Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Ekonomi

Så trimmar vi den politiska apparaten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:Corren.

Företag måste ständigt effektivisera och rationalisera sina organisationer. Detta för att hålla uppe produktiviteten, lönsamheten och konkurrenskraften. Vilket både de själva, deras kunder och samhället i stort tjänar på.

Politikens värld är förstås väsensskild företagens, på gott och ont. En av nackdelarna är att den politiska sfärens organisationer inte är utsatta för samma kreativa förändringstryck och riskerar att fungera sämre, trögare och dyrare än om marknadens incitament fått råda. Notan tillfaller de redan hårt prövade skattebetalarna.

Men! Anta att vi medborgare anställer en konsult med uppgift att i all välmening trimma den politiska apparaten. Sverige har exempelvis en uppenbart överbefolkad riksdag med 349 ledamöter. De flesta är anonyma backbenchers vars reella inflytande är ringa. Partieliterna sköter i praktiken showen, frifräsare gör sig sällan besvär. Konsultens råd: banta antalet till 149, kanske rent av 99, riksdagsledamöter.

Det hade gett väljarna möjlighet till bättre personkännedom och kontakt, liksom ett tydligare ansvarsutkrävande. De valda får i sin tur en starkare koppling till sina uppdragsgivare på hemmaplan och förhoppningsvis mera råg i ryggen att agera självständigare. Resultat: ett vitalare parlament, dessutom billigare i drift.

Vår konsult skulle också rekommenderat röjning i skogen av statsråd. Den avgående Alliansregeringen innehåller 24 stycken, bland dessa Birgitta Ohlsson som är EU-minister. Vad gör hon om dagarna? Sverige är numera intimt sammanflätat med EU.

Det är en chimär att EU-frågor längre kan skiljas ut från vardagspolitiken och läggas på ett särskilt bord. Andra statsråd av liknande överflödiga karaktär är integrationsministern (Erik Ullenhag) och jämställdhetsministern (Maria Arnholm). Dessa är, krasst sett, symbolministrar vars syfte är att visa flaggan på politiskt och medialt heta områden. Men integrations- och jämställdhetsaspekter ska givetvis genomsyra hela den ordinarie regeringspolitiken, substantiellt tillför speciella statsråd föga.

Samma sak gäller barn- och äldreministern (Maria Larsson). Varför har vi en sådan? Därför att familjeorienterade KD vill synas mer. Sakpolitiskt räcker det med en socialminister (Göran Hägglund), säger konsulten och stryker även socialförsäkringsministern (Ulf Kristersson).

Vidare hade vår konsult synat biståndsministern (Hillevi Engström). Vad har flera decenniers ackumulerad mångmiljardrullning i utvecklingsbistånd till fattiga länder medfört? Chockerande lite.

Allmosor skapar inte välstånd. Enligt beprövad erfarenhet har fri internationell handel enormt större betydelse. Alltså behövs ingen biståndsminister (dock får utrikes- och handelsministern gärna jobba mer på att riva tullmurar och främja öppna marknader).

Lika tvivelaktig framstår kulturministerns existensberättigande, så Stefan Löfven bör heller inte ersätta Lena Adelsohn Liljeroth. Den viktigaste kulturpolitiken torde ligga i skolans bildningsuppdrag och viss kulturarvsvård. Det kan utbildningsdepartementet hantera.

I övrigt har modern teknik i kombination med marknadens positiva kommersiella verkningar gett oss ett kulturutbud som är rikare och tillgängligare än vad tidigare generationer ens kunnat drömma om. Exit staten!

Med dessa effektiviseringar sparar vi stora belopp varje år. Tror ni politikerkåren är intresserad? That will be the day.

Spräck SD:s sagotroll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:Corren.

Sverigedemokraterna är en politisk framgångssaga. Partiet har ökat oavbrutet i de senaste valen genom att berätta sagor om att flyktingar och invandrare hotar Sverige.

