsmål.

Den offentliga sektorns finansiella sparande skulle vara 2 procent (snart ändrat till 1 procent) av BNP över en konjunkturcykel. På så sätt skulle statsskulden betas av till mer rimliga nivåer och förtroendet för svensk ekonomin återställas, det vill säga ge oss lägre räntor.

Ja, nu är vi där – dessutom klarade vi nyligen rycken av den värsta internationella finanskrisen sedan 30-talet och kunde segla igenom stormen utan att trovärdigheten rubbades, snarare stärktes.

Men precis som värnskatten, ett annat ”tillfälligt” instrument i Perssons 20 år gamla budgetsaneringspolitik, har överskottsmålet kommit att permanentas. För valrörelsens bägge huvudmotståndare, Moderaterna och Socialdemokraterna, är överskottsmålet lika heligt som vore det ett elfte budord på Mose stentavlor.

I alla fall låter det så när Anders Borg och Magdalena Andersson tävlar inför väljarna om vem av dem som kan vara den strängaste rikshushållaren. Moderaterna har till och med givit upp fortsatta jobbskatteavdrag, tidigare juvelen i kronan på sysselsättningsområdet, för att istället kunna ”samla i ladorna” och ”bygga skyddsvallar” inför en osäker framtid.

Som bilden målas upp befinner vi oss i den ständiga skuggan av nya hotande ekonomiska kriser. Därför måste överskottsmålet behållas som en slags livboj. Att Vänsterpartiet avskyr överskottsmålet är inte konstigt, man vill ha fria tyglar att spendera sorglöst.

Och har bidragskranarna väl börjat flöda är det svårt att stänga dem igen. Tvingas Stefan Löfven husera med Jonas Sjöstedt i en kommande regeringskoalition förstår man onekligen att Socialdemokraterna behöver hålla så hårt i statsbudgetens ramverk att knogarna vitnar.

Men är det förnuftigt att Moderaterna håller kvar vid överskottsmålet i ett läge av robusta statsfinanser och därmed överbeskattar ett redan hårdbeskattat folk? Det minskar till exempel utrymmet för angelägna investeringar i infrastruktur, eller skattesänkningar som gynnar företagande och tillväxt.

Det gör också att hushållens möjligheter att skaffa sig egna livbojar i form av sparat kapital beskärs. Medborgarna hålls kvar i beroende av ett system som tar närmare 70 procent av vanliga löntagares inkomster i skatt (det mesta oredovisat i form av indirekta pålagor).

Det offentliga plockar in ungefär 1600 miljarder kronor från svenska folket i skatt, endast en tredjedel går till vård, skola och omsorg. Är det då verkligen okej att staten ska lägga massor av våra pengar på hög och att politikerna inte förmår prioritera bättre bland utgifterna så att skattebördan kan lättas?