Nu har Jimmie Åkessons främlingsfientliga järnrörsrörelse samlat 781 000 väljare bakom detta budskap. I eftervalsdebatten höjs en del röster som menar att dessa väljares ”oro” måste tas på allvar. Varför det? Det är komplett nonsens att ett land hotas av att det får fler invånare.

Hade Sverige däremot varit ett land med stagnerat eller minskat befolkningsantal, ja det skulle sannerligen varit oroväckande. Ty den främsta källan till nationellt välstånd är humankapitalet. Egentligen är varje individ som söker sig hit en resurs, ingen belastning.

Det är människors arbetskraft, flit, idéer, entreprenörskap, framtidstro och personliga strävan att bygga upp en bättre tillvaro som ger ett land dess styrka.

Det klassiska exemplet är USA, avskytt av europeiska högerextremister därför att det amerikanska projektet i sig motbevisar tesen att massiv invandring och kulturell mångfald obevekligen leder till svaghet, dekadens och söndring. USA är som bekant en supermakt som ställer alla andra länder i skuggan och utgör världens ekonomiska draglok.

Problemet Sverige lider av är icke, som SD hävdar, tillströmningen av människor och utvecklingen mot större mångfald i samhället. Problemet är det fyrkantiga svenska systemet som dåligt lyckats hantera dessa i grunden positiva fenomen.

Konsekvensen är dels att resursutnyttjandet blivit sämre än vad det kunde ha varit, dels att en stigande mottaglighet skapats för Jimmie Åkessons förvillelser.

Det effektivaste sättet att desarmera SD är inte fler slagord, breda manifestationer och upprop, eller symbolpolitiska åtgärder (typ språktest, medborgarskapsritualer, mångfaldsplaner, etc). Det är strukturella reformer.

Idag har ett destruktivt batteri av politiska regleringar saboterat bostadsmarknaden. Det har bland annat tagit sig uttryck i hård segregering, missgynnande av familjer med blygsammare ekonomisk ställning och ett akutartat bristande utbud i Sveriges tillväxtområden (främst storstäderna).

Men den värsta stötesten är möjligheterna till egen produktiv försörjning. Enligt OECD är Sverige det industriland som har störst sysselsättningsklyfta mellan inrikes- och utrikesfödda (76,6 respektive 62,6 procent var i arbete 2011).

SCB:s siffror för 2013 visar att andelen sysselsatta inrikesfödda svenskar uppgick till 83,1 procent, medan endast 66,1 procent av de utrikesfödda hade jobb. Mediantiden för en nyanländ flykting att komma ut på arbetsmarknaden är 8 år!

Tunga skatter, orimligt höga lägstalöner, krångligt regelverk och rigid lagstiftning straffar ut enkla jobb, försvårar anställningar, hämmar företagande och entreprenörskap. Så kan vi bara inte fortsätta.

Med en dysfunktionell bostads- och arbetsmarknad borde väl få förvånas över att integrationen gnisslar. Att räcka varandras händer och sjunga ”We shall overcome” löser föga ur det perspektivet.

Men om S och LO slutar att stå i vägen för nödvändiga liberaliseringar, och borgerligheten i sin tur blir mindre systemreformistiskt ängsliga, lär nog situationen kunna ljusna betydligt. På kuppen spricker SD:s sagotroll.

Symbolpolitiskt haveri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:Corren.

Man kan peka på Glyttingebadet som en illustration av den socioekonomiska segregeringen i Linköping. Anläggningen är en ruin, stängd, öde, vandaliserad. En skamfläck, menar många. Det är lätt att instämma.

Frågan har länge varit en följetong i Linköpingspolitiken och åter blivit aktuell i dessa valtider. S har påpassligt föreslagit en utredning om ett nytt utomhusbad mellan Skäggetorp och Ryd. Alliansen har snabbt varit positiva. Trots att kommunen storsatsar på en ny simhall några få kilometer inne i stan och där det, som bekant, redan finns badmöjligheter.

”Vi vet att den mentala resan till badhuset är längre än den fysiska resan”, säger Ellen Aguirre (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden (Corren 2/9). Så är det säkert. Men vad löser man då med att bygga en ersättningsanläggning för Glyttingebadet?

Visst, kommunen har nog råd och det kan för all del bidra till att öka boendekvaliteten i Skäggetorp/Ryd. Fast problemet är väl snarare den psykologiska barriär som står i vägen till badandet och andra aktiviteter i övriga stadsdelar. Vore det inte vettigare att försöka riva detta hinder, än att spilla tid och pengar på välvillig symbolpolitik om vi önskar ett mer blandat Linköping?

Inte för att vara ogin. Men bassängen i Glyttinge är och förblir ett sidospår, som kan vrida fokus från det väsentliga.

Corren visade tisdags hur klyftorna ökat i Linköping sedan 2006. Är målet utjämning genom att klippa topparna är det korrekt. Bättre bemedlade kommundelar har fått det ännu bättre. Är det inte rikedomen som ska bekämpas, utan fattigdomen, blir bilden lite annorlunda.

Faktiskt har den disponibla hushållsinkomsten stigit i samtliga bostadsområden; från Ryd, Berga och Skäggetorp till Innerstaden och Hackefors (endast välmående Garnisonen har backat något). Denna goda nyhet förtar dock inte att utanförskapet fortfarande är ett stort och allvarligt bekymmer.

2012 var andelen socialbidragstagare i Skäggetorp nästan 27 procent, exempelvis. En förskräckande siffra. Kommunalrådet Murrahem Demirok (C) förklarar situationen som konsekvensen av att Linköping valt att vara välkomnande mot flyktingar, men att ”Sverige varit mindre lyckosamt att dra nytta av all den kraft som dessa människor har” (Corren 9/9). Vilket är pudelns kärna.

Ingen annan enskild faktor är viktigare för integrationen än att komma in på arbetsmarknaden och dess sociala sammanhang, känna styrkan i att kunna försörja sig själv och sin familj, tjäna pengar till att successivt förbättra den egna tillvaron och göra klassresan uppåt till en etablerad samhällsposition.

Men regeringen har inte orkat göra de strukturella reformer som krävs för att slipa ner jobbtrösklarna och få igång dynamiken. Åtta år är den svenska mediantiden för nyanlända flyktingar att nå ett riktigt arbete. Ta hela den sociala problematik som det för med sig och vi kan snacka om barriär!

Ungdomar som växer upp under sådana förhållanden, där föräldrarna tvingas till ett själsdödande bidragsberoende och där skolan misslyckas med att motivera till ansträngning och flit, riskerar att hamna i en negativ spiral och förlora ljuset i sina ögon.

Släck människors hopp och drivkrafter, trösta dem med en vattenbassäng, ett allaktivitetshus, fagra löften om 90-dagarsgarantier till offentligt pyssel, etc. Det funkar inte.

Hur kass är välfärden?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/9:Corren.

Valrörelseretoriken från vänsterhåll om tillståndet i Sverige är tydlig och dyster. Skattesänkningar urgröper välfärden. Privatiseringar medför sorg, elände och hämningslös vinstjakt. Något håller på att gå sönder. Och så vidare.

Det hör naturligtvis inte till oppositionens uppgift att applådera regeringen. Utan tvärtom att frejdigt granska, kritisera och plädera för bättre alternativ till den förda politiken. Det är viktigt i en demokrati och bidrar till att driva utvecklingen framåt.

Förutsättningen är dock respekt för fakta och sakargument. Tar lusten att vinna politiska poäng genom demagogisk svartmålning över, omöjliggörs det rationella meningsutbytet, den offentliga debatten korrumperas och en falsk verklighetsbild riskerar att sätta sig som vilseleder medborgarna och försvårar för dem att göra upplysta val.

Oppositionen saknar inte områden där regeringen förtjänar välgrundat klander. Varför levererar inte skolan? Varför har vi inget försvar när världen är oroligare än på åratal? Varför är polisens dysfunktionella organisation så kroniskt svårreformerad? Varför består de strukturella problemen på bostads- och arbetsmarknaden?

Till exempel. Panga på bara! Gissla de ansvariga makthavarna! Erbjud väljarna konstruktiva lösningar!

Men vilken sanning ligger i anklagelserna om att den sociala välfärden raseras av hårdhudad nyliberalism? Sedan år 2000 har skattekvoten minskats från drygt 50 procent av BNP till dagens 44 procent. Under samma period har den offentliga sektorns skatteintäkter ökat med 260 miljarder kronor (justerat för inflationen).

”Det har aldrig satsats så mycket resurser på välfärden som idag… skattepengarna går dit medborgarna vill – vården, skolan och omsorgen får 80 procent av skattemedlen”. Det skriver Anders Knape, ordförande för Sveriges kommuner och landsting (SKL), på förbundets hemsida.

SKL har tröttat på den torgförda myten om välfärdsstatens förfall och därför gett ut en vitbok, Ren fakta. Av den framgår bland annat att en förkrossande majoritet av svenskarna är nöjda med den välfärdsservice som de själva eller deras anhöriga får. Även intresset för att arbeta inom välfärdssektorn är stort, 6 av 10 ungdomar kan tänka sig en karriär inom kommun, landsting eller region.

Är det då sämre kvalitet på verksamheter drivna av privata välfärdsföretag än inom det offentliga? Enligt Socialstyrelsens stora undersökning från 2012, som granskade äldreomsorgen, är svaret nej. Det går inte att slå fast några stora och entydiga skillnader.

Däremot tycks privata välfärdsverksamheter skötas smartare och kostnadseffektivare, enligt en unik årslång jämförande studie som analysföretaget Nordic Healthcare Group (NHG) gjort mellan två identiska äldreboenden i Östersund (det enda kommunalt, det andra privat).

”Det man definitivt kan säga är att den privata aktören har bättre lösningar på att planera, schemalägga och bemanna verksamheten”, säger NHG:s projektledare Fredrik Eklund (SvD 4/9).

Gör privata välfärdsbolag grandiosa vinster? Nej. Snittet på rörelsemarginalen är knappt 7 procent, vilket är normalfallet även inom övriga näringslivet. Men var fjärde rödgrön politiker tror att vinsten är mellan 20-70 kronor på varje hundralapp! (Dagens Samhälle 4/9). Hallå, välkommen till verkligheten!

Okej. Kan vi nu få lite sans och balans i debatten, tack.

Något håller på att bli helt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:Corren.

”Idag känner många att något håller på att gå sönder.” Denna av S ofta tuggade retoriska fras står också, föga förvånande, i inledningen av partiets valmanifest som offentliggjordes igår. Vad mera exakt har gått sönder och varför?

Skuggfinansministern Magdalena Anderssons slitna svar på den frågan under tisdagens presskonferens var att Alliansen, genom sin iver att ”låna till skattesänkningar”, haft sönder de starka statsfinanserna som ärvdes av Göran Persson.

Okej. Persson var duktig. 1995 omfattade statsskulden nästan 80 procent av BNP. När Persson lämnade över Moder Svea till Fredrik Reinfeldt 2006 var statsskulden nere i 44 procent av BNP. En imponerande prestation. Hur mycket har skulden ökat sedan dess?

Vi kollar hos Riksgälden, myndigheten som praktiskt ansvarar för Sveriges lånebehov. Beskedet är glasklart tydligt på deras hemsida. Skulden har inte ökat. Den har minskat, till 35 procent av BNP! Detta trots, eller snarare tack vare, skattesänkningarna som Magdalena Andersson ondgör sig över. Märkligt? Nej.

Bland annat jobbskatteavdragen har medfört större dynamik och aktivitet i ekonomin, vilket gett Sverige mer resurser – inkluderat fler skattekronor till välfärdssektorn än politikerna någonsin disponerat förr. Utifrån ett strikt kameralt perspektiv torde alltså motsatsen till S-mantrat ligga närmare sanningen: något håller på att bli helt.

Rimligare hade faktiskt varit om Magdalena Andersson kritiserat Alliansen för att inte lova ytterligare skattesänkningar. Fortfarande har ju Sverige ett av världens tuffaste skattetryck, vad hade vi då inte kunnat vinna på att liberalisera ekonomin ännu mer?

Men S kontrar istället fantasilöst med ökade välfärdsutgifter till en kostnad av 40 miljarder kronor, som väljarna tvingas betala genom höjda skatter. Bland annat arbetsgivaravgiften för ungdomar och restaurangmomsen, som gör det dyrare att anställa. Den erfarenhetsmässiga konsekvensen av att beskatta jobb hårdare är färre jobb och färre skattekronor.

Med den politiken kommer definitivt många att känna in på skinnet att ”något” går sönder.

Du betalar bankskatten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

Alltid mer, aldrig nog. Politikernas behov av pengar är oändligt, därför att de tenderar att låta politikens gränser sträckas ut i det oändliga.

I vårt system har medborgarnas möjligheter att bygga upp en egen politikeroberoende välfärd i princip släckts, eftersom huvuddelen av deras arbetsinkomster slukas av det offentliga. Mycket av detta sker genom ”dolda” skatter, som sällan eller aldrig redovisas tydligt och som politikerna helst inte talar om.

Vilket man kan förstå, utifrån deras utgångspunkter. Det kanske blir dålig stämning i folkdjupet om det dagligen och stundligen pedagogiskt klargjordes att vanliga löntagare varje månad totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt.

Men eftersom medborgarna vant sig vid att ansvaret för deras välfärd främst åvilar det allmänna – och offentliga pengar är allas pengar – har kraven ständigt ökat på vad den politiska sfären måste leverera. Det som Tage Erlander på 50-talet betecknade som ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Vi också kalla det för välfärdsgirighet, i sin tur ytterligare underblåst av partiernas kostsamma löften.

Det är ju den inarbetade metoden för politiker att skaffa sig stöd och röster, genom olika utgiftsdrivande ”satsningar” för att slå vakt om det offentliga systemet. Däremot är det ingen som går till val på ett program för att krympa socialstaten och istället överlåta mer makt och ansvar på den enskilde i det civila samhället. Ett sånt paradigmskifte, mot en individualiserad välfärdsmodell där huvuddelen av medborgarnas pengar stannar hos dem själva, skymtar inte vid horisonten.

Nåväl, sådan är det politiska kulturen i Sverige. Problemet, det eviga problemet, är notan. Nuvarande regering har sänkt vissa skatter i syfte att stimulera drivkrafterna till arbete och företagande. Detta inte i första hand för att stärka människors egenmakt, det är snarast en bisak i sammanhanget.

Utan för att garantera pengaflödet från den närande sektorn till de offentliga kassorna. Det har lyckats i så motto att skatteintäkterna aldrig varit större. Ändå räcker pengarna inte. Redan ingångna åtaganden i kombination med ytterligare önskelistor äter upp resurserna. Alltså sneglas det mot nya intäktskällor. Från vänster till höger har idén om en särskild bankskatt blivit ett frestandet recept.

Banksektorn är som en skyddad verkstad (affärsriskerna är statens – läs skattekollektivets – i slutänden), konkurrensen är begränsad, vinsterna är höga och folkets förtroende är lågt. Att klämma åt bankerna och sno dem på ett antal sköna miljarder – det lär näppeligen några omfattande väljarskaror protestera mot, tvärtom.

Fast bankskatten är i egentligen populistisk en bluff, ty vem får betala? Direktörerna? Aktieägarna? Det är lika troligt som att Elvis lever och har hälsan på en hamburgerbar i Honolulu.

Det är inte bankerna som kommer att drabbas av politikernas pålagor. Det är kunderna som på patenterat vis får kompensera bankernas minskade vinstmarginaler genom diverse kreativa avgifter. I realiteten blir bankskatten ännu en indirekt (”dold”) beskattning av svenska folket.

Alltid mer, aldrig nog. Som sagt.

Problemet Gyllenhammar

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 25/8:Corren.

”Fattigt och fegt var det att realisera Volvos tillgångar på det sätt som skedde. Helt enkelt en förbannad skandal”.

Nej, PG Gyllenhammar skräder inte orden i sin nya bok Oberoende är stark. Den gamle kejsaren av Volvo dömer ut sina efterträdare på Hisingen i Göteborg och riktar förintande kritik mot att koncernens personvagnsdivision såldes till amerikanska Ford 1999 (som decenniet senare avyttrade bilproduktionen till kinesiska Geely).

Volvo ”avrustades utan motstånd” och krängdes ”till reapris”, menar Gyllenhammar.

Men varför tvingades Gyllenhammar lämna Volvo 1993, ett företag som han styrt med järnhand sedan 1971? Det var resultatet av den spruckna fusionen med Renault, som i praktiken hade inneburit att franska staten skulle slukat Volvo – något som Gyllenhammar, fusionens ivrigaste tillskyndare, mörkade för sin egen styrelse!

När det uppdagades var hans saga all, men bilarna rullade ju bort ändå. Fast snacka går ju i efterhand. Dock hade Volvo kunnat förbli helsvenskt. Förutsättningarna fanns. Under 80-talet var Volvo världens lönsammaste personbilstillverkare.

Förvisso är konkurrensen på personbilsmarknaden mördande och produktutvecklingens stigande kostnader är särskilt kännbara för mindre aktörer. Likväl finns exemplet BMW. På 70-talet var Volvo större än BMW. Tyskarnas modeller höll heller inte samma kvalitet som nu.

Men BMW hade en kraftfull huvudägare, familjen Quandt, som stenhårt trodde på sitt företags möjligheter. Quandt fegade inte för konkurrensen, tvärtom: man stimulerades av den. De följande tjugo åren lyckades BMW etablera sig som ett världsledande lyxbilsmärke. Som bolag växte BMW även klart förbi Volvo i storlek. Varför kunde inte Volvo hänga med?

En viktig förklaring är att Volvo rattades av tjänstemannadirektörer som tvivlade på sina personbilars framtid. Gyllenhammar kläckte till och med ur sig att bilar inte var ”sexigt”. 80-talets rekordvinster satsades inte på att ta fram prestigemodeller utifrån den långsiktiga affärsstrategi som besjälade BMW.

Pengarna investerades istället i en märklig diversehandel med allt från sillkonserver till läkemedel. Tanken var att hålla Volvokoncernen lönsam även när konjunkturen i bilbranschen dippade.

Konsekvensen blev emellertid bristfälligt fokus på kärnverksamheten, vilket bäddade för att hela personbilsdivisionen sedermera fick säljas ut.

Problemet var alltså att Gyllenhammar aldrig balanserades av någon svensk Quandt. Aktierna var spridda på ett flertal anonyma institutioner, som inte tog ägaransvar förrän Gyllenhammar gick bakom ryggen på sin styrelse i Renaultaffären. Detta belyser i sin tur följden av den S-märkta ekonomiska politik som fördes i Sverige efter 1945.

Den gick ut på att skapa en kapitalism utan kapitalister. Privat kapitalbildning missgynnades systematiskt till förmån för institutionellt ägande. Under efterkrigstiden minskade svenska privatpersoners börsägande från 75 procent till 12,5 procent.

När svenskarnas aktieköp åter tog fart under 80- och 90-talen var det via fonder och pensionssparande, vilket fyllde på institutionernas kassakistor. Men fler kapitalister som var inriktade på att långsiktigt förvalta substansvärden fick vi inte. Tjänstemän har därmed kunnat dominera företag som Volvo, när ägarna saknat både ansikte och aktivt intresse.

Nog är det ”en förbannad skandal”.

Den ruttna vapenbyken

Publicerad den av
1

Corren.Skrivit i Corren 21/8:

Saudiarabien är stadigt parkerat på människorättsorganisationen Freedom House årliga skamlista över de ”värsta av de värsta” diktaturerna i världen. Tyranniet är en medeltida mardröm av spöstraff, halshuggningar och råbarkad kvinnoapartheid.

Statsreligionen är en kvävande, extrem variant av islam: wahhabismen. Den sprider Saudiarabien också internationellt genom finansiering av moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där företrädesvis unga män indoktrineras i en våldsbejakande religiös fanatism. En perfekt rekryteringsbas för islamistiska terrornätverk av typen al-Qaida.

2009-2010 förde Saudiarabien ett blodigt krig i Jemen. Tusentals civila slaktades. Året därpå ingrep saudisk militär i Bahrain och slog ner upproriska demokratiaktivister. Saudiarabien borde kort sagt vara så förbjudet ett land kan bli för svensk vapenexport. Enligt det officiella regelverket.

Hörnstenarna i Sveriges utrikespolitik är ju främjandet av demokrati, solidaritet och mänskliga rättigheter. Inte motsatsen. Men bortom vackra deklarationer och en synbarligen sträng lagstiftning, finns en annan verklighet som avtäcks i den nyutkomna boken Saudivapen. Hycklande politiker, ljugande tjänstemän och hemliga spioner – en politisk thriller om svensk vapenhandel.

Författare är Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman, de bägge SR-journalisterna vilka våren 2012 i en serie Eko-reportage avslöjade skandalen med den vapenfabrik i Saudiarabien som Sverige lovat bygga.

Bakgrunden till historien är kalla krigets slut och den därpå följande nedrustningen av försvaret i Sverige och övriga västvärlden. Vår högt utvecklade vapenindustri behövde därför, nu mer än någonsin, andra kunder för att överleva.

Som det oljerika Saudiarabien. Dit ville Saab sälja ett militärt radarsystem åren kring millennieskiftet. Försvarsdepartement under Leni Björklund (S) backade upp Saab som vore svenska staten en integrerad del av företagets marknadsavdelning.

Dock siktade Saudiarabien på egen kapacitet att tillverka vapen. Och krävde att Sverige, i gengäld för köpet av Saabs radar, hjälpte till med teknologi och kompetens för detta. Inga problem. 2005 slöt S-regeringen ett synnerligen långtgående samverkansavtal med den saudiska regimen.

Myndigheten FOI (Försvarets forskningsinstitut) skulle bygga vapenfabriken via ett bulvanbolag för att kringgå lagar och insyn. Inspektionen för strategiska produkter, som ska övervaka att reglerna för vapenexport följs, var med på noterna.

Det var även den borgerliga regeringen som tillträdde 2006. Tills Sten Tolgfors (M) blev försvarsminister. Han ville stoppa vapenfabriken. Av detta blev intet sedan Marcus Wallenberg, ordförande i Saab, förklarat för regeringen att konsekvensen för svenska affärsintressen i Saudiarabien då hamnade i allvarlig fara.

Boken Saudivapen beskriver i förödande detalj hela den unkna härvan, inte minst makthavarnas skrupelfria försök att vilseleda media och allmänhet. Den solkiga sanningen är att politiker, myndigheter och industri bakom kulisserna sitter i knät på varandra för att slå vakt om vapenexporten. Cyniskt och korrupt? Onekligen.

I vågskålen ligger emellertid massor av jobb, stora pengar och bevarandet av Sveriges ställning som avancerad ingenjörsnation. Vad har inte Saab betytt för Linköping exempelvis? Men det är civilisatoriska värden vi sätter på spel, hemma och utomlands.

Vinst för välfärden

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 19/8:

Opinionsmätningar tyder på en utbredd skepsis bland svenska folket mot vinstintressen inom skattefinansierad välfärdsverksamhet. Denna skepsis har blivit Vänsterpartiets främsta politiska affärsidé inför valet.

När Jonas Sjöstedt är i farten är det ständigt raka och stenhårda puckar. Han missar inte ett tillfälle att måla upp bilden av hur den sinistra Alliansen låter giriga kapitalister skära guld ur välfärdssektorn, som snart riskerar att bli ett tomt och färdigkalasat kadaver. Ungefär.

Effektivt och slagkraftigt, ja. Men så demagogiskt att V håller på att straffa ut sig från den rödgröna majoritetsregering som Jonas Sjöstedt hoppas på. ”

De kan inte börja med att sätta sig och kompromissa när de varit så kategoriska som de har varit. Kanske trivs de bäst när de får vara i opposition”, sa Socialdemokraternas nygamla vallokomotiv Margot Wallström i söndags om Sjöstedts rigida ”Inte till salu”-budskap.

Kommentaren återspeglar onekligen den dimbank av ovisshet och spretande viljor som det politiska alternativet till Alliansen utgör. Men strunt i det för ett ögonblick.

Låt oss istället fokusera på sakfrågan. Är det en dålig idé med vinst i välfärden? Man förstå om många medborgare känslomässigt upplever en oro. Marknaden är hård och kall, staten är varm och omhändertagande.

Det är ett retoriskt grundackord som länge funnits i den socialdemokratiskt präglade svenska politiska kulturen. Sjöstedt är, utifrån sin socialistiska övertygelse, förvisso starkt ideologiskt motiverad i sin vinstkritik.

Men han odlar också en slags folkhemsnostalgi att det var bättre och tryggare förr med de gamla offentliga välfärdsmonopolen. En föreställning som spätts på av mediedramatisk rapportering om fall där privata välfärdsaktörer misskött sig (fast det blir märklig nog aldrig samma upphetsning när liknande fall avslöjas inom exempelvis kommunala skolor och vårdhem).

Det var dock väljarnas allt större missnöje med ”den gamla goda tidens” välfärdsmonopol som ursprungligen tvingade fram liberaliseringarna under 80- och 90-talen. Från politisk sida brottades man även med växande kostnads- och produktivitetsproblem.

Den forna socialstaten hade kort sagt blivit för dyr och ineffektiv, samtidigt medborgarna inte accepterade att stå i köer med mössan i hand inför maktfullkomliga myndighetspersoner.

De enskilda välfärdsföretagen har sedan dess bidragit till en generell utveckling av ökad mångfald, högre kvalitet, bättre servicegrad och mer valuta för våra skattepengar. Vinst behövs dels som ett kvitto på bra fungerande verksamhet.

Privata aktörer som levererar illa slås i allmänhet snabbt ut från marknaden om de inte kvickt skärper sig. Kunderna röstar med fötterna, helt enkelt. Motsvarande incitament finns inte inom den offentliga sfären, som är avhängig ett mer komplicerat politiskt och byråkratiskt styrsystem.

Vinst behövs dels som en förutsättning för att företagsamma människor ska vilja ta risker att pröva innovativa idéer och bygga upp något alls till andras gagn.

Ta bort möjligheten till avkastning och vi är tillbaka på den gråa ruta som svenska folket ville lämna: ingen valfrihet, kass tillgänglighet, stagnerad välfärd – till ett pris som kostar skattekollektivet skjortan. Inte så trevligt va